Framtidens bilist är fotgängare och cyklist

Slår upp nya numret av Monocle, en av mina guider till trender en bra bit utanför Trivectors kontor och nätverk. Andra uppslaget är en annons för BMW:s elbilskoncept BMW-i. Rubriken är: "BMW-i customers also include pedestrians." Och så en bild på ett par jeansklädda ben och ett par snygga ökenkängor, på väg över ett övergångsställe.  Efter lite googlande visar det sig att BMW i inte bara är ett elbilskoncept utan ett helt koncept för urbant resande. Det innefattar appar för att låna ut sin parkeringsplats, elbilpooler i flera städer som München, appar för urban mobilitet som hjälper dig hitta restauranger etc. Den vackra musiken till den snygga trailern är skriven av hollywoodtonsättaren Abel Korzeniowski, och inspelad i Abbey Road (Beatles studio, för er yngre).

Alltihop ett försök att koppla varumärket BMW till moderna livsstilar, för att sälja ännu fler bilar, tänker du? Jo, så är det naturligtvis. Men som jag ser det också ett bevis för att BMW ser vartåt det lutar. Efterfrågan på stad, och den goda urbaniteten, är större än tillgången. Det finns helt enkelt inte plats att så många kör bil. Detta har man allt mer börjat förstå på många håll i världen, bland annat i Stockholms nya trafikstrategi. Och hos BMW?

Och cykeln tycks också få spela en allt större roll i stadens trafiksystem. I den bild av framtidens cyklist som jag med researchhjälp av kollegorna Annika Nilsson och Björn Kaijser på vårt Stockholmskontor, presenterade på cykelkonferensen i Vårgårda i fredags pekade jag på fyra trender:

1) Vi får fler cyklister som cyklar längre sträckor. Vi ser en tendens att cyklister accepterar allt längre pendlingsavstånd och att cykelplanerare börjar anpassa sig efter det. I Stockholms stads nya cykelplan läggs en stor del av den planerade budgeten på pendlingsstråk mellan ytterstaden och innerstaden. Ett annat exempel är den kommande supercykelvägen mellan bland annat Malmö och Lund.

2) Cykling börjar ses som ett alternativ för kortare delsträckor av resor. Detta syns bland annat i de satsningar på lånecykelsystem som görs runt om i landet samt i de satsningar som görs på smidiga bytesmöjligheter. Att ta bussen eller tåget den långa sträckan, och sen cykeln sista sträckan blir allt vanligare. I Stockholm planeras man exempelvis för bättre cykelparkeringsmöjligheter vid viktiga bytespunkter som Odenplan och Slussen.

3) Spridningen i olika typer bland framtidens cyklister kommer att vara större än idag  Vissa kommer att använda cykeln som ett transportalternativ för långa resor (därav ökat fokus på bättre pendlingsstråk) medan andra kommer att använda den för kortare delsträckor (därav fokus på lånecyklar etc). Av den anledningen ökar även betydelsen av bredare cykelvägar som gör det möjligt för olika typer av cyklister att samsas på samma utrymme.

4) Framtidens nya cyklister är snarare bilist än kollektivtrafikant. Detta eftersom cykeln är mer lik bilen än kollektivtrafiken (flexibel, privat). Eller som anhängare till bilen brukar säga: ”kollektivtrafiken tar dig från en plats där du inte bor till en plats dit du inte ska, på tider som du inte valt och med personer som du inte känner”. Men det gäller inte cykeln.

Framtidens bilist är cyklist - och fotgängare.

Länkar: BMW i

Learning by fighting

På tåget hem från Göteborg efter en vecka i 190. Kom hem från Saalbach halv ett i måndags natt: Vi hade 3 fantastiska dagar med 11 grader varmt (klimatförändringar?)  och sista dagen ösregnade det så det blev en dag i München istället. Och för min del inköp av en joddlarkavaj, ni vet den bayerska varianten med minikrage, och lagom mycket läderdetaljer och knappar i nån slags horn.

Upp tidigt i tisdags morse, iförde mig nya kavajen, och inledde med ett möte med Trivectors revisor, för att diskutera förra årets mycket goda resultat. Sen genomgång av diverse projekt och projektidéer med olika medarbetare. Väldigt mycket trevligt på gång. Jag hann också förbereda en del presentationer, innan läggdags.

Onsdagen började med ett möte med tre rektorer, Lunds Universitets Per Eriksson (som jag debatterade spårvägar med i höstas om nån minns), LTH:s Anders Axelsson, och Malmö Högskolas Stefan Bengtsson. Per hade ett stort stiligt tjänsterum i det vackra universitetshuset i Lundagård. Mötet var mycket bra och givande. Mycket bra möte, vars innehåll jag inte kan beskriva nu. Jag lärde mej ett nytt uttryck av Per i alla fall: ”learning by fighting”, och han syftade inte på spårvägsdebatten.

Hann cykla genom stan tillbaka till kontoret för ett par korta möten. Och så med cykeln till internationella miljöinstitutet där jag och mina kollegor i det kommande ”Urban Innovation Lab” (Maja Manner, fd chef för Institutet för Stadsutveckling och Anders Svensson, fd VD för White arkitekter) hade ett möte med Allan Larsson, som siste mars lämnar uppdraget som ordförande för Lunds Universitet. Vi pratade om Allans nya initiativ, i sitt hemmaområde Hammarby Sjöstad, att se till att det inte blir ”ett Skansen över 90-talets stadsbyggnadsidéer”, utan fortsätter att utvecklas. Vi hittade genast en del samarbetsarenor. 

Cykeln tillbaka till Trivector, och Anders drog på bra. Sen hade vi ett längre möte för att dra upp riktlinjerna för detta nya initiativ, Urban Innovation Lab, som skall bli samarbetsplattform för att utveckla nya former för att arbeta med stadsutveckling, inte bara prata. Intresset för detta initiativ är redan stort. Åkte med Maja in till Malmö för ett möte på Regionhuset kring ett projekt i denna nya konstellation. Kan inte berätta om detta mycket spännande projekt heller. Tog tåget hem och satte mig att jobba med det seminarium jag hållit i idag. Stupade i säng.

Torsdag förmiddag på kontoret, med möten om vårt internseminarium på tisdag, som blir så spännade. Synd att det inte går att berätta av konkurrensskäl. Och så ytterligare ett möte med revisorn, och ett telefonmöte med Stockholmskontoret om ett uppdrag i Gävle där vi ser på hur väl man lyckats med sina hållbarhetsambitioner i nybyggda områden.

Och så satte jag mig på tåget till Göteborg. Jobbade varenda minut. Rusade upp på hotellet och slängde in väskan, och så upp till kontoret för en anställningsintervju. Och direkt efter den ett möte med regionen.  Efter det upp på hotellet, lite mat och så genomgång av hela dagens seminarium. Somnade.

Tåget till Vårgårda gick 08.02 och seminariet där började 09.00. Det var en välbesökt konferens med titeln: Hur ser framtiden ut på cykel? Planeringen var gjord av Caroline Mattsson på vårt Göteborgskontor, och Annika Nilsson från Stockholmskontoret.  Det handlade om hur Västra Götalandsregionen skall utveckla cyklingen. Flera intressanta föredrag, bl a av cykelutredaren Kent Johansson. Själv modererade jag det hela, höll ett föredrag om vem som är framtidens cyklist (vilket blir ett eget blogginlägg), höll i en workshop om hur vi kan göra vardagscyklingen roligare och höll slutligen i den avslutande paneldiskussionen.  Kent Johanssons inlägg triggade många nya idéer, bland annat om ”the internet of bikes”.

Sitter på tåget och har 45 min kvar hem. I morgon skall vi hjälpa dottern att flytta från Lund till Malmö.  Sen skall jag lägga mig med syrgas.

Fort-fällan slår igen

Känns som jag nu är på väg in i fort-fällan. Har så mycket att göra att tricket att försöka lösa detta dilemma blir att öka hastigheten. Försöka hinna med fler möten, skriva fler texter, tänka fler tankar osv inom samma tidsrymd.

Normalt sett uppskattar jag att ta tåget, och där ha tid att sitta och tänka, skriva i lugn och ro, samtidigt som man förflyttar sig. Jag kör nästan aldrig bil till jobbet (jag har bara en kilometer dit så det behövs inte).  Men nu har jag flera dagar i sträck tagit bilen, för att jag varit tvungen att utföra andra ärenden i anslutning till arbete, för att hinna med. Min nya gasbil (har bytt den gamla efter 5 år) har å andra sidan inte gått mer än 120 mil sen leveransen 6 december.

För att hitta några dagar där både jag och hustrun (som springer ännu fortare än jag, och ibland tar flyget till Stockholm, trots min negativa attityd) skall lyckas få några dagar tillsammans i skidbacken, kommer vi i morgon att flyga till München för vidare befordran till Saalbach. Och sen flyger vi hem sent på måndag kväll igen.

