Sverige och Egypten - lika som bär?

Åkte in till jobbet idag för att ta emot Matthew Mitchell från South Carolina University. Han håller på med en avhandling om företagen och samhället och hade kontaktat mej för en intervju. Det visar sig att avhandlingen handlar om hur religionen påverkar företagen, och deras samhällsengagemang.

Matthew intervjuar företagsledare i Sverige, Israel, Egypten och USA. Att Sverige är med beror på att vi är världens mest sekulariserade land. Innan mej hade han intervjuat Nyamko Saboni, Sven Hagströmer, Christer Sturmark, Mats Larsson och ytterligare ett par personer. Intressant att konstatera att han redan hade en bild som jag nog förstärkte ytterligare.

Min bild är att religionen i Sverige inte behövs eftersom vi alla är invaggade i folkhemmets trygga välfärd. Vi behöver inte tro på att något högre väsen skall ta hand om oss - det statliga välfärdssystemet gör det - på gott och ont.

Många företag är dock intresserade av annat än bara vinsten. Vi har lärt oss att det finns många andra intressenter än ägare och aktieägare som man tjänar på att samarbeta med. Och vi är vana vid att låta anställda delta i besluten. Att strunta i detta är inte smart.

Vi pratade om det svenska sättet att göra saker i samförstånd och med kompromisser. Om samråd kring t ex ett järnvägsbygge där ett fåtal individer kan blockera nyttan för hundratals. Vi pratade om skillnaden mellan Sverige och Danmark, och där Matthew redan fått bilden av danskarna som Nordens libaneser. (Visst, de är betydligt bättre affärsmän än svenskarna...).

Matthew hittade en likhet mellan Sverige och Egypten: Vi tycks inte bekymra oss jättemycket om finanskrisen. I Egypten är bröd, ris etc subventionerat, och man är inte särskilt exportberoende. Så man bekymrar sig inte. Min bild är att i Sverige bekymrar vi oss inte heller för finanskrisen - trots alla artiklar och programinslag om dess verkningar. Inte kan väl detta drabba oss? Vi är ju immuna på grund av vårt välfärdsskyddsnät. Eller?

Jag tycker att det verkar vara på ungefär samma sätt med klimatdiskussionen. Inte drabbar detta väl oss. Nog löser väl nån annan detta åt oss?

Två trevliga timmar blev det i alla fall.

Boktips i sommar

Har haft två veckors riktigt slappning. Träffat vänner etc, men i övrigt bara varit. Varit ute med båten ett par turer. Och läst böcker. Här kommer därför en del boktips, i den ordning jag avverkat dem dessa två och en halv veckor:

Ett annat liv, P O Enqvist, en biografi som jag försökt läsa ut hela våren. Och den är mycket bra och läsvärd, om man som jag läst det mesta av Enqvist. Skildringen av alkoholistens verklighet och vad som får honom att slutligen ta sig ur den, är både spännande och tragisk. När jag väl fick tid läste jag ut den på några timmar.

Berättelsen om herr Roos, Håkan Nesser. Jag fick boken signerad av Nesser i augusti i fjol när den kom ut. Har inte läst den förrän nu. Lika bra som de två tidigare i serien om Gunnar Barbarotti. Spännande möten mellan den tråkige herr Roos och den förrymda tonårsflickan Anna Gambowska. Och en blinkning till Van Vetreen med resan til Mardam.

Ängelns lek, Carlos Ruiz Zafon. Jag var enormt förtjust i Zafons första bok, Vindens skugga. Trots att jag egentligen inte gillar böcker med övernaturliga inslag fastnade jag snabbt i berättelsen om de Bortglömda böckernas gravkammare. Ängelns lek gör på precis på samma sätt att boken är svår att lägga från sej. Utspelar sig på samma plats, 20-30-talets Barcelona, och de Bortglömda böckernas gravkammare finns med på ett hörn. Fängslande.

