En ökad tillgänglighet för alla ökar friheten

För er som av princip inte klickar på länkar så kommer här hela texten till mitt debattsvar från igår. Det innehåller en diskussion om rörlighet och tillgänglighet som kan vara intressant även utanför den pågående debatten. Tack till Jan, Daniel, Linnea och Lunken för uppmuntrande ord.













Gas, Edward Hopper 1940

En ökad tillgänglighet för alla ökar friheten

Många är de författare som genom åren skrivit hyllningar till resandet. Från 1800-talet och framåt finns exempel som Walt Whitman, Bruce Chatwin, JG Ballard, Alain de Botton och varför inte svensken Hans Ostelius. Att det för många finns en upptäckandets glädje i att resa är uppenbart. Det finns också modern forskning som visar att för en liten grupp personer finns element av denna form av resandets glädje även i vardagens pendlingsresor.

Att resor och transporter är nödvändiga för att samhället skall fungera, med handel och utbyte av kunskap och kultur, är också uppenbart för de flesta. Men detta betyder inte att all rörlighet tillför värde och nytta, vare sig för resenären/transportören eller för samhället

Men detta håller inte Maria Rankka, Anders Ydstedt och Fredrik Johansson på tankesmedjan Timbro med om i sitt svar på min tidigare debattartikel om bilens oantastbarhet, eller i sin bok ”Far och flyg – hur resor förändrar världen”. För dem är all rörlighet nyttig, oavsett om den påverkar andra, samhället eller till sist resenären själv negativt.

Den tankelapsus som både de och många andra gör, är att förväxla rörlighet med tillgänglighet. Tillgängligheten är möjligheten att nå någonting önskvärt, dvs att kunna få tillgång till arbete, utbildning, kultur etc. Rörligheten är möjligheten till förflyttning. Tillgängligheten är själva nyttan med förflyttningen, och rörligheten är kostnaden. Dvs för de allra flesta resor och transporter så har transporten inget stort egenvärde, även om komponenten alltså finns för ett litet fåtal resenärer. Vi reser och transporterar för att uppnå någonting annat, ett möte, varor på rätt plats etc, just det som Team Timbro är ute efter. Resan eller transporten är ett medel – inte ett mål i sig.

I normal ekonomisk teori brukar vi försöka minimera kostnad per nytta. Vi bör alltså planera vårt samhälle så vi får ut största möjliga tillgänglighet per rörlighet. Detta innebär t ex att planera så att vi får korta avstånd till dagis, arbete osv. Då minskar behovet av rörlighet och tillgängligheten ökar för alla grupper. Om man kan uppnå samma nytta med mindre uppoffring minskar naturligtvis inte friheten, utan ökar, när fler får tillgång till den.

Forskningen har i ett femtontal år visat att när det gäller städer så är tillgänglighet och rörlighet planeringens yin och yang. När rörligheten ökar minskar tillgängligheten. (I glesbygd och i lågt utvecklade länder kan ökad rörlighet dock ge ökad tillgänglighet.) Bygger man externhandelscentrum utanför städerna ökar naturligtvis rörligheten, men tillgängligheten totalt sett minskar, osv. Av liknande skäl kan man inte heller på lång sikt bygga sig ur trängsel genom att öka kapaciteten i vägnätet.

Därför arbetar man i de flesta utvecklade länder idag med mobility management. Det handlar om att förbättra tillgängligheten samtidigt som rörligheten inte ökar, eller kan minska. Man löser trafikproblem genom andra åtgärder än att alltid bygga ny infrastruktur, t ex genom samordning, information och kommunikation. Mobility management är en del i det som brukar kallas Least Cost Planning. LCP innebär att man tar fram den mest kostnadseffektiva, färdmedelsneutrala investeringsstrategin genom att ta hänsyn till både utbud och efterfrågan, hela livscykelkostnaden, och projektets fulla externa kostnader.

I en sådan analys visar det sig ofta att en strategi där man lägger pengar på att minska efterfrågan är ett kostnadseffektivt sätt att lösa transportproblem. Detta gäller i nätverksbaserade branscher som har ständig ökning av efterfrågan, där kostnaderna drivs av toppbelastningen och man har höga kapitalkostnader för nyinvesteringar, dvs i branscher som elektricitet och transport.

Argumenten ovan har alla stöd i modern forskning. Man kan då välja att göra som Andreas Carlgren när han i diskussionen om förbifart Stockholm blir konfronterad med faktan att nya vägar genererar ny trafik, och säga ”Jag delar inte den uppfattningen”. Liknande tongångar finns i Team Timbros bok. Ett mer intellektuellt hederligt sätt vore att säga att: - Jo så är det, men det struntar vi i, för vi har andra mål. I en värld som står inför mycket stora utmaningar när det gäller miljö och energi blir dock en sådan hållning mycket kortsiktig och på längre sikt kontraproduktiv.

