Är kapitalismen i kris?

Kapitalismen är i kris! skriker tidningarna ut. Samma ekonomiska system som under decennier gett oss välstånd tycks nu inte längre fungera. Men det är väl inte systemet i sig som inte fungerar, utan sättet att använda och uttolka det? En uttolkning som gett oss Carema-skandaler, perversa bonusar och ett överutnyttjande av naturens resurser. En tolkning som gjort det möjligt att på många håll lånefinansiera en ohållbar konsumtion, med för stora hus i USA och för dyra bilar i Grekland.

Som jag ser det är kapitalismens kris en moral- och ansvarskris. En stor del av problemet ligger nog i det finansiella systemet, där vi överlåtit ansvaret för hur vi vill satsa våra pensionspengar till anonyma fondförvaltare, som du aldrig träffar och som inte satsar sina egna pengar. Och som när systemet brakar ihop räddas av samma stat som i alla andra sammanhang vurmar för den fria marknaden. Vi har privatiserat vinsterna och socialiserat förlusterna. För kallade man det för Ebberöds bank.

Och vi har fortsatt att strunta i miljön på det att vinsterna skola bliva så stora som möjligt. Vi har inte internaliserat de externa effekterna, och därmed gjort det lönsamt att satsa på grön teknik. Den gröna teknik, som både skulle kunna rädda världen, och skapa en hållbar utveckling och nya jobb.

Bara idag kan man läsa i Dagens Industri flera intressanta exempel: "Sveriges flygplatser går back" - t ex flygplatsen i Jönköping som subventioneras med 20 miljoner per år. Och för några dagar sedan kunde man läsa om hur USA, Kanada och Kina protesterar mot att Europa inkluderar flyget i utsläppshandeln. Veckans Affärer skrev igår om hur svenska el-intensiva företag som Sandvik och Atlas Copco outsourcar sina utsläpp. I sina hållbarhetsredovisningar ser det ut som om Atlas Copco är mycket mer energieffektivt per omsättningskrona är Sandvik, men det beror bara på att man flyttat en stor del av tillverkningen till Asien och då struntar i att redovisa utsläppen som sker där.

Men som Veckans affärer klokt konstaterar: "Men precis som man kritiskt har börjat granska underleverantörskedjan för vissa konsumentvaror, där säljbolagen i väst använder outsourcing till namnlösa underleverantörer i öst för att kringgå konsumentkrav och regelverk, kommer det här sannolikt bli en utmaning även för verkstadsbolagen."

Många företag struntar i miljö så länge det inte finns nån reglering. Som om de verkade i ett kommunistiskt östland - och bara försökte smita från allt som inte uttryckligen är förbjudet.

Inte konstigt att kapitalismen  är i kris. En kris som handlar om moral och ansvar. Dagens företag måste också visa att de är en del av samhället och ta ansvar för detta. Först då kan vi få ett hållbart ekononiskt system.

Länkar:
Svenska flygplatser går back
VA - utsläppen outsourcas

Uppkopplad, så du vet

I förrgår var vi på premiären av Johan Westers och Anders Janssons nya show "Köp mjölk - skriv bok". Den handlar om vår tid och hur vi försöker få vardagens bestyr som att köpa mjölk gå ihop med projekt som att skriva en bok. Ingen Kajan, ingen Tiffany och inget Svinarp. Men en mycket bra show på alla sätt. Se den om du är i närheten av Lund den närmsta tiden.

En av de saker som tas upp i showen flera gånger är alla de krav som kommer med vår tids ständigt uppkopplade tillvaro. Och hel del betraktelser om skillnaden i hur ungdomar och äldre kommunicerar. "Ungdomarna är så snabba med sitt sms:ande att medan de beställer en kaffe latte på Espresso House hinner de kommunicera hela textmassan till Utvandrar-sviten".

Och i många roliga exempel fick vi se exempel på när Johan och Anders fick sms under föreställningen från barnvakten respektive frun.  "Är det OK att min pojkvän kommer hit?" "Visst" "Får han ta med sin övervakare?" Och flera andra fall där detta korthuggna sätt att kommunicera vållar förvirring.

Själv känner jag inga stora problem med att vara uppkopplad. Att läsa mailen i telefon, och kunna avverka många av dem på språng mellan möten etc, sparar mej besväret att sluta dagen med hundra olästa mail som ligger och gnager.

Alla roliga kontakter och idéer jag fått via den här bloggen, Facebook, Twitter och LinkedIn har gett mej massor av ny energi. Och för jobbets del så kommer det inte helt sällan in jobb via sådant som diskuterats i sociala media.

Så jag är som de flesta vet ganska nöjd med att kommunicera via sociala media, via mail och sms. Och jag tror inte heller att internet, med sina avancerade sökmotorer, gör att vi upptäcker mindre. I nya numret av Intelligent Life finns en artikel som vill hävda att serendipiteten, att via lyckliga omständigheter av slump göra nya upptäckter (har skrivit om detta begrepp flera gånger, med definition och allt), minskar på grund av att Google, Wikipedia etc leder oss rätt direkt. Men där känner jag inte igen mig alls. Inte hittar jag färre nya idéer pga av internet? Nej många, många fler. Och bloggar, Facebook osv ger mig ständigt anledning att titta närmare på olika saker. De senaste dygnen har det handlat om den svenska skolan, biogasinfrastruktur i Skåne, megastäder, Sven-Harry, cykling i Groningen, goda viner, hedonistisk hållbarhet, Liljewalcs vår salong, Buernos Aires mobility plan etc. Utan internet hade jag inte hittat mycket av detta.

Så internet gör oss nog inte mindre medvetna utan mer....

En hållbar konstig kopia

När jag var student på LTH brukade vi gå och äta lunch nästan varje dag på en restaurang som heter Finn Inn. Ni vet Finn är ju jätten som skulle riva hela domkyrkan, och som finns som staty i kryptan. På Finn Inn åt nästan varje dag också byggmästaren Harry Karlsson. Jag minns honom som en ganska ful, kort satt liten man i kostym. "Det det är Harry Karlsson" sa man.

Vad jag inte visste då var att han hade en son som hette Sven-Harry Karlsson, som inte kom så bra överens med sin far, och som sedermera själv skulle bli framgångsrik byggmästare. Sven-Harry växte upp i Lund, i ett hem med tavlor av Carl-Fredrik Hill och Ernst Josephsson på väggarna. Hans syster är Anna Wahlgren, men det är ju en annan historia.

När jag under sex år var med i Boverkets Stadsmiljöråd, innan det lades ner, lärde jag känna Sven-Harry, som också var en av medlemmarna. Stadsmiljörådet var ett av regeringen utsett råd som skulle diskutera stadsutveckling ur olika aspekter. Rådet  hade ofta mycket intressanta diskussioner kring stadsutveckling och stadsbyggande, och levererade input till Boverkets verksamhet. Men Boverket har raderat ut allt om rådet från sin webbplats. Men det finns massor av spår på andra webbplatser - rådet delade bl a varje år en utmärkelse som fick mycket uppmärksamhet. Men 2008 var det slut och Boverket lade ner rådet, utan vettig förklaring.

Sven-Harry gav färg åt mötena med sina berättelser ur verklighetens byggande och planerande. Han berättade ofta om sina vedermödor att med alla byggregler kunna bygga hus som folk vill bo i och som samtidigt håller hög kvalitet. Han förespråkade hållbarhet och kvalitet. Och hans synsätt hade lett till att hans företag Folkhem gått så bra att han haft råd att investera i konst.

”I vårt samhälle har vi varit dåliga på att betala för kvalitet. Allt ska gå så snabbt numera och det är kvaliteten som får ta stryk”.

Ett av alla intressanta möten hölls hemma hos Sven-Harry på hans lilla herrgård på Djurgården, med namnet Ekholmsnäs. Där fick vi en initierad visning av Sven-Harrys stora konstsamling, med ett helt rum med Carl-Fredrik Hill - målningar, en stor Strindberg-målning, Bruno Liljefors, Gösta Adrian Nilsson, Bror Hjort, men också en hel del modern konst, som Öyvind Fahlström osv. Det var som att gå runt i ett museum. och sen åt vi middag i Gula Rummet med den fascinerande Strindbergmålningen i bakgrunden.

