Från Sidney flög vi i 3 timmar, till största delen över öken. Sen landade vi i Ayers Rock, som flygplatsen tydligen fortfarande heter. Själva klippan är omdöpt till de aborginska namnet Uluru.
Låt oss börja med att konstatera att detta är ett mycket märkligt ställe. Denna plats mitt i öknen besöks varje år av ca 400.000 turister, som de flesta kommer med flyg, eller buss från Alice Springs (dit de i så fall också kommit med flyg). Hit kommer man för att titta på en monolit, en jättesten, som finns på alla australienska turistbroschyrer, Uluru, fd Ayers Rock.
Här finns spåren av den aboriginska kulturen, där delar av Uluru är så heliga att vi inte ens får fotografera dem. Men under två dagar ser vi inte en enda av dem. Trots att en av deras bosättningar bara ligger nån mil bort, i en del av området där man måste ha deras tillstånd för att komma in. Vi ser ingen ens i det Cultural Center, som ägs helt av aboriginer, och där vi förälskar oss i en målning som nu finns i en papprulle, att släpa hem till Sverige.
Enda stället att bo är Ayers Rock Resort, en jätteanläggning med 5 olika hotell. Förutom hotellen finns också något man kallar för City Centre, men någon stad är det definitivt inte. De olika hotellen, och centrum, ligger utslängda längs en ringväg. På det sättet måste man också ha en shuttle bus som går i trafik hela dagen. Med smart planering, och centrum i mitten, skulle man sluppit bussen, och fått bättre omsättning i affärerna.
Här är vi då – ett par tusen turister mitt i öknen. Och jag måste medge att de naturupplevelser man får under två dagar här är fantastiska. Trots att vi oftast är minst en busslast med folk, oftast fler, så är det vackert, mystiskt och storslaget.
Vi åker först till Kata Tjuta, en större samling stenberg, som för hette Olgas. Vi vandrar i 36 graders värme in i en klyfta och det är varmt, men främst vackert, vackert.
Mot kvällen gör vi det obligatoriska stoppet för att under 30 min titta på Uluru under solnedgången, då den skiftar i olika nyanser av rött. Sen åker vi tillbaka till hotellet äter och försöker komma i säng snabbt, Vi skall ju åka 4.30 för att göra det obligatoriska soluppgångsstoppet.
Vi skippar att vara med på turistjippot Silence Dinner, då man äter ute i öknen och tittar på stjärnorna. Stjärnorna syns ändå mycket bra härifrån, det är inga föroreningar, vare sig luftföroreningar, eller ljusföroreningar. På dagarna är himlen också mycket blå. Busschaufförerna, som också guidar oss, bl a om hur viktigt det är att bevara naturen osv, gör dock sitt bästa för att bättra på luftföroreningarna. Bussarna får oftast stå på för att skapa kyla, gärna med dörrarna öppna.
Idag såg vi alltså Uluru i soluppgången, och vandrande sedan längs den, men inte upp på den. Aboriginerna vill inte att man skall gå upp på deras heliga berg, och dessutom är stigen stängd idag på grund av att det blåser. Och det är inte helt ofarligt heller, 47 personer har dött, av hjärtinfarkt, eller fall.
Strax innan bussen mot Alice Springs skulle gå gick vi in i centrats supermarket. Och där, där stod de, en hel riktig aborginfamilj, man, hustru och ett litet barn i kundvagnen. Vilken tur – ett tag började jag misstänka att hela stället var ett påhitt av Disney.
Nu sitter vi på bussen mot Alice Springs. 45 mil rakt genom öknen. Chauffören säger just att man kan få se någon av alla de tusentals kameler som finns här. Vore ju kul, vi har redan sett kängurur, koalor, papegojor och kakaduor i vilt tillstånd under resan.
Efter 15 mil kommer vi till den första civilisationen sen avfärd - Erldanda Roadhouse. Ser ut som ett typiskt amerikanskt roadhouse. Men det visar sig att de gör en alldeles utmärkt cappuccino - damn good coffee...
Etiketter: kultur, semester