Och sen är de följande veckorna helt fullpackade med aktiviteter och med resor (med tåg gudbevars) för det är extrem högkonjunktur för oss som har lång erfarenhet och kompetens inom hållbara transporter. Vi på Trivector letar ständigt nya medarbetare som har erfarenhet och kompetens inom området - och som delar våra värderingar.

För att hinna medverka i så många aktiviteter kring hållbara transporter som möjligt, måste det gå fort. Det är naturligtvis inte hållbart i längden. Och vi jobbar ständigt på att lösa den ekvationen.

I väntan på vadå?

Detta blogginlägg blir i kontrast till det förra. Och det är ju så som livet är - varken svart eller vitt.

"I väntan på Godot" heter en mycket känd pjäs av Samuel Beckett. Den handlar om två män, Vladimir och Estragon, som möts på en väg och står och pratar i väntan på en man vid namn Godot. "Vad pjäsen handlar om, om den handlar om något, har tolkats på många olika sätt. Beckett visar oss i alla fall livet och det ännu icke bestämda och avgjorda. I det obestämda ligger det hoppfulla och det som gör att människan förblir människa", står det på Wikipedia.

Just så tycker jag det känns med hur vi hanterar hållbarhetsfrågorna. Vi bestämmer ingenting, för då kan vi fortfarande hoppas. Idag efter ett intressant möte i Upplands Väsby var vi några konsulter som åt sushi inne på Väsby Centrum, ett köpcentrum som alla andra. Vi pratade om hållbarhetsfrågor, bl a efter att Christer Sernbo på Ekologigruppen misslyckats med att få den asiatiska personalen att förstå att vi inte ville ha jätteräkor.

Christer sa då "att vi hellre fortsätter i känd felaktig riktning, än vågar prova något okänt nytt, som kan gå i rätt riktning". Path dependency kallar forskarna det, sa jag. - Vi fortsätter i kända hjulspår för att det just är kända hjulspår.

På min tredagars triangelresa Göteborg (seminarium om stadslivsanalys plus diskussion om Centrala Älvstaden), Stockholm (möte om Väsby Sjöstad plus kontorsmöten) och tillbaka till Lund, har jag hunnit läsa mig igenom "kapacitetsutredningen": "Transportsystemets behov av kapacitetshöjande åtgärder - förslag på lösningar fram till år 2025 och utblick mot år 2050".

Den tjocka huvudrapporten på 269 sidor har som vanligt en massa bra bakgrundsanalys, även om den i allt för hög grad förlitar sig på de traditionella huvudfårorna när det gäller prognoser för framtiden: EU:s White paper, EIA:s Energy Outlook etc. Dvs trafiken kommer att öka, energin blir först dyrare men sen naturligtvis billigare, för vi blir så rika och smarta i framtiden.

Det finns prognosscenarier för trafiken enligt gängse standard, JA  jämförelsealternativ, UA utredningsalternativ och sen lite olika alternativ med höghastighetståg (som blir för dyra). Och sen finns det ett eget kapitel med ett Klimatscenario. Det ligger liksom för sig själv - som om det inte måste behandlas bland de andra. Det finns en belysande bild som visar att de beslutade åtgärderna i transportsystemet gör att utsläppen fortsätter att öka, i stark kontrast till de mål som är uppsatta.

Sen struntar man i klimatmålet. Man konstaterar att man inte uppnår det och sen är det bra med det. Det står lite fint och försiktigt om att "när målen kraftigt avviker från den rådande utvecklingstrenden kan ett alternativt sätt vara att låta planeringen utgå ifrån en målbild där samhällets och transportsystemets mål är uppfyllda. Man går sedan baklänges i tiden och specificerar vilka åtgärder och styrmedel som krävs för att nå den givna målbilden. Detta brukar benämnas med den engelska termen ”back casting”

Och så borde man naturligtvis arbetat med hela utredningen. Utgått ifrån klimatmålen och sen tagit fram de åtgärder som behövs för att uppfylla dessa. Istället får vi ett oändligt antal sidor "med en så obefintlig röd tråd att på slutet vet man inte ens vad förslaget leder till", som en av mina Facebook-vänner skrev. Ja utom då att klimatmålen inte nås.

Förmodligen har de läst Beckett: I det obestämda ligger det hoppfulla och det som gör att människan förblir människa.


PS Det tycks som att det positiva som händer nu händer på mer lokal nivå. På övergripande nivå lyckas vi dåligt. Kanske blir det som en del tror - det blir tekniska lösningar som är enda vägen fram. Idag snappade jag upp Mark Lynas nya bok "The god species - how humans really can save the planet" på Pocket på Stockholms central. I denna bok skriver samme man som skrev "Six Degrees" om hur vi måste använda kärnkraft (trots Fukushima), att tillväxt är viktig för den tekniska utvecklingen, att CCS blir nödvändigt osv. Han har definitivt slutat att vänta på Godot. Återkommer om denna bok. DS


Länk: Kapacitetsutredningen

Sakta och osäkert, men ändå...

Tidigt tåg hem från Stockholm efter en kul men slitsam vecka. Tog nattåget till Stockholm i går kväll, åt frukost på Royal Viking som vanligt, och gick sen rakt in i ett konferensrum där för att prata på ett frukostmöte som trafikkontoret i Stockholm ordnat för näringslivet, för att diskutera Stockholms nya trafikstrategi. Den nya trafikstrategin som försöker ta ett framtidsinriktat grepp på trafikplaneringen genom att visa på hur trafikytorna måste användas på ett mer yteffektivt sätt, dvs med mer gång, cykel och kollektivtrafik, när Stockholm växer.

Min uppgift var att visa att det inte är bara Stockholm som tänker så här, utan också andra världsstäder som Melbourne, Zürich, Amsterdam och New York. Det gick bra, och de samlade näringslivsrepresentanterna tycktes förstå att en växande stad måste effektivisera ytanvändningen, genom att styra mot mer kollektivtrafik, gång och cykel. Men Bil Sweden och Handelskammaren lyckades lufta sin vanliga ”buss är bättre än spårvagn”-noja. Jag hade ju gudbevars lyckats få med spårvagn på bilder från såväl Melbourne, Zürich som Amsterdam. Och som vanligt fick jag säga att det inte handlar om att välja utan att båda behövs.

Sen gick jag direkt till ett möte med Färgfabriken för en diskussion om hur vi skall kunna medverka i deras ”Stockholm on the move”- projekt till hösten. Sen ett möte om utvecklingsprojektet Hållbara cykelnät, med vår samarbetspartner Spacescape. Snabb lunch med möte med kontorschefen Paulina, och sen telefonmöte om Trafiktekniska Föreningen för att diskutera årskonferensen ”Makten över trafiken – från Bryssel till Bromölla”. Blir mycket spännande.

Tidigare i veckan satt jag i ett möte och diskuterade trafiken i Centrala Älvstaden,Göteborgs gigantiska stadsomvandlingsprojekt. Och även i bilstaden Göteborg funderar man mycket i banorna om hur staden skall kunna bli mer för människorna än för bilen. Och vilka fysiska uttryck detta måste få för att leda i rätt riktning.

Spårvagn och cykel i Amsterdam. Foto: Christer Ljungberg

I tisdags föreläste jag på temat ”Skrota det kommunala planmonopolet” på Föreningen för samhällsplanerings årsmöte i region syd. Mitt skäl att provocera med denna ståndpunkt är att jag tycker att den lokala kommunala nivån är allt för liten för att lösa frågor om transporter och resande på ett hållbart sätt. När vi under tjugo år verkat för regionförstoring, måste planering och styrning också ligga på denna nivå.

I går kväll satt jag och läste en ny artikel av min favoritprofessor Phil Goodwin. Han gick igenom utvecklingen och forskningen kring ”peak car use”, och hans slutsats var att det mesta  talar för att vi i västvärlden faktiskt nått en mättnadsnivå för vår bilanvändning.

Jag har som läsare av denna blogg vet under många år ägnat en ganska stor del av min arbetstid åt att diskutera hållbara transportsystem. Men någonting har hänt under de senaste åren. Vi närmar oss nu allt mer att gå från ord till handling. Allt oftare handlar frågorna om hur våra städer på allvar skall bli attraktiva, och hur det faktiskt kräver att vi planerar för människorna och inte för bilen. Och vi börjar se avtryck ute i verkligheten.

Att gå så långt att man kan prata om ett paradigmskifte i västvärlden är nog ännu att gå för långt. Men att det är en tydlig skillnad jämfört med bara för några år sedan är helt klart. Nu skall jag läsa kapacitetsutredningen och se vilket håll den pekar...