Hypnotisören, Lars Kepler. Sommarens mest hajpade bok. Skriven av pseudonymen Lars Kepler. Därför har den blivit både hyllad och sågad. Kepler fick 9 miljoner i förskott, och boken är såld till mer än 20 länder. DN:s recenscent gillade den, trots lite för mycket spekulativt våld. Sydsvenskan sågade boken på ett sätt som bara luktade avundsjuka, ett sjukligt begär att dissa den hajpade Kepler. Och tyckte att Kepler var sämre än Marklund.... Men hallå. Kepler kan sitt hantverk. Boken är spännande som Stieg Larsson, lika läbbig som vissa Wallanderdeckare men innehåller också en samhällsanalys som gör den läsvärd.

Kunzelmann & Kunzelmann, Carl-Johan Vallgren. Har inte läst mer än halva ännu, men tycker att detta är den bästa av de svenska böckerna jag läst i sommar. Jag var väldigt förtjust i Vallgrens Augustprisade "Den vidunderliga kärlekens historia". Den här är helt annorlunda - åter en skröna men mer verklighetsförankrad. Utspelar sig i nutid, och under 2:a världskriget. Viktor Kunzelmann är en respekterad konstkonservator och expert på tavlors äkthet. Så dör han - och hans misslyckade son börjar nysta i vem han var. Mer går inte avslöja om man vill kunna läsa boken - och det bör man göra! Ett läsäventyr - med intressant samhällsanalys inbyggd.

PS Såg Lukas Modyssons Mammut på dvd häromkvällen. Jag tycker att temat om globaliseringen och dess avigsidor är intressant. Men Moodysson är nästan glyttigt övertydlig. Tror Moodysson att åskådaren är helt korkad? Här finns två timmar att spara....DS

Nyhetsvärdering sommaren 2009

TV4 Nyheterna den 23 juli. Två färjor har kolliderat utanför Nynäshamn. I dimma - hur kunde det ske. "Det är katastrof - att man inte ger mer information till passagerana som stått här och väntat". (5:13). En pappa har hållit sina barn fängslade i sitt eget hem. (7:37). Island har lämnat in ansökan om att gå med i EU. (8:07). Utrikesnyheter i korthet. Obama kritiserade polisen i USA för rasim. (9:30). Kritik mot EU:s klimatpolitik. Målen är för låga (trevlig vinkling med marinbiolog fiskande röding på Åresjön).

- Om vi inte gör det i Åre just nu, utan klimatförhandlingarna så att säga löper på med G8-filosofin med 50% utsläppsminskningar till 2050, då sitter vi i en situation som vi inte kan kalla för annat än katastrofal, säger Johan Rockström, Stockholm Environment Institute.

Miljöministern tycker man vänder sig till fel måltavla. EU är den enda part som lagt ordentliga bud, i närheten av vad vetenskapen kräver. Medan övriga parter lägger alldeles för lite eller ingenting alls. (11.45).

Glad avslutning med en apa som stjäl från en växtbutik i Texas. (12.25).

Att Rockström säger att vi går mot en global katastrof om vi inte ändrar riktning nu fick faktiskt 2.15 av sändningens 12.25. Lika mycket som pappan som hållit sina barn fängslade. Och hälften av färjekollisionen. Men det handlar ju bara om en eventuell global katastrof....

Sol och stormar

Idag har vädret varierat stort. Sol och värme, och småregn och ösregn. Fast solen skiner inte, säger generalsekreteraren för Europeiska miljöbyrån Jacqueline McGlade och professor Johan Rockström, chef för Stockholm Environment Institute på DN debatt idag.

För oss som bevakar klimatdiskussionen, är det absolut inga nyheter som levereras. Att det är bråttom, och att att det inte på långa vägar räcker med att minska koldioxidutsläppen med 50% till 2050 om man skall nå tvågradersmålet. Att ministrarna som träffas i Åre måste stödja sig på vetenskapliga fakta och se till att diskussionerna och förhandlingarna på COP15 Köpenhamn i december tar sin utgångspunkt i dessa fakta.

