Strömma eller gå till affären

På väg hem från Stockholm efter en lyckad dag. Ett konstruktivt kontorsmöte, två bra anställningsintervjuer och ett kundmöte. Tåget skakar så man knappt kan jobba. Det blir fler och fler sådana här vagnar säger tågvärden…pinsamt...

Då finns det tid att fundera över en sprillans ny seriös rapport från amerikanska forskare, bl a från Stanford, som visar koldioxidutsläppen från olika distributionsformer för musik.

Störst blir utsläppen från traditionell distribution från fysiska CD-skivor som du köper i affären. Minst blir utsläppen från om du laddar ner musik och inte bränner ut den på en CDR-skiva, och i alla fall inte lägger denna CD i ett plastfodral – det klassiska Jewel-caset.
















Men, säger forskarna, om du går eller cyklar till affären, är det ingen större skillnad på att ladda ner och bränna ut på CD, och att köpa i affären. Och såär det med de flesta varor du köper. Din egen hemleveranas från affären svara ofta för en betydande del av miljöpåverkan.

Att lyssna på strömmad musik, typ Spotify, har inte funnits med i studien.

Men det finns naturligtvis andra skillnader som inte studien analyserar. Nedladdad musik, håller oftast en mycket lägre ljudkvalitet än musiken på D-skiva. För att inte tala om strömmad musik, även om man får lite bättre kvalitet om man betalar för Spotify – jo det gör skillnad.

Och att sitta hemma och ladda ned gör ju att man missar diskussionerna med skivaffärens duktiga personal som kan tipsa dej om sådant du inte visste att du gillar. Många gånger gick jag hem med ny spännande musik som Kenneth på Folk & Rock tipsat om. Det kan man sakna.

Två veckor innan vi kom till New York hade Virgin stängt sin megastore vid Times Square. Men på en liten fullmatad skivaffär på Bleeker street (som nog hade vissa problem eftersom man lämnade 29% på allt) hittade vi båda gamla favoriter (All things must pass, George Harrisons mästerverk, Joe Bonamassas senaste, och en hyllningsskiva till Les Paul, som dog en dag senare). Och vi fick hjälp av innehavaren.

Men visst är det fascinerande med Spotifys nya möjligheter att hitta nästan allt. Så just nu blir det betydligt mindre CD-inköp (med cykel), en del inköp på Itunes, och en hel del lyssnande och letande på Spotify.

Länk:

Läs rapporten

Lyft blicken - vidga systemgränsen

Två välrenommerade forskare från VTI menar att snabbtåg ger usel klimatnytta. Och visst måste vi diskutera hur vi skall göra för att bäst dra nytta av de investeringar som måste till för att lösa de stora problem som handlar om klimat och miljö. Frågan är bara vilken systemgräns vi skall välja.

Om man tror att höghastighetståg skall lösa Sveriges andel av klimatproblemet, eller ens den svenska trafikens klimatproblem, blir man gruvligt besviken. Det finns överhuvudtaget inga enskilda infrastrukturåtgärder eller liknande som har denna effekt. Att diskutera höghastighetståg enbart ur klimatsynvinkel är därför en allt för snäv utgångspunkt. För att lösa trafikens klimatproblem krävs ekonomiska styrmedel av typen högre bensinpris.

Enligt våra beräkningar kan höghastighetsjärnvägar mellan storstadsområdena i södra Sverige ge en minskning på kanske 7-8% av persontrafikens årliga utsläpp, vilket betyder ca 1,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Och ser man till hela trafikens utsläpp minskar det ca 5%, vilket är kanske 1-1,5% av Sveriges totala utsläpp. Då har vi räknat med effekterna av att man frigör kapacitet på det befintliga järnvägsnätet som kan användas till regionaltåg, och till en väsentlig ökning av godstrafiken på spår.

Men detta betyder inte att ny järnväg är ointressant. Vi har kapacitetsbrist i det svenska järnvägsnätet. Detta måste lösas på något sätt. En utbyggnad av någon form av höghastighetsjärnväg är ett sådant. Det avlastar dagens järnvägar så att det blir bättre plats för regionaltåg och godståg. Då kan vi få möjlighet till kanske samma godstransportandel på järnväg som i USA, ca 40%. Detta ger också betydande besparingar på slitaget på det svenska vägnätet. Se där – systemgränsen är inte helt enkel att bestämma. En sak är säker – en för snäv systemgräns ger inte rätt perspektiv.