Länk: WTP med Goddwins artikel

Från mer till bättre

Även den andra dagen på konferensen MM Öresund innehöll många godbitar. Framtidsforskaren Henrik Good Hovgaard, från Future Navigator, började med att beskriva alla de kriser som vi befinner oss i: Säkerhetskris, Hälsokris, Livsmedelskris, Fattigdomskris, Resurskris, Tillväxtkris och den största av kriser: Klimatkrisen.

Så vad skall vi göra åt alla dessa kriser? Jo det värsta vi kan göra är att stoppa huvudet i sanden, sa Henrik. Men är det inte just det vi gör, tänker jag?

Och sen ger han oss en lång rad med sedvanliga framtidsforskaridéer om hur vi bör tänka och göra, och hur framtiden kommer att se ut. Innovation är viktig - men det handlar ju inte bara om nyheter, utan om att kombinera befintlig kunskap. Förr hade konsumentarna makten - nu handlar det mer om att konsumenterna utnyttjar makten tillsammans, och så får vi se den underbara filmen med Black eyed peas-konserten med flashmoben som dansar koordinerat. Och så filmen som visar hur en ihärdig ledare får följare, och hur följare nummer två kanske är den allra viktigaste. Kolla själv här:

Det var småputtrigt trevligt och ibland lite tankeväckande - på ett framtidsforskarsätt. Men det viktigaste som Henrik sa var nog: Framtiden handlar inte längre om "mer" utan om "bättre". I en värld av kriser behöver vi inte mer prylar utan bättre, inte mer trafik utan bättre osv. Frågan är dock hur vi kommer dit, bl a med tanke på mitt förra inlägg.

Forskaren från Roskilde universitet, Marlene Freudendal-Pedersen pratade om rörlighet, och sa blandannat att mobilitet är centralt för att vara människa. Våra vardagsliv är fyllda av val, och mobiliteteten gör det möjliggör att vi inte behöver välja bort lika mycket som förr.

Hon pekade på hur viktiga "strukturella berättelser" är, dvs de berättelser som formar vårt tankesätt. Och berättade vidare om hur politiker låter sina egna berättelser forma politiken. Man utgår från berättelsen om sitt eget liv och förstår kanske inte att alla inte lever som man själv. Om man själv alltid flyger till Stockholm, blir det naturligt att utgå från denna berättelse och tycka att flyget alltid är bättre än höghastighetståg.

Vill vi skapa en bättre framtid måste vi sätta mål för den, att skapa strukturella berättelser som stöder vår vilja. Om vi gör det kan vi hjälpa till att lösa alla dagens kriser.

Alla presntationer från konferensen kommer att läggas upp på konferensens webb-plats.

Länk:

MM Öresund

Varför går inte politikerna mot ett hållbart samhälle

För många år sedan kom det fram forskningsresultat som visade att vanliga människor var intresserade av att innerstäderna skulle bli mer bilfria. Forskningen visade också att de flesta politiker tyckte likadant. Det mest intressanta var dock att politikerna inte trodde att vanligt folk ville ha det så, och därför blev det heller inte så.

Gång på gång får vi bevis för att våra politiker går i otakt med sina väljare i en mängd frågor. Idag vet vi från opinionsundersökningar att de flesta är positiva till den nya utsläppsavgiften på flygresor för klimatets skull, men det tog väldigt lång tid att få till dem.

Om du frågar våra politiker så tycker de flesta att styrningen skall vara evidensbaserad, dvs grunda sig på forskning och beprövad vetenskap. Men när det kommer till kritan så agerar man inte så. Just nu har vi läst i bladen hur en politiker i Malmö tycker vi skall strunta i att bygga höghastighetståg och istället satsa på flyget, och då kan vi ju åka kollektivt till flygplatsen.

När jag för ett år sedan höll ihop ett seminarium med ca 80 beslutsfattare, de flesta politiker, som skulle fatta beslut om en ny strategi för kollektivtrafiken i ett av sydliga våra län, gjorde jag som jag ofta gör och lät dem svara på mentometorfrågor kring en mängd frågor, bl a hur man tog sig till mötet. Då visade det sig att av de 80 närvarande hade två cyklat, två åkt  kollektivt och resten åkt bil. Jag frågade dem då hur de tänkte, när de själv inte trodde på sin egen produkt. Som om Volvochefen skulle åkt Mercedes.

Att inte leva som man lär, att fiffla och prata i egen sak verkar vara lika vanligt både till höger och vänster. Makt korrumperar brukar man säga, och även om det inte går så långt, så tycks tanken att man som politiker skulle lyssna på folket och leva som man lär, bli allt mer sällsynt.

Idag på den välbesökta konferensen om mobility management i Malmö, som vi ordnat tillsammans med danska och svenska aktörer, berättade trafikverket om det stora gap som finns mellan de mål som våra politiker satt upp för minskningen av utsläppen från trafiken, och hur långt man når med de åtgärder man fattat beslut om.  Och det visade sig att det finns inga planer på hur man skall lyckas sluta detta gap.

När skall vi få politiker som lever som de lär, fattar beslut grundat på beprövad vetenskap, lyssnar på folket och leder utvecklingen mot ett hållbart samhälle?

Länk:

MM Öresund 

Är kapitalismen i kris?

Kapitalismen är i kris! skriker tidningarna ut. Samma ekonomiska system som under decennier gett oss välstånd tycks nu inte längre fungera. Men det är väl inte systemet i sig som inte fungerar, utan sättet att använda och uttolka det? En uttolkning som gett oss Carema-skandaler, perversa bonusar och ett överutnyttjande av naturens resurser. En tolkning som gjort det möjligt att på många håll lånefinansiera en ohållbar konsumtion, med för stora hus i USA och för dyra bilar i Grekland.

Som jag ser det är kapitalismens kris en moral- och ansvarskris. En stor del av problemet ligger nog i det finansiella systemet, där vi överlåtit ansvaret för hur vi vill satsa våra pensionspengar till anonyma fondförvaltare, som du aldrig träffar och som inte satsar sina egna pengar. Och som när systemet brakar ihop räddas av samma stat som i alla andra sammanhang vurmar för den fria marknaden. Vi har privatiserat vinsterna och socialiserat förlusterna. För kallade man det för Ebberöds bank.

Och vi har fortsatt att strunta i miljön på det att vinsterna skola bliva så stora som möjligt. Vi har inte internaliserat de externa effekterna, och därmed gjort det lönsamt att satsa på grön teknik. Den gröna teknik, som både skulle kunna rädda världen, och skapa en hållbar utveckling och nya jobb.

Bara idag kan man läsa i Dagens Industri flera intressanta exempel: "Sveriges flygplatser går back" - t ex flygplatsen i Jönköping som subventioneras med 20 miljoner per år. Och för några dagar sedan kunde man läsa om hur USA, Kanada och Kina protesterar mot att Europa inkluderar flyget i utsläppshandeln. Veckans Affärer skrev igår om hur svenska el-intensiva företag som Sandvik och Atlas Copco outsourcar sina utsläpp. I sina hållbarhetsredovisningar ser det ut som om Atlas Copco är mycket mer energieffektivt per omsättningskrona är Sandvik, men det beror bara på att man flyttat en stor del av tillverkningen till Asien och då struntar i att redovisa utsläppen som sker där.

Men som Veckans affärer klokt konstaterar: "Men precis som man kritiskt har börjat granska underleverantörskedjan för vissa konsumentvaror, där säljbolagen i väst använder outsourcing till namnlösa underleverantörer i öst för att kringgå konsumentkrav och regelverk, kommer det här sannolikt bli en utmaning även för verkstadsbolagen."

Många företag struntar i miljö så länge det inte finns nån reglering. Som om de verkade i ett kommunistiskt östland - och bara försökte smita från allt som inte uttryckligen är förbjudet.

Inte konstigt att kapitalismen  är i kris. En kris som handlar om moral och ansvar. Dagens företag måste också visa att de är en del av samhället och ta ansvar för detta. Först då kan vi få ett hållbart ekononiskt system.

Länkar:
Svenska flygplatser går back
VA - utsläppen outsourcas

Uppkopplad, så du vet

I förrgår var vi på premiären av Johan Westers och Anders Janssons nya show "Köp mjölk - skriv bok". Den handlar om vår tid och hur vi försöker få vardagens bestyr som att köpa mjölk gå ihop med projekt som att skriva en bok. Ingen Kajan, ingen Tiffany och inget Svinarp. Men en mycket bra show på alla sätt. Se den om du är i närheten av Lund den närmsta tiden.

En av de saker som tas upp i showen flera gånger är alla de krav som kommer med vår tids ständigt uppkopplade tillvaro. Och hel del betraktelser om skillnaden i hur ungdomar och äldre kommunicerar. "Ungdomarna är så snabba med sitt sms:ande att medan de beställer en kaffe latte på Espresso House hinner de kommunicera hela textmassan till Utvandrar-sviten".

