Vårt eget fel?

Återigen lite för mycket att göra. Bloggandet blir lidande igen. Sen förra posten för mer än två veckor sen har det hänt saker som skulle kunna genererat minst 7-8 intressanta inlägg.

Men det viktigaste hände den 9 maj. Då passerade vi 400 ppm koldioxid i atmosfären. Det är 3 miljoner år sedan det hände senast. Och det är inte bra.

Själv har jag under tiden hållit fyra föredrag för Rotary Ideon, på miljökonferens i Landskrona, föreläst på LTH om hållbar stadsbyggnad, och idag på Trivectors sommarseminarium i Göteborg. Alla ungefär lika roliga.

Jag har blivit intervjuad i tre olika tidningar om peak car och framtidens trafik, om spårvagnar och om Öresundsmetron. Och fått chans att besvara en insändare som inte gillade en tweet jag skrivit om aktionsgruppen mot spårvägen i Lund. Och att de mest bestod av gnälliga pensionärer. Jag avstod.

Sen har jag haft massor av intressanta möten. Bland annat ett par stycken som kan resultera i helt nya verksamheter eller bolag. Skall blir mycket intressant att följa.

Jag har dessutom hunnit ha feber tre dagar, vilket händer väldigt sällan. Och så har jag gått en kurs för chefer i att förebygga stress, och att hantera den om den uppkommit. För att hindra att sådana som våra konsulter som gillar sitt jobb väldigt mycket går in i väggen. Och jag lärde mig själv en hel del också…

Och så har jag hunnit med att se Bruce Springsteen i Parken i Köpenhamn. Lika lysande som vanligt. Allra bäst i den 3.10 långa konserten var nog ändå Jungleland. Och vilken energi denne 63-åring har. Om vi skulle hitta ett sätt att utvinna den skulle världens energiproblem vara lösta.

Vi har också haft en nydisputerad historiker, David Larsson Heidenblad, från Lunds universitet som föreläst för oss på Trivector om hållbarhet och moral genom tiderna. Han intressanta avhandling heter ”Vårt eget fel?” Mycket spännande att se likheterna mellan hur man på 1700-talet skyllde allt elände som naturkatastrofer av olika slag på människan., och där vi idag går åt samma håll när det gäller klimatet. Då ordnande kyrkan obligatoriska böndagar då man samlades och bad för att det skulle lösa sig.

När beslutsfattarna sätter mål och sen fullständigt struntar i att försöka nå dem är det kanske dags att göra det nu också, när vi passerat 400 ppm? Något annat bra sätt att lösa problemet verkar vi ju inte ha?

En böndag för klimatet alltså….

Länk: Sydsvenskan om David Larsson Heidenblads avhandling

Back to business

Jodå, vi hade en skön semester på Lanzarote. Trots viss möda att försöka städerskan förstå att vi inte ville ha nya lakan varje dag. Ön är en helt svart lava-ö. Och tack vara den kände arkitekten och konstnären Cesár Manrique, som levde på ön i många år, finns det inga hus med mer än 4-5 våningar, och ALLA hus på ön är vita. Hela ön är någon form av skyddsområde för biodiversitet, men all övrig miljöhänsyn verkar man inte ha hört talas om.

Blev en vecka för återhämtning och bokläsning. Och en del studier av Cesar Manriques fantastiska kreationer, hus, skulpturer i cirkulationsplatser, grottor osv. Och vips var veckan slut. Hem till en ny vecka full av aktiviteter. Tog tidiga morgontåget till Göteborg förra måndagen för två intressanta möten tillsammans med Helena, vår kontorschef där. Först träffade vi Maria Lindholm, som nyligen disputerade på Chalmers på en avhandling om citylogistik. Mycket bra möte och många intressanta diskussionsämnen. Väldigt kul med en logistiker som förstår stadsutveckling. Blir nog mycket kul samarbeten framöver.

Nästa person vi träffade är också kunnig och intresserad av stadsutveckling, vilket är kanske ännu mer förvånande. Det var Johan Trouvé, VD på Göteborgs Handelskammare. Johan är unik i sin kunskap kring denna typ av frågor och att han vågar stå för dem. Han förklarar tålmodigt för sina medlemmar att en attraktiv stad är bra för affärerna, och en attraktiv stad kan inte att fortsätta att vara Sveriges Los Angeles (det var jag som sa det, inte Johan), med traditionell totalt bilfokus istället för människofokus. Han har lika svårt som jag att fatta att det skulle gå att folkomrösta i efterhand om trängselskatten i Göteborg. För vad skall man folkomrösta om, att avbryta de åtgärder man redan jobbar med? Eller att Västlänken inte skall byggas?

Vinodligar på Lanzarote. Som faktiskt gör mycket bra vin.

På tisdagen ägnade vi det mesta av dagen att förbereda den Future Search Workshop, FSWS, som vi skulle hålla onsdag till fredag. Det handlade om en tredagars workshop för att hjälpa K2, det nya kunskapscentrat för kollektivtrafik i Lund, med att ta ram idéer för forskningsinriktningen.

Så på onsdagen var det dags. Sjuttio personer samlades i Malmö för att under tre dagar mejsla på dessa frågor. Vi var fyra personer från Trivector som höll i det hela. Först och främst Emeli och Caroline, som varit på en veckas kurs i Italien och lärt sig metodiken, och sen Lena och jag, som har många års workshopserfarenhet.

Och så de 70 deltagarna, från kommuner, regioner, länstrafikmyndigheter, operatörer, konsulter, organisationer och så forskare. Metoden tar frågeställningen från dåtid till nutid, plockar fram trender,  scenarier och slutligen konkreta åtgärder, och låter alla värdera och prioritera tillsammans. Totalt sju olika workshop-delar utmynnar på tredje dagen i dessa konkreta åtgärder, med förslag till vem som kan jobba med dem etc. Fantastiskt intressant att följa processen under dessa tre dagar. Och se hur olika folk reagerar när man tvingas jobba tillsammans med okända personer och måste gå utanför sin komfortzon hela tiden.

De 18 förslag som blev slutresultatet innehåller en hel del spännande. Och det förslag som blev prioriterat högst blev ett som handlar om att bättre kombinera samhällsplaneringen med kollektivtrafikplaneringen.

Hoppas kunna återkomma med mer information när vi redovisat resultatet för K2.

Länkar:

Cesár Manrique
K2

Fragmenteringen och fångarnas dilemma

 "Det var det som höll mig vaken om nätterna", sa Walter. "Fragmenteringen. För det är samma problem överallt. Det är som internet eller kabel-tv - det finns aldrig något centrum, det finns aldrig någon gemensam överenskommelse, det finns bara en biljon små bitar av distraherande oljud. Vi kan aldrig sitta ner och föra någon form av pågående samtal, det är bara billigt skräp och fuskbygge alltihop. Allt som är äkta, allt som är autentiskt, allt som är hederligt dör bort och försvinner. Intellektuellt och kulturellt studsar vi planlöst runt som biljardbollar, påverkade av de senaste planlösa stimulanserna".

Ur Jonathan Franzen, Frihet

Jonathan Franzens senaste bok är en alldeles fantastisk, underbart överdådig berättelse om USA av idag. Och Franzen är unik när han betraktar vår samtid och sätter ord på det vi upplever. För visst är det precis som en av bokens huvudpersoner, Walter Berglund, säger i ovanstående stycke.

Individualiseringen, globaliseringen och liberaliseringen och den snabba informationstekniken har skapat en fragmentering som gör det svårt att komma fram till gemensamma ståndpunkter. En ståndpunkt är lika bra som en annan. Du kan marknadsföra den blixtsnabbt, och både väl genomtänkta och snabbt påkomna idéer tycks ofta få samma värde.

När det gäller frågor om miljö och klimat lider vi speciellt av denna fragmentering. Marknadsliberala ekonomibaserade idéer har lika stort värde som välgrundade naturvetenskapliga sådana. Tankar, idéer och välgrundade forskningsresultat far runt i allt högre tempo och ingen tycks ha orken att kondensera, sammanställa och lägga fram det som faktiskt pekar i en viss riktning, som formar ett nytt paradigm.

Politikerna, som är de som har till uppgift göra sammanvägningen, har abdikerat och släppt tolkningen till ekonomer, bloggare och pensionerade insändarkverulanter. Det gör att användningen av fossila bränslen kan fortsätta att öka, liksom koldioxidutsläppen. Trots att välgrundad forskning pekar på de katastrofala följder detta kan få, så tillmäts kortsiktiga ekonomiska intressen större vikt än långsiktig överlevnad.

I fragmenteringens tidevarv är det svårt att få kollektivet att samverka för ett gemensamt syfte. Vi lever i ett ständigt fångarnas dilemma. När vi ändå inte lyckas att gemensamt enas om en riktning som börjar styra rätt riktning och inte fel, varför skall just jag då bry mej? Varför skall då bara just jag offra mej?

Har funderat över varför jag tycker att jag trots allt kunde flyga till Lanzarote förra veckan. Bortsett från alla mina andra ansträngningar, som minskar men inte alls kompenserar, alltså. Kanske är det besvikelsen över att vi aldrig får till några gemensamma strukturella beslut som svänger skutan åt rätt håll? När vi så ensidigt vandrar på åt fel håll känns det ibland nästan löjligt att anstränga sig. När användningen av  fossila bränslen ökar istället för minskar. När man får anstränga sig för att få hotellstäderskan att inse att vi inte vill ha nya lakan varje dag. När alla budskap sköljer över oss dagligen om hur lyckliga vi blir med mer resor - "dagarna du minns". När Sydsvenskan så ensidigt ställer sig på insändarmaffians pensionärskverulanter sida när det gäller att få till en spårväg i Lund.....