Befolkningstätheten i Sverige är för låg för höghastighetståg menar kritikerna. Men detta gäller knappast söder om Stockholm, där befolkningstätheten är ca 50 inv/km2. Och i våra tre storstadsregioner, plus den fjärde med Linköping/Norrköping, finns ett underlag som kan vara intressant. Och vidgar vi perspektivet, och tar med Köpenhamn, blir siffrorna ungefär som i Spanien, ca 80 inv/km2, som satsar stort på höghastighetsbanor.

Ny och bättre järnväg utvecklar städer och regioner under många decennier framåt. Detta är svårt att ta med i en kalkyl, men erfarenheterna från Europa och Japan visar tydligt att så är fallet.

En ytterligare aspekt som bör tas med i diskussionen är den om framtida energipriser och tillgänglighet. När energin blir dyrare blir bil och flyg ett sämre alternativ än tåg.

Att göra en kalkyl som visar hur mycket utsläppsrätter man kan köpa istället innebär ett allt för snävt synsätt. På kort sikt är det säkert så att vi i västvärlden kan få bäst utväxling på våra pengar genom att satsa dem i utvecklingsländer. Och själv fortsätta som vanligt. Men i ett längre perspektiv är det naturligtvis ohållbart att vi cementerar gamla ohållbara strukturer här hemma och satsar allt någon annanstans. Vi måste göra båda delar. Det är detta som är en av de stora knäckfrågorna i de samtal som förs inför COP15 i Köpenhamn i september.

Länkar:

DN-debattartikeln
Forskardiskussion i Ny Teknik

Tankar om USA. Del 3: Miljömedvetrenhet

Detta blir sista delen i min redovisning av mina intryck från USA för närvarande.

Mitt intryck är att medelamerikanens miljömedvetande inte är särskilt stort. Varje gång man kommer in på ett hotell är luftkonditioneringen satt så kallt att man fryser. Nästan alla butikslokaler, hotell-lobbys, casinon, muséer osv håller en temperatur på kanske 17-18 grader. Även om det är 37 grader utomhus. Den ena av kvällarna vi var på musical i New York var det så kallt så man huttrade. På blues-museét i Memphis frös vi så att man kortade ner sin visit där. Att kyla de 4-5 grader som man har onödigt kallt kostar massor av energi.

På flera av de hotell vi bodde längs vägen typ Holiday Inn Express, Super 8 osv serverades frukosten på engångstallrikar, med engångsbestik osv. På väldigt få hotell satt de i Europa närmast obligatoriska skyltarna om att om man inte vill ha ny handduk kan man hänga upp den (fast jag anar att de flesta har denna typ av uppmaning för att tjäna pengar, men det är OK).

Inte någonstans i öknen i Las Vegas eller Moab osv fanns uppmaningar om att spara på vattnet.

En mycket stor andel av bilarna, särskilt utanför Kalifornien och östkusten, är bilar av typen SUV, pickup-trucks, Hummer osv. Och att åka med kollektivtrafik är nästan omöjligt i de flesta städer.














Naturligtvis finns det personer i USA som bryr sig om miljön. Det finns t ex ca 150 städer i USA där man redan tidigare anslutit sig till Kyoto-protokollet. Men man har en lång väg att gå för att ens komma i nivå med flera europeiska länder.

Det finns dessutom en mycket stark lobby som motarbetar allt som har med miljö att göra.

Att nå ens den lilla, lilla bit på vägen som vi nått kommer att innebära stora utmaningar. Min bild är att det bara kan lyckas om man lyckas göra detta till ett projekt typ mobilisering, marshallhjälpen, en man på månen osv.

Tankar om USA. Del 2: stadsplanering

Det skulle gå att skriva ett väldigt kort inlägg om stadsplanering i USA. Det finns ingen. Punkt.

"Men är detta staden?" sa min fru flera gånger när hon insåg att en mycket liten stadskärna, kanske 5 x10 kvarter var det enda som skulle kallas för stad i europeisk bemärkelse. Så ser det ut i Las Vegas, Memphis, och Nashville för att nämna några av de städer vi besökte.

Utan för dessa små kärnor finns kvadratkilometer med enfamiljshus. Organiserade i bubblor som gör att det blir väldigt långa körsträckor. Alla amerikaner vill äga sitt eget hus. Och detta har uppmuntrats genom generösa lån, de som var orsakerna till finanskrisen.














Riktigt så enkelt är det förstås inte. Men sant är att sedan olje- och bilföretagen i början på 1900-talet köpte upp spårvägssystemen och lade ner dem, har de amerikanska städerna helt anpassats efter bilen. Det finns ett downtown, eller ett CBD, Central Business District, med ett rutnätsmönster. Där finns kontor, och en del affärer. I många amerikanska städer förslummades downtown från 1960 och framåt på ett sätt som gjorde att kriminaliteten helt tog död på innerstäderna.