Ett av de sista mötena som Stadsmiljörådet hade, berättade Sven_Harry att han tänkte bygga ett museum för att alla skulle kunna få njuta av all konst han samlat på sej. Han hade övervägt två placeringar - Lund eller Stockholm. Försökte säga att Lund nog gärna skulle se museet där. Nu blev det Stockholm, och det vackra mässingsklädda museet Sven-Harrys (konstmuseum)  finns nu på plats i Vasaparken i Stockholm, och öppnade lagom till Sven-Harrys 80-årsdag, hösten 2011.

Och som en typisk egensinnig Sven-Harry -idé har en exakt kopia av hela Ekholmsnäs första våning byggts upp på taket till museet. Så nu kan alla går runt i Sven-Harrys hem och se alla tavlorna på plats, precis som när vi hade möte med Stadsmiljörådet.

I lördags var jag och hustrun där och det var en lätt absurd känsla att gå runt och titta på tavlorna precis som vi gjorde när Stadsmiljörådet var på besök. Missa inte att besöka muséet när du är i Stockholm.

Länkar:

Sven-Harrys

Evidensbaserad minister...och en inte

Det är sent och jag är trött efter att ha hållit i en intensiv övning på LTH i eftermiddag om hur framtidens kollektivtrafik kan se ut. Mycket spännande diskussioner med såväl forskare, framtidsanalytiker, trafikverket osv.

Och sen, för ovanlighetens skull med flyg, till Umeå  för att i morgon diskutera ett spännande projekt kring ett nytt it-system för bättre samordning mellan olika färdmedel.

Och mitt under seneftermiddagen kommer mail från kontoret: den nya miljöministern Lena Ek säger att biltrafiken måste minska. Det räcker inte med bara de tekniska lösningarna, vi måste också minska vårt bilresande!



Heureka! Just som forskarna sagt i många år! Bingo! Och jag kan komplettera mitt föredrag i morgon med denna totalt nya omsvängning, från Anderas Carlgrens uttalande om att det är bra att trafiken ökar, till Lena Eks att den måste minska.

Så även om jag är trött, var det helt enkelt tvunget att skriva några rader om detta. Hoppas nu det kan ge avtryck i hur planeringen av transportsystemet kommer att se ut de närmaste åren!

Tilllägg: 19 jan.

Jo det tog inte lång tid innan infrastrukturminister (varför har vi inte en skolhusminister också?)  naturligtvis tog tillbaka kommandot och sa nästan exakt det som de brukar säga: "Trafiken kommer att öka och det är bra. Särskilt för att avlångt land som Sverige i utkanten av Europa." I rapport igår den 18 jan ansluter hon sig till den vanliga mittfåran.

Tråkigt då att hon inte är påläst. Jo det står i vitboken att "curbing mobility is not an option". Men där drar man i alla fall den slutsatsen att det då behövs en massiv överflyttning till järnväg, och en utbyggnad av denna.

Och forskarna, och trafikverket, säger fortfarande att det går inte att klara klimatmålen utan att faktiskt trafiken minskar. Elmsäter Svärd har nu tagit över Carlgrens roll som trafikkramare, utan koll på forskningen.

Och den djupt rotade tron att friheten alltid ökar med ökande trafik är helt enkelt inte sann. Den som vill veta mer skriver lämpligen "frihet" i sökrutan här ovan så får du alla argumenten. Och hittar också den debattartikel jag skrev 2010 i ämnet.


Länk: SVT om ministerns uttalande

Lobba, lobba, lobba

Hela mitt yrkesliv har jag skrivit olika former av dokument som haft till syfte att ge mig, eller de organisationer jag jobbat för, framgång. Det har handlat om papers till tidskrifter och konferenser, forskningsansökningar och anbud på konsultjobb. Har alltid tagit detta arbete på största allvar, i sann övertygelse att dokumenten också bedöms på samma sätt.

På senare tid har jag börjat tvivla. En process som pågått några år tycks ha gjort att det nu ofta inte alls räcker med att skriva det bästa anbudet, eller forskningsansökningen etc. Nu krävs det ett stort arbete med lobbying för att komma ifråga. Du måste ägna mycket tid och kraft åt att prata med, och helst bli bekant med de som skall bedöma dokumentet. Du måste övertyga redan innan du skriver ditt anbud eller ansökan. Alla andra gör ju så.  Här kommer några aktuella exempel, där jag är övertygad att annat än dokumentet spelat roll:

(För de som tycker att jag bara pratar i egen sak och gnäller, kan jag tala om att jag pratat med många i branschen som tycker samma sak. Och att vi trots nedanstående så har vi på Trivector extremt mycket att göra...)

1) På Transportforum, trafikbranschens stora årliga mötesplats som var förra veckan, brukar vi på Trivector ha med mellan 15 och 20 föredrag. Eftersom vi jobbar med så mycket forskningsprojekt och strategiska utredningar, och har rykte om att göra bra presentationer, brukar vi alltid ha framgång med de förslag vi skickar in.

I år fick vi "bara" med 12 föredrag, trots att de höll sedvanlig kvalitet. Och trots att jag lyssnade på ovanligt  många högst mediokra, ointressanta och oinspirerade föredrag. Och trots att det i programmet fanns gott om personer som höll två, tre föredrag, varav en del var standardföredrag de hållit tolv gånger före. Och jag satt en hel dag och lyssnade på föredrag om citylogistik, och så låg informationstäthet som det var där har jag sällan sett på en konferens. När jag pratar med folk så säger de att vi måste bli bättre på att lobba och sälja in oss hos de som har ansvar för de olika sessionerna.

2) Vi lämnade i våras ett anbud på en utvärdering av ett mycket stort forskningsprogram där staten lagt flera miljarder på forskning om it i fordon. Förfrågan var på mer än 25 sidor, med sida upp och sida ner med krav på anbudslämnaren. Vi klarade alla dessa krav galant, utom ett, men en sådan kompetens fanns i vårt nätverk så det var inte ett problem. Eftersom förfrågan var så omfattande lade vi mycket jobb på anbudet, och på att förklara hur vi skulle göra - och vårt anbud blev också 25 sidor tjockt. Men det kan väl vara ok för att utvärdera ett miljard-projekt?

Vi blev därför mycket besvikna när vi inte fick anbudet. Särskilt som de som fick det hade skrivit ett anbud på 1,5 (en och en halv) A4-sida! Och bland många andra brister saknade man den efterfrågade specialkompetensen. För ovanlighetens skull bestämde vi oss för att överklaga, och anlitade också jurist för ändamålet. I den korrespondens som följde i de olika rundorna framkom så många märkliga argument att man baxnar: "nej vi tyckte inte att er metod var bra eftersom ni skulle intervjua ett tjugotal som varit inblandade i forskningen. Det har inte de tid till!" För att utvärdera ett miljard-projekt.....

Efter flera rundor fick vi avslag med motiveringen att det är helt ok att anta ett anbud på 1,5 sida för att utvärdera ett miljard-projekt, och att det är ok att strunta i de skall-krav man själv satt upp (eller rättare låtsas som de uppfylls trots att det inte kunde bevisas av dokumenten). Som skattebetalare ryser man. Men kanske hade nån annan varit bättre på att lobba?

(vårt anbud var på ca 900.000 och de som fick det på ca 750.000 om nu nån undrar, men det hjälper ju föga om man inte uppfyller kraven...)

3) Under snart ett års tid har LTH arbetat för att det forskningscenter om kollektivtrafik, som planeras, skall hamna i Lund. De anser helt enkelt att det är självklart, med tanke på att man har landets enda professor i ämnet, att man  forskat och utbildat i dessa ämnen betydligt mer än Göteborg och Stockholm, och dessutom är Skåne den region som lyckats absolut bäst i att  öka kollektivtrafikresandet, så här finns mycket intressanta forskningscase. Dessutom har både Stockholm och Göteborg fått flera liknande satningar inom trafikområdet.

Nu hör vi rykten att det redan är klart att centrat skall hamna i Göteborg, eftersom de ju lobbat mycket bättre. Och att det är så synd om västsverige nu när SAAB försvinner (har vi hört det förr?) Skåningarna får kritik för att de verkar så ointresserade och inte lobbat tillräckligt. Ansökan skall vara inne den 2 maj....