Jag funderar ofta på vad som hade hänt om man lyckats enas den där natten i december 2009 när världens mäktigaste ledare var samlade på COP15 i Köpenhamn, och hade chansen. Mer om det kan du läsa i min artikel i Trivectors jubileumsbok, "2038 - på spaning efter den tid som nalkas".

Länk:

Jonathan Franzen,  Frihet
2038 - på spaning efter den tid som nalkas

Kognitiv dissonans och semester

Har återigen gjort en hyggligt noggrann kalkyl av mina utsläpp, med hjälp av Klimatkontot. Och det blev som vanligt, mina utsläpp är ungefär som medelsvenskens. Det betyder ca 10 ton koldioxid per år.

Och då bor jag ändå med utflugna barn i ett stort hus, har ett fritidshus, har råd att handla både kläder och prylar, även om jag gör det allt mer eftertänksamt. Och jag kör min gasbil ca 800 mil om året. Och som läsare av denna blogg vet åker jag mycket tåg. Ca 4500 mil per år.

Den stapel som svarar för den största delen av mina utsläpp är ändå mina resor, och det är mest på grund av de kanske 10-15 flygtimmar per år som jag ändå flyger i snitt.

Jag roade mig med att se vad som hänt om jag flugit som jag gjorde för kanske 15 år sedan, dvs när jag hade guldkort på SAS, istället för årskort på SJ. Dvs när jag inte som idag valt att i princip inte flyga inom Sverige. (Har inte gjort det på snart två år, och då var det när jag 1 timme innan ett föredrag fick veta att min pappa dött. Jag höll föredraget, och flög hem.). Det kan dock hända att det blir i juni när jag skall till Almedalen och prata peak car, det brukar vara svårt att få till det med tåg och båt. Men Luleå och Umeå funkar bra med nattåg.

Om jag flugit som jag gjorde då, och som många av de företagsledare jag ofta träffar gör, dvs alltid mellan Malmö-Stockholm, och alltid ner i Europa oavsett avstånd etc, så hade mina utsläpp ökat drastiskt, med mer än det dubbla, med 10-12 ton ytterligare per år. Och min minskning av bilåkandet, och att jag kör gasbil minskar utsläppen med 1-2 ton ytterligare.

"Men du som anstränger dig så på alla sätt kan väl flyga nån gång ibland", säger även en del av mina mer miljömedvetna kollegor och vänner. Nja, tycker jag. Jo jag har minskat mina utsläpp med kanske 60%, men egentligen räcker det ju inte. Och jo, jag klimatkompenserar mina flygresor. Men ändå.

Därför är det som vanligt med delade känslor jag i morgon åker på semester med hustrun till Lanzarote, vilket är en nästan 5 timmars flygresa. Och som vi klimatkompenserar. Och om jag inte varit så drivande i frågan hade vi nog gjort minst det dubbla antalet flygresor, som vänner och bekanta gör, och hustrun hade flugit mycket mer än hon gör. Och hon hade inte påverkat det företag där hon är VD att också försöka minska sina utsläpp. Även om hon inte alltid har det lätt. 

Men det räcker ju ändå inte. Vi behöver få styrmedel på plats som gör att många fler börjar minska sina utsläpp.  Det räcker inte långt med mina otillräckliga ansträngningar.

Länk: Klimatkontot

Externhandeln minskar i USA och Storbrittanien

För några år sedan var Sverige det land i Europa som hade flest kvadratmeter externhandelsyta per invånare. Jag vet inte om det är så fortfarande, men jag skulle tro det. Här i Skåne har vi som jag skrivit om flera gånger en stark överetablering av externhandel. I påsk besökte vi Center Syd, för att bunkra på väg mot sommarhuset i Barsebäckshamn. Parkeringen var långt ifrån full.

Min bloggkollega Anders Almén, som är fristående handelskonsult, och som också har skrivit ett intressant kapitel i Trivectors jubileumsbok skrev häromveckan om hur externhandeln i Storbritannien minskar, och handeln i städerna ökar. Trenden stämmer väl med den man kunnat se i flera år i USA.

I veckan dök nya numret av Market upp på kontoret. Där refereras en undersökning som tidningen gjort med 3399 intervjuer av ”en representativ internetpanel”. Den visar att betygen för cityhandeln över hela landet sjunkit det senaste året.  I den konstaterar man att cityhandeln som regel får mycket lägre betyg än externa köpcentrum och handelsområden för priserna och parkeringarna.

Och visst ser det ganska dystert ut i många svenska städer om du tar en vandring i de centrala delarna. Den bilden delas av Lund, Eskilstuna, Västerås, Luleå, Hässleholm osv, alla sådana som jag besökt under senare tid. 

Ofta finns det ett antal fastighetsägare som hellre låter lokalerna stå tomma än sänker priserna. På så sätt kan man hålla skenet uppe gentemot bankerna och låtsas som om intäkterna kan hållas på hög nivå. Frågan är hur länge den bubblan kan hålla.

Min gissning är att vi kommer att se samma trend här som i USA och Storbritannien. Det vill säga fler och fler vill handla i en stad istället för ett externt köpcentra. Frågan är bara om fastighetsägarna hinner ta död på våra innerstäder före det.

Länkar:

Urbantlokalt om externhandeln i Storbrittanien

Kul men i längden ohållbart

Nej, jag har inte slutat blogga nu heller. Men en titt i min Outlook avslöjar att det inte varit många minuter de senaste två veckorna, sen jag skrev förra inlägget, att skriva något. Sitter nu på tåget hemåt och tycker det är dags.

Låt oss ta det från början. Förra veckan började med en dag full med möten om usla offentliga upphandlingar, om förbättring av våra processer (särskilt ”Sälja lösningar”), om lönepolicy osv. Dagen efter ännu en mötesdag. Planering av den cykelkonferens jag modererat idag, om hur vi kan förbättra våra kollektivtrafikanalyser med hjälp av GTFS osv. Och på kvällen tåg till Göteborg.

Onsdagen inleddes med ett tidigt frukostmöte om kollektivtrafik med många kunder på plats, och sen resten av dagen med trevligt jobb på vårt Göteborgskontor.  Tåget hem för att tidigt torsdag morgon vara på ännu ett frukostmöte, nu med Lunds kommun om en ny VINNOVA-ansökan. (Vem tusan kom på idéen med frukostmöte…). Lyckades klämma in ett par timmars produktivt arbete mellan resten av dagens möten.

Fredagen började med en genomgång av en smart samrådsmetod, Future Search, som två av våra medarbetare varit på kurs i Italien veckan före och lärt sig. Tåget in till Malmö för ett mycket givande möte med FOJAB arkitekters vd Daniel Nord, om utvidgning av vårt 25 år gamla samarbete. Eftermiddagen på K2, det nya kompetenscentrat för kollektivtrafik, för vilka vi skall driva en workshop om den framtida forskningsinriktningen i slutet av april, med hjälp av just Future Search. Det blir mycket spännande.

Tillbringade helgen med att goda vänner kom på besök, och vi åkte till Danmark för besök hos vinhandlaren och på Louisiana. Mycket trevligt alltihop. På söndagen fick jag jobba som tusan med kommande veckans föredrag.

Och så kom den här veckan. Måndag och onsdag fylldes av styrelsemöten i alla fem Trivector-bolagen. Och kvällarna gick till förberedelser. På tisdagen höll jag en pecha kucha-presentation på Skanskas Framtidsdag i Malmö. Det är väldigt jobbigt att förbereda en sådan. Ni vet 20 bilder, 20 sek per bild. Trots min stora vana vid presentationer så tog det mer tid än en vanlig halvtimmes eller timmes presentation, att förbereda och jag lägger alltid mycket förberedelsetid på presentationer. Det gick bra, men jag var faktiskt rejält trött efteråt. Före konferensen åt vi föreläsare lunch tillsammans och jag fick tillfälle att diskutera erfarenheter av tåg till Luleå med Maria Wetterstrand. Som för hennes del hade slutat med att hon fått stiga av i Sundsvall, och flyga upp.

Direkt hem från Malmö, en bit mat och så till nästa presentation. Den här gången på en öppen föreläsningsserie kring klimat och hållbarhet som Lunds kommun och Naturskyddsföreningen arrangerar i Lund. Blev en hel del intressanta diskussioner där.

Onsdag kväll nattåget till Stockholm. Torsdag ett bra möte med Trafikverket med flera om hur vi skall kunna ta tillvara resultaten av ett EU-projekt. Bra möte, och kul när man verkligen vill använda ny forskning. Tog tåget till Göteborg, och sov på samma hotell som förra veckan. Hotell Odin, som ligger i samma kvarter som vårt kontor. Båda gånger fick jag rum där jag kunde logga in på Trivectors wifi!

I morse tåget till Vårgårda, där jag tillbringat dagen med att moderera en cykelkonferens för Västra Götalandsregionen och Trafikverket. Blev ytterligare en lyckad dag, med många bra diskussioner, och med ersättningsbuss tillbaka till Göteborg. Och nu sitter jag här på tåget, som verkar hålla tiden. Då är jag i Lund 20.39.

I längden är naturligtvis inte denna typ av schema hållbart. Vi jobbar mycket för att våra anställda inte skall ha det på detta sätt. Och ganska signifikativt har jag innan jag började skriva detta just mailat iväg en beställning på en kurs för Trivectors chefer om hur man motverkar stress på arbetsplatsen…

Så dessa veckor är som våra flygresor. Kul men i längden inte hållbara.