Och i många roliga exempel fick vi se exempel på när Johan och Anders fick sms under föreställningen från barnvakten respektive frun.  "Är det OK att min pojkvän kommer hit?" "Visst" "Får han ta med sin övervakare?" Och flera andra fall där detta korthuggna sätt att kommunicera vållar förvirring.

Själv känner jag inga stora problem med att vara uppkopplad. Att läsa mailen i telefon, och kunna avverka många av dem på språng mellan möten etc, sparar mej besväret att sluta dagen med hundra olästa mail som ligger och gnager.

Alla roliga kontakter och idéer jag fått via den här bloggen, Facebook, Twitter och LinkedIn har gett mej massor av ny energi. Och för jobbets del så kommer det inte helt sällan in jobb via sådant som diskuterats i sociala media.

Så jag är som de flesta vet ganska nöjd med att kommunicera via sociala media, via mail och sms. Och jag tror inte heller att internet, med sina avancerade sökmotorer, gör att vi upptäcker mindre. I nya numret av Intelligent Life finns en artikel som vill hävda att serendipiteten, att via lyckliga omständigheter av slump göra nya upptäckter (har skrivit om detta begrepp flera gånger, med definition och allt), minskar på grund av att Google, Wikipedia etc leder oss rätt direkt. Men där känner jag inte igen mig alls. Inte hittar jag färre nya idéer pga av internet? Nej många, många fler. Och bloggar, Facebook osv ger mig ständigt anledning att titta närmare på olika saker. De senaste dygnen har det handlat om den svenska skolan, biogasinfrastruktur i Skåne, megastäder, Sven-Harry, cykling i Groningen, goda viner, hedonistisk hållbarhet, Liljewalcs vår salong, Buernos Aires mobility plan etc. Utan internet hade jag inte hittat mycket av detta.

Så internet gör oss nog inte mindre medvetna utan mer....

En hållbar konstig kopia

När jag var student på LTH brukade vi gå och äta lunch nästan varje dag på en restaurang som heter Finn Inn. Ni vet Finn är ju jätten som skulle riva hela domkyrkan, och som finns som staty i kryptan. På Finn Inn åt nästan varje dag också byggmästaren Harry Karlsson. Jag minns honom som en ganska ful, kort satt liten man i kostym. "Det det är Harry Karlsson" sa man.

Vad jag inte visste då var att han hade en son som hette Sven-Harry Karlsson, som inte kom så bra överens med sin far, och som sedermera själv skulle bli framgångsrik byggmästare. Sven-Harry växte upp i Lund, i ett hem med tavlor av Carl-Fredrik Hill och Ernst Josephsson på väggarna. Hans syster är Anna Wahlgren, men det är ju en annan historia.

När jag under sex år var med i Boverkets Stadsmiljöråd, innan det lades ner, lärde jag känna Sven-Harry, som också var en av medlemmarna. Stadsmiljörådet var ett av regeringen utsett råd som skulle diskutera stadsutveckling ur olika aspekter. Rådet  hade ofta mycket intressanta diskussioner kring stadsutveckling och stadsbyggande, och levererade input till Boverkets verksamhet. Men Boverket har raderat ut allt om rådet från sin webbplats. Men det finns massor av spår på andra webbplatser - rådet delade bl a varje år en utmärkelse som fick mycket uppmärksamhet. Men 2008 var det slut och Boverket lade ner rådet, utan vettig förklaring.

Sven-Harry gav färg åt mötena med sina berättelser ur verklighetens byggande och planerande. Han berättade ofta om sina vedermödor att med alla byggregler kunna bygga hus som folk vill bo i och som samtidigt håller hög kvalitet. Han förespråkade hållbarhet och kvalitet. Och hans synsätt hade lett till att hans företag Folkhem gått så bra att han haft råd att investera i konst.

”I vårt samhälle har vi varit dåliga på att betala för kvalitet. Allt ska gå så snabbt numera och det är kvaliteten som får ta stryk”.

Ett av alla intressanta möten hölls hemma hos Sven-Harry på hans lilla herrgård på Djurgården, med namnet Ekholmsnäs. Där fick vi en initierad visning av Sven-Harrys stora konstsamling, med ett helt rum med Carl-Fredrik Hill - målningar, en stor Strindberg-målning, Bruno Liljefors, Gösta Adrian Nilsson, Bror Hjort, men också en hel del modern konst, som Öyvind Fahlström osv. Det var som att gå runt i ett museum. och sen åt vi middag i Gula Rummet med den fascinerande Strindbergmålningen i bakgrunden.

Ett av de sista mötena som Stadsmiljörådet hade, berättade Sven_Harry att han tänkte bygga ett museum för att alla skulle kunna få njuta av all konst han samlat på sej. Han hade övervägt två placeringar - Lund eller Stockholm. Försökte säga att Lund nog gärna skulle se museet där. Nu blev det Stockholm, och det vackra mässingsklädda museet Sven-Harrys (konstmuseum)  finns nu på plats i Vasaparken i Stockholm, och öppnade lagom till Sven-Harrys 80-årsdag, hösten 2011.

Och som en typisk egensinnig Sven-Harry -idé har en exakt kopia av hela Ekholmsnäs första våning byggts upp på taket till museet. Så nu kan alla går runt i Sven-Harrys hem och se alla tavlorna på plats, precis som när vi hade möte med Stadsmiljörådet.

I lördags var jag och hustrun där och det var en lätt absurd känsla att gå runt och titta på tavlorna precis som vi gjorde när Stadsmiljörådet var på besök. Missa inte att besöka muséet när du är i Stockholm.

Länkar:

Sven-Harrys

Evidensbaserad minister...och en inte

Det är sent och jag är trött efter att ha hållit i en intensiv övning på LTH i eftermiddag om hur framtidens kollektivtrafik kan se ut. Mycket spännande diskussioner med såväl forskare, framtidsanalytiker, trafikverket osv.

Och sen, för ovanlighetens skull med flyg, till Umeå  för att i morgon diskutera ett spännande projekt kring ett nytt it-system för bättre samordning mellan olika färdmedel.

Och mitt under seneftermiddagen kommer mail från kontoret: den nya miljöministern Lena Ek säger att biltrafiken måste minska. Det räcker inte med bara de tekniska lösningarna, vi måste också minska vårt bilresande!



Heureka! Just som forskarna sagt i många år! Bingo! Och jag kan komplettera mitt föredrag i morgon med denna totalt nya omsvängning, från Anderas Carlgrens uttalande om att det är bra att trafiken ökar, till Lena Eks att den måste minska.

Så även om jag är trött, var det helt enkelt tvunget att skriva några rader om detta. Hoppas nu det kan ge avtryck i hur planeringen av transportsystemet kommer att se ut de närmaste åren!

Tilllägg: 19 jan.

Jo det tog inte lång tid innan infrastrukturminister (varför har vi inte en skolhusminister också?)  naturligtvis tog tillbaka kommandot och sa nästan exakt det som de brukar säga: "Trafiken kommer att öka och det är bra. Särskilt för att avlångt land som Sverige i utkanten av Europa." I rapport igår den 18 jan ansluter hon sig till den vanliga mittfåran.

Tråkigt då att hon inte är påläst. Jo det står i vitboken att "curbing mobility is not an option". Men där drar man i alla fall den slutsatsen att det då behövs en massiv överflyttning till järnväg, och en utbyggnad av denna.

Och forskarna, och trafikverket, säger fortfarande att det går inte att klara klimatmålen utan att faktiskt trafiken minskar. Elmsäter Svärd har nu tagit över Carlgrens roll som trafikkramare, utan koll på forskningen.

Och den djupt rotade tron att friheten alltid ökar med ökande trafik är helt enkelt inte sann. Den som vill veta mer skriver lämpligen "frihet" i sökrutan här ovan så får du alla argumenten. Och hittar också den debattartikel jag skrev 2010 i ämnet.


Länk: SVT om ministerns uttalande

Lobba, lobba, lobba

Hela mitt yrkesliv har jag skrivit olika former av dokument som haft till syfte att ge mig, eller de organisationer jag jobbat för, framgång. Det har handlat om papers till tidskrifter och konferenser, forskningsansökningar och anbud på konsultjobb. Har alltid tagit detta arbete på största allvar, i sann övertygelse att dokumenten också bedöms på samma sätt.

På senare tid har jag börjat tvivla. En process som pågått några år tycks ha gjort att det nu ofta inte alls räcker med att skriva det bästa anbudet, eller forskningsansökningen etc. Nu krävs det ett stort arbete med lobbying för att komma ifråga. Du måste ägna mycket tid och kraft åt att prata med, och helst bli bekant med de som skall bedöma dokumentet. Du måste övertyga redan innan du skriver ditt anbud eller ansökan. Alla andra gör ju så.  Här kommer några aktuella exempel, där jag är övertygad att annat än dokumentet spelat roll:

(För de som tycker att jag bara pratar i egen sak och gnäller, kan jag tala om att jag pratat med många i branschen som tycker samma sak. Och att vi trots nedanstående så har vi på Trivector extremt mycket att göra...)