Det är bra med en breddad diskussion i mobilitetsfrågor. Ett första steg för att en sådan skall vara konstruktiv är att börja skilja på en förflyttning och vad förflyttningen är till för. Ett fysiskt möte blir inte sämre av att resan är kortare, och att man kan ta sig dit på ett mindre energi- och miljöbelastande sätt. Vissa möten kan till och med bli lika bra med teleteknik. Alla resor behöver inte genomföras på samma sätt, alla resor kan inte ersättas eller kortas, men många kan det – med ökad tillgänglighet och frihet som följd.

Rörlighet och tillgänglighet - igen

Jag har hamnat i en debatt om ett av mina favoritämnen: Rörlighet och tillgänglighet. Det hela började med att jag kände mig manad att skriva en debattartikel i Miljöaktuellt om hur vissa debattörer blir röda i ansiktet när man påpekar att bilen inte bara har fördelar.

Det som triggade mig då var en ledare i SvD den 3 dec med titeln "Att röra sig fritt är att vara människa". Ledaren var en hyllning till bilen och till Andreas Carlgren för hans fina insatser i Uppdrag Granskning om Förbifart Stockholm, vägar och klimat. Och ledaren var också av samma populistiska snitt som man mer brukar hitta i våra kvällstidningar. Mitt debattinlägg fick rubriken "Bilen är fantastisk och oantastlig".

Efter någon vecka kom ett svar från Maria Rankka, Anders Ydstedt och Fredrik Johansson på Timbro, som ju nyligen utkommit med boken "Far och flyg - Hur resor förändrar världen". Deras svar har rubriken "Lösningarna finns i ny teknik".

Eftersom ju forskningen visat att det inte kommer att räcka med ny teknik för att skapa ett hållbart transportsystem, och eftersom Team Timbro förväxlar rörlighet med tillgänglighet, skrev jag ett svar. Det är publicerat idag och har titeln "Timbro förväxlar rörlighet med tillgänglighet".

För den som vill läsa hela serien kommer länkarna här nedan. I morgon publicerar jag mitt sista svar på bloggen - eftersom jag tycker att det kan stå för sig själv.

Länkar:

SvD den 3 dec: "Att röra sig fritt är att vara människa"

Miljöaktuellt 18 dec: "Bilen är fantastisk och oantastlig"

Miljöaktuellt 18 jan: "Lösningarna finns i ny teknik"

Miljöaktuellt 27 jan: "Timbro förväxlar rörlighet med tillgänglighet"

Kör dej död

Ovanligt långt blogguppehåll. Inte för att det saknats ämnen att blogga om, utan för att min skrivklåda har gått åt till mycket annat. Nu senast ett svar på Timbros svar på en debattartikel jag skrev i Miljöaktuellt. Återkommer när det blivit publicerat. Och om det inte blir det, så får ni det som blogginlägg ändå. Så det så.

Har varit i Stockholm torsdag till söndag. Styrelsemöte i Trafiktekniska föreningen, årsmiddag med dem, ledningsgruppsmöte, anställningsintervjuer osv. Och sen trevlig helg i Stockholm med avslutning med 50-årskalas på Junibacken. Barnsligt kul. Och på tåget hem igår hade jag tänkt blogga, men var tvungen att jobba med en presentation jag skall ha i morgon i Borås, om klimatet, konkurrenskraften och kollektivtrafiken.

Ner på mitt skrivbord föll idag det nya numret av Affärsvärlden. Kunde inte låta bli att dirket kolla upp en artikel eftersom den var annonserad på framsidan: "Niklas Ekdal: Bilismen är på väg att preja USA ner i diket."

Artikeln på sidan 11 i tidningen (finns inte på webben) under rubriken "Politik" heter: "USA kör ihjäl sig", och handlar om hur Ekdal gjort samma resa med bil som jag gjorde i somras, dvs rakt över kontinenten, och då kommit fram till samma slutsats: Den ensidiga fokuseringen på bilen ligger bakom de flesta av USA:s problem.

"Praktiskt taget alla USA:s problem kan kokas ned till fixeringen vid bilen. Oljeberoendet och konflikterna med muslimska länder, den epedemiska övervikten, en föråldrad fordonsindustri som allt för länge dominerat näringslivet, den i längden ohållbara inställningen till miljön, den utspridda bebyggelsen och sociala upplösningen - allt hänger samman med kärleken till en plåtlåda på fyra hjul."

Han har naturligtvis rätt, även när ha påpekar att:

"USA subventionerar bilismen på alla upptänkliga sätt. Den obetydliga skatten på bensin innebär att bilisterna inte på långt när bär sina egna kostnader, om man räknar in infrastruktur, miljöpåverkan, hälsoeffekter, 40.000 årliga dödsoffer på vägaran och säkerhetspolitik"

Precis som världen i övrigt skulle kunnat få kraft att ta sig ur dagens finanskris om COP15 kommit fram till ett beslut om minskade utsläpp, skulle även USA kunnat hämtat kraft ur ett sådant. Världen behöver visioner om en ny framtid - och ett gemensamt projekt att lösa miljö- och klimatproblemen skulle kunna vara just det projekt som behövs nu. Inte bara i USA.