Bussmänniskor gillar inte spårvagn

Idag har jag varit på ett seminarium som handlade om den färdplan för ”kollektivtrafikens roll i ett hållbart samhälle” som Svensk Kollektivtrafik och K2 (det nya forskningscentrat i Lund) skall ta fram. Trots att jag inte tyckte det kom fram särskilt mycket nytt, så var det naturligtvis många intressanta samtal och diskussioner.

Vid ett kaffebord kom jag i diskussion med en man från Volvo bussar. Han tyckte inte om spårvagnar. För att de inte behövs, och är dyrare än bussar. Var sur på oss på Trivector förstod jag, för att vi ibland tycker att spårvägar är en bra idé.

Han tyckte inte alls att de ibland kunde behövas av kapacitetsskäl, och gillade inte heller när jag berättade om hur jag i måndags på ett möte med fastighetsfolk hörde dem berätta hur fastighetsvärdena går upp med ca 1500 kr/kvm om man bygger spårvagn. ”Vi kan väl inte bygga spårväg för att fastighetsägarna skall tjäna pengar” sa Volvo-mannen.

Nej, försökte jag, men det visar ju hur en transportinfrastruktur, med samma typ av långsiktighet dom fastigheter och byggnader, värderas högre än en busslinje som kan flyttas enkelt. Han såg inte gladare ut för det.

Att några få busslinjer i Sverige har ett resandeunderlag som motiverar samma typ av kollektivtrafiklösningar som på hundratals städer över hela världen, verkar vara mycket provocerande för vissa bussmänniskor.

Men hallå. Spårvagnarna kommer att generera ett ökat resande som kommer att kräva fler bussar för matning till spårvägen, så ni behöver inte vara rädda. Och målet kan ju inte vara att gynna ett särskilt fordon, utan att förbättra möjligheterna till kollektivt resande. Ibland behövs tåg, ibland tunnelbana, ibland spårväg, ibland BRT, ibland vanlig buss och ibland anropstyrda småbussar.

Bussbranschens riksförbund har kört liknande tramsiga kampanjer mot spårvagnar. Det är verkligen trist att vissa bussmänniskor inte orkar lyfta blicken och se helheten är besvärande tycker jag. Rikta kanonen mot biltrafiken istället.

Köttbullar och fossilbränsle

Att vi alla lever i, och är en del av, ett högenergisamhälle råder det ingen tvekan om.  Men om vi kommer att kunna fortsätta med det, verkar det inte vara någon enighet kring.

Men en mycket stor del av energin vi använder kommer från fossila källor. Och det verkar trots fickor av klimatskepticism (hittade det tydligt bland Facebook-vänner i veckan) finnas en enighet om att vi måste minska våra klimatpåverkande utsläpp, med kanske 75-80% till 2050.

I nya numret av Veckans Affärer finns en initierad artikel med rubriken ”Sprickfärdig oljebubbla”.  I den konstaterar man att om världens ledare skall ta löftena från Cancun 2010, om att hålla den globala uppvärmningen på 2 grader, så får vi inte släppa ut mer än 1000 gigaton koldioxid fram till 2050. Men redan nu har vi släppt ut 321 gigaton, och om vi fortsätter som nu kommer vi ha släppt ut hela koldioxidbudgeten nyår 2028.

Om vi skall klara målet måste en stor del av olja och gas stanna i jorden, och istället klassas som unburnable oil. Enligt artikeln är därmed världens oljebolag kraftigt övervärderade. Om oljan och gasen stannar i jorden, kommer efterfrågan att minska, eftersom vi måste ställa om till annan energi, och effektivisera användningen.  Enligt investmentbanken HSBC kan de europeiska oljebolagens börsvärde därmed minska med 40-60%. Men 90% av världens oljereserver ligger i statlig ägo. Världens två största oljeproducenter Ryssland och Saudiarabien, struntar i miljöhänsyn när ekonomiska intressen står på spel.

Och i USA diskuterar man på allvar att man återigen skall bli självförsörjande på olja genom utvinning av den mycket omdiskuterade skiffer-oljan och gasen. För bara några år sedan fanns inte denna diskussion. Utvinning av gas och olja ur skifferlager, är mycket vattenkrävande. Och det finns också farhågor om förorening av grundvatten etc.

Som vanligt finns det alltså motverkande krafter, vilket gör det svårt att spekulera i framtiden. Men om persontransporterna, som står för 60% av oljeanvändningen i världen, blir mer effektiva, kommer det att påverka efterfrågan på olja. Om utvecklingen med peak car fortsätter, och om bilarna blir allt mer bränsleeffektiva, vilket sker idag, kan efterfrågan minska.

I dagens Sydsvenskan skriver Kenneth Hermele om den sk hästköttsskandalen och kopplar den till vårt behov av förnyelsebart bränsle. Vårt köttätande kräver stora markarealer för betesmark osv. Men det finns en konkurrens om marken för att odla grödor att göra förnyelsebart bränsle av. För att få plats med både köttproduktion och bränsleproduktion finns en risk att vi börja hugga ner våra skogar. Och då ökar koldioxidutsläppen pga detta. Vi behöver minska vårt köttätande med ca en tredjedel, om ekvationen skall gå ihop, skriver Hermele.

Funderar över detta när jag i kväll stekt två kilo köttbullar, se bilden.

Att vi sitter fast i en fossilbubbla blir för mig allt mer uppenbart. Frågan är bara när den spricker.

Länk: Dags att fatta galoppen, Kenneth Hermele, Sydsvenskan

Predict and provide lever fortfarande...

Ibland blir jag så förbannat trött på att hela tiden försöka rädda världen. Det är när jag tycker att det går för långsamt eller fortfarande åt fel håll i så mycket runt om oss.

När saker och ting fortsätter att bli sämre, istället för bättre, och vi inte förmår vända trender, trots att man på övergripande nivå ändå tycks överens om riktningen. Men när det sen kommer till kritan så förmår/vill/kan/orkar man inte.

Jag ser dessa exempel hela tiden. Hur kommuner i sina översiktsplaner och strategier har fina mål för att utsläppen skall minska, och att biltrafiken måste minska till förmån för de gång, cykel och kollektivtrafik. Precis så som forskarna säger att vi måste.

Men sen i verkligheten så kan man fatta de gamla vanliga besluten, gång på gång. Det är precis som att man inte litar på sina egna strategier, eller kanske helt enkelt inte menar allvar med dem?

Att Trafikverket i sina prognoser räknar med att trafiken skall öka, och inte ens gör några känslighetsanalyser av vad som skulle hända om den faktiskt inte gjorde det, är inte bra, och förmodligen inte så smart. Men det beror på att man fått anvisningar från departementet att man inte skall göra det. Men säg inte det till nån. Peak car är inte så populärt verkar det som.

På samma Trafikverks webbplats ser man att trafiken inte alls ökat under de senaste 12 månaderna. Inte ens lastbilstrafiken som annars haft vissa ökningar även när personbilstrafiken gått ner.

I söndagens Sydsvenskan diskuteras den ökande lastbilstrafiken genom Skåne. Skåne är ju en transitregion för lastbilstrafik, fullt i paritet med alperna. När vi på Trivector gjorde en stor undersökning för ca 10 år sedan fick vi just detta resultat, och sen dess har lastbilstrafiken ökat.

Och nu är chefen för Öresundsbron Caroline Ullman Hammer nöjd. "Vi är väldigt nöjda. Den ökade lastbilstrafiken är en följd av målmedvetet arbete".

Men trafiken ökar främst för att vi fått konkurrens av utländska åkare som inte betalar moms, skatter och vettiga löner. Utredare hos både facket och arbetsgivarna menar att transporter är för billigt. "Det är så billigt att köparna av transporter inte längre vill betala för lager". Kilometerskatt någon?

Och Trafikverket vill bygga ut delar av E6:an till sex körfält. Trots att kommuner och Region Skåne inte vill det.  Och Lennart Andersson, regionchef på Trafikverket i Skåne, menar att visst måste lösningen vara att föra över trafik från väg till järnväg. Men det tar tid att bygga järnväg, och under tiden "gäller det att skapa plats på vägarna". Och han säger enligt Sydsvenskan:

"Det är inte vår sak att tycka om trafikutvecklingen. Vi måste ge ökad plats till en ökad trafik, även om vi inte kan asfaltera hela Skåne. Behoven längs E6 är jättestora, säger han"

Det är precis denna typ av resonemang som gett oss det vägsystem vi har idag, där vägtrafiken alltid vinner över järnvägen. Och som gett Sverige mest kvadratmeter väg per invånare i hela Europa.

Predict and provide. Så heter det paradigm som vi så smått trodde var på väg ut. Men där trodde vi fel...

Vem skall nu rädda världen?

Länkar:
Sydsvenskan: Skåne - lastbilarnas förlovade land
Trafikverket - trafiken har inte ökat de senaste 12 månaderna.

Sju trender just nu

En stor del av min tid sysslar jag med omvärldsbevakning och framtidsspaning. Vilket förmodligen läsare av denna blogg har insett. Mitt jobb som VD för Trivector innebär att det behövs både för att verksamheten där skall kunna gå framåt, men också för att jag skall kunna hålla alla de föredrag som jag håller och som oftast innehåller dessa ingredienser.

Framtiden är ett intressant ämne för de allra flesta. Det är ju den vi måste leva i. Så att försöka förstå den är viktigt för de flesta.

Ibland funderar jag över hur trender uppstår. I många fall tycks det hända liknande saker på massor av olika håll i världen samtidigt. Och naturligtvis sprider sig företeelser idag snabbare med de globala kommunikationer via har så väl fysiskt som med hjälp av IT.