1) På Transportforum, trafikbranschens stora årliga mötesplats som var förra veckan, brukar vi på Trivector ha med mellan 15 och 20 föredrag. Eftersom vi jobbar med så mycket forskningsprojekt och strategiska utredningar, och har rykte om att göra bra presentationer, brukar vi alltid ha framgång med de förslag vi skickar in.

I år fick vi "bara" med 12 föredrag, trots att de höll sedvanlig kvalitet. Och trots att jag lyssnade på ovanligt  många högst mediokra, ointressanta och oinspirerade föredrag. Och trots att det i programmet fanns gott om personer som höll två, tre föredrag, varav en del var standardföredrag de hållit tolv gånger före. Och jag satt en hel dag och lyssnade på föredrag om citylogistik, och så låg informationstäthet som det var där har jag sällan sett på en konferens. När jag pratar med folk så säger de att vi måste bli bättre på att lobba och sälja in oss hos de som har ansvar för de olika sessionerna.

2) Vi lämnade i våras ett anbud på en utvärdering av ett mycket stort forskningsprogram där staten lagt flera miljarder på forskning om it i fordon. Förfrågan var på mer än 25 sidor, med sida upp och sida ner med krav på anbudslämnaren. Vi klarade alla dessa krav galant, utom ett, men en sådan kompetens fanns i vårt nätverk så det var inte ett problem. Eftersom förfrågan var så omfattande lade vi mycket jobb på anbudet, och på att förklara hur vi skulle göra - och vårt anbud blev också 25 sidor tjockt. Men det kan väl vara ok för att utvärdera ett miljard-projekt?

Vi blev därför mycket besvikna när vi inte fick anbudet. Särskilt som de som fick det hade skrivit ett anbud på 1,5 (en och en halv) A4-sida! Och bland många andra brister saknade man den efterfrågade specialkompetensen. För ovanlighetens skull bestämde vi oss för att överklaga, och anlitade också jurist för ändamålet. I den korrespondens som följde i de olika rundorna framkom så många märkliga argument att man baxnar: "nej vi tyckte inte att er metod var bra eftersom ni skulle intervjua ett tjugotal som varit inblandade i forskningen. Det har inte de tid till!" För att utvärdera ett miljard-projekt.....

Efter flera rundor fick vi avslag med motiveringen att det är helt ok att anta ett anbud på 1,5 sida för att utvärdera ett miljard-projekt, och att det är ok att strunta i de skall-krav man själv satt upp (eller rättare låtsas som de uppfylls trots att det inte kunde bevisas av dokumenten). Som skattebetalare ryser man. Men kanske hade nån annan varit bättre på att lobba?

(vårt anbud var på ca 900.000 och de som fick det på ca 750.000 om nu nån undrar, men det hjälper ju föga om man inte uppfyller kraven...)

3) Under snart ett års tid har LTH arbetat för att det forskningscenter om kollektivtrafik, som planeras, skall hamna i Lund. De anser helt enkelt att det är självklart, med tanke på att man har landets enda professor i ämnet, att man  forskat och utbildat i dessa ämnen betydligt mer än Göteborg och Stockholm, och dessutom är Skåne den region som lyckats absolut bäst i att  öka kollektivtrafikresandet, så här finns mycket intressanta forskningscase. Dessutom har både Stockholm och Göteborg fått flera liknande satningar inom trafikområdet.

Nu hör vi rykten att det redan är klart att centrat skall hamna i Göteborg, eftersom de ju lobbat mycket bättre. Och att det är så synd om västsverige nu när SAAB försvinner (har vi hört det förr?) Skåningarna får kritik för att de verkar så ointresserade och inte lobbat tillräckligt. Ansökan skall vara inne den 2 maj....

Är det nån som vet var man kan gå en kurs i lobbying?

Säg som det är

Första dagen på Transportforum, branschens årliga firmafest i Linköping. Sjuttonhundra personer som lyssnar på kanske 18 parallella sessioner om allt du kan tänka dig inom trafikområdet.

Missade tyvärr det mesta av ministerns inledningstal, men tydligtvis pratade hon om vikten av en pålitlig järnväg. Hoppas det inte bara blir prat. Det är akut!

Sen har jag hört i stort sett alla talare prata om de stora utmaningar vi står inför. Ni vet det där med klimatet, oljan osv. Det är stor skillnad mot kanske tio år tillbaka, då var det betydligt färre som lyfte dessa frågor. Nu säger allt från politiker, till höga tjänstemän på de olika verken samma sak.

Men sen när det kommer till åtgärder så föreslår ingen åtgärder som kan nå de mål som vi faktiskt ställt upp på att nå, när det gäller t ex utsläppsminskningar. Idag har jag varit på ett extremt oinspirerande seminarium om Sveriges transportforskning, och det pratades många fina ord.  Men ingen sa att vi faktiskt redan har åtgärder så det räcker för att nå målen.

Resten av eftermiddagen var jag på ett mycket bra seminarium om EU.s vitbok. Ni vet där det står att ”minska rörligheten är inget alternativ”. De forskare som pratade där sa det vi redan vet sen länge, det kommer inte att räcka med all ny teknik. Och inte heller med den rejäla överflyttning till järnväg som faktiskt föreslås. Vi måste också minska behovet av att resa och transportera. Jag tycker att de borde säga det betydligt tydligare, och inte vara så forskaraktigt försiktiga.

Säg som det är: Ny teknik, satsning på höghastighetsjärnväg etc räcker inte. Vi behöver minska transportbehoven också – inte öka dem. Eller som prof Bo Lennart Nelldal försiktigt sa: Jag tror inte vi dör om vi inte får resa femtio procent mer…..

Nej, risken är förmodligen väsentligt större om vi ökar resandet så vi inte når klimatmålen.

Nu är det dags att byta om till middagen.

Unga vill ha mer kollektiva lösningar för resor och kontor

Om du frågar millenie-generationen eller generation Y, dvs de som är födda si sådär 1980-1995 om hur de ser på bilägande så säger 55% att de kör mindre bil av miljöskäl. Hela 70% säger att de skulle valt kollektivtrafik, saåkning eller bilpool i högre grad om det funnits bättre möjligheter i området där man bor.

Vidare säger 68% att sociala medier som Facebook, Twitter, sms och online-spel gör att de ibland umgås via nätet istället för att köra bil för att ses. Men även bland äldre åldersgrupper så finns samma tendenser, om än inte lika starka.

Den yngre åldersgruppen, 18-34 år  är också mest benägna att dela media, dela bil och samåka, och att byta lägenhet på semestern. All denna vurm för kollektiva lösningar har naturligtvis sin grund inte bara i hänsyn till miljön, utan har också ekonomiska förtecken.

Siffrorna kommer från en undersökning som Zipcar, det stora kommersiella bilpoolsföretaget i USA gör varje år. Men troligtvis kan vi se samma utveckling här om ett par år, eller kanske redan nu.

En annan trend, som också håller på att växa sig stark i USA, är gemensamhetskontor. Dvs kontor där personer från olika företag sitter och jobbar, för att slippa pendla, för att man vill ha sällskap av andra ensam-företagare eller för att man är på resande fot. Det är nog samma sak som i Sverige kallades för datastugor i olika utredningar för sådär tjugo år sedan. Regus, som är en av världens största på kontorshotell, säger att denna typ av lösningar nu svarar för tjugo procent av deras intäkter.

Kanske är dessa trender en del i peak car use, att biltrafiken inte ökar längre i många av västvärldens städer och länder, som jag skrivit om vid flera tillfällen.

Frågan är när beslutsfattare börjar förstå vad som händer, och anpassar planering och regler. Hur länge kan man sova medan revolutionen pågår?

Länkar:
Zipcars undersökning
The economist om gemensamhetskontor

Här har du ditt 2012

Så är 2011 slut. Ett händelserikt år med revolutioner i mellanöstern, naturkatastrofer i Japan och på andra platser, en Euro som nästan kraschat, en socialdemokrati som har stora problem och nya katastrofala rekord både i förhandlingarna om, och i verkligheten, när det gäller klimatet.

Ja det är ju inte lätt att sia, särskilt inte om framtiden, men så här ser min spaning ut:

Revolutionen fortsätter. Detta är helt enkelt den korta sammanfattningen av spaningen. Vi lever in en brytningstid, mer än jag kan känna att vi gjort under någon annan del av min femtiosexåriga levnad. Inom massor av områden kommer vi att se bubblor spricka, furstar störtas och paradigm brytas. Vi får vänja oss vid att stormakten inte heter USA utan Kina och Indien. Bostadsbubblan spricker och mäklare blir inte lika tjusigt yrke längre – och backslicken blir därmed mindre populär.  Kärnkraften hämtar sig inte efter Fukushima. Den urbana livsstilen ökar ännu mer i attraktivitet.