Är det nån som vet var man kan gå en kurs i lobbying?

Säg som det är

Första dagen på Transportforum, branschens årliga firmafest i Linköping. Sjuttonhundra personer som lyssnar på kanske 18 parallella sessioner om allt du kan tänka dig inom trafikområdet.

Missade tyvärr det mesta av ministerns inledningstal, men tydligtvis pratade hon om vikten av en pålitlig järnväg. Hoppas det inte bara blir prat. Det är akut!

Sen har jag hört i stort sett alla talare prata om de stora utmaningar vi står inför. Ni vet det där med klimatet, oljan osv. Det är stor skillnad mot kanske tio år tillbaka, då var det betydligt färre som lyfte dessa frågor. Nu säger allt från politiker, till höga tjänstemän på de olika verken samma sak.

Men sen när det kommer till åtgärder så föreslår ingen åtgärder som kan nå de mål som vi faktiskt ställt upp på att nå, när det gäller t ex utsläppsminskningar. Idag har jag varit på ett extremt oinspirerande seminarium om Sveriges transportforskning, och det pratades många fina ord.  Men ingen sa att vi faktiskt redan har åtgärder så det räcker för att nå målen.

Resten av eftermiddagen var jag på ett mycket bra seminarium om EU.s vitbok. Ni vet där det står att ”minska rörligheten är inget alternativ”. De forskare som pratade där sa det vi redan vet sen länge, det kommer inte att räcka med all ny teknik. Och inte heller med den rejäla överflyttning till järnväg som faktiskt föreslås. Vi måste också minska behovet av att resa och transportera. Jag tycker att de borde säga det betydligt tydligare, och inte vara så forskaraktigt försiktiga.

Säg som det är: Ny teknik, satsning på höghastighetsjärnväg etc räcker inte. Vi behöver minska transportbehoven också – inte öka dem. Eller som prof Bo Lennart Nelldal försiktigt sa: Jag tror inte vi dör om vi inte får resa femtio procent mer…..

Nej, risken är förmodligen väsentligt större om vi ökar resandet så vi inte når klimatmålen.

Nu är det dags att byta om till middagen.

Unga vill ha mer kollektiva lösningar för resor och kontor

Om du frågar millenie-generationen eller generation Y, dvs de som är födda si sådär 1980-1995 om hur de ser på bilägande så säger 55% att de kör mindre bil av miljöskäl. Hela 70% säger att de skulle valt kollektivtrafik, saåkning eller bilpool i högre grad om det funnits bättre möjligheter i området där man bor.

Vidare säger 68% att sociala medier som Facebook, Twitter, sms och online-spel gör att de ibland umgås via nätet istället för att köra bil för att ses. Men även bland äldre åldersgrupper så finns samma tendenser, om än inte lika starka.

Den yngre åldersgruppen, 18-34 år  är också mest benägna att dela media, dela bil och samåka, och att byta lägenhet på semestern. All denna vurm för kollektiva lösningar har naturligtvis sin grund inte bara i hänsyn till miljön, utan har också ekonomiska förtecken.

Siffrorna kommer från en undersökning som Zipcar, det stora kommersiella bilpoolsföretaget i USA gör varje år. Men troligtvis kan vi se samma utveckling här om ett par år, eller kanske redan nu.

En annan trend, som också håller på att växa sig stark i USA, är gemensamhetskontor. Dvs kontor där personer från olika företag sitter och jobbar, för att slippa pendla, för att man vill ha sällskap av andra ensam-företagare eller för att man är på resande fot. Det är nog samma sak som i Sverige kallades för datastugor i olika utredningar för sådär tjugo år sedan. Regus, som är en av världens största på kontorshotell, säger att denna typ av lösningar nu svarar för tjugo procent av deras intäkter.

Kanske är dessa trender en del i peak car use, att biltrafiken inte ökar längre i många av västvärldens städer och länder, som jag skrivit om vid flera tillfällen.

Frågan är när beslutsfattare börjar förstå vad som händer, och anpassar planering och regler. Hur länge kan man sova medan revolutionen pågår?

Länkar:
Zipcars undersökning
The economist om gemensamhetskontor

Här har du ditt 2012

Så är 2011 slut. Ett händelserikt år med revolutioner i mellanöstern, naturkatastrofer i Japan och på andra platser, en Euro som nästan kraschat, en socialdemokrati som har stora problem och nya katastrofala rekord både i förhandlingarna om, och i verkligheten, när det gäller klimatet.

Ja det är ju inte lätt att sia, särskilt inte om framtiden, men så här ser min spaning ut:

Revolutionen fortsätter. Detta är helt enkelt den korta sammanfattningen av spaningen. Vi lever in en brytningstid, mer än jag kan känna att vi gjort under någon annan del av min femtiosexåriga levnad. Inom massor av områden kommer vi att se bubblor spricka, furstar störtas och paradigm brytas. Vi får vänja oss vid att stormakten inte heter USA utan Kina och Indien. Bostadsbubblan spricker och mäklare blir inte lika tjusigt yrke längre – och backslicken blir därmed mindre populär.  Kärnkraften hämtar sig inte efter Fukushima. Den urbana livsstilen ökar ännu mer i attraktivitet.

Skuld, girighetes- och resurskris. Vi får ännu fler fall av Carema Girighetus. Proppen är ur. Fler och fler tröttnar på att känna sig lurade, och tar saken i gena händer. Kollektivet blir coolare än på sjuttiotalet. Ellinor Ostrom, som fick nobelpriset för ett år sedan, blir allt mer uppskattad för sin forskning som visar att som lokalsamhällen visst kan hantera allmänningar. Vi kommer att se fler och fler självförvaltande grupper som klarar sådant våra politiker inte förmår klara: att hushålla med resurser, att minska koldioxidutsläppen etc. Mycket möjliggöras genom att crowdsourcing bidrar till lösningen av allt fler av samhällets utmaningar. Basaren slår ut katedralen som metafor för hur det går till. Facebook blir viktigare än e-post. Fler och fler företag, organisationer och städer går före i klimat-och miljöarbetet – och Lena Ek och hennes kollegor blir omåkta, en gång till.

Det kommunala planmonopolet blir allt mer obsolet. Iden om det kommunala planmonopolet bygger på en väldigt lokal samhällsutveckling och -påverkan som helt enkelt inte är relevant längre. Vi bor i en kommun, jobbar i en andra och har våra fritidssysselsättningar i en tredje. Kommunen är helt enkelt inte den mest relevanta enheten för styrning på lokal nivå längre. Om vi skall klara hållbarhetsutmaningarna krävs lösningar som kräver en regional samverkan som i många fall inte är förenlig med kommunalt planmonopol. Externhandel exemplifierar svårigheterna.  Men den fortsatta urbaniseringen gör att fler och fler av de köpcentrum som är helt externa, som Center Syd i Skåne,  får problem. Trots att kommuner som Uddevalla glatt pytsar in 500 miljoner för att få IKEA till orten.

Kollektivtrafiken vinner ännu mer mark, men det beror inte på avregleringen. Nu är det upp till bevis för alla de som tror att kollektivtrafiken kommer att blomstra på grund av avregleringen. Kommer vi att få se nya produkter och tjänster som attraherar helt nya kundgrupper? Nej, troligen i begränsad omfattning. Planerarna på de gamla länshuvudmännen är inte korkskallar. Kommer avregleringen att trigga igång förnyelse av branschen? Ja, det har den redan gjort. Den riktigt stora förändringen kommer av satsningar på ny infrastruktur, som vi får beslut om de närmaste åren: BRT, spårvagn och höghastighetståg. Och med hjälp av ny IT som ger oss helt nya sätt att planera vårt resande.

Länk:

Bo Rothstein om Elinor Ostroms forskning

Lite jul blir det väl - men hur blir 2012?

Sitter på tåget från Stockholm till Åre, där familjen firar jul i år. Fått besked från hustrun och dottern, som åkte upp igår, att lägenheten har ett burspråk med specialinredd whiskyhörna, med utsikt mot torget! Blir kanske en god jul trots min skepsis. Nattåget till Stockholm var i tid, men detta tåg avgick 10 min sent och nu är vi 22 min sena, snart i Bollnäs.