När vi påbörjar arbetet med att skapa en app för att kunna använda för att genomföra undersökningar av hur folk reser automatiskt, så visar det sig att samma tankar finns på många andra ställen på jorden. När vi kommer på något nytt smart sätt att jobba för mer hållbara transporter, har någon av våra europeiska samarbetspartner liknande idéer.

Och kanske påverkar vi trenderna just så här genom att vi börjar kommunicera om dem, diskutera dem och sprida dem.

Några av de starkaste trenderna som jag tycker mig se just nu är t ex:

Hälsotrenden. Kommer in i allt fler sammanhang. Allt från företagande till stadsplanering. Vi har helt enkelt äntligen börjat förstå hur viktiga olika delar av vår livsstil är för välmåendet. Samtidigt öka sjukskrivningarna och allt fler upplever stress i arbetet och andra delar av livet.

Delningstrenden. Sajter som Airbnb, där du kan hyra ut din bostad, eller Coachsurfing där du erbjuder folk att bo på din soffa växer sig allt större. Enligt Airbnb hyrde de förra året ut fler nätter än Hilton med sina 3200 hotell. Även företeelser som bilpooler och lånecyklar ökar starkt. Nya generationer är helt enkelt inte lika fixade vid ägande som vi äldre.

Stadsutveckling. Stadsutveckling engagerar plötsligt allt fler än kommunernas stadsplanerare. När allt fler vill flytta till staden, när det urbana blir allt mer hippt (otrendigt ord?), när vi måste leva tillsammans allt fler, från fler kulturer osv, blir stadsutveckling ett verktyg för allt från social ingenjörskonst till företagande.

Cykeltrenden. Att cykla är idag bland det trendigaste du kan göra. I alla fall om du bor i de större städerna. Denna trend är förmodligen kopplad till de tre föregående på olika sätt. För mig som började min yrkesbana som cykelforskare är detta naturligtvis glädjande.

IT och IRL flyter samman. Vi kommunicerar via nätet på olika sätt så att när du träffar personen i verkligheten känner du det som ni har full koll på varandras liv, trots att ni inte setts i verkligheten på två år. Vi har sett bilder på varandras semestrar, på middagen vi åt igår, och på det nyfödda barnet. Ni vet hur lång min powerwalk igår var. Samtidigt finns personer som medvetet ställer sig utanför denna gemenskap. Här skapas kanske större avstånd än tidigare.

TV-tablån är snart död. Jag tittar väldigt sällan på TV. Inte för att jag inte vill, utan för att det oftast finns annat som pockar på min uppmärksamhet. TV-serier har jag haft svårt att följa. Missade alltid avsnitt. Men nu finns ju SVT-play och min senaste favorit Netflix. Att själv kunna välja när jag har velat se den utmärkta serien ”House of cards”, producerad av Netflix, och med Kevin Spacey i huvudrollen, har gett mig möjlighet att välja tid själv. Jag har bara det sista av de 13 avsnitten kvar. Netflix släppte alla 13 avsnitten samtidigt.

Hållbarhet blir allt mer mainstream och affärskritiskt. Det blir allt svårare för företag och organisationer att ställa sig utanför resonemang om klimat, energi, miljö, integration osv. Många unga vill inte jobba på företag som inte har värderingar som är hållbara. Vilken klang har t ex Vattenfall och Telia dessa dagar? Hur mycket affärer kommer de att mista på grund av Nuon och mutaffärer?

Se där några av de saker som de som hör mina föreläsningar den närmaste tiden kommer att höra mer om.

En metro mellan Malmö och Köpenhamn - är det en smart idé?

Igår var jag på halvtidskonferens för utredningen om en metro mellan Malmö och Köpenhamn. För de som inte är från trakten handlar det alltså om en idé att bygga en snabb förbindelse mellan de båda städernas centrum.

Men säger ni, det finns ju redan en bro, med bra tågförbindelser över? Jo, men tillskyndarna för metron menar att bron snart nått sitt kapacitetstak, och genom att avlasta med en metro, kan man få plats till fler andra tåg, t ex godståg och snabbtåg som kommer att behövas i framtiden. Och dessutom kommer en metro ytterligare att öka och förbättra den önskade integrationen av de två städerna säger man.

Blev man då klokare av konferensen, som var anledningen att jag var där? Nej, tyvärr inte. Förmiddagen ägnades åt trevliga föredrag om hur trevligt och bra det är om städerna kan växa samman ännu mer, och åt en trevlig herre från San Fransisco som pratade om pendeltågssystemet där, BART, som ju också går i tunnel en bit. Och han var minsann direktör för det hele, som han påpekade ett antal gånger.

På eftermiddagen kom ingenjörerna in och föredragen kryllade av siffror och antaganden, och scenarier och försäkringar om att allt inte var klart ännu. Förutom att vi fick se bilder av trapporna i evakueringsschakten då naturligtvis.

Ingen pratade om helheten. Om större frågor som hur en metro påverkar regionens tillgänglighet, möjligheten för övriga Skåne att nå Köpenhamns olika stationer, när man kan minska antalet Öresundståg, eftersom en del kommer att åka med metron.

Och ingen pratade om hur man kan eventuellt skulle kunna åstadkomma samma tillgänglighet och kvaliteter genom andra typer av lösningar. Ingen sa något om fyrstegsprincipen, eller åtgärdsval, som är de metoder som skall användas i den här typen av planering. Istället utgick man från en metro och inget annat.

Hade man börjat i andra änden är det inte omöjligt att man skulle kunnat komma fram till andra slutsatser än att just en metro är det smartaste sättet att öka integrationen och förbättra kapaciteten. Men om det fick vi inte veta något.

Som en liten, liten detalj i sammanhanget pekar såväl Skånetrafiken som Trivectors egna experter på att Öresundsbron är den skånska järnvägsdel som når sitt kapacitetstak sist. Många andra banor gör det snabbare. Och det går att öka antalet tågresenärer över bron ca 2,9 ggr mot dagens siffror, genom smarta lösningar som längre tåg, dubbeldäckare, och förbigångsspår på Pepparholm.

Men innan man kommer till den typen av detaljer finns som sagt mycket andra frågor att fundera över. Och jag vet fortfarande inte mycket om en metro mellan Malmö och Köpenhamn är ett smart sätt att öka integrationen och förbättra kapaciteten, eller om det finns andra ännu bättre sätt.

PS I veckan skrev kommunalrådet i Helsingborg, regionrådet och Handelskammarens VD i en debattartikel att en HH-tunnel, dvs mellan Helsingborg och Helsingör bör vara nästa förbindelse över Öresund. Kanske har de rätt - men det vore smart om någon orkade göra en samlad bedömning av dessa frågor. DS

Länkar:
Sammanfattning om metron
Debattartikeln om HH-tunneln

Dags att jobba med tredje faktorn

Har just nu, 16.23,  satt mig på tåget för att ta mig 151 mil norrut, till Luleå. Först till Stockholm och sen med nattåg därifrån.  Och framme i morgon 11.22.

Jag skall hålla ett flertal föredrag tisdag och onsdag. Och det första börjar i morgon 13.00. Fast mina uppdragsgivare är nervösa för att jag inte skall hinna i tid. Men jag har 1.40 i marginal, så det bör ju gå. Men detta är Norrland säger man, här kan tågen vara 3 timmar sena….

Men det var inte det som jag tänkte detta inlägg skulle handla om. Utan om trafiksäkerhet, ett ämne jag inte skriver om så ofta.

I förra veckan inträffade två tragiska olyckor i Sverige, SL-tåget som körde in i huset, och den stora olyckan på Tranarpsbron, med över 70 bilar inblandade.

Tågolyckan vet vi fortfarande inte så mycket om. Men när det gäller olyckan på E4:an i norra Skåne, vet vi desto mer. En massa bilar körde helt enkelt för fort. Punkt. Och hälften av dem var yrkesförare. Pinsamt.

Vi är i Sverige bäst, eller bland de absolut bästa, på trafiksäkerhet, lite beroende på hur man räknar.  Och vi har kommit dit genom ett systematiskt arbete med två av de tre faktorer som påverkar säkerheten.

När man skall arbeta för en bättre säkerhet i trafiken finns tre olika faktorer man måste jobba med: Fordonet, Vägen och Föraren. Detta vet alla som jobbar med dessa frågor.

Under de senaste 20-30 åren har vi gjort massor inom de två första. Bilarna har blivit väldigt mycket säkrare.  Vi har fått rullbälten, servobromsar, ABS-bromsar, antispinn-system, krockkuddar, bältesspännare, halvljuslag, lag om vinterdäck,  automatiska regnsensorer, sömnvarnare, automatiskt hel- och halvljus, avståndshållare osv. Och utvecklingen fortsätter.

När det gäller vägarna har de blivit rakare, bredare, jämnare och bättre belysta. Och under de senaste tio åren har vi fått massor av fartkameror och ännu fler mil mötesseparerade vägar.

Och detta har allt som allt betytt att vi minskat antalet döda i trafikolyckor från ungefär 1200 till 200 per år. En drastisk förbättring. Fast under senare år har vissa typer av olyckor, utan dödlig utgång, ökat en del.

Det är dock väldigt länge sen vi såg några initiativ som berör den tredje faktorn: föraren.  Kanske är det så att genom alla de stora förbättringarna inom fordon och väg så har vi som förare släppt en del av ansvaret? Det finns ju en hel del forskning som visar på sk rebound-effekter, ett slags kompensationsbeteende.

Har du försökt köra bil utan bälte? Man kör inte så fort. Och när vi fått på vinterdäck så höjs hastigheten rejält jämfört med om du kört på sommardäck. Vi har helt enkelt vant oss vid ta ut stora delar av vinsterna med alla förbättringar som ökad framkomlighet, istället för ökad säkerhet.
Men nu har vi nog kommit till vägs ände. Om vill fortsätta vår väg mot nollvisionen, att ingen dödas eller skadas allvarligt i trafiken, måste vi ta tag i i föraren.