På många ställen har man under det senaste decenniet försökt göra något åt detta. Exempel som Portland lyfts alltid fram i sammanhanget. Och rörelsen "New Urbanism" försöker introducera klassisk europeisk stadsplanering, med rutnät och kopplingar till kollektivtrafiksystemen.

Men i nästa alla amerikanska städer är bilen kung. Stora breda, flerfältiga gator. Massor av parkeringsplatser i p-hus och markparkering. Aldrig några gågator. Det är den generella bilden.

Väldigt intressant är det som hänt i New York. Jag har varit där 4 ggr i mitt liv, och de tre första bara enstaka dygn eller timmar. Men jag kan minnas när vi för 20 år sedan kom dit första gången, med fru och 3-årig dotter, på väg till några vänner som då bodde i Kalifornien. Då rekommenderades man att inte åka i tunnelbanan, att inte gå in i Central Park, att undvika vissa områden, och att befinna sig i Harlem utan skottsäker väst var inte att tänka på.

Jag minns hur vi stod på hotellet och försökte få med den lilla treåringen ned för en trappa i lobbyn. Med en treårngs envishet vägrade hon. Varpå vi gick ner och sa att då får du väl stanna då - i hopp om att hon då skulle komma efter. Varpå en amerikan tog oss hårt i armen och sa: "Gör aldrig så i New York. En liten blond flicka kan vara försvunnen på en minut".

Idag är New York en helt annan trygg och trevlig stad. Rudy Guiliano, republikan som var borgmästare 1994-2001 är mannen som lyckades med detta. Han inörde nolltollerans även mot alla mindre brott, och ökade polistätheten etc. Hans efterträdare Michael Bloomberg har fortsatt med att arbeta för en trygg och säker stad. Och i takt med detta har antalet turister och besökare ökat, viket i sig ökat tryggheten.

Det var mycket trevligt att uppleva att allt detta var sant. Det kändes alldeles utmärkt att åka tunnelbana även på kvällen, gå i Central Park, promenera när det var mörkt osv. Jag vill gärna återvända igen. och hade det inte varit för miljöns skulle vi återvänt mycket snart. Det är lätt att förstå att så många älskar New York.














Och de nya gågatedelarna av Broadway, som jag skrev om redan på plats, är ännu mer grädde på moset.

Men Manhattan är undantaget som bekräftar regeln. När vi var i Memphis var centrum inte många kvarter stort, och bara ett par kvarter bortom musikgatan Beale street fanns mängder av rivningskåkar. Och bussreklamen var på temat "You shoot. He´s dead. You say you are sorry. He´s still dead. Chill don´t kill".

Tankar om USA. Del 1: Trafiken

Efter 638 mil från San Franscisco till New York finns naturligtvis en hel del att säga om USA, om trafiken, stadsplaneringen och miljömedvetenhet etc, dvs de vanliga ämnena i denna blogg. Del 1, trafiken:

Det är lätt att åka bil i USA – bilen är alltings mått, allt är byggt för bilen. Det finns drive thru restauranger, apotek och spritaffärer. (Såg en rolig skylt på en liquor store i Washington: "Seven days without drinking makes one weak"). Behöver du ett hotell finns bra motell i massor utanför varenda håla. Vägarna är breda med många körfält. De flesta är vänliga i trafiken och släpper in dej om du hamnat i fel fil. Bensinen kostar ca 5 kr litern och det tycker amerikanen är dyrt.

Allt är anpassat för bilen. Och eftersom alla amerikaner som har råd vill bo i egna hus sväller städerna ut i det vi brukar kalla för urban sprawl. Vilket gör att det är svårt att klara sig utan bil. Vilket betyder att det blir många bilar. Vilket betyder att vägarna måste byggas ut. Vilket betyder att det blir fler bilar.

Detta beroende av bilen menar en del ekonomer var det som startade hela finanskrisen. När bensinen blev dyr vid förra årets oljepristopp den 14 juli, blev resorna till jobbet dyrare vilket gjorde att man fick svårt att betala lånen på bostäderna. Så rullade allt igång. Vissa forskare menar att detta var den första peak oil kraschen. Och att det kommer fler...

Vägarna är också väldigt stora och breda. Strax utanför de stora städerna är motorvägarna 8 till 12-filiga. Ingenstans kan man åka i så stora trafikplatser som i USA. Här finns gigantiska ”spagetti junctions.”