Skuld, girighetes- och resurskris. Vi får ännu fler fall av Carema Girighetus. Proppen är ur. Fler och fler tröttnar på att känna sig lurade, och tar saken i gena händer. Kollektivet blir coolare än på sjuttiotalet. Ellinor Ostrom, som fick nobelpriset för ett år sedan, blir allt mer uppskattad för sin forskning som visar att som lokalsamhällen visst kan hantera allmänningar. Vi kommer att se fler och fler självförvaltande grupper som klarar sådant våra politiker inte förmår klara: att hushålla med resurser, att minska koldioxidutsläppen etc. Mycket möjliggöras genom att crowdsourcing bidrar till lösningen av allt fler av samhällets utmaningar. Basaren slår ut katedralen som metafor för hur det går till. Facebook blir viktigare än e-post. Fler och fler företag, organisationer och städer går före i klimat-och miljöarbetet – och Lena Ek och hennes kollegor blir omåkta, en gång till.

Det kommunala planmonopolet blir allt mer obsolet. Iden om det kommunala planmonopolet bygger på en väldigt lokal samhällsutveckling och -påverkan som helt enkelt inte är relevant längre. Vi bor i en kommun, jobbar i en andra och har våra fritidssysselsättningar i en tredje. Kommunen är helt enkelt inte den mest relevanta enheten för styrning på lokal nivå längre. Om vi skall klara hållbarhetsutmaningarna krävs lösningar som kräver en regional samverkan som i många fall inte är förenlig med kommunalt planmonopol. Externhandel exemplifierar svårigheterna.  Men den fortsatta urbaniseringen gör att fler och fler av de köpcentrum som är helt externa, som Center Syd i Skåne,  får problem. Trots att kommuner som Uddevalla glatt pytsar in 500 miljoner för att få IKEA till orten.

Kollektivtrafiken vinner ännu mer mark, men det beror inte på avregleringen. Nu är det upp till bevis för alla de som tror att kollektivtrafiken kommer att blomstra på grund av avregleringen. Kommer vi att få se nya produkter och tjänster som attraherar helt nya kundgrupper? Nej, troligen i begränsad omfattning. Planerarna på de gamla länshuvudmännen är inte korkskallar. Kommer avregleringen att trigga igång förnyelse av branschen? Ja, det har den redan gjort. Den riktigt stora förändringen kommer av satsningar på ny infrastruktur, som vi får beslut om de närmaste åren: BRT, spårvagn och höghastighetståg. Och med hjälp av ny IT som ger oss helt nya sätt att planera vårt resande.

Länk:

Bo Rothstein om Elinor Ostroms forskning

Lite jul blir det väl - men hur blir 2012?

Sitter på tåget från Stockholm till Åre, där familjen firar jul i år. Fått besked från hustrun och dottern, som åkte upp igår, att lägenheten har ett burspråk med specialinredd whiskyhörna, med utsikt mot torget! Blir kanske en god jul trots min skepsis. Nattåget till Stockholm var i tid, men detta tåg avgick 10 min sent och nu är vi 22 min sena, snart i Bollnäs.

Igår lämnade vi över fars lägenhet till de nya ägarna, och så var det kapitlet avslutat. Vi stängde dörren till hela vår uppväxt på något sätt. Nu är man nog vuxen, fyller ju trots allt 56 om sex dagar.

Vi lämnade julblomma till hans särbo, fortfarande bedrövad, och la en vacker krans på graven, fast brorsan tyckte det såg ut nästan som en segerkrans, fast med röda lagerblad.

Känns skönt att ställa sig lite vid sidan av julen denna gång. Har fått allt svårare med släktens samlade paketberg, känns inte nutidsenligt på något sätt. Och med inga föräldrar i livet finns inga krav på oss.
Sitter och samlar tankarna kring ett blogginlägg som kommer om några dagar – om 2012, och vad det kan föra med sig. Kommer det att bli ett lika händelsesrikt år som 2011 har varit?

Har bett om input på Facebook, LinkedIn och Twitter, och det börjar komma kommentater. Funderar i banorna ökade råvarupriser, tjänsteutveckling och Siri. Blir nog en del på temat revolution, och att hur svå den kan vara att upptäcka om den inte är så snabb som i arabvärlden.

Tar gärna emot mer input från er läsare.

Och så naturligtvis – God Jul!

Julhandla med buss och í tunnelbana

Julhandeln pågår för fullt. Häromdagen skulle jag tanka bensin i min bil (jag har gasbil så det händer inte mer än en gång om året) och försökte köra in på macken som låg vid externhandelsplatsen Nova Lund. Det gick inte - det var helt blockerat av bilar. Som förmodligen skulle in till de olika butikslådorna för att handla julklappar.

Och alla dessa externhandelsetableringar är ju som bekant byggda för bilen. Och den som försöker cykla, gå eller åka buss dit har det inte så lätt. Det är ju liksom inte gjort för dessa färdmedel. Tar du bussen så hamnar du längst bort och får gå igenom hela bilparkeringen, cyklar du finns inga cykelställ osv.

Den som läst denna blogg ett tag vet att jag intresserat mig för fenomenet externhandel i minst tio år. Och genomfört ett stort antal forskningsuppdrag och utredningar i ämnet. Och att forskningen är entydig, externhandeln ger mer utsläpp, och tar död på handeln i centrum.

Just nu håller vi på med ett uppdrag att försöka se vad man kan göra för att ändå möjliggöra ett mer hållbart resande till dessa externhandelsetableringar. Och då har vi genomfört en studie av hur mycket man bär med sig från affärerna.

Ett av skälen till externhandeln är ju att bilen behövs för att få hem varorna. Och kommunerna har i sina detaljplaner ofta speciella områden för "handel med skrymmande varor".

Så hur är då, behöver man bilen för att få med sig varorna hem? Nej, ganska sällan. Vi har studerat både köpcentra med många typer av affärer, elektronikhandel - med både TV och kylskåp i sortimentet. Och bilden är entydig: mellan åttio och nittio procent har inget, eller bara en kasse med sig ut ur affären.  Och skulle med hänsyn till detta lika gärna kunnat cykla eller ta bussen.

Nu vet vi sen andra studier att ca femtio procent har shoppingen som en del i en reskedja, som också innehåller andra ärenden. Så alla de som handlat inget eller lite skulle nog inte kunnat  åka buss - men väldigt många.

Och vem vet, i framtiden kommer det kanske att se helt annorlunda ut. E-handeln ökar som bekant mycket varje år.




Som den e-handelssatsning som Tesco gör i Sydkorea. Handla medan du väntar på tunnelbanan, och med hjälp av QR-koder som du skannar med din mobil.

Så i framtiden kanske du inte tar bussen till affären, utan affären finns överallt, som i tunnelbanan. Vem vet innan vi hinner säga Kjell & Co så är  externhandeln kanske omodern?

Katedralerna faller - välkommen till basaren

Euron är inte stabil, börserna världen över har stora problem, det tidigare dominerande partiet i svensk politik, socialdemokraterna går kräftgång, förtroendet för EU knakar och världen verkar inte kunna enas denna gång heller om att göra något åt klimatproblematiken.

Stora starka strukturer misslyckas på område efter område. Organisationer och företeelser som vi vant oss vid som stabila skakar plötsligt som kärnkraftverket i Fukushima.

Så hur skall vi då kunna ändra världen i riktning mot något bättre? Är det kört när de gamla strukturerna faller? När allt vi tycks ha att lita på är en Juholt och en Müller.

Nej, kraften idag kommer från annat håll tycks det som. Den arabiska våren startades underifrån, bland annat möjliggjord av sociala medier.  Och när världens länder, med sina beslutsfattare misslyckas kapitalt att lösa klimat- och miljöproblem är det andra aktörer som tar vid. Nu är det städer, regioner och företag som går före.

Kommer att tänka på det när en drös gratistidningar trillar in i mitt postfack på Trivector. I Siemens exklusiva magasin Pictures of futures, som ofta innehåller mycket läsvärda artiklar, finns artiklar om hur städer som London, San Franscisco och Vancouver tar nya initiativ på miljöområdet. Hur Tel Aviv inför trängselavgifter och hur smartphones övertar rollen som statuspryl istället för  bilen.

I Skanskas likaledes läsvärda reklammagasin flervärden finns artiklar om hur lokaler, hus och företag blir gröna med hjälp av engagerade personer som Claudia Zuniga arkitekt på på Malmö Högskola och Joanna Ståhl på tidningen Camino.