Igår lämnade vi över fars lägenhet till de nya ägarna, och så var det kapitlet avslutat. Vi stängde dörren till hela vår uppväxt på något sätt. Nu är man nog vuxen, fyller ju trots allt 56 om sex dagar.

Vi lämnade julblomma till hans särbo, fortfarande bedrövad, och la en vacker krans på graven, fast brorsan tyckte det såg ut nästan som en segerkrans, fast med röda lagerblad.

Känns skönt att ställa sig lite vid sidan av julen denna gång. Har fått allt svårare med släktens samlade paketberg, känns inte nutidsenligt på något sätt. Och med inga föräldrar i livet finns inga krav på oss.
Sitter och samlar tankarna kring ett blogginlägg som kommer om några dagar – om 2012, och vad det kan föra med sig. Kommer det att bli ett lika händelsesrikt år som 2011 har varit?

Har bett om input på Facebook, LinkedIn och Twitter, och det börjar komma kommentater. Funderar i banorna ökade råvarupriser, tjänsteutveckling och Siri. Blir nog en del på temat revolution, och att hur svå den kan vara att upptäcka om den inte är så snabb som i arabvärlden.

Tar gärna emot mer input från er läsare.

Och så naturligtvis – God Jul!

Julhandla med buss och í tunnelbana

Julhandeln pågår för fullt. Häromdagen skulle jag tanka bensin i min bil (jag har gasbil så det händer inte mer än en gång om året) och försökte köra in på macken som låg vid externhandelsplatsen Nova Lund. Det gick inte - det var helt blockerat av bilar. Som förmodligen skulle in till de olika butikslådorna för att handla julklappar.

Och alla dessa externhandelsetableringar är ju som bekant byggda för bilen. Och den som försöker cykla, gå eller åka buss dit har det inte så lätt. Det är ju liksom inte gjort för dessa färdmedel. Tar du bussen så hamnar du längst bort och får gå igenom hela bilparkeringen, cyklar du finns inga cykelställ osv.

Den som läst denna blogg ett tag vet att jag intresserat mig för fenomenet externhandel i minst tio år. Och genomfört ett stort antal forskningsuppdrag och utredningar i ämnet. Och att forskningen är entydig, externhandeln ger mer utsläpp, och tar död på handeln i centrum.

Just nu håller vi på med ett uppdrag att försöka se vad man kan göra för att ändå möjliggöra ett mer hållbart resande till dessa externhandelsetableringar. Och då har vi genomfört en studie av hur mycket man bär med sig från affärerna.

Ett av skälen till externhandeln är ju att bilen behövs för att få hem varorna. Och kommunerna har i sina detaljplaner ofta speciella områden för "handel med skrymmande varor".

Så hur är då, behöver man bilen för att få med sig varorna hem? Nej, ganska sällan. Vi har studerat både köpcentra med många typer av affärer, elektronikhandel - med både TV och kylskåp i sortimentet. Och bilden är entydig: mellan åttio och nittio procent har inget, eller bara en kasse med sig ut ur affären.  Och skulle med hänsyn till detta lika gärna kunnat cykla eller ta bussen.

Nu vet vi sen andra studier att ca femtio procent har shoppingen som en del i en reskedja, som också innehåller andra ärenden. Så alla de som handlat inget eller lite skulle nog inte kunnat  åka buss - men väldigt många.

Och vem vet, i framtiden kommer det kanske att se helt annorlunda ut. E-handeln ökar som bekant mycket varje år.




Som den e-handelssatsning som Tesco gör i Sydkorea. Handla medan du väntar på tunnelbanan, och med hjälp av QR-koder som du skannar med din mobil.

Så i framtiden kanske du inte tar bussen till affären, utan affären finns överallt, som i tunnelbanan. Vem vet innan vi hinner säga Kjell & Co så är  externhandeln kanske omodern?

Katedralerna faller - välkommen till basaren

Euron är inte stabil, börserna världen över har stora problem, det tidigare dominerande partiet i svensk politik, socialdemokraterna går kräftgång, förtroendet för EU knakar och världen verkar inte kunna enas denna gång heller om att göra något åt klimatproblematiken.

Stora starka strukturer misslyckas på område efter område. Organisationer och företeelser som vi vant oss vid som stabila skakar plötsligt som kärnkraftverket i Fukushima.

Så hur skall vi då kunna ändra världen i riktning mot något bättre? Är det kört när de gamla strukturerna faller? När allt vi tycks ha att lita på är en Juholt och en Müller.

Nej, kraften idag kommer från annat håll tycks det som. Den arabiska våren startades underifrån, bland annat möjliggjord av sociala medier.  Och när världens länder, med sina beslutsfattare misslyckas kapitalt att lösa klimat- och miljöproblem är det andra aktörer som tar vid. Nu är det städer, regioner och företag som går före.

Kommer att tänka på det när en drös gratistidningar trillar in i mitt postfack på Trivector. I Siemens exklusiva magasin Pictures of futures, som ofta innehåller mycket läsvärda artiklar, finns artiklar om hur städer som London, San Franscisco och Vancouver tar nya initiativ på miljöområdet. Hur Tel Aviv inför trängselavgifter och hur smartphones övertar rollen som statuspryl istället för  bilen.

I Skanskas likaledes läsvärda reklammagasin flervärden finns artiklar om hur lokaler, hus och företag blir gröna med hjälp av engagerade personer som Claudia Zuniga arkitekt på på Malmö Högskola och Joanna Ståhl på tidningen Camino.

Och den tristaste av trista gratistidningar, Lokalnytt, har hottat upp sig med temat Gröna kontor, och innehåller artiklar koldioxidätande tak, Västra Hamnen i Malmö, BREAM, grön fika, och hur miljöchefen på Wihlborgs, Hanna Claesson, fått motta utmärkelsen Green Star av organisationen GRESB.

Under de senaste månaderna har jag hört Allan Larsson och Anders Wijkman prata om att det nu i allt högre grad är städer, regioner och företag som kommer att driva miljöarbetet framåt. Och också enskilda länder när det gäller klimatet. De stora strukturerna som FN klarar det inte. Men det betyder inte att att utvecklingen står stilla.

Man kan jämföra med fenomenet crowdsourcing, där många människor tillsammans löser problem som de stora strukturerna misslyckas med. Öppen källkods-evangelisten Eric S Raymond, pratade redan 1997 i en essä om Katedralen och basaren. Han pekade på två sätt att utveckla program: Katedralen, som är den styrda, hierakiska approachen sedan den industriella revolutionen började. Raymond kontrasterade detta med Linux, operativsystemet byggt på öppen källkod av många tusen programmerare "endast sammanhållna av internets tunna trådar". Linux-utvecklingen liknande han vid en stor babblande basar av olika agendor och approacher, ur vilken ett stabilt, konsekvent system växte fram. Och det gick snabbt, in en takt som var omöjlig för katedralbyggare att tänka sig.

Det kanske är så världen måste gå framåt idag när katedralerna rasar i en allt snabbare takt?  I den dynamiska, halvt kaotiska basaren finns kanske kraften att få saker att hända.

När jag skriver detta kommer jag på att jag träffat alla de nämnda personerna (utom Juholt och Müller...) i olika projekt eller på mina föreläsningar på konferenser det senaste året. Kanske har jag redan fått kika in på basaren? Blir nyfiken på vilka intressanta och spännande varor vi skall hitta i stånden under nästa år?

Länk: Katedralen och basaren

Skidor och klimatförändring

Sitter på kontoret och halvhänger på grund av en bihåleinflammation. Skulle egentligen varit i Umeå och pratat spännande forskningsprojekt, men eftersom jag på grund av andra åtaganden för ovanlighetens skull skulle flugit dit valde jag att inte åka. Flyget går dåligt ihop  inte bara med miljön, utan också med inflammerade bihålor. Se där fick man för att man inte bokat nattåg...

Men det blir en hel del tåg ändå den närmaste tiden. Skall på möte i Frankfurt om en vecka, och dit blir det nattåg från Köpenhamn. Och över jul skall familjen till Åre, och dit blir det också tåg.