Nu är det dags för att använda smarta kampanjer och beteendepåverkande åtgärder. Och få förarna, både de som har det som yrke, och vi andra, att förstå att om det är dimma och sikten är noll, och det är kallt ute, så kan det vara smart att sakta in. Även om bilen har alla tänkbara tekniska finesser.

Bättre omkörd och bortkommen än bortkörd och omkommen.

Bättre sent än aldrig?

Sitter på tåget hem från Transportforum, branschens årliga familjefest. Med mig på tåget sitter några av de 32 personer från Trivector som var på plats. Och som höll 19 föredrag och modererade 3 sessioner. Några av oss är på samma sätt på väg mot Stockholm och Göteborg.

Tåget är just nu 20 minuter sent. Så det är försenat. Annars sade ministern i sitt inledningstal att Sverige inte alls är så dåligt när det gäller punktlighet. Totalt 96% av alla tåg 2012 var i tid. Jo, men det hon inte sa vara att ett tåg numera inte är försenat förrän det är 15 minuter sent (om det gäller fjärrtåg och snabbtåg). Dessutom ingår inte inställda tåg i statistiken. Så debaclet med Norrtåg just nu kommer inte att synas…

Vidare så har man förlängt körtiderna på flera linjer för att förbättra möjligheten att vara i tid.
Om man ser på Trafikverkets webb-sida om punktlighet, dec 2011-nov 2012 så är inget av de olika tågslagen bättre än 92,8%. Och snabbtågen ligger på usla 85,9%. Samtidigt publicerar Trafikverket idag ett pressmeddelande om att punktligheten 2012 är 96,6%. Kanske kan nån förklara för mig hur det hänger ihop?

Alltså, de tåg mellan Stockholm och Skåne jag ofta reser med, är försenade mer än 14 minuter i mer än 14% av fallen. Och då har man dessutom förängt körtiderna med minst 10 minuter för att tågen skall vara i tid. Så förseningen är i verkligheten inte 15 utan 25 minuter. Men det berättade inte ministern.

Av alla de ministrar jag hört på Transportforum, och det är många eftersom jag varit där 25 gånger, är Catarina Elmsäter Swärd den mest vältaliga. Hon pratade helt utan manus, och hon är en mycket god retoriker. Men hon sade egentligen nästan ingenting. Jo hon sade att regeringen satsat på underhåll, och att det var bra. Och så sade hon samma sak som i fjol, att mycket av trafikens problem skall lösas med hjälp av IT. Hon är en mästare på att prata så att alla gillar det, men utan att ta ställning för någonting. Och det gör hon bra.

Hon sa ingenting om den största utmaningen av alla – att få transportsystemet att klara klimatmålen.
Ute i någon av de 85 sessionerna fanns dock frågan med på många olika ställen. Men mindre ju mer beslutsfattartätt som det var bland talarna. Det pågår massor av kloka och bra åtgärder för att minska transportsektorns klimatutsläpp, men när det kommer till att fatta beslut som får rejäla effekter vågar man inte.

Vi fortsätter att investera i nya vägar, trots att trafiken inte ökar längre. Trafikverket tar inte ens fram några scenarier för vad som händer om trafiken inte skulle öka som prognoserna fortfarande visar. Och det beror på att regeringskansliet uttryckligen har sagt att man inte vill ha det.

Men annars var det bra. Kul att träffa familjen, och roligt att höra allt beröm för våra 19 föredrag, som alla på ett eller annat sätt berör hållbarhetsaspekter. Och att på kvällen få höra Orup var också helt ok.

Länkar:
Sydsvenskan om det nya sättet att räkna förseningar
Trafikverkets sida med punklighetsstatistik
Pressmeddelandet om de 96%

Bilen får en annan roll

Igår publicerade Sydsvenskan min debattartikel om peak car use. Och intressant nog var det Sydsvenskans debattredaktör som två dagar före jul ringde upp och bad mig skriva den. Man hade upptäckt fenomenet och att jag skrivit en del om det. Jag skrev delar av den på tåget till Åre, och resten under julhelgen mellan skidåken. Och sista dagen i Åre, när vi var på after ski på Fjällgården, ringde man och ville läsa upp den för kontroll. Så för att höra fick jag fick gå ut och stå i kylan och lyssna, men det gick bra, ändringarna var små och få.

Artikeln publicerades igår samma dag som trängselskatten i Göteborg startade. Och där GT gått i bräschen för en namninsamling om att få till folkomröstning om detta i efterhand. Visst har jag ofta tyckt att Göteborg är Sveriges Los Angeles, och den stad som allra mest tycks sitta fast i paradigmet att bilism är lika med utveckling, men ändå.  Idag har dock DN en mycket klokt formulerad ledare om varför det är fel sak att rösta om.

Det har kommit massor av reaktioner på min artikel. Mestadels positiva. Och på Twitter från alla möjliga personer: planerarproffs och politiker av alla färger. Kanske börjar en del fatta.

Men i dagens Sydsvenskan handlar ledaren om att Malmö inte behöver trängselskatt. Etablissemanget vill liksom inte tro på att att bilen inte är det som ger oss "rumslig fix" längre, som Richard Florida kallar det.

Att Budget Avis group alldeles nu har köpt Zipcar, den stora bilpoolsaktören i USA, är ett ytterligare tecken i tiden. Men beslutsfattarna sover fortfarande.

I nya numret av design- och trendbibeln Wallpaper finns en liten notis om en ny cool designstudie för Rolls Royce, som en designstuderande Adam Setter vid Royal College of Arts gjort. I notisen under bilden säger Adams: "When cities have removed the car, and personal transport seamlessly integrates with public transport, the private car will become a much bigger status symbol than it has ever been". Och så blir det kanske för några - tillbaka till 1950-talet.

Det som ger våra städer livskraft är ju inte bilarna utan människorna och mötena. Eller som jag säger i debattartikeln:

"Det behövs en tydlig satsning på städer och attraktiva mötesplatser i dem, med fokus på människor – inte ett visst trafikslag".

Länkar:

Bilen får en annan roll - min debattartikel i Sydsvenskan 2013-01-02
I Malmö finns plats - Sydsvenskans ledare om varför Malmö inte behöver trängselavgifter
Fel sak att rösta om - DN:s ledare om varför man inte bör rösta om trängselavgifterna i Göteborg.
The sharing economy - om Zipcar etc

Jorden tar sitt år runt solen i en enorm fart

Rubriken har jag lånat från Ulf Lundells senaste bok ”Allt är i rörelse” som jag just avslutat. Och för oss som varit med i femtiosju år känns det ofta så. Att varje år går lite fortare än de tidigare. Så är det naturligtvis. Varje nytt år blir en allt mindre andel av den tid man levat. När man var liten var ett sommarlov en hel evighet.

Bokslut är egentigen inte min grej. Jag vill alltid se framåt istället. Men jag vet också att det är viktigt att hela tiden stämma av om man är på rätt väg. Därför har jag med åren blivit en stor förespråkare för att man med olika indikatorer och mätetal försöker följa upp det man håller på med.

Så hur blev då 2012? Ungefär som åren innan, eller hur? Vi lyckades inte fixa några stora förbättringar när det gäller den viktigaste frågan av alla – klimatet. Förhandlingarna i Doha gick som bekant inte så bra. Världsbanken kom med en rapport som visade att tvågradersmålet förmodligen är kört. Isen i Arktis smälte till den lägsta nivån någonsin. Orkanen Sandy dränkte stora delar av Manhattan.

I den så kallade Kapacitetsutredningen, som alltså beskriver vilka förändringar som behövs för att klara kapaciteten i trafikinfrastrukturen, fanns ett klimatscenario, som visar att vi går åt fel håll och som utredningen struntade i. Riksrevisionen kom med en rapport som ytterligare underströk att trafikinfrastrukturen inte alls når sina klimatmål.

Hände då inget positivt på hållbarhetsområdet? Jo, revolutionen fortsätter, trots att de flesta beslutsfattare sover. Biltrafiken minskar, allt fler städer jobbar med klimat, miljö och hållbarhetsfrågor på ett bra sätt. Ett ökande antal företag har förstått det som politikerna inte förstår, att hållbarhet är det nya internet. Som kommer att omforma hela sättet att göra affärer. Droppen kommer att urholka stenen. Men det går inte tillräckligt snabbt.

De spaningar jag gjorde för ett år sedan tycks stämma ganska bra, men det är inte så förvånande. Det var inga unika framtidsförutsägelser jag kom med: Att revolutionen fortsätter, och många beslutsfattare fortsätter att sova, att skuld, girighets- och resurskrisen fortsätter, att det kommunal planmonopolet blir allt mer obsolet och att slutligen kollektivtrafiken skulle fortsätta att öka, men inte beroende på avregleringen. Säg det inte till någon, men hittills har avregleringen inte lett till några förbättringar för resenärerna. Och om någon vet några bra exempel tar jag gärna emot dem.

Nej, 2012 fortsatte vi på en övergripande politisk nivå att göra väldigt lite åt klimat, miljö och energifrågorna. För att vi på något sätt skall kunna fortsätta hoppas. Som Samuel Beckett uttrycker det: : I det obestämda ligger det hoppfulla och det som gör att människan förblir människa.

2013 kommer att bli ytterligare ett år där droppen fortsätter att urholka stenen - frågan är om vi når upp över krönet och stenen kommer i rullning?