En väldigt stor andel av bilarna är stora. Skillnaderna är dock stora mellan olika delar av landet. I Kalifornien och i Washington och New York är bilparken mer som i Sverige. I Las Vegas åkte vi en förlängd Hummerlimo på kvällen istället för tre taxibilar. Förmodligen gick det inte ihop sig miljömässigt.

En stor fördel är att det inte är alls så mycket lastbilar på vägarna som Europa. En mycket stor andel av godstransporterna går på järnväg. I USA är det ca 40% av godset som går på järnväg, medan det är ca 8% i Europa. Å andra sidan finns nästan inga persontåg – men Obama tänker bygga nya snabbtåggslinjer.














Hur man skall kunna ändra denna livsstil är svårt att förstå. Amerikanen är helt sammanväxt med sin bil. Det är fler familjer i USA som har tre bilar än som har en.

Det är en mycket, mycket lång väg att gå om transportsystemet i USA skall bli hållbart. En fördubbling av bensinpriset skulle kanske ge en puff, men är nog politiskt omöjlig.

Slutavläsning

Sitter hemma och försöker hålla mej vaken. Jobbar lite smått - och sorterar - och summerar. Vi var borta i 18 dagar, bodde på 10 olika hotell.

Bilresan i USA blev sammanlagt 638 mil. Vi gjorde dessa mil på 14 dagar, vilket var ganska tufft. Man skulle nog haft 2-3 dagar till för att få lite luft i systemet. Och man kan naturligtvis göra den på mycket längre tid också.



Här är facit nummer två: en bild på våra tre inköpta julgranssouvenirer. Vi som designintresserade med ganska tråkigt ren smak, brukar frossa i en ganska belamrad julgran. Och när vi hittar någon knasig eller udda prydnad läggs den till samlingen. Nu blev det en M&M-kula från Las Vegas, en Elvis-prydnad från Graceland, och Vita Husets julgransprydnad för 2009.














Ett annat bokslut är förlorade utensilier: 1 par glasögon, nya, på flyget Washington - San Franscisco. Glömde i stolsfickan. 1 vigselring på Westin Hotel Times Square. Hade satt ringen på lillfingret eftersom värmen fick händerna att svälla upp. Måste ha försvunnet i duschen... Skruvade upp hela avloppet, men hittade den inte. Firade 25-årig brölloppsdag i juni.

Så fort jag orkar kommer en reflektion över trafik, stadsbyggnad och hållbarhet för det amerikanska samhället.

Länk: Google maps-fil på rutten

Hope...

Sitter på Newark och väntar på planet till Köpenhamn efter tre intensiva dagar i New York. Första kvällen blev det musical "Next to normal". En nyskriven historia om en dysfunktionell familj. Rolig, och bra musik. Jag och dottern gick på denna medan hustrun följde med sonen till Mike Sterns jazzklubb 55bar i Greenwich för att lyssna på en jazzgitarrist.

Efetrsom vi bodde alldeles intill så hamnade vi sen på Times Square. Och kunde få se de avstängningar som gjorts på stora delar av Broadway. Detta är en stor sensation. Mitt i New York, på en av de mest trafikerade gatorna har man gjort en gågata. Och den finns på många delar av Broadway. Man kan läsa mer om detta på Streetsblog.














Jag tror att detta faktiskt kan få betydelse för byggandet av gågator i USA. Och ser det som en viktig markering som inger ett visst hopp för en mer mänsklig trafikplanering över här.

Nästa dag åkte vi en tur på norra Manhattan. Efter The Dakota, där Lennon bodde och blev mördad, och Harlem hamnade vi på Guggenheimmuséet, ritat av Frank Llloyd Wright. Som en stor gräddbakelse, snyggt utanpå, men svårnavigerat inuti. Och innehöll egentligen bara en massa skisser av FLW:s hus, som de flesta aldrig blev byggda. En ganska trist modernist som ville sprida ut bebyggelsen, eller bygga enstaka jätteskyskrapor. Fast han ritade en del snygga kåkar - och gav upphov till en underbar låt med Simon & Garfunkel.

Vi tog en lång promenad i Central Park, lyssnade på bluessångare och cellister längs vägen. Sen blev det buss till en färja som tog oss runt Ellis Island, och frihetsgudinnan på en och en halv timme.

En lång promenad tog oss upp till hotellet igen, och fem minuter därifrån ligger den klassiska jazzkubben Birdland, som Charlie Parker utnämnde till världens bästa. Vi lyckade få plats och mellan 17-19 åt vi gott och lyssnade till ett suveränt storband under ledning av trummisen Tommy Igoe. Superbra, och de avslutade setet med...... Birdland. Wow!