Och den tristaste av trista gratistidningar, Lokalnytt, har hottat upp sig med temat Gröna kontor, och innehåller artiklar koldioxidätande tak, Västra Hamnen i Malmö, BREAM, grön fika, och hur miljöchefen på Wihlborgs, Hanna Claesson, fått motta utmärkelsen Green Star av organisationen GRESB.

Under de senaste månaderna har jag hört Allan Larsson och Anders Wijkman prata om att det nu i allt högre grad är städer, regioner och företag som kommer att driva miljöarbetet framåt. Och också enskilda länder när det gäller klimatet. De stora strukturerna som FN klarar det inte. Men det betyder inte att att utvecklingen står stilla.

Man kan jämföra med fenomenet crowdsourcing, där många människor tillsammans löser problem som de stora strukturerna misslyckas med. Öppen källkods-evangelisten Eric S Raymond, pratade redan 1997 i en essä om Katedralen och basaren. Han pekade på två sätt att utveckla program: Katedralen, som är den styrda, hierakiska approachen sedan den industriella revolutionen började. Raymond kontrasterade detta med Linux, operativsystemet byggt på öppen källkod av många tusen programmerare "endast sammanhållna av internets tunna trådar". Linux-utvecklingen liknande han vid en stor babblande basar av olika agendor och approacher, ur vilken ett stabilt, konsekvent system växte fram. Och det gick snabbt, in en takt som var omöjlig för katedralbyggare att tänka sig.

Det kanske är så världen måste gå framåt idag när katedralerna rasar i en allt snabbare takt?  I den dynamiska, halvt kaotiska basaren finns kanske kraften att få saker att hända.

När jag skriver detta kommer jag på att jag träffat alla de nämnda personerna (utom Juholt och Müller...) i olika projekt eller på mina föreläsningar på konferenser det senaste året. Kanske har jag redan fått kika in på basaren? Blir nyfiken på vilka intressanta och spännande varor vi skall hitta i stånden under nästa år?

Länk: Katedralen och basaren

Skidor och klimatförändring

Sitter på kontoret och halvhänger på grund av en bihåleinflammation. Skulle egentligen varit i Umeå och pratat spännande forskningsprojekt, men eftersom jag på grund av andra åtaganden för ovanlighetens skull skulle flugit dit valde jag att inte åka. Flyget går dåligt ihop  inte bara med miljön, utan också med inflammerade bihålor. Se där fick man för att man inte bokat nattåg...

Men det blir en hel del tåg ändå den närmaste tiden. Skall på möte i Frankfurt om en vecka, och dit blir det nattåg från Köpenhamn. Och över jul skall familjen till Åre, och dit blir det också tåg.

Vi har därför noga följt snöläget i Åre och fram till nu har det varit noll cm snö, och varmt. Ovanligt varmt. Nu har det börjat snöa så förhoppningsvis blir det skidåkning i jul.

Skrev en kommentar om detta på Facebook, och någon laddade upp denna underbara skidfilm. Ta fyra minuter av dit liv och njut av både skidåkningen och den vackra filmningen.


JP Auclair Street Segment (from All.I.Can.) from Sherpas Cinema on Vimeo.

Filmen är en del av en 70 min lång film som handlar om skidåkning och globala klimatförändringar. Hur blir med skidåkningen generellt i världens skidområden?

(2 dec)  Har nu tittat på filmen, och den är vacker och fascinerande. Men de få kommentarer som finns av extremskidåkarna som ägnar året åt att flyga världen runt och låta sig lyftas av helikoptrar till orörda superbranta pister är ganska aningslösa. "Man kan ju inte sluta att flyga världen runt och lyftas av helikoptrar. Det vore att ge upp. Vi måste göra så att flyget och skidanläggningarna inte ger några utsläpp".

Men det är en vacker film, och de fyra minuterna som finns i detta klipp är de mest fantastiska.

Mer sex räddar världen

Blir vi lyckligare av mer konsumtion? "Den som har mest prylar när han dör vinner" stod det på en t-shirt för kanske 15-20 år sedan. Men som många har insett så stämmer det inte. Vi blir inte lyckligare av mer prylar, lyckan av en nyinköpt pryl varar mycket kort tid. Trots detta visar forskningen att vi fortfarande lever i ett prylsamhälle, även här i västvärlden.

Men varför gör vi då det? I en ny rapport från Naturvårdsverket har man gjort en genomgång av forskningen inom området. Och det är inte shopping som ger mest lycka. Nej, högst ligger att ha sex, sen kommer att motionera, prata med varandra, lyssna till musik och att äta. Att shoppa är bara lite roligare än att städa.

När tidningen Intelligent Life (ny favorit) frågar olika journalister, musiker etc om när och var som det var den bästa tiden att leva, pekar flera ut sådana tider när promiskuitet var en dygd, som i samlar- och jägarsamhället för 15000 år sedan och i Japan år 784-1185.

Så då borde vi planera samhället för att ha mer tid för varandra, så vi hinner motionera, prata med vandra, äta gott, lyssna på musik och ha sex. Det borde betyda att kanske jobba lite mindre, för att skapa tid för hinna allt det andra som gör oss mer lyckliga än att jobba.

För oss som jobbar med samhällsplanering handlar det om att skapa en stad som ger många möten och har hög serendipitet (ger möjlighet för många oväntade möten). Det betyder en stad som är byggd för ett tempo som gynnar möten mellan människor. Detta betyder en promenad- och cykelstad som är är mer för människor och mindre för bilar.

Se där, promenadstaden ger dubbel nytta. Mindre utsläpp och mer sex. Som i sin tur ger större lycka och mer hållbarhet.

Länkar:
Klimatomställningen och det goda livet
Intelligent Life

Hur rika vill vi bli?

Idag har COP17 börjat i Durban. Ingen verkar tro på något resultat, men alla bedyrar ändå hur viktigt mötet är för att hålla igång processen. För trots att alla senare mätningar visar att klimatproblemen blir allt allvarligare så kommer ändå inte världens ledare att kunna få till ett avtal som kan göra att vi börjar minska utsläppen istället för att öka dem.

Nånstans börjar det kännas ganska absurt att trots alla vetenskapliga bevis, nya mätningar som visar att vi rör oss längs värsta-scenariot osv, så förmår vi ändå inte få till ett avtal om att ena världen och gå i rätt riktning.

Men om alla bara gör lite, byter en glödlampa, sorterar en sopa, kör en Prius, så blir det ju bra - säger en del. Alla dessa typer av ansträngningar är ju bra, så länge man kommer ihåg vad den brittiska regeringens vetenskapliga rådgivare David Mackay säger: "Om alla gör lite, så kommer vi också att uppnå lite".

Och världen behöver inte lite förändring nu, utan ganska stora steg. Det vi behöver är ett paradigmskifte eller en revolution i hur vi ser på resursförbrukning, världens ändliga resurser och våra utsläpp.

Men många av den gamla världens länder, USA, Europa osv, som fortfarande tror att det är vi som är världens centrum, är så rädda om det vi kallar tillväxt att vi struntar i fakta, och satsar på det nog ordnar sig ändå.

Och studier visar dessutom att det lönar sig att satsa grönt. En studie av forskare i Oxford, Athen och Sorbonne för European Climate Forum visar att tillväxten ökar mer om den är grön. Om vi satsar på att minska utsläppen av koldioxid i Europa med 30% istället för 20% till 2020 (mätt från 1990) ökar BNP mer.

Tabellen är min bearbetning av en större tabell i "A new growth path for Europe - generating prosperity and jobs in a low carbon economy" och den visar BNP-ökningen per år med de olika scenariorna för utsläppsminskning.

På samma sätt är det med arbetslösheten. Även här blir siffrorna betydligt bättre med en grön satsning.
Så vad tusan väntar vi på? Hur rika vill vi bli?

Länk:

A new growth path for Europe

Att svära i kyrkan

Har suttit två dagar på LETS2050:s årskonferens. LETS är ett större forskningsprogram som uttyds "Governing transistions towards Low-carbon Energy and Transport Systems for 2050". Forskarna kommer huvudsakligen från en mängd olika institutioner vid Lunds universitet, och från Trivector.

Det är mycket stimulerande att vara med i diskussionerna om hur övergången till ett kolsnålt samhälle kan ske. Vilka styrningsutmaningar finns? Och vilka förändringsstrategier krävs? Den nya rapport som släpptes i samband med konferensen "Vägval"2050" diskuterar viktiga policyvägval som måste göras för att påbörja vägen till ett klimatneutralt samhälle. I en av de nio artiklarna diskuterar vi samhällsplanering - och tydligen svär vi i kyrkan.

I en av gruppdiskussionerna kom detta svärande upp:  Slopa det kommunala planmonopolet, har vi nästan skrivit. Jag twittrade detta och lät det också bli en statusuppdatering på Facebook. Där utbröt en lång diskussion, med än så länge 26 kommentarer - för och emot.