Vi är här idag också – och det är alltid lönt att anstränga sig

Världen gick inte under igår när Mayakalendern tog slut. Medan jag strök några skjortor i går kväll funderade jag på om det var lönt. Och bestämde mig för att det alltid är lönt. Jag minns att min pappa en gång berättade om en farbror till honom som brukade säga att när man slutar bädda sängen om dagarna så är det kört.

Och på samma sätt måste vi fortsätta att anstränga oss för en bättre framtid. Det är alltid lönt att göra något som förbättrar möjligheten för detta. Och särskilt i en tid när våra beslutsfattare på internationella och nationell nivå inte förmår att fatta de nödvändiga besluten, måste vi fortsätta att sakta rulla stenen framför oss för att en dag kanske nå till den punkt när processen går av sig själv.

I min artikel i ”2038 – på spaning efter den tid som nalkas”, hänvisar jag till romare Cicero som lär ha sagt att eftersom vi människor har en förmåga att föreställa oss framtiden, har vi också en plikt att agera på ett sätt att också de som kommer efter oss får ett bra liv.

Någonstans under senare årtionden har detta gått förlorat, när allt mer optimerats med utgångspunkt i individen. Dagens styrsystem med fokus på omdelbar behovstillfredställelse ger inte rätt incitament att ta itu med problemen. Men om vi inte klarar att styra oss själva, oavsett om det handlar om girighet när det gäller pengar, naturresurser, eller energi, kommer verkligheten till slut ifatt oss.

På Trivectors årliga julglögg i förrgår, höll jag ett föredrag baserat på min artikel i boken. Eftersom artikeln innehåller både en dystopi och en utopi, frågade jag publiken om varför politiken idag har så svårt med att måla attraktiva framtidsbilder. Inte ens den närvarande statsvetarprofessorn hade ett bra svar.

Men jag tror att det är nödvändigt att hitta dem. De behövs för att vi skall orka fortsätta stryka skjortorna och bädda sängen.

Så är livet 2038

"Var är de flygande bilarna? Och robotarna som städar våra hem och lagar vår mat? Och inte har vi landat på Mars heller. Och varför kör inte bilarna av sig själva?

Bilderna av framtiden från femtio år tillbaka i tiden har inte blivit sanna, hör man ibland folk säga. På 2000-talet skulle ju allt detta ha hänt. Och i dagens science fiction-filmer ser vi fortfarande ungefär samma framtidsbilder.

Sanningen är väl som science fiction-författaren William Gibson säger: framtiden är redan här, den är bara ojämnt fördelad."

Detta är början på förordet i boken "2038-på spaning efter den tid som nalkas", som vi i går kväll hade releaseparty för på Grand Hotel i Lund. Vi var ungefär 130 personer som lyssnade på framtidsanalytikern Troed Troedsson och på nöjesjournalisten Jan Gradvall, som båda pratade kring sina respektive artiklar i boken.

Troed pratade om hur världen förändras när vi går från en värld med obegränsad energitillgång men knappa resurser vad gäller vad gäller information och kunskap, till en värld med obegränsad kunskapstillgång men väldigt knappa energiresurser. Detta kommer att ställa krav på förståelse, och då helst av arten De Luxe-förståelse. Det handlar om att vi måste gå från bara kunskap till förståelse och från planering till realtidsförmåga. Detta betyder i sin tur att de flesta av oss måste sluta att vara specialister och vara allt mer komplexister.

Jan menade att populärkulturen ofta är först med det nya, men inte alltid är lätt att förutspå. Ingen i västvärlden hade i början av året förväntat sig att Sydkoreansk pop, sk K-pop, skulle definiera år 2012 med the Gangnam style. Jan menar också det är lätt att tro att allt kommer förändras, men så kommer det inte bli. Mycket av det vi uppskattar idag kommer finnas kvar. Rolling Stones kommer helt säkert finnas kvar och turnera runt - även om bandmedlemmarna är döda - och då som hologram.

Mer om allt detta kan du läsa i den nya boken, och då får du också läsa min artikel med titeln Conny och Felicia följer ett spår - och hamnar på olika ställen. Det är en dystopisk betraktelse, och en utopisk. Och så en del som diskuterar hur vi kan välja att hamna i den ena eller den andra.

Men boken innehåller också en hel del andra spännande artiklar om livet 2038. Utsläppen från transporterna har inte löst sig, menar Lars Nilsson, miljödirektör på Trafikverket. Och hans namne, prof Lars Nilsson, LTH, menar att övergången inom energisektorn inte heller kommit så lång man kunde önska. Och du får också läsa om hur handeln ser ut, hur företagen drivs och hur sociala medier förändrat vårt sätt att kommunicera.

Och nu blir det reklam. Boken går att beställa här: Trivectors webb-shop

Är vi lyckliga nu?

Julhandeln kommer inte att slå rekord i år varnar dagens DN. Fan trot, eller kanske. I helgen när jag besökte London tyckte jag kanske att det kändes som lite mindre shoppingpåsar än vanligt på Oxford Street och Regent Street. Stora delar av Europa har hög arbetslöshet, och fler än SAS anställda har fått lönesänkningar.

Och kanske har några fler kommit på att man inte kan köpa sig lycklig? Själv kom jag på det för ganska många år sedan. Och visst, säger du, det är lätt för mig att säga som har råd att handla om jag vill. Men det är inte svårt att börja fundera på hur vårt sätt att leva påverkar våra livsbetingelser på den planet vi kallar Jorden. Den som läser den här bloggen vet att jag gör det ganska ofta. Och visst har det påverkat mitt förhållningssätt till prylar och konsumtion.

På Regent Street hade lyxklädmärket miumiu låtit punkmodedrottningen Vivienne Westwood göra en julskyltning. Och då hade hon valt sitt senaste projekt ”Climate Revolution”. Hon är fortfarande punk vid sjuttio, och har blivit allt mer miljöengagerad – köp inga nya kläder, sa hon i en intervju i somras. Skyltningens stora klänning är gjord av gasmasker.

Det är bara ett par veckor sen jag läste ut Nina Björks konsumtionskritiska ”Lyckliga i alla sina dagar”. I den sågar hon alla som på något sätt försöker sälja något jäms med fotknölarna. Barbie, Disney, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Gustav Fridolin, Mian Lodalen, osv. Och för att göra det så har hon suttit på universitetsbiblioteket i Lund och letat efter alla kända och okända filosofer och akademiker som Immanuel Kant, Zygmunt Baumann och hundra till för att fylla sidorna. Och ändå blir det bara tråkig agitation. Det berör inte, och det blir bara övertydligt och akademiskt. Hon hittar inte kärnan i hur detta kunde hända.

Jag är uppväxt ovan på Konsum, och var med min pappa konsumföreståndaren, när han med omsorg arrangerade varorna för att de skulle bli inbjudande att köpa. Samtidigt som han lutade lutfisken i butikens källare. Men ingen överkonsumerade på den tiden. Nånting har hänt på vägen under de femtio år som ligger däremellan.

Då kan jag istället rekommendera Alain de Bottons ”Arbetets lust och leda”. När Botton besöker en stor logistikcentral skriver han t ex:

”Det är i början av december och i dunklet i en mittgång väntar tolvtusen blodröda jordgubbar. De flögs in från Kalifornien dagen innan, korsade polcirkeln i månens sken och tecknade strimmor av kväveoxid på himmel i svart och guld. Stormarknaden kommer aldrig att låta jordaxelns lutning påverka tillfredsställelsen av sina kunders jordgubbsbegär: mitt i vintern kommer de från Israel, i februari från Marocko, på våren från Spanien, på försommaren från Nederländerna, i augusti från England och mellan september och jul från odlingarna utanför San Diego. Det finns bara nittiosex timmar att spela med från det ögonblick då jordgubbarna plockas till det ögonblick då de börjar duka under för gråmöglets angrepp”.

Vill du ha mer spänstig konsumtionskritik kan du också läsa Ulf Lundells senaste bok "Allt är i rörelse" eller lyssna på "Är vi lyckliga nu?" från senaste skivan "Rent förbannat".

I kön på Heathrow träffade jag Kenneth Ovesson från FolkoRock, en av de kvarvarande skivaffärerna i Sverige, och musikjournalisten Olle Berggren. De berättade att det varit på Stones-konserten på söndagen. Och på den korta stunden i kön hann vi prata en hel del Stones, konserten (som varit bra trots de sjuttiåriga gubbarna..) och musik i allmänhet.

Men ingenting om shopping och vad vi handlat.

Världsbanken och SAS

Jag vet inte vad du tycker, men jag tycker att den nya rapporten från Världsbanken känns jobbig. Trots att vi vetat detta i ungefär två år från olika forskarrapporter, så blir det ännu tydligare när allt samlas, och ställs på sin spets: Om vi inte gör något omgående åt våra klimatpåverkande utsläpp så kommer vi att få fyra graders uppvärmning redan 2060. Och om två graders uppvärmning inte alls är bra, men går att leva med om vi anpassar oss, så är fyra graders uppvärmning en katastrof. Igår när jag satt på tåget från Stockholm på väg till Västerås för att föreläsa, snappade jag upp nyheten på Twitter. Den timmen resan tog hann jag skumma rapporten, ladda ner en bild på framsidan, och lägga in i dagens powerpoint. Tillsammans med mina bilder av New York efter Sandy.

Kan någon förklara för mig varför dagens tidningar har jättestora rubriker för att SAS lyckats få ytterligare några månaders frist, men att nyheten om fyra graders uppvärmning får så mycket mindre utrymme? Är vi verkligen så extremt korkade? Borde inte tidningarnas förstasidor haft svarta krigsrubriker, med krav på omedelbara åtgärder?