Senare på kvällen gick vi bort till Empire State Building. Fast klockan var halv tio tog det 45 min i kön för att komma upp. Men utsikten var värt det. Nästan som i Sömnlös i Seattle.














I går tog vi bussen söderut på Manhattan och hoppade av längst ner vid Wall Street. Några kvarter därifrån såg vi Ground Zero, där byggnadsarbetena pågår för fullt för att bygga igen hålet efter terrorist attacken den 11 september. Kändes sorgligt och lite högtidligt att stå där.

Sen ägnade vi eftermiddagen åt att promenera hela vägen upp till Times Square. Det blev Chinatown, Little Italy, en marknad för unga designers, och så lunch på trevliga gatan Bleeker Street. Någon timme senare var vi tillbaka på hotellet. Då hade vi sett strykjärnshuset, världens största affär med maskeraddräkter, världens största affär för begagnade och nya böcker, Strand, där jag fyndade "Traffic - why we drive the way we do - and what it says about us".

Vi gick bort till musicalen Hair och lyckades få 4 biljetter där för kvällen. Hair var som den brukar, ingen historia och massor av bra låtar.

I morse åt vi frukost på ett typiskt NY-ställe. Promenerade bort till Grand Central, vilket är den vackraste järnvägsstation jag vet. Sen blev det MoMa, Museum of Modern art. I arkitekturavdelningen hittade vi Gunnar Asplunds ritningar till kapellet i Skogskyrkogården i Stockholm.

Och sen taxi till flygplatsen där jag sitter nu.

I morgon när jag är hemma skall jag summera mina intryck.

Köksträdgård och vita skjortor

Obama var hemma - flaggan var hissad på Vita huset. Vi såg också frugan Michelles köksträdgård genom staketet. Där stod en secret-servicevakt med en vit skjorta på en galje. Undrar vad det betyder för sjukförsäkringen? På Vita Husets besökscenter lärde vi oss mer om Ovala rummet och köpte Vita Husets årliga julgransprydnand. (Vi har redan köpt en Elvis-julgransprydnad på Graceland...vi samlar på kultiga varianter).

Vi gick ner till The Mall och såg Lincolnmonumentet. Sen vidare och gick in på Hirschorn-muséet.














Ett museum med modern konst, där vi såg en hel del intressant, bl a av Calder som jag gillar skarpt. Vi gick in en runda på Air and Space Museum. Sen var vi framme vid Capitolium.

Avstånden är stora så sen hade det gått ca 4-5 timmar. Då gick vi förbi Newseum, ett museum över nyheter i tidningar, radio och TV. De hade en utställning om rockjournalistiken som fick sin start vid Woodstock, som fyller 40 år. Vi såg också en utställning av Pulitzer-prisade fotografier med många klassiska foton, ni vet blandannat flickan i Vietnam som springer från napalmen. Och så en mycket sevärd utställning av foton av Obama under kampanjen och fram till nu.

Sen gick vi till hotellet och åkte upp till takterassen och tog ett dopp i poolen. I morgon kör vi till New York och lämnar in bilarna i hamnen för vidare transport till Sverige. Sen blir det taxi till Manhattan och så har vi tre nätter kvar där. Och så åker vi hem och börja jobba igen - och då återgår bloggen till sin vanliga miljö-, stadsplanerings-, trafik- och hållbarhetsskepnad igen.

Kalle Anka i nationalparken

Efter Memphis körde vi till Nashville. Vi besökte Country Music Hall of Fame, och fick oss countryns historia berättad på ett trevligt sätt. Country har aldrig varit nån stor grej för mej, men det var ändå ganska trevligt att gå runt där. Och se att Hank Williams, och många med honom, använde samma gitarr som jag, den klassiska Martin D28.

Här heter musikgatan Broadway. Det är inte en smal bilfri gata som Beale Street i Memphis, utan en bred 4-filig sak med massor av bilar och massor musikställen på var sida. Fast det var mitt på dagen fanns det livemusik i massor.

Staden var annars inte särskilt mycket roligare än andra amerikanska städer. Breda gator, inget centrum, inga affärer, inga gågator, och inte ens nere vid floden fanns någon gångväg. Vi stannade inte så länge. Istället avverkade vi mil för att få bättre med tid nästa dag.

Vi besökte igår en av USA:s största sevärdheter (det blir många på den här resan) enligt guideboken. Det var nationalparken Mammoth Cave. Vi gick en guidad tur på två timmar under jord. I kalkstensberget fanns miltals med gångar. Vi gick tre kilometer, först i stora vackra grottor, och sen i trånga gångar där många av de överviktiga amerikanerna vi sett på resan inte skulle kommit igenom. Fascinerande.