I Sverige har kommunerna monopol på den fysiska planeringen. Detta betyder att en kommun kan vägra att släppa igenom flera spår för att öka kapaciteten på järnvägen (som t ex Burlöv), att en kommun kan välja att bygga ett externt köpcenter alldeles intill gränsen av grannkommunen (som t ex Burlöv), etc. Det kommunala planmonopolet försvaras med näbbar och klor av alla kommunpolitiker, och leder bland annat till att vi i Sverige  har mest kvadratmeter externhandelsyta per invånare i hela Europa.

En intressant iakttagelse är också att många kommuner trots planmonopolet i stort har en mycket reaktiv planering. Man använder planmonopolet till en ad hoc-präglad planering och t ex bestämma att IKEA får lov att öppna var de vill, och när de vill, bara de kommer.

Bland de kanske mest intressanta kommentarerna är nog Troed Troedssons: "Iden om det kommunala planmonopolet bygger på en väldigt lokal samhällsutveckling och -påverkan som helt enkelt inte är relevant längre." Troed är framtidsspanare och paradigmmäklare, och en klok tänkare.

Kanske har han fångat ett av de viktigaste skälen att se över denna gamla lag. Vi är inte alls lika lokala och beroende av bara en kommun längre. Vi bor i en kommun, jobbar i en annan, har vår fritid i en tredje och handlar i en fjärde. Vi känner oss i många fall mer som tillhörande en region, eller en del av en region än som bara invånare i en kommun. Men besluten fattas som om vi fortfarande levde på femtiotalet när de flesta inte vare sig pendlade eller rörde sig utanför den egna staden.

Men vi behöver inte byta ett monopol mot ett annat. Det handlar nog mer om att skapa samarbets- och styrformer där det blir omöjligt att inte ta hänsyn till sina grannar. Hur ett sådant sytem skulle kunna se ut behöver diskuteras. Men i alla de 30 år som jag varit i samhällsplanerarbranschen har det ständigt känts som det finns ett underskott på regionalt tänkande.

Kanske är det ett mycket tydligt ramverk som styr mot hållbarhet som behövs på en högre nivå än kommunerna. Fysisk riksplanering? Regionala konsortieavtal? Innanför ett sådant ramverk kan friheten att planera blir större.

Länkar:
LETS 2050
Nya rapporten "Vägval 2050"

Sov inte under revolutionen

Det tycks finnas ett omättligt behov av kunskap om framtiden just nu. Men det gör det förmodligen alltid. Idag har jag varit i Göteborg och modererat en konferens för 150 personer om hur framtidens kollektivtrafik i Västra Götaland skall se ut. Nu när kollektivtrafiken avregleras till nyår. Och hållit ett av föredragen, nämligen det om framtidens kollektivtrafik.

Som förberedelse ägnade jag en hel del tid på att fundera över hur olika trender som man kan börja se kommer att påverka den framtida kollektivtrafiken. Och dessutom har jag läst vetenskapliga artiklar om transporternas utveckling och om det som allt mer kommit att kallas peak car use (jo, jag har skrivit om det tidigare…). Och så bad jag mitt Facebook-community om hjälp.

Att bilåkandet verkar ha toppat, och till och med minskar i stora delar av västvärlden beror på ett flertal faktorer: vi slår i tidsbudgettaket, ökningen av kollektivtrafik, förtätningen av städerna, städerna åldras, en stadskultur har växt fram och också ökade bränslepriser. Alla dessa faktorer påverkar också kollektivtrafiken positivt.

Vi blir allt mer urbana, och efterfrågar då stadens kvaliteter som folkliv, uteserveringar, mötesplatser osv. Och då blir helt enkelt utrymmet för bilar mindre. Kollektivtrafik är mycket mer utrymmeseffektivt. Detta gör att vi har lättare att få fram åtgärder som gör att vi prioriterar kollektivtrafiken i gatunätet – vilket ger ännu fler som reser.

Vauban i Freiburg, 40 år av planering för mindre bilar

Till detta kommer att all mobil IT gör att vi vänjer oss vid att kunna kommunicera och ta del av hela det digitala utbudet medan vi reser. Och det är betydligt svårare om man kör bil, även om vissa försöker. Min favorittrafikprofessor, Phil Goodwin uttryckte det så här för ett tag sedan:

“A phone used to be something you might use while travelling, now travelling is something you might do while using the world in our pocket we still call a phone.”

Så kollektivtrafiken har öppet mål. Nu gäller det att leverera. Vi behöver ett system med en pålitlighet vi inte ser idag. Och en kapacitet så det räcker så att man kan använda tiden under resan. Och vi behöver effektiva, trevliga och bra bytespunkter. Varför skall man frysa häcken av sig om man skall åka tåg eller buss?

Och IT kommer att hjälpa oss att skapa bättre information så att även resenärer som inte är så vana kommer att förstå trafiken. Att det ordnades ett Travelhack i Göteborg för en månad sen, där många lag tävlade om att skapa den bästa kollektivtrafik-appen är ett tecken i tiden.

Och läser just i Wired att företaget wemakecoolsh.it piratlanserar  wifi i New Yourks tunnelbana linje L1. Med hjälp av batteridrivna servrar i shoppingväskor, under en vecka.  Som en pik åt trafikföretaget som inte fixar vare sig mobiltelefontäckning eller wifi.

Men även nu fortsätter en del beslutsfattare att tro att bilen alltid måste prioriteras. Som om ingenting hänt.

Don´t sleep under the revolution, som Martin Luther King sa.

Länk: Artikeln i Wired

Hinner vi?

På tåget hem från Stockholm, på ett försenat tåg igen. Trafikverket byter luftledningsstolpar, vilket får sin förklaring nedan, men kan de inte göra detta på natten?

Har varit på Trafikverkets framtidsdag, Think Future, tillsammans med ett 70-tal andra inbjudna personer. Man ville ha input och idéer för det framtida transportsystemet.

Infrastrukturministern Catarina Elmsäter Svärd inledde med att peka på de utmaningar som vi står inför och ägnade sedan största delen av talet till att prata om ITS, it i trafiken. Det finns helt tydligt stora förhoppningar på att detta skall lösa många av trafikens problem, och ge Sverige stora exportintäkter. Min bild är att ITS säkert kommer att betyda något, men inte alls så mycket som förhoppningarna ger intryck av.

Moderatorn Willy Silberstein frågade henne om hon var nervös inför vinterns tågdrift. Och svaret blev att järnvägen är det stora problemet. ”Fokus måste vara på järnväg nu”. Klokt! Äntligen!

Sen pratade Helle Søholt från Gehl. Jag har pratat tillsammans med henne många gånger och hon sa samma sak hon brukar, och lika bra: Planera städerna för människorna istället för bilarna.

Barry Stevens från OECD (han var orsaken till att hela förmiddagen var på engelska) pratade om infrastruktur och finansiering av denna. Det blir svårare och svårare att finansiera infrastruktur, eftersom större och större andel av offentliga medel går till en åldrande befolkning, pensioner, sjukvård och utbildning.

Lars Erik Liljelund, VD på Mistra sa egentligen inte mycket, men påpekade att transportsystemet inte är hållbart, vilket ju är sant. Jo, han nämnde de nya katastrofala siffrorna på rekordökningen av koldioxiden i fjol, plus 6%. Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen sa att högt pris på fossila bränslen inte minskar transporterna, utan det krävs fysisk planering också.

Vid den efterföljande paneldiskussionen fick de alla frågan vad som är viktigast. Och nästan alla svarade fysisk planering. Någon lade till andra styrinstrument och politiskt ledarskap.  Och viss,t fysisk planering är viktigt. Men det tar ju lång tid att verka, och vi behöver snabba åtgärder.

Eftermiddagen ägnades åt rundabordsdiskussioner om framtidens transportsystem. Och vid redovisningarna efteråt visade det sig att nästan alla grupper pratat om hållbarhetsfrågor, miljö etc. Trafikverkets representanter sade sig vara mycket nöjda med dagen, och den input man fått.

Och visst är det kul att höra alla dessa vita medelålders män prata om hållbarhet, på ett sätt jag inte riktigt hört tidigare. Det verkar som om många börja förstå vart det lutar. Det känns om de nu är där vi  som jobbat mycket med frågan var för fem-sex år sedan. Och det är ju bra, så långt. Men det räcker dåligt när koldioxiden rekordökar.

Så går då processen tillräckligt fort? Att sätta igång med fysisk planering, och vänta på resultaten av den räcker ju inte när alla kurvor pekar på rött.

Vi behöver snabba beslut om andra typer av styrmedel, om vi skall hinna undvika svåra följder av klimatpåverkan. Men det kanske nästa års seminarium handlar om?