Föredraget i Västerås gick bra hem, och det var bara en politiker som frågade varför jag ägnade halva föredraget åt att klanka ner på bilen. Vilket jag inte gjorde. Men jag beskriver ju snarare hur bilen blivit så styrande för vår planering, och våra tankar, att vi inte ser det absurda i saker som att vi subventionerar parkeringsplatser eller kör våra barn till skolan för att de inte skall bli påkörda av andra som kör sina barn till skolan.

Idag har jag varit med på en anställningsintervju (jo Trivector behöver ständigt bli fler), och sen varit på KTH för att lyssna på Robert Cervero, en trafikprofessor från Berkeley. Jag har läst många forskningsrapporter av honom som brukar vara intressanta. Men han är tydligtvis bättre på att skriva än att föreläsa. Det var två ganska bortkastade timmar, om planering för bättre kollektivtrafik. Och inget var nytt, eller särskilt spännande. Nej då var mitt möte efter lunch med våra vänner på Ahredo om prissättning av experttjänster betydligt mer givande.

Nu på tåget hem hittar jag som vanligt flera skånska branschkollegor. Tydligtvis är det många av oss som jobbar med trafik som uppskattar tåget. Om det beror på att man kan jobba, eller om man gör det av miljöskäl spelar mindre roll – resultatet blir det samma. Lite mindre bidrag till de fyra graderna. 

Och det stör mig redan att jag på lördag skall göra årets andra flygresa. Med SAS. Kognitiv dissonans kallas det.

Länk: Världsbankens rapport

Hållbara småstäder är inte det lättaste

Sitter på tåget hem från Kumla. Där har jag varit och pratat och hållit i diskussioner om hur de skall kunna få till en bra och hållbar trafikstrategi. Och det är inte så enkelt som man kan tro. Små orter som Kumla, med lite över 20.000 invånare i kommunen, har ofta svårt att diskutera sådant som innebär någon form av ändring i synen på bilen som det viktigaste färdmedlet. Man har ofta inte några stora trafikproblem, även om just Kumla diskuterar trängseln på den norra infarten. Den finns nog till några minuter på morgonen när alla kastar sig i sina bilar för att pendla till Örebro.

Kumla är trots sin närhet till Örebro i den lyckliga sitsen att staden växer. Och det har den, fick jag lära mig idag, gjort i hög grad för att man kunnat erbjuda stora villatomter på minst tusen kvadratmeter.

Idag mötte jag ett gäng kompetenta tjänstemän som både vill och kan, och förstår att framtiden kanske inte alltid är en rak förlängning av hur det varit tidigare. Mitt koncept med föredraget ”Sov inte under revolutionen” gick bra hem, och vi hade en intressant diskussion om vad detta skulle kunna innebära för framtidens trafik i Kumla. Varken när det gäller klimat eller miljö har ju småstäder annorlunda framtid än de stora städerna. Skall man satsa på att vara mycket biltillgänglig, i motsats till Örebro? Eller skall man bejaka den närhet som finns till centrum och utveckla cykeltrafiken?

Jag känner igen situationen från min uppväxtstad Eslöv. Som är ungefär lika stor, och ligger på liknande sätt nära andra stora städer. Fast någonting har hänt sen den tid när jag gick i skolan där. Jag cyklade alltid till skolan, både när det var ganska nära, som i grundskolan, och när det var två kilometer som i gymnasiet. Idag klagar alla kommuner, både de mindre och större, över trafikkaos vid skolorna. Och det har blivit mycket värre sen det fria skolvalet infördes. Vi kör våra barn till skolan för att de inte skall bli påkörda av andra som kör sina barn till skolan.

 
Och parkeringsfrågan är alltid svårare i mindre städer. Varför skall man ta betalt för parkeringen, när det inte är någon direkt platsbrist, och när man vill ha den gratis för att ha någon chans att konkurrera med externhandeln i omgivande orter som Örebro? Det är alltid enklare att diskutera parkeringsavgifter, att ta plats från bilarna och ge till bussar och cyklar, när det är trängsel. Så hur gör man då som tjänsteman i den lilla kommunen om man vill försöka gå i mer hållbar riktning?

I Kumla tycker jag man skall lyfta fram fina småstadsinnerstan. Och jobba med att få den att leva ännu mer som en viktig mötes- och handelsplats. Det är ju cykelavstånd från hela staden. Och jag tror inte man behöver bygga nya körfält på norra infarten så att biltrafiken får ännu större försprång framför kollektivtrafiken. Jag tror det räcker gott med att tweaka systemet med små förbättringar, så den kvartslånga ”trängseln” försvinner. Och lägga pengarna man sparar på att kollektivtrafiken en ärlig chans.

Och så tycker jag att Kumla skall ta sloganen ”Den fängslande staden”....

Hållbart drar ifrån

"Hållbart drar ifrån”, står det i en rubrik på Veckans Affärers webbplats. Det handlar om en aktieportfölj med aktier som fått bra betyg när det gäller miljö och hållbarhet, och som det visar sig har gett tre gånger bättre avkastning än börsindex de senaste tre åren.

Naturligtvis går det inte från detta att dra några generella slutsatser att det alltid går bättre om man bryr sig om miljö och hållbarhet,än om man struntar i det. Det finns allt för många bolag som går bra, trots att man struntar i dessa frågor.

Men frågan är hur länge detta kommer att fungera? Det finns redan tidigare forskningsresultat, bl a från Harvardprofessorn och managementgurun Michael Porter, som visar samma sak. Hållbarhet är lönsamt.

Men även om det fortfarande går att tjäna stora pengar, och samtidigt strunta i miljö- och hållbarhetsfrågor, kommer detta inte att fungera i längden. Vi lever i en allt mer transparent värld och det kommer snabbt ut om ett företag beter sig på olämpligt sätt. Några dagar innan notisen ovan,skriver samma tidning på ledarplats om Kalla faktas granskning av arbetsvillkoren för de som syr H&M:s kläder. Chefredaktören Claes de Faire, som tagit över efter Pontus Schultz som tragiskt omkom i en cykelolycka i somras, och som var ovanligt intresserad av hållbara affärer, ser minst lika ung ut på bild-bylinen, och det spelar kanske roll. Läs den här passagen:

”Det är väl självklart att det är arbetarna i tredje världen och producenterna som betalar för H&M:s framgångssaga. Det är med sina undermåliga löner och brist på rättigheter som de säkerställer familjen Perssons årliga miljardavkastning”.

Nej, det är inte vänsterpartiets partiprogram, det är Veckans Affärers chefredaktör.



Under många år har det varit det offentliga som gått före när det gäller hållbarhetsfrågor. Och även om vi som jobbar med dessa frågor tycker det fortfarande går alldeles för långsamt, har sakta men säkert allt större del av hållbarhetsfrågorna trots allt blivit mainstream. Och i många fall faktiskt börjat gå från ord till handling. Kanske är det som gör att frågorna nu på allvar börjar närma sig företagen.

I mitt arbete som VD för Trivector, med en stor del av verksamheten kopplat till hållbarhet och samhällsplanering, har vi under de senaste månaderna märkt en stor ökning av förfrågningar kring hållbarhetsfrågor från stora privata företag, inom flera olika sektorer som handel, byggande etc.

Eller är det helt enkelt så att det äntligen gått upp för dem att hållbarhet är lönsamt?

Den här betraktelsen publicerades i nya numret av Gränsbrytning.

Om vi blundar hårt försvinner nog problemet

Sitter på tåget till Göteborg för att besöka kontoret där och vara med på ett kundmöte. Tågen på Västkustbanan är värda ett särskilt blogginlägg, som kommer snart. Öresundstågen funkar dåligt för den som skall åka hela vägen Malmö-Göteborg. Men mer om det senare.

Har just läst dagens DN, om förstörelsen i New York på grund av superstormen Sandy. Och i går kväll satt jag och letade bilder av förödelsen för att kunna ha med på en föreläsning i morgon på LTH om ”Transporter,hållbarhet och miljö”. Det som slår mig är att många av bilderna liknar de som finns i olika katastroffilmer som ”The day after tomorrow”. Vattnet flödar över gatorna, fyller tunnlar och tunnelbanestationer. Hela stationen South Ferry på södra Manhattan verkar attenfylld. Flera andra tunnelbanelinjer och stationer verkar också vattenfyllda.

Men ingenstans i svenska medier ställer någon den relevanta frågan: Hur mycket betyder klimatförändringarna i sammanhanget?  Men ingen gång under New York tunnelbanas 108-åriga historia har en liknande händelse inträffat. Enligt en ny rapport från Munich Re, ett återförsäkringsbolag, så har Nordamerika drabbats hårt av skador på grund av allvarliga väderhändelser under senare decennier. De senaste trettio åren har denna typ av händelser femdubblats. Detta när motsvarande faktor “bara” är 4 i Asien, 2.5 i Afrika, 2 i Europa and 1.5 i Sydamerika, allt enligt Munich Re.

Att väderhändelserna ger allvarligare skador beror till en del på att befolkningskoncentrationerna ökat i dessa områden på grund av urbaniseringen. Men som professor Peter Höppe konstaterar i rapporten: ”Med största sannolikhet måste vi se rapportens resultat som ett första fotavtryck för klimatförändringar i vårt USA-data för de senaste fyra decennierna. Om de första effekterna av klimatförändringarna redan är märkbara måste alla varningar och åtgärder bli ännu mer tydliga”.

Om nu skadorna efter Sandy kommer att kosta kanske 150 miljarder dollar enligt de första uppskattningarna, hur mycket smarta åtgärder mot klimatförändringar hade de inte räckt till?