Ibland blir man så oerhört trött på att vi inte lyckas få våra folkvalda att fatta de nödvändiga besluten. När de sitter med fakta på bordet. Vi behöver en mobilisering typ Marshallhjälpen, Apolloprogrammet eller liknande. Inte stora steg i fel riktning som att satsa på storskalig vägutbyggnad istället för järnväg, att Vattenfall bygger kolkraft eller en helt tokig avreglering av kollektivtrafiken...

Och om du inte är uppdaterad så läs artikeln - även om den kanske dämpar semesterglädjen en del....

Så här avslutas artikeln: "Låt inte denna chans gå förlorad genom att i Åre påstå att solen skiner när det i själva verket stormar ordentligt".

Länk:
DN debatt

Hur ser företagens roll i samhället ut?

En hel semestervecka och lite till har gått - utan ett blogginlägg. Fantastiskt väder i en vecka - men idag har det regnat en del och jag har varit på jobbet några timmar och fixat. Nu kommer solen fram och glittrar i havet som skummar - en våghalsig vindsurfare åkte nyss förbi.

Helt stiltje är det inte, mailen rullar in, även om takten är behagligt låg. Fick ett häromdagen från Matthew Mitchell på South Carolina Univerity. Han håller på med en avhandling om relationen mellan affärslivet och samhället i övrigt. Det handlar om företagens ansvar, om CSR osv. Han är i Sverige från och med onsdag och vill träffa mej för en intervju. Fick mej att fundera på min egen syn på frågan.

När jag funderat en stund kom jag fram till att mitt eget sätt att se på frågan formats av en massa olika saker, men ganska mycket av fyra olika personer som betytt mycket i olika delar av mitt liv: Lennart Ljungberg (min pappa), Curt Paulander (scoutledare), Christer Narling (musiklärare) och Gösta Lindhagen (professor i trafikteknik).

Mina första år bodde jag ovanpå Konsum i den lilla orten Osby i Norra Skåne. Min pappa var Konsumföreståndare där. Han har tillbringat hela sitt yrkesverksamma liv inom kooperationen, slutade för 21 år sedan som chef för en Konsum Mellanskåne. Så jag är uppväxt med konsumprincipen, som Sven Klang sa. Åren under min uppväxt fanns det kvar en hel del idealism och socialt patos i organisationen. Och tidningen Vi fanns alltid hemma. Så jag har nog påverkats en del av min pappa, och hans sätt att uttolka de kooperativa idéerna.

I skolan i Eslöv fick vi en gång en vikarie i religionskunskap. Han hette Curt Paulander och var pastor i Missionskyrkan i Eslöv. Hans humor, värme och sätt att umgås med barn och ungdomar gjorde att jag och flera av mina kompisar gick med i SMU-scouterna - Svenska Missionskyrkans Ungdom. Där tillbringade jag en stor del av min uppväxt och var också scoutledare fram till 20-årsåldern. Scoutrörelsen, och de mindre inskränkta delarna av frikyrkorörelsen, lärde mig en hel del om hur människor fungerar tillsammans, om solidaritet, om människors lika värde osv. Och miljöintresset grundlades nog också här...

När jag gick ut nian startade driftige musikläraren Christer Narling tillsammans med mej och några andra ungdomar Eslövs Musikaliska Ungdomssällskap, EMUS. Det var sommaren 1972. Vi satte upp musikaler som Jesus Christ Superstar, Godspell osv och bildade olika rockgrupper. Jag var ordförande i föreningen under många år, och när vi började göra nyårsrevyer regisserade jag dem under ett antal år. Min dotter tillbringade sina första julhelger med att titta på revyrepetitioner. Då hade Christer Narling lämnat EMUS för många år sedan, men sedan några år är han tillbaka och i höstas skrev vi revytexter tillsammans igen - oerhört kul. Han och EMUS lärde mig massor om gruppdynamik, hur man leder och styr en grupp för att nå ett mål - och samtidigt har kul och låter alla utvecklas.