När vi skulle köra från grottorna var det många bilar ut från parken på de smala vägarna.. Eftersom jag kör lugnt hamnade jag sist i en kö av kanske 10-15 bilar. Jag följde de andra. Plötsligt ser vi blinkande ljus i bakrutan. Hade jag kört för fort? I så fall gjorde alla de andra det också?

Jo, som i en Kalle Anka film var det en Park Ranger som i en högtalare bad oss köra ut i kanten. Vi hade kört för fort….Han hade en stilig rangers-hatt – och eftersom vi var svenskar fick vi åka. Jag har blivit tagen för fortkörning bara en gång tidigare i mitt liv. Och det är nog 20 år sedan. Skall det ske igen skall det naturligtvis vara i billandet USA.

Efter grottorna körde vi till Shaker Village on Pleasant Hill. Det är en välbevard liten by där en av USA:s shakers-sekter bodde. Vackra, enkla byggnader och en mycket harmonisk miljö. Shakers grundades av engelskan Mother Ann Lee på 1800-talet. Idag finns den inte kvar längre, i motsats till en annan sekt, Amish. Inte så konstigt kanske eftersom en viktig del i reglerna var att man skulle leva i celibat…..














Byn vi besökte hade som mest 500 inv, men redan på 1920-talet försvann det flesta invånarna. I vilket fall så lämnade Shakers 3efter sig en kultur av mycket vackra vackra bruksföremål efter sig. Stolar, bord, borstar (de sopade allt) osv. Möblerna tillverkas fortfarande och kan köpas än idag.

Vi körde en bra bit upp i Appalacherna i går kväll. I minst en timme öste regnet ner och åskan rullade. Till slut kom vi fram och tog in på ett kultigt motell som drevs av en trevlig indier med familj.

Elvis has left the building

Efter två kvällar på Memphis musikgata Beale street är vi nu på väg till Nashville. Motorvägen ut från Memphis har tolv körfält.

Memphis var som de flesta andra amerikanska städer. Förutom musiken. Här stod rockens vagga. Här blandades svart och vit musik i en smältdegel. Bomullsarbetarnas work songs, de svartas gospel, blues, osv blev den musikform vi känner idag som rock´n´roll. I Sun Studio några kvarter längre ner på Union Ave där vi bodde, spelade Elvis, Johnny Cash, in. Till och med Beatles var där – men det blev inget av dessa inspelningar.














I förrgår kväll var vi på BB Kings Blues Club och lyssnade på två olika band och käkade god cajun-inspirerad mat. Det första bandet var en kvartett som leddes av den 15-årige! Extremduktiga bluesgitarristen Will Tucker. Lägg namnet på minnet om du gillar blues. Det finns Youtube-klipp i massor. Sen kom BB Kings All star band, med 8 suberba musiker och en kvinnlig och en manlig sångare.

Vi ägnade hela dan i går åt musiken. Först tog vi bilen ut till Graceland. Vi parkerade där före öppningsdags klockan nio. Ändå fick vi vänta i en timme innan vi fick åka shuttle-bussen upp till Graceland.

Som en liten herrgård. Och mycket mer smakfullt än man skulle ha kunnat tro. Visst fanns det lite excesser, men det mesta var faktiskt ganska trevligt. Och välbevarat, trots 700.000 besökare per år. Han gillade långa soffor, hade tre TV-apparater vid sidan av varandra (han hade hört att Lyndon B Johnsson såg på tre nyhetskanaler samtidigt). Han hade en egen racqetball-bana (som squash), pool, hästhage och ett djungelrum. I slutet av rundturen passerade vi gravplatsen där Elvis, hans föräldrar och mormor (som alla bodde på Graceland) är begravna.

Sen åkte vi tillbaka med shuttle-bussen och tittade på alla hans bilar, och de två flygplanen. Ganska kul och intressant faktiskt alltihop. Och man insåg hur gigantisk Elvis var och är här i USA.

Eftermiddagen ägnande vi åt Memphis blues- och rock museum. Här visades en intressant utställning om musikens roll i utvecklingen av rasfrågan i USA. Och man fick klart för sig att det Beale Street vi ser idag inte är det ursprungliga. Detta revs på 60-talet i politikernas iver för ”urban renewal”.Det man rev var oftast de svartas kvarter..

Mitt emot museet ligger Gibsons gitarrabrik. Under en guidad rundtur fick vi se hur man handbygger dessa instrument. Hur de lackas med tolv lager lack osv. Speciellt kul eftersom sonens gitarr, den halvakustiska ES 335 (en sån som BB King spelar på) är byggd där.