Och ingenstans i den pågående presidentvalskampanjen har klimatförändringarna varit närvarande. Plötsligt ter sig trängseln i Öresundståget, och den skakiga gången som gör det svårt att skriva som ett väldigt litet problem. Och om en minut är vi framme i Båstad, och då kommer kaffevagnen på. Då höjs standarden väsentligt.

Tillägg den 2 november: Jo det har kommit en del diskussion om kopplingen Sandy-klimatförändringar i går kväll och idag. Artikeln i Businessweek, med den slagkraftiga titeln "Its climate change stupid"  citeras av idag av SvD, "Sandy - en storm på klimatsteroider?, med frågetecken på slutet. Och slutsatsen är det som forskarna säger: Jo stormar som Sandy kan inträffa utan klimatförändringar. Men klimatförändringarna gör dem kraftigare - mer blåst och mer regn. En storm på klimatsteroider. Länkar nedan.

Länkar:
Munich Re:
New Yorker om Sandy och klimatförändringar 
SvD skriver om Businessweek-artikeln
Businessweek: Its climate change stupid

Storleken har betydelse

Är allt som är stort bra?

I förra veckan öppnade Emporia, det nya shoppingmeckat i Hyllie utanför Malmö. På 93.000 kvadratmeter skall det finnas 200 affärer, och det blir därmed Skandinaviens största. Det krävs ju någon miljard i omsättning för att det skall gå ihop.

Tar man Öresundståget från Hyllie och nitton minuter västerut, kommer man till Örestad, där det danska köpcentrat Fields ligger, som var störst i Skandinavien till i fredags. Det öppnades 2004, har 74.000 kvadratmeter, 140 butiker, och har fortfarande inte gått med vinst.

För att Emporia skall ha en chans att gå ihop måste det ta köpkraft från andra affärer. Det kommer att drabba både affärerna inne i Malmö centrum, men kanske ännu mer affärer i Eslöv, Landskrona osv. Och då hjälper det inte att kommunalrådet säger: "Från Malmö stads sida är vi jättestolta över att ha fått Sveriges finaste upplevelsecentrum. Det är en bedårande vacker arkitektur."

Det som också krävs för att Emporia skall ha en chans är att vi som har råd fortsätter att handla sånt vi inte behöver. ”Inte för att vi tror att du saknar något, utan för att vi vill ge dig mer. Av allt” som det stod i en av Emporias annonser inför öppningen. Frågan är bara om det gör oss lyckligare? Eller som Lundell säger på nya plattan: Är vi lyckliga nu?.

I en intervju i Aftonladet i helgen säger Lundell: "När varken folk eller folkvalda har någonting att sätta emot banker och ekonomister då kommer det förr eller senare att gå åt helvete, tro mig. Vi lever i marknadens anarki och har gjort så ett bra tag nu. Det kommer inte att kunna fortsätta så."

När företag blir tillräckligt stora blir deras makt så stor att inget kan stoppa dem. Av världens 100 största ekonomiska enheter är mellan 37 och 50 företag, och resten länder.(Det exakta antalet beror på vilken forskare du frågar).

Naturligtvis behöver vi handel, och företag som går med vinst. Men vi behöver också städer som lever. Och företeelser som Fields och Emporia hjälper till att utarma städernas centrum. Och kräver ytterligare utbyggnad av vägsystemet.

Därför är det intressant att läsa ledaren i dagens DI. Den har rubriken "Framtidens tillväxt sker i dynamiska städer" och tar sin utgångspunkt i Edward Glasers "Triumph of the city". Artikeln diskuterar bland annat förtätning som ett sätt att få mer av den stad som alla vill ha. Ledaren slutar med att konstatera att "Stockholm ska visserligen bli "den gröna promenadstaden" - men i praktiken är det svårt att se annat än bilvägar ligga utstakade. Hur den svenska staden skall se ut i framtiden förtjänar en betydligt bredare diskussion".

Och om vi vill ha kvar levande stadskärnor i framtiden så måste vi diskutera bland annat jättekolosser till köpcentrum - sen kan man tycka vad man vill om arkitekturen.

Min skånska vecka

Min skånska vecka är slut. Jag flänger ju ganska mycket i landet och pratar kring trafik, städer, miljö etc och det kändes som det var ett tag sedan jag pratade hemmavid. Men denna vecka kompenserade jag fullt ut.

Veckan började med att jag var och lyssnade på när Region Skåne presenterade sitt arbete med Strukturbild Skåne, för alla konsulter som på olika sätt medverkat. Det är en imponerande mängd rapporter, och ett bra slutdokument, som är betydligt roligare än det låter. Om Skåne lyckas följa hälften av de ambitioner som finns är det mycket bra.

Sen drabbades jag av rejält halsont, och ni vet hur vi män är när vi är förkylda. Stannade hemma på tisdagen och förberedde veckans tre gig. Hade som tur var gjort en stor del av arbetet tidigare.

Lyckades sova riktigt kass, men masade mig upp ur sängen tidigt på onsdag. Tåget och trådbussen till Hotell Öresund i Landskrona. Där pratade jag hållbara transporter för kommunledningen, och alla var faktiskt där - normalt sett brukar kommunalråd etc smita från denna typ av övningar.

Man skall starta om arbetet med sin ÖP och är i slutfasen med en fördjupning kring tätorten. Kunde glädjande konstatera att Landskrona verkligen är på gång. Staden, som har en mycket trevlig stadskärna, och ligger strategiskt centralt i Skåne, har ju under senare år mest utmärkt sig för sina integrationsproblem. Men nu är man tydligt på gång framåt, framtidstron kändes faktiskt i salen. Många smarta stadsbyggnadssatsningar på gång, och en mycket bra FÖP för centrum, som om man även här lyckas följa hälften så lyfter Landskrona stort. Fick mycket bra feedback på mitt föredrag dessutom.

Åkte hem och hoppade i sängen och lyckades faktiskt sova ett par timmar, vilket nog räddade min hals, som börjat göra extra ont efter fördraget. Vaknade och ägnade resten av onsdagen åt förberedelser av torsdagens uppdrag, plus alla mail. Gjorde snygga "programledarkort", med Trivectors logga på baksidan, och alla presentationer och frågor på framsidan. Kände mig ganska nöjd.

Sov trots det riktigt dåligt på grund av förkylningen även denna natt, och vid klockan tre, letade jag fram en sömntablett jag fått för länge sen, men aldrig använt. Tog en och lyckades somna om.

Vaknade 07.45 på torsdag morgon. En timme försent och i princip vid den tid då jag planerat att vara på plats i Malmö, för att hinna prata med folk innan mitt moderatorsuppdrag skulle börja kl 0900. Blev en rekordsnabb dusch och frukost, på med kostymen (det var ju Handelsbanken som var uppdragsgivare...) och så iväg till tåget. De ringde från Handelsbanken och undrade var jag var. Sa att jag hinner i tid....

Sju minuter i nio trädde jag in på St Gertruds konferensanläggning, hann hälsa på föredragshållarna, och kl 0900 var vi igång inför de 150 i publiken. Ta aldrig en sömntablett kl tre på natten om du skall upp tidigt!

Gick bra, en makroekonom från banken berättade att alla kurvor pekar neråt, men inte lika mycket i Sverige. Och att "budgetstupet" i USA vid årskiftet kan bli en rysare. Sen ledde jag en paneldiskussion om hur utvecklingen i Skåne kommer att se ut på tio års sikt. Blev en intressant diskussion med regiondirektören, innovationsdirektören från Teknopol och VD:n för Invest in Skåne. Slutsatsen blev att det kommer att gå bra för  Skåne om vi är bra på att konkurrera. Och för att var det måste vi satsa på att redan i skolan se till att premiera de som är entreprenörer. Men förmodligen kommer det inte att räcka, vi kommer att behöva importera entreprenörer.

Sen kom dagens huvudattraktion, Per Holkneckt. Ni vet Odd Molly-grundaren, skatebordproffset, flippermästaren, designern etc, som är lika känd för att ha varit gift med först Viktoria Tolstoj och sen Lena Philipsson.  Han pratade i en timme och en kvart utan manus. Betydligt mer intressant och spännande än jag väntat mig. Vi fick bland annat höra två tips han fått av sin pappa: 1) Det är bättre att vinna än förlora. 2) Om man vill att nånting skall hända så får man göra nånting.

Efter lunch, och många ryggdunk för att jag skött det så bra (de var rejält oroliga när jag inte dök upp i tid...) tog jag tåget tillbaka, och sen till kontoret. Hann prata en del med några medarbetare, och gjorde sista förberedelserna för fredagens föredrag.

Var i god tid till Malmö på fredag morgon, och skulle dessutom inte prata förrän efter lunch. Det var Länsstyrelsen som skulle presentera sina miljömål, och publiken var nästan lika stor som dagen före. Som alltid när man sitter och lyssnar på föredrag efter föredrag, om hur dåligt det egentligen ligger till på område efter område: klimat (vi kommer inte klara något tvågradersmål), konsumtion (vi lever som om det fanns tre jordklot), markanvändning (vi måste sluta bygga på världens bästa åkermark), biologisk mångfald (vi får ge upp massor av arter) osv kan man lätt bli uppgiven.

Hann stärka mig med lunch och föredraget gick bra. Mycket publikreaktioner gör det ännu roligare att prata. Pekade på att om man följer de mål man satt upp så kommer man långt mot ett hållbart transportsystem i Skåne. Problemet är ju att verkligen göra det. Och t ex strunta i att bygga ut fler körfält på E6:an.

Tog tåget tillbaka igen. Hann ett par timmar på kontoret innan jag gick hem.

Nu sitter jag i sommarhuset i Barsebäckshamn och skall om en kvart gå på oktoberfest i klubbhuset i hamnen. Det blir en trevlig avslutning på den skånska veckan.