På institutionen för trafikteknik, där jag jobbade som forskare och lärare innan vi startade Trivector, hette professorn på den tiden Gösta Lindhagen. Han var en fena på att dra in pengar till forskningen, på att manövrera på framgångsrikt i universitets byråkrati och han lärde ut hållbar trafikplanering redan innan ordet fanns. Han såg alla sin medarbetare och styrde varligt genom att personalen fick utvecklas ganska fritt - för fritt tyckte kanske en del. Han hade blivit en utmärkt företagsledare. Och han hade inget emot att vi startade Trivector medan vi fortfarande var deltidsanställda på institutionen.

Så mitt sätt att se på hur man får en organisation att fungera tillsammans, och hur den kan och bör samagera med samhället, har nog formats en hel del av hur dessa fyra personer verkade i sina organisationer. Pappa/chefen inom kooperationen, scoutledaren/frikyrkopastorn, musikläraren/ungdomsledaren och professorn/trafikplaneraren.

Till detta skall läggas att mina andra tre medgrundare bidragit med sina erfarenheter och syn på hur en organisation skall utvecklas. Eftersom mina inspiratörer pekat på att det är viktigt att samagera... Andra får bedöma om allt detta blev en bra blandning.

I Trivector har vi tre ledord som vi jobbar efter: seriositet, kvalitet och kreativitet. De låter så floskelaktiga att vi inte använder dem i extern komminikation. Men de gäller för vårt sätt att vara, både internt i hur vi behandlar varandra som medarbetare, och externt i vad vi ger våra kunder.

Att företag har en viktig roll att spela i samhället är för mig en självklarhet. Frågan är om jag skall berätta allt detta för Matthew....


PS Här kommer en sommarspellista för Spotify. Konstaterar att den innehåller för få kvinnor, precis som listan ovanför... DS

Fler frågor än svar....

Stor sensation - G8-mötet har enats om att minska koldioxidutsläppen med 50% till 2050 - och 80% i utvecklade länder. Ingenting om mål för 2020 eller 2030. Vilket är nödvändigt om nåt skall hända. Och dessutom innebär det en mycket stor skillnad i de totala utsläppen om vi börjar nu och genomför minskningen snabbt, eller skjuter allt framåt till senare.


Eller är det en framgång att man, tack vare Obama, lyckats komma någonstans alls? Är det en framgång att jag personligen lyckats sänka mina utsläpp rejält, från en hög utgångspunkt, men inte alls så mycket som krävs (se kommentarer till förra inlägget)?

Börjar en resa med ett första steg, eller måste det till rejäla språng om det skall vara meningsfullt?

Beror politikernas seghet på att man inte lyssnar på forskarna? Al Gore skickade idag en länk på Twitter till RealClimate som diskuterar just detta utifrån en ny rapport "Unscientific America".

Länk:

Real Climate om "Unscientific America"

Avlatsbrev eller verklig nytta?

Varje gång jag skriver om klimatkompensering kommer det kommentarer – för och emot. Ofta på mail istället direkt på bloggen. Och visst är företeelsen värd att diskutera.

Till att börja med kan man konstatera två saker: 1) vi kan inte klara av den nödvändiga minskningen av växthusgaser genom att vi som har råd köper oss fria, och fortsätter som förut. 2) minskningen av växthusgaser är inte det enda problem som behöver lösas.

Med det sagt tycker jag så här: Vi måste på många olika sätt försöka minska våra utsläpp. Om vi skall ner till noll, eller mindre än så, krävs det mycket stora ansträngningar. Och företag och enskilda måste göra stora ansträngningar. MEN – det räcker inte. Inom existerande strukturer kommer det inte att vara möjligt att nå så långt vi behöver. Vårt samhälle är idag helt enkelt uppbyggt på ohållbara strukturer, som vi behöver hjälp av våra politiker för att kunna ändra. Energisystem, transportsystem och livsmedelsförsörjning är exempel på sådana storskaliga system som behöver utvecklas

Att ekonomiska styrmedel måste till är nog de flesta överens om. En del föredrar koldioxidskatter, och en del anser att utsläppshandel är bättre. Sveriges klimatpolitik innebär att en betydande del av de minskningar av utsläppen som krävs kommer att ske genom att utsläppen blir dyrare genom utsläppshandeln. Och en del av minskningarna sker till en början billigare i utvecklingsländer. Jag tror i och för sig att målen för våra inhemska minskningar är för små, men det gäller inte bara Sverige.