Ekdal är inne på liknande tankar:

"Med en förtätad infrastruktur, utbyggd kollektivtrafik och smartare teknik kunde USA få ett makalöst uppsving. På köpet skulle man minska beroendet av länder som Saudiarabien, och få både bättre folkhälsa och social sammanhållning."

Intressant att denna typ av tankar allt oftare syns i affärstidningar som Veckans Affärer och Affärsvärlden. Medan politikerna fortsätter som om inget hade hänt.

PS Kör dej död är titeln på en tidig Wilmer X låt. DS

Carola och modiga politiker

På tåget på hemväg från Transportforum. Kvällen igår blev som vanligt både trevlig och givande. God mat, trevligt sällskap och mycket intressant information kan man snappa upp i minglet ( tex vilken kommun som får spårtaxidemon, vad som händer med Lundinutredningen osv). Och underhållningen med Maria Möller band var strålande. Hennes träffsäkra imitationer av olika kända sångerskor är lika bra som hennes vanliga låtar. Carola-imitationen är obetalbar. Finns på You-tube.

Torsdagen startade med ett plenumpass om framtidens kollektivtrafik där bl a PG Andersson från Trivector fick 10 min att inför alla 1700 deltagarna berätta om hur vi skapar morgondagens kollektivtrafik. Budskapet var det som vi pratat om i 25 år men som sällan genomförs: en bra kollektivtrafik kräver en klok stadsplanering som stöd. Bara så kan den bli det goda alternativet till bilen.

Resten av dagen tillbringade jag med att vara ordförande för session nummer 48: "En CO2-snål transportframtid och styrningen för att nå dit". Sex stycken intressanta föredrag och så ledde jag en paneldiskussion på slutet. Mycket folk som lyssnade och många som lyssnade. Och huvudbudskapet från panelen var: det viktigaste för att styra mot ett hållbart transportsystem är modiga politiker. Det var alla ense om, även Karin Svensson Smith, MP, som ju till vardags faktiskt är just en sådan. Se t ex hennes svar i dagens DN på Kågessons höghastighetstågsdiss.

Länk: KSS debattartikel i DN

Visionslöst Transportforum dag 1

Första dagen på Transportforum. Först i plenum med en osedvanligt? oengagerad, innantilläsande och tråkig Åsa Torstensson. Valtal? Sen ett långt sjok med ett projekt som IVA, Ingenjörsvetenskapsakademin, driver och som heter "Transport 2030." Trevliga personer från olika arbetsgrupper beskrev nån sorts läge 2030. Kort sammanfattning: Allt blir som nu fast mer och bättre. Trafiken har ökat med 50%, men utsläppen minskat med massor. Allt har blivit så effektivt och fint eftersom ju oljan är dyr. Kollektivtrafiken har ökat med 100% i marknadsandel. Och så levde de alla lyckliga i resten av sina liv.

Inte särskilt visionärt fast konferenciern Erix Blix försökte lyfta det hela, liksom Stockholms improvisationsteater (som var enda behållningen av förmiddagen.

En ljusglimt skymtade jag dock. Någon talade om vikten av evidensbaserade beslut. Shit hur skall det då gå för Carlgren. Då kan han inte säga "jag delar inte den uppfattningen" om forskningsresultaten längre. Då får han mer säga som det är: Vi skiter i dem.

Resten av dagen lyssnade jag på många olika föredrag. Till exempel Ulf Perbo från Bil Sweden som propagerade för att alla samhällssektorer skall ha samma pris på koldioxidutsläpp. Dvs biltrafiken mindre och flyget, industrin etc mer. Och att en slutsats är att det då aldrig blr några snabbtåg. Som jag tidigare påpekat - snabbtågsinvestering handlar inte bara om klimatdiskussion.

Sen lyssnade jag på flera föredrag om alika saker: om hur resenärer ser på tågförseningar (de gillar dem inte och det påverkar SJ:s varumärke - förvånad?), om hur vi bör bygga våra städer (tätt utan skyskrapor), om hur spårvägen kan bli ett alternativ i flera svenska städer (bara man får fram pengarna) om spårväg vs spårtaxi i Uppsala (spårtaxi vill planeringsdirektören ha, vi har gjort utredningen).

Resten av tiden minglade jag runt i korridorerna. Det var mest givande. Tycker att man hört allt förut. Man börjar kanske bli för gammal.....

Politikens återkomst - när då?

Skall åka tåg 7.28 i morgon bitti tillsammans med 20 andra personer från Trivector. Det är dags för årets Transportforum i Linköping. Trafikbranschens eget jättemingel. I år är det nytt deltagarrekord igen, över 1700 personer.

Och vi på Trivector skall som vanligt hålla många föredrag, närmare bestämt 15 stycken. (Det hålls 550 st dessa två dagar, men Trivector är ett ganska litet företag trots allt.)

Själv skall jag hålla i en av sessionerna med namnet "En CO2-snål transportframtid och styrningen för att nå dit". Den innehåller 6 st intressanta föredrag och så skall jag också hålla i en avslutande paneldiskussion.