Vi har därför noga följt snöläget i Åre och fram till nu har det varit noll cm snö, och varmt. Ovanligt varmt. Nu har det börjat snöa så förhoppningsvis blir det skidåkning i jul.

Skrev en kommentar om detta på Facebook, och någon laddade upp denna underbara skidfilm. Ta fyra minuter av dit liv och njut av både skidåkningen och den vackra filmningen.


JP Auclair Street Segment (from All.I.Can.) from Sherpas Cinema on Vimeo.

Filmen är en del av en 70 min lång film som handlar om skidåkning och globala klimatförändringar. Hur blir med skidåkningen generellt i världens skidområden?

(2 dec)  Har nu tittat på filmen, och den är vacker och fascinerande. Men de få kommentarer som finns av extremskidåkarna som ägnar året åt att flyga världen runt och låta sig lyftas av helikoptrar till orörda superbranta pister är ganska aningslösa. "Man kan ju inte sluta att flyga världen runt och lyftas av helikoptrar. Det vore att ge upp. Vi måste göra så att flyget och skidanläggningarna inte ger några utsläpp".

Men det är en vacker film, och de fyra minuterna som finns i detta klipp är de mest fantastiska.

Mer sex räddar världen

Blir vi lyckligare av mer konsumtion? "Den som har mest prylar när han dör vinner" stod det på en t-shirt för kanske 15-20 år sedan. Men som många har insett så stämmer det inte. Vi blir inte lyckligare av mer prylar, lyckan av en nyinköpt pryl varar mycket kort tid. Trots detta visar forskningen att vi fortfarande lever i ett prylsamhälle, även här i västvärlden.

Men varför gör vi då det? I en ny rapport från Naturvårdsverket har man gjort en genomgång av forskningen inom området. Och det är inte shopping som ger mest lycka. Nej, högst ligger att ha sex, sen kommer att motionera, prata med varandra, lyssna till musik och att äta. Att shoppa är bara lite roligare än att städa.

När tidningen Intelligent Life (ny favorit) frågar olika journalister, musiker etc om när och var som det var den bästa tiden att leva, pekar flera ut sådana tider när promiskuitet var en dygd, som i samlar- och jägarsamhället för 15000 år sedan och i Japan år 784-1185.

Så då borde vi planera samhället för att ha mer tid för varandra, så vi hinner motionera, prata med vandra, äta gott, lyssna på musik och ha sex. Det borde betyda att kanske jobba lite mindre, för att skapa tid för hinna allt det andra som gör oss mer lyckliga än att jobba.

För oss som jobbar med samhällsplanering handlar det om att skapa en stad som ger många möten och har hög serendipitet (ger möjlighet för många oväntade möten). Det betyder en stad som är byggd för ett tempo som gynnar möten mellan människor. Detta betyder en promenad- och cykelstad som är är mer för människor och mindre för bilar.

Se där, promenadstaden ger dubbel nytta. Mindre utsläpp och mer sex. Som i sin tur ger större lycka och mer hållbarhet.

Länkar:
Klimatomställningen och det goda livet
Intelligent Life

Hur rika vill vi bli?

Idag har COP17 börjat i Durban. Ingen verkar tro på något resultat, men alla bedyrar ändå hur viktigt mötet är för att hålla igång processen. För trots att alla senare mätningar visar att klimatproblemen blir allt allvarligare så kommer ändå inte världens ledare att kunna få till ett avtal som kan göra att vi börjar minska utsläppen istället för att öka dem.

Nånstans börjar det kännas ganska absurt att trots alla vetenskapliga bevis, nya mätningar som visar att vi rör oss längs värsta-scenariot osv, så förmår vi ändå inte få till ett avtal om att ena världen och gå i rätt riktning.

Men om alla bara gör lite, byter en glödlampa, sorterar en sopa, kör en Prius, så blir det ju bra - säger en del. Alla dessa typer av ansträngningar är ju bra, så länge man kommer ihåg vad den brittiska regeringens vetenskapliga rådgivare David Mackay säger: "Om alla gör lite, så kommer vi också att uppnå lite".

Och världen behöver inte lite förändring nu, utan ganska stora steg. Det vi behöver är ett paradigmskifte eller en revolution i hur vi ser på resursförbrukning, världens ändliga resurser och våra utsläpp.

Men många av den gamla världens länder, USA, Europa osv, som fortfarande tror att det är vi som är världens centrum, är så rädda om det vi kallar tillväxt att vi struntar i fakta, och satsar på det nog ordnar sig ändå.

Och studier visar dessutom att det lönar sig att satsa grönt. En studie av forskare i Oxford, Athen och Sorbonne för European Climate Forum visar att tillväxten ökar mer om den är grön. Om vi satsar på att minska utsläppen av koldioxid i Europa med 30% istället för 20% till 2020 (mätt från 1990) ökar BNP mer.

Tabellen är min bearbetning av en större tabell i "A new growth path for Europe - generating prosperity and jobs in a low carbon economy" och den visar BNP-ökningen per år med de olika scenariorna för utsläppsminskning.

På samma sätt är det med arbetslösheten. Även här blir siffrorna betydligt bättre med en grön satsning.
Så vad tusan väntar vi på? Hur rika vill vi bli?

Länk:

A new growth path for Europe

Att svära i kyrkan

Har suttit två dagar på LETS2050:s årskonferens. LETS är ett större forskningsprogram som uttyds "Governing transistions towards Low-carbon Energy and Transport Systems for 2050". Forskarna kommer huvudsakligen från en mängd olika institutioner vid Lunds universitet, och från Trivector.

Det är mycket stimulerande att vara med i diskussionerna om hur övergången till ett kolsnålt samhälle kan ske. Vilka styrningsutmaningar finns? Och vilka förändringsstrategier krävs? Den nya rapport som släpptes i samband med konferensen "Vägval"2050" diskuterar viktiga policyvägval som måste göras för att påbörja vägen till ett klimatneutralt samhälle. I en av de nio artiklarna diskuterar vi samhällsplanering - och tydligen svär vi i kyrkan.

I en av gruppdiskussionerna kom detta svärande upp:  Slopa det kommunala planmonopolet, har vi nästan skrivit. Jag twittrade detta och lät det också bli en statusuppdatering på Facebook. Där utbröt en lång diskussion, med än så länge 26 kommentarer - för och emot.

I Sverige har kommunerna monopol på den fysiska planeringen. Detta betyder att en kommun kan vägra att släppa igenom flera spår för att öka kapaciteten på järnvägen (som t ex Burlöv), att en kommun kan välja att bygga ett externt köpcenter alldeles intill gränsen av grannkommunen (som t ex Burlöv), etc. Det kommunala planmonopolet försvaras med näbbar och klor av alla kommunpolitiker, och leder bland annat till att vi i Sverige  har mest kvadratmeter externhandelsyta per invånare i hela Europa.

En intressant iakttagelse är också att många kommuner trots planmonopolet i stort har en mycket reaktiv planering. Man använder planmonopolet till en ad hoc-präglad planering och t ex bestämma att IKEA får lov att öppna var de vill, och när de vill, bara de kommer.

Bland de kanske mest intressanta kommentarerna är nog Troed Troedssons: "Iden om det kommunala planmonopolet bygger på en väldigt lokal samhällsutveckling och -påverkan som helt enkelt inte är relevant längre." Troed är framtidsspanare och paradigmmäklare, och en klok tänkare.

Kanske har han fångat ett av de viktigaste skälen att se över denna gamla lag. Vi är inte alls lika lokala och beroende av bara en kommun längre. Vi bor i en kommun, jobbar i en annan, har vår fritid i en tredje och handlar i en fjärde. Vi känner oss i många fall mer som tillhörande en region, eller en del av en region än som bara invånare i en kommun. Men besluten fattas som om vi fortfarande levde på femtiotalet när de flesta inte vare sig pendlade eller rörde sig utanför den egna staden.

Men vi behöver inte byta ett monopol mot ett annat. Det handlar nog mer om att skapa samarbets- och styrformer där det blir omöjligt att inte ta hänsyn till sina grannar. Hur ett sådant sytem skulle kunna se ut behöver diskuteras. Men i alla de 30 år som jag varit i samhällsplanerarbranschen har det ständigt känts som det finns ett underskott på regionalt tänkande.