När vi jobbar med att minska våra utsläpp på Trivector gör vi det seriöst och på allvar. Listan över de olika åtgärderna är lång: tydliga mål för minskning av utsläppen från transporter (vi flyger t ex nästan aldrig mellan Skåne och Stockholm), kampanjer för att få fler att gå och cykla till jobbet, gasbilar som tjänstebilar, ecodriving, ekologiska livsmedel, inget falskvatten, grön el osv. För de utsläpp som blir kvar köper vi utsläppsrätter. Jag tycker inte det är att betrakta som avlatsbrev.

Mina personliga utsläpp försöker jag minska genom att cykla och gå så mycket som möjligt. Går till jobbet de flesta dagarna. Jag flyger aldrig till Stockholm och andra ställen närmare än så. Däremot åker jag flera tusen mil med tåg. Jag kör gasbil ca 800 mil om året, på biogas. Vi har installerat fjärrvärme hemma. Vi försöker att köpa närodlat och ekologiskt, och minska på köttet, äter gärna vilt när det finns. Trots det ligger mina utsläpp i snitt på ca 6 ton per år. En del beror på de flygresor jag trots allt gör i jobbet: i vår till Rom, San Sebastian och till Edinburgh. För dessa räknar jag dock med att den positiva effekten av projekten, och de föreläsningar jag gett, överstiger mina utsläpp.

En del av mina personliga utsläpp beror på att familjen reser en del med flyg. Vi besökte ju Australien i vintras, och köpte utsläppsrätter för massor av pengar. Vi hade därför inte tänkt åka nånstans i sommar. Men så fick vi ett erbjudande vi inte kunde avstå. Goda vänner som bott i San Franscisco skall ha två bilar körda därifrån till New York för att sen fraktas till Sverige. Så det blir en road trip över USA i augusti. En drömresa, men visst kostar det utsläpp. Som vi kommer att köpa utsläppsrätter för. Hoppas kunna ge en bloggbild från resan.

Av privatpersoners flygresor är det bara ca 2-3% som kompenserar för dessa. Jag tror inte alls att vi kan fortsätta som vanligt och bara fixa det hela med utsläppsrätter. Men jag anser ändå att det är bättre än att inte göra något alls. Särskilt om man dessutom anstränger sig för att minska sina utsläpp.

Att kompensera i Indien

Nu har vi på Trivector beräknat verksamhetens klimatpåverkande utsläpp för 2008 (vi har haft så fullt upp att vi inte hunnit förrän nu). Dvs de utsläpp som blir kvar efter alla våra ansträngningar med att nå våra mål för t ex andel tågresor (som ligger på nästan 100% mellan Lund och Stockholm), få fler att cykla till jobbet, öka andelen telefon- och videokonferenser osv. Och så har vi köpt CDM-rätter för att kompensera för dem.

Utsläppen blev högre i år, beroende på två saker.

1) Vi har justerat beräkningen av utsläpp från flyg, för att de skall bli mer rättvisande och räknar nu med koldioxidekvivalenter dvs, 2,5 gånger koldioxidutsläppen. Forskare anser att detta är den effekt som flyget ger, bl a beroende på utsläppen sker på hög höjd, och att även vattenångan ger klimateffekter.

2) Eftersom vi kompenserar för halva arbetsresorna så har en flytt av vårt kontor i Viken till Lund gett en liten ökning för dessa resor.

Totalt har vår verksamhet, dvs tjänsteresor, halva arbetsresorna, godstransporter, el (inga utsläpp vi köper grön el) och uppvärmning gett utsläpp av 135 ton koldioxidekvivalenter. Det betyder ca 2,4 ton/person. Totalsiffran i fjol var 98 ton.