Fångarnas dilemma

- Är det lönt att vi anstränger oss, med att åka tåg, och köra miljöbilar? sa hustrun vid frukosten på Holiday Inn Express härom morgonen när allt serverades på engångstallrikar av CFC-plast.

Jag brukar ofta få denna och liknande frågor av henne och andra. Varför skall vi, och är det meningsfullt att vi anstränger oss, när amerikaner och andra blåser på som vanligt i sina oversized suvar (Lexus-hybriden som våra vänner kör framför oss är liten i sammanhanget), på väg till ”drive thru” för att köpa sina oversized hamburgare och enlitersläsk? När man öser på med luftkonditioneringen i alla utrymmen oavsett om det behövs eller ej?

Och visst. Om vi skall ha den minsta lilla chans att få vanligt folk att anstränga sig, och byta livsstil till en mer hållbar, så måste vi hitta sätt som gör att vi kommer ur detta ”fångarnas dilemma”. Annars kommer det aldrig att gå.

Jag tror att det måste till politiska beslut som på allvar gör att alla måste bli delaktiga. Det går inte att förlita sig på att någras goda exempel skall sprida sig och lösa problemet.

Att ändra den amerikanska livsstilen kommer inte att bli lätt. Inte heller den svenska. Det behövs nog ett nationellt projekt typ mobilisering etc som engagerar de vanliga människorna. Och det är bråttom. Bråttom som tusan.

Vi måste hitta incitamenten till varför vanligt folk, i Sverige och i USA, skall anstränga sig. Och med en börda som är någorlunda rättvist fördelad. Och mötet i Köpenhamn, COP15. måste handla om just detta.

Get your kicks on Route 66

Söderns mörker ligger djupt och klockan är 22.15 i Oklahoma den 6 augusti. Efter ca 90 mil är vi lite trötta och har kanske 15 mil kvar till Holiday Express. Ganska mycket bilar på I40, som är den moderna varianten av Route 66 som går bredvid. Plötsligt har vi en polisbil i baken med blåljusen på. Har hustrun kört för fort. Förmodligen, det är lätt hänt när tempot på vägen ligger 5-10 mph högre än den skyltade.

Hur gör man? Skall man stanna? – Vi fortsätter, så får vi se. Men skall man inte stanna? – Vet inte – fortsätt. Efter ett par minuter får sheriffen nog och sätter på sirénen. Vi stannar. Han smäller på en jättestrålkastare. Så det blir just inne hela bilen. Inget händer.

Han sitter kvar en lång stund. Sen kommer han ut – en stilfull svart sheriff från Oklahoma Highway Patrol i riktig sheriffhatt.

- Det är 70 mph här mam.
- Jag vet.
- Får jag se på körkortet…..Vilket land?
- Sverige.
- Hm. Ta det lugnt. Det är 70 här. God natt mam.

Precis som på TV. Men vi slapp ställa oss med händerna på bilen. Vi har ingen erfarenhet av att bli tagna för fortkörning hemma. Själv kör jag inte för fort, av miljö- och säkerhetsskäl. Och försöker lära resten av familjen att göra detsamma.

Här är motorvägarna väldigt raka, väldigt långa, och ibland med glest mellan bilarna. Och våra vänner i den andra bilen kör generellt fortare än vi.. Jag tycker nog fortfarande att det är färre än hemma som kör riktigt fort, men frågan är om inte tempot allmänt gått upp sedan förra gången vi var här.

Dagen igår började annars i den svala skidorten Snowmass. Sen tog det lång tid att köra över Klippiga bergen österut. En mycket slingrande, smal väg, mestadels utan räcken, tog oss upp till snön och ner igen. Resten av dan var bara att åka. Ända till vi kom fram till Amarillo.

Där stannade vid Cadillac Ranch, som är ett popkonstverk med 10 Cadillacar nedstuckna i jorden ute på en åker vid I40, väster om Amarillo. Som ett monument över Route 66.














Jag använder ofta bilder av konstverket när jag föreläser om bilsamhället. På dessa bilder är det hela, snygga bilar som är nedstuckna i myllan. Nu är det 10 bilvrak, fulla med graffiti. Och man uppmanas att klottra. Inte lika snyggt men kanske minst lika bra som monument över bilsamhället….

Nu sitter vi i bilen igen på vår andra långkörardag. Kommer fram till Memphis kanske vid 18.00, enligt gps-en. Vi lyxar till det och skall bo på Memphis mest klassiska hotell Peabody. En jättestor 50-talsbyggnad, med en lobby där det finns en damm med ankor. Och gångavstånd till musikgatan Beale Street. Skall se om vi kan få bord på BB Kings Blues Club i kväll.