Kanske är det ett mycket tydligt ramverk som styr mot hållbarhet som behövs på en högre nivå än kommunerna. Fysisk riksplanering? Regionala konsortieavtal? Innanför ett sådant ramverk kan friheten att planera blir större.

Länkar:
LETS 2050
Nya rapporten "Vägval 2050"

Sov inte under revolutionen

Det tycks finnas ett omättligt behov av kunskap om framtiden just nu. Men det gör det förmodligen alltid. Idag har jag varit i Göteborg och modererat en konferens för 150 personer om hur framtidens kollektivtrafik i Västra Götaland skall se ut. Nu när kollektivtrafiken avregleras till nyår. Och hållit ett av föredragen, nämligen det om framtidens kollektivtrafik.

Som förberedelse ägnade jag en hel del tid på att fundera över hur olika trender som man kan börja se kommer att påverka den framtida kollektivtrafiken. Och dessutom har jag läst vetenskapliga artiklar om transporternas utveckling och om det som allt mer kommit att kallas peak car use (jo, jag har skrivit om det tidigare…). Och så bad jag mitt Facebook-community om hjälp.

Att bilåkandet verkar ha toppat, och till och med minskar i stora delar av västvärlden beror på ett flertal faktorer: vi slår i tidsbudgettaket, ökningen av kollektivtrafik, förtätningen av städerna, städerna åldras, en stadskultur har växt fram och också ökade bränslepriser. Alla dessa faktorer påverkar också kollektivtrafiken positivt.

Vi blir allt mer urbana, och efterfrågar då stadens kvaliteter som folkliv, uteserveringar, mötesplatser osv. Och då blir helt enkelt utrymmet för bilar mindre. Kollektivtrafik är mycket mer utrymmeseffektivt. Detta gör att vi har lättare att få fram åtgärder som gör att vi prioriterar kollektivtrafiken i gatunätet – vilket ger ännu fler som reser.

Vauban i Freiburg, 40 år av planering för mindre bilar

Till detta kommer att all mobil IT gör att vi vänjer oss vid att kunna kommunicera och ta del av hela det digitala utbudet medan vi reser. Och det är betydligt svårare om man kör bil, även om vissa försöker. Min favorittrafikprofessor, Phil Goodwin uttryckte det så här för ett tag sedan:

“A phone used to be something you might use while travelling, now travelling is something you might do while using the world in our pocket we still call a phone.”

Så kollektivtrafiken har öppet mål. Nu gäller det att leverera. Vi behöver ett system med en pålitlighet vi inte ser idag. Och en kapacitet så det räcker så att man kan använda tiden under resan. Och vi behöver effektiva, trevliga och bra bytespunkter. Varför skall man frysa häcken av sig om man skall åka tåg eller buss?

Och IT kommer att hjälpa oss att skapa bättre information så att även resenärer som inte är så vana kommer att förstå trafiken. Att det ordnades ett Travelhack i Göteborg för en månad sen, där många lag tävlade om att skapa den bästa kollektivtrafik-appen är ett tecken i tiden.

Och läser just i Wired att företaget wemakecoolsh.it piratlanserar  wifi i New Yourks tunnelbana linje L1. Med hjälp av batteridrivna servrar i shoppingväskor, under en vecka.  Som en pik åt trafikföretaget som inte fixar vare sig mobiltelefontäckning eller wifi.

Men även nu fortsätter en del beslutsfattare att tro att bilen alltid måste prioriteras. Som om ingenting hänt.

Don´t sleep under the revolution, som Martin Luther King sa.

Länk: Artikeln i Wired

Hinner vi?

På tåget hem från Stockholm, på ett försenat tåg igen. Trafikverket byter luftledningsstolpar, vilket får sin förklaring nedan, men kan de inte göra detta på natten?

Har varit på Trafikverkets framtidsdag, Think Future, tillsammans med ett 70-tal andra inbjudna personer. Man ville ha input och idéer för det framtida transportsystemet.

Infrastrukturministern Catarina Elmsäter Svärd inledde med att peka på de utmaningar som vi står inför och ägnade sedan största delen av talet till att prata om ITS, it i trafiken. Det finns helt tydligt stora förhoppningar på att detta skall lösa många av trafikens problem, och ge Sverige stora exportintäkter. Min bild är att ITS säkert kommer att betyda något, men inte alls så mycket som förhoppningarna ger intryck av.

Moderatorn Willy Silberstein frågade henne om hon var nervös inför vinterns tågdrift. Och svaret blev att järnvägen är det stora problemet. ”Fokus måste vara på järnväg nu”. Klokt! Äntligen!

Sen pratade Helle Søholt från Gehl. Jag har pratat tillsammans med henne många gånger och hon sa samma sak hon brukar, och lika bra: Planera städerna för människorna istället för bilarna.

Barry Stevens från OECD (han var orsaken till att hela förmiddagen var på engelska) pratade om infrastruktur och finansiering av denna. Det blir svårare och svårare att finansiera infrastruktur, eftersom större och större andel av offentliga medel går till en åldrande befolkning, pensioner, sjukvård och utbildning.

Lars Erik Liljelund, VD på Mistra sa egentligen inte mycket, men påpekade att transportsystemet inte är hållbart, vilket ju är sant. Jo, han nämnde de nya katastrofala siffrorna på rekordökningen av koldioxiden i fjol, plus 6%. Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen sa att högt pris på fossila bränslen inte minskar transporterna, utan det krävs fysisk planering också.

Vid den efterföljande paneldiskussionen fick de alla frågan vad som är viktigast. Och nästan alla svarade fysisk planering. Någon lade till andra styrinstrument och politiskt ledarskap.  Och viss,t fysisk planering är viktigt. Men det tar ju lång tid att verka, och vi behöver snabba åtgärder.

Eftermiddagen ägnades åt rundabordsdiskussioner om framtidens transportsystem. Och vid redovisningarna efteråt visade det sig att nästan alla grupper pratat om hållbarhetsfrågor, miljö etc. Trafikverkets representanter sade sig vara mycket nöjda med dagen, och den input man fått.

Och visst är det kul att höra alla dessa vita medelålders män prata om hållbarhet, på ett sätt jag inte riktigt hört tidigare. Det verkar som om många börja förstå vart det lutar. Det känns om de nu är där vi  som jobbat mycket med frågan var för fem-sex år sedan. Och det är ju bra, så långt. Men det räcker dåligt när koldioxiden rekordökar.

Så går då processen tillräckligt fort? Att sätta igång med fysisk planering, och vänta på resultaten av den räcker ju inte när alla kurvor pekar på rött.

Vi behöver snabba beslut om andra typer av styrmedel, om vi skall hinna undvika svåra följder av klimatpåverkan. Men det kanske nästa års seminarium handlar om?

Är bilen snart omodern?

I förrgår var jag i Huddinge och höll föredrag för kommunens beslutsfattare om hur vi går från bilen som norm till att tänka gång, cykel och kollektivtrafik. Ni som läser denna blogg vad jag brukar säga. Det intressanta är att detta budskap blir allt lättare att sälja. Fler och fler börja inse att våra städer inte fungerar med detta gamla synsätt som vi byggt och filat på sen 1950-talet.

På samma evenemang var Alexander Ståhle, VD på Spacescape, en av Trivectors samarbetspartners. Vi har ofta pratat tillsammans och vet att våra budskap passar bra ihop. Alexander visade bland annat den intressanta undersökning som de gjort tillsammans med företaget Evidence. Den handlar om vilka faktorer som påverkar värdet på en bostadsrättslägenhet, baserat på 7000 bostadsrättsförsäljningar i Stockholm. Nitttio procent av prisvariationen mellan olika områden förklaras av åtta variabler: närhet till city, närhet till spårstation, tillgång till gång-gatunät, tillgång till urbana verksamheter, tillgång till park, närhet till vatten, kvartersform och socioekonomiskt index.