Detta har vi kompenserat genom att från vår samarbetspartner Tricorona köpa CDM-rätter (Clean Development Mechanism) som är en del i den europeiska handeln med utsläppsrätter. Genom att satsningar i utvecklingsländer, som också innehåller sociala delar, minskar man utsläppen av koldioxid där, som kompensation för de utsläpp vi gjort här. Att man verkligen minskar utsläppen garanteras av revisorer, i vårt fall från Norske Veritas. Vi köper dessutom så kallad Gold Standard, vilket innebär ytterligare en kvalitetsstämpel, genom att olika NGO:s (Non Governmental Organisation) kontrollerar dem.

Det projekt dit våra pengar går är ett biobränsleeldat nätanslutet kraftverk i Indien som heter Sri Balaji och ligger i provinsen Andhra Pradesh, och eldas med avfall från jordbruket. Kraftverket är på 6 MW, registrerat som CDM-projekt 0362, och validerat av Det Norske Veritas.














Kostnaden för detta är 3 645.00 Euro plus moms. Detta betyder ca 900 kr/anställd.

Vad vinner vi som företag på detta? Flera saker faktiskt. Det bidrar till vår trovärdighet som ett ansvarsfullt företag som menar allvar med våra hållbarhetsambitioner. Detta i sin tur genererar positiv uppmärksamhet som stärker vårt varumärke. Vilket i sin tur ger fler och intressantare uppdrag och lättare att anställa unga personer som idag i många fall ser företags CSR-arbete som en viktig faktor vid anställning.

Och vi gör en liten insats för att minska de klimatpåerkande utsläppen. Men vi kommer att fortsätta vårt arbete att minska våra utsläpp - och förhoppningsvis minska våra utsläpp ännu mer.

Inställd avgång..

Idag skriver oppositionen plus en SEKO-man (vad skulle han där att göra?) på DN debatt att man tänker riva upp avregleringen om man vinner valet. Och visst har de rätt. Som alla som följer den här bloggen vet har jag flera gånger skrivit om detta och använt i princip samma argument som man gör i artikeln - förutom att jag brukar tillägga att jag tror på konkurrens och avreglering som princip. Läser oppositionen min blogg?

Så här skrev jag i april:

"Naturligtvis borde man börjat med problemet - vi behöver få fler att åka kollektivt. Vad finns då för lösningar? Om man då kommit fram till att en av de erkänt mest effektiva lösningarna är avregleing, så hade jag definitivt varit med på tåget! Tyvärr visar varken erfarenhet eller forskning att så är fallet.

Men det system vi har idag är heller inte helt optimalt utan skulle behöva kompletteras med tydligare styrning av SJ, som idag också agerar som monopolist. Jag har inget alls emot avreglering - konkurrens ger ofta bättre och billigare produkter. MEN det fungerar förmodligen dåligt när vi redan idag har kapacitetsbrist på spåren. Att som Åsa Torstensson (nån som minns henne?) hänvisa till flygets utveckling är knappast relevant?

Det kommer att bli slagsmål om de attraktiva tåglägena, som då auktioneras ut och därmed blir dyra. Dessa dyra åtråvärda tåglägen kommer att plockas som russin av antingen multisar som Veolia, eller av statsunderstödda bolag som DB eller NSB. För att ta igen dessa kostnader finns risk för prishöjningar. Och vinsterna går in i tyska regionaltågsutvecklingen .....Kanske kommer våra biljettpengar gå till utveckling av järnvägen i Norge och Tyskland istället för Sverige?"

Flera forskare har på senare tid påpekat att när det gäller hållbarhetsfrågor borde politikerna lyssna mer på vad vetenskapen säger. Och hade man gjort det hade man kommit fram till att det varken finns vetenskapliga eller praktiska bevis för att avreglering av kollektivtrafik ger ökat resande, eller bättre trafik.

Länk:
DN Debatt