I morgon blir det Graceland, Gibsonfabriken, Sun Studio osv.

PS:. Tony Christie hette mannen som hade en hit med ”Is this the way to Amarillo?”. DS

Uran och rodeo

Efter att ha sovit i gamla uranstaden Moab, var det nära till nationalparken Arches som är spektakulärt vacker. Fast vi nu var på tredje daqen i Utah/Arizzonas fascinerande landskap är frågan om inte detta va det mest spektakulära. Även i denna nationalpark har det spelats in filmer (36 st enl IMDB): Indiana Jones and the last cruzades, Thelma and Louise och Hulken, för att nämna några.

Efter att ha kört in i nationalparken var det 2,5 mil till stoppet längst in. Där gick vi 2,4 km och 150 m uppåt i 37 graders värme, för att se Delicate Arch. Det var vär det.














Sen åkte vi in till Moab och åt, och körde sen 38 mil till Colorados skiddistrikt. I orten Snowmass där vi bor, ägnade vi kvällen åt att gå på rodeo. Folkligt, festligt och mer begripligt än baseball. Fast lika amerikanskt.

I morgon skall vi köra minst 100 mil. Is this the way to Amarillo?

Indianerna bor inte i tipis längre

Wow! Grand Canyon var verkligen mäktigt. Det var värt den omväg, och den extra dag i området som det blev.

Vi började med att köra över ett bergspass från den Zion och in mot Arizona. Efter ett par timmar var vi framme och kunde njuta av dessa naturscenerier. Det var djupt ner, ca 1800 m.















Resten av dagen har vi åkt i Navajo-indianernas reservat. Indianenrna bor inte i tipis längre utan i ofta ganska ruffiga kåkar eller mobile homes som ligger utspridda i öknen. Jag tycker mej kunna känna igen en del av problematiken från aboriginernas situation i en annan öken jag besökte vid jul.

I indianreservatet ligger Monument Valley. Du har sett det. Det finns minst 75 filmer där dessa stora röda sandstensklippor finns med: Stagecoach från 1939 med John Wayne, Easy Rider från 1969 med Peter Fonda och Dennis Hopper, Forrest Gump från 1994 för att nämna några.














Vi har kört i liknande landskap i minst 5 timmar idag. Nästan svårt att ta in allt detta vackra.

Rena öknen

Är på roadtrip i USA. Vänner som bott i San Francisco skall köra två bilar mellan San Francisco och New York för att de skall skeppas till Sverige. Och vi som bestämt att inte göra någon resa i somras, efter Australienturen i vintras, föll till föga. Trots miljöhänsyn och annat.

Vi landade två timmar sena i lördags kväll i San Francisco. Bodde nära flygplatsen och startade sedan kl sex på morgonen (man sover ju ändå inte som Örjan sa) på turen ner till Las Vegas. Vi checkade in på Wynn´s gigantiska hotell kl fyra på eftermiddagen efter 90 mil blandannnat genom Mojaveöknen. Vid ingången till öknen såg vi en gigantisk vindpark.

Jag har varit i Las Vegas en gång tidigare, för tjugo är sedan. Det är nog dubbelt så stort idag, och växer varje år mest i USA. Detta är nog ett av de konstigaste ställen som finns på jorden. Mitt ute i öknen i Nevada (41 grader när vi kom dit) ligger ett gigantiskt Disneyland för vuxna. Det är ganska billigt att bo, eftersom man räknar med att lura av dig åtskilliga dollar i de giganstiska casinon som finns i alla hotell (eller om det är tvärt om). Vi åt middag på Ventizian som erbjuder en kopia av Venedig, med gondoler och allt, inomhus....














Jag minns att jag sett siffror på energi- och vattenförbrukning för detta märkliga ställe. Båda låg mycket högt. Att kyla alla dessa hotellrum och jättecasinon från över 40 grader, till ofta allt för kallt kostar på. Undrar om LAs Vegas klarar övergång till ett samhälle med höga energipriser?

I morse tillbringade vi 3-4 timmar på en bilfirma för att få ett nytt däck. Sen körde vi cirka 30 mil norrut in i Utah:s ökenlandskap, och landade in på eftemiddagen i Zions nationalprak där vi nu tillbringat resten av dagen med att vandra. Fantastiska landskap. OCh en vilja att göra denna stora turistbegivenhet så miljöanpassad som möjligt.














I morgon kör vi till Grand Canyon.