Nästan allt handlar om den gamla sanningen: priset beror på tre saker: läget, läget och läget. Eller annorlunda uttryckt: nästan allt handlar om tillgänglighet. Och faktiskt är inte varken bilvägar eller bilplats med. Och Alexander fortsatte med att visa bilder från undersökningar om hur ungdomar från olika Stockholmsgymnasier ser på sin stad, och då framträder en liknande bild: stora parker, bra skolor, alla lämnar bilen hemma, bilfri innerstad etc. Och när körkortsinnehavet går ner bland unga slutade han denna tankegång med att vi kanske ser en "Non driving generation" framför oss.

GM:s modell av en kärnkraftsdriven bil 1957

Som jag skrivit om tidigare visar allt fler studier på att vi i många städer och i fler och fler länder tycks ha nått en topp på bilanvändandet. Orsakerna tycks vara många (åldrade befolkning, sambandet mellan inkomst och ökat bilresande tycks brutet, minskat antal körkort hos yngre osv) men framför allt verkar det finnas en allt starkare urban kultur. Att bo och arbeta i städer, och dra nytta av alla de aktiviteter som finns där blir helt enkel en allt vanligare livsstil.

Och när vi blir fler och fler i våra städer blir det helt enkelt sämre och sämre med bil. De får helt enkelt inte plats, och de negativa effekterna med buller, avgaser och trängsel blir större än nyttan. Då blir det smartare och smartare att utnyttja färdmedel som är betydligt effektivare och ger mer transporter per ytenhet än bilen. Som gång, cykel och kollektivtrafik.

Idag har jag diskuterat detta fenomen i två helt skilda uppdrag. Ett som handlar om hur den framtida parkering i Stockholm skall lösas, och ett som handlar om spårtrafik från Malmö till Näset.

Håller själva den viktigaste artefakten för modernitet, bilen, helt enkelt på att bli omodern?

Länkar:

New Scientist om peak car use

Hackad blogg och ny elbilspool

Jo, jag fanns också med på Bloggtoppen som blev hackad. Och nu ligger mitt lösenord ute till allmän beskådan.  Minst fem år sen jag registrerade mej, och har helt glömt bort att den fanns. Nåja, lösenordet är bytt, så det är ingen idé att du provar att logga in.

Bloggposten om de vita elbilarna i Amsterdam har väckt visst intresse bl a på Facebook och Twitter. Och just nu trillar det in nyheter om att den 24 november så startar ett nytt elbilssystem i Amsterdam med stora likheter med Witkar.

Det är Daimler som inför sitt Car2Go-koncept med 300 tvåsitsiga Smart-elbilar som man kan hyra per minut, precis som Witkar. Amsterdam blir fjärde staden med Car2Go-bilpool, men den första med elbilar. Det finns redan nu 250 laddställen, och i slutet av 2012 skall det finnas 1000 st.

Elbilarna får inte lämna staden. Batterierna är idag så pass bra att man inte behöver lämna bilen vid laddstället varje gång, som med Witkar. Men om om batteriet har mindre än 20 procent kapacitet kvar så får man anvisning via navigeringssystemet om var närmaste laddstation finns.

Det kommer att kosta 10 euro att gå med i systemet. Sen är kostnaden 29 cent per minut, 12.90 euro per timme och 39 euro för ett dygn.

Skall bli intressant att följa vad ett system som detta gör med bilanvändningen i Amsterdam. Ökar eller minskar den?

Och bilarna ser ut att vara vita den här gången också. Men inte gratis, som Witkar var när du var medlem.

Vita bilar vid Hoppes

Just nu skulle jag varit i Changwon i Sydkorea. Före sommaren fick jag erbjudande att prata på ICLEI:s stora Eco Mobility konferens där. ICLEI organiserar städer över hela världen som arbetar för hållbarhet. Vi jobbar med dem i ett av våra EU-projekt.

Efter lite mailande fram och tillbaka tackade jag nej. Att åka över halva jordklotet för att prata 45 min om hur vi i Sverige jobbar med hållbara transporter kändes inte tillräckligt lockande, och de ville inte betala något arvode.

Nu får jag mail från Robert Stussi, en glad schweizisk portugis som är expert på elfordon, och som jag känner väl från olika europeiska projekt och konferenser. Han skickar en Pecha Kucha-presentation (20 ppt, 20 sek/bild) han höll förra veckan på CIVITAS Forum i Funchal. (Jag kunde varit där också - jag var mycket engagerad för ett år sedan när denna konferens var i Malmö...). Och han är i Korea just nu.

I presentationen, som handlar om elfordon naturligtvis, hittar jag en länk till en filmsnutt om Witkar, ett bilpoolsystem med vita små tvåmans-elbilar som fanns i Amsterdam mellan 1974-1986



Witkar (vita bilar eller vita kärror) var ett system som uppfanns och infördes av  Luud Schimmelpennink, en  industri designer och social uppfinnare som vid den tiden var Amsterdams borgmästare. Det intressanta är att systemet redan 1974 hade alla de finesser som vi idag förknippar med smarta bilpoolsystem. Allt styrdes av en minidator (kolla hålremsorna i filmen), man fick tillgång via ett kort, blev automatiskt debiterad för tiden man hyrde osv.

Det fanns totalt trettiofem bilar som stationerades på fem laddningsstationer. Det fanns flera stora problem med systemet: laddningen tog lång tid och bilarna blev aldrig jämt spridda över de fem  stationerna. Vissa laddningsstationer var alltid fulla, och andra tomma.

En av de första gångerna jag besökte Amsterdam på en studieresa fanns bilarna kvar, men jag minns inte att jag såg dem i drift. Utan för Hoppes, Amderdams äldsta pub, dit jag alltid går när jag är där, fanns då fortfarande en av laddstationerna.

Roligt att Robert Stussi lyfter fram dessa 35 år gamla elbilar. Inte mycket under solen alltså.

Är Sverige sämst på satsningar på järnväg?

Igår blev jag filmad för en intervju som skall finnas med i Hallandsåstunnelns nya informationsfilm. Jag fick svara på frågor om hur transporterna kommer att utvecklas framöver, vilken roll järnvägen kommer att spela, om varför utbyggnaden av Västkustbanan är viktig osv. Allt medan tågen på Lunds central rullade förbi i bakgrunden.

Och det är ju inte så svårt: Transportvolymerna kommer att öka om vi skall tro den nationella planen som Trafikverket tagit fram. Det enda som möjligen kan stoppa denna utveckling är en kraftig recession, eller mycket höga oljepriser. Båda dessa scenarier är tänkbara, men ingen vet om och när. Att energin blir dyrare kan vi räkna med, dock vet vi inte hur snabbt.

Att vi skulle få en politik som styr mot minskade transporter, som forskarna säger behövs för att skapa det hållbar transportsystemet, är mindre troligt. Fortfarande sitter de flesta politiker fast i rörlighetsfällan: rörlighet är lika med utveckling - när det istället handlar om tillgänglighet.

Järnvägens roll då? Ja den kommer att bli större och större, om vi skall transportera oss mer hållbart. Men då krävs det att Sverige lämnar bottenligan när det gäller satsningar. Fackförbundet SEKO visade i förrgår med sin nya rapport att Sverige är bland de Europeiska länder som satsar minst på järnvägen, jämfört med landets BNP.  SEKO pratar ju i egen sak naturligtvis, och jämförelserna är inte helt enkla att göra. Om man tittar i rapporten ser man att det är de mindre utvecklade länderna i Europa som satsar mest, Rumänien, Slovenien, Litauen, Bulgarien osv. Att Luxemburg finns bland dessa är nog mest en kuriositet, det ryms inte så många mil järnväg där.

Frankrike, som har ett väl utbyggt järnvägsnät med hög standard, och riktiga snabbtåg, satsar den studerade perioden 2007-2013 ännu mindre per invånare än Sverige. Kanske är nätet tillräckligt utbyggt där? Spanien däremot ca 50% mer än Sverige.

När det gäller underhåll tycks siffrorna lite tydligare. Sverige är det land som satsar minst på underhåll per kilometer järnväg. Och alla som reser tåg i Sverige känner ju instinktivt att det stämmer.

Hur är det då med stora satsningar som tunneln genom Hallandsåsen? Är de vettiga samhällsekonomiskt? Det är ju en svår fråga, men om vi bortser från debaclet med problemet att ta sig genom det dåliga berget, skandalen med Roca Gil etc, så kan nog svaret bli ja, om man förmår se hela bilden. Det är inte enkelt att räkna hem denna gigantiska investering på de tidsvinster som tågen gör på kort sikt, men  tunneln möjliggör väsentligt fler tåg per dag, vilket kommer att öka resandet, det blir betydligt bättre plats för godståg, risken för störningar blir mindre osv. Och tunneln skall förhoppningsvis kunna användas lääänge.

Och att åsen innebär en väsentlig barriär kan vi se i ett jobb vi gör för Hallandstrafiken. Om man ser på hur stor pendligen är mellan Halmstad och Varberg, med hur den är mellan Halmstad och Helsingborg, som ligger på ungefär samma avstånd, är det en mycket stor skillnad. Resandet över åsen är kanske bara en tiondel av resandet från Halmstad och norrut.

Så visst kan järnvägssatsning av storformat vara viktiga - men fört en rejäl satsning på underhållet tack!

Länkar:
SEKO om järnvägsstudien
SEKO:s rapport

Resilienta företag och samhällen

- Regnen är mycket häftigare nu, och vindarna också, sa Malin igår när vi var på väg tillbaka till Lund från ledningens strategimöte i Trivector Traffic på Elisefarm ute vid Ringsjön. Vi hade ägnat en hel dag åt att diskutera hur vi skall möta framtiden i vårt företag. Kommer efterfrågan på våra tjänster att fortsätta att öka som de gjort de senaste två åren då vi växt med nästan fyrtio procent? Blir det allt mer verkstad när det gäller hållbara transportsystem?

Jag hade inlett med att säga att jag tror att det kommer att fortsätta. Trots att vi nog är på väg in i en av de allvarligare strukturella ekonomiska kriserna vi sett. Krisen som är en kombination av skuld-, girighets- och resurskris kommer att ta mycket lång tid att ta oss ur. Och enda vägen är ett byte till en ekonomi som innebär satsningar som tar oss ut klimat- och hållbarhetskrisen. Allt fler ekonomer och forskare pekar på att denna typ av satsningar är både nödvändiga, och dessutom mycket lönsamma. Det tycks också som allt fler företag förstår detta, det tycks fortfarande som politikerna är sist på banan. Men de har ju annat för sig: Ljugholt skall försvara sig, Björklund försöker springa baklänges in i framtiden (gör allt för att Sverige inte skall vara världens mest innovativa land längre), och nya miljöministern Lena Ek backar innan hon börjat.

Varje dag kommer rapporter om hur framtiden ser ut om vi inte omgående börjar minska våra utsläpp. Nu senast har Länstyrelsen i Stockholm lämnat sin rapport om ”klimatanpassning”, dvs alla de åtgärder som vi måste göra när klimatet ändras. Jag är så himla trött på alla dessa klimatanpassningsrapporter – de ger mig en känsla av uppgivenhet. Vi hinner eller vill inte ändra våra utsläpp, så istället skall vi satsa miljarder på att ”anpassa” oss med slussar, vallar etc. Framtidens dom över de beslutsfattare som inte i tid agerat kommer att bli hård.

Det vi behöver göra är att bygga resilienta, dvs ungefär robusta, system som klarar olika former av störningar. Oavsett om systemen är transportsystem, sociala system, städer eller företag. Det betyder inte samma sak som anpassning. Ett resilient system (termen kommer som många vet från ekologiska system) klarar störningar. För transportsystemet skulle det t ex kunna handla om att inte bygga sig fast i ett system som endast bygger på ett färdmedel som bilen, eller ett bränsle. Och om vi skall klara detta tror jag att vi måste bort från alla slagordsmässiga enfråge- åtgärdsstrategier. Inte ens att rädda klimatet räcker för att bygga ett hållbart samhälle. Vi har också frågeställningar kring energi, resurser och biologisk mångfald innebär lika stora utmaningar.

Och inte heller den senaste hajpen kring ”fossilbränslefritt transportsystem 2030” ger jag mycket för. I morgon skall jag prata kring detta ämne tredje gången på en månad. Sitter på tåget och funderar på hur jag skall uttrycka mig i morgon, när jag träffar riktiga miljöproffs, på Stockholms miljöförvaltnings plan- och miljöavdelning som har avdelningskonferens. Det blir väl som tidigare. Fossilfritt transportsystem 2030 är något som ingen tror på, varken forskare eller bilindustrin. Dessutom är det inte tillräckligt, även om vi skulle nå målet (hur nu det skulle gå till…).

Istället kommer jag att prata om allt annat man kan göra.

Framtiden är så ljus att du måste ha solglasögon?

Just hemkommen efter ett bra möte med referensgruppen för Klimatsamverkan Skåne (hur många sådana finns det egentligen?). Det är Länsstyrelsens, Regionens och Kommunförbundets samverkansplattform för att ta fram färdplanen för hur vi uppnår ett koldioxidneutralt Skåne 2050.

Kul blandning av forskare, politiker, miljöfolk, företagsrepresentanter osv. Och jag fick lära mej en del nytt. T ex att vi måste ta betydligt större hänsyn till att det blir varmt och fuktigt, och planera för alla de människor som får hälsoproblem av detta. Plantera träd, bygga husen så att de blir svala osv.

Och det blev också flera bevis för att företagen i många fall är på väg att gå före samhället. Skanska efterlyste samma regler från svenska staten som EU föreslagit när det gäller energieffektivisering av byggnader. Akka Frakt ville ha försäkringar om att nya regler för chaufförers utbildning inte skjuts på framtiden. Det blir nu allt tydligare att det inte kommer att vara stater som löser klimatfrågan, utan företag, organisationer och städer som väljer att gå före. Det som våra politiker på nationell nivå tycks ha så svårt att fatta, begriper man i företagen och i städerna.

En diskussion utbröt också kring huruvida det finns bevis för att de positiva framtidsbilder som flera efterlyste faktiskt får folk att agera. Ingen av de närvande forskarna verkade sitta inne med svaret, och inte nån annan heller. Men i alla sammanhang efterlyses just detta: Försök visa upp alla de positiva följderna som det kan bli av  att satsa på att lösa klimatfrågan. För ingen orkar väl med katastrofscenarier? Men kan inte ett hot få oss att gå samman för att med gemensamma krafter lösa problemet?

Panta rei - allting flyter

Hemma igen efter en fantastisk seglingsvecka i Kroatien. Allt fungerade perfekt: vädret, vinden, hamnarna, maten, seglarvännerna osv.

Från marinan i Kremic utanför Split seglade vi till naturreservatet på Kornatiöarna. Den lilla fiskebyn Vrulje, med kanske trettio hus, bjöd på sista kajplatsen av sju, alldeles vid restaurangen. Oerhört god fisk. Nästa dag trettio sjömil till Primosten på fastlandet. Sen Komica på Vis, vidare till Hvar, och så Rogac på Solta. Alla alldeles bedårande ställen, med vackra hus, god mat, vackra promenader etc. Och så tillbaka till marinan och den proffsiga uthyrningsfirman Sunsail. Tusan vad en vecka går snabbt.

Vrulje på Kornati, Kroatien. Foto: Christer Ljungberg

Och sköna bad både mitt till havs med hundra meters djup, och i badvikar med kristallklart vatten. Väldigt lite synligt skräp i vattnet, trots massor av båtar. Och trots att alla förväntas tömma toaletttankarna i havet. I vår båt stod det att tankarna var fulla efter sex användningar av toaletterna (vi hade tre stycken på båten). Någon möjlighet att tömma dessa tankar i hamn fanns inte.

I båten fanns också ett litet anslag som gällde de regler som gäller in USA. Antagligen exporterar den franska båtbyggaren Jeanneau dit, och därför fanns dessa upplysningar. Där kunde man bland annat läsa att så nära som tre sjömil från kusten får man inte kasta i plast, paper, trasor, glas, mat, metall, porslin och trä.

Längre ut blir det tillåtet att kasta i allt mer, och tjugofem sjömil från kusten får man kasta i allt utom plast. Mellan 3 och 25 sjömil får man inte kasta i saker som flyter....panta rei...

Länk: Om toalettavfall från fritidsbåtar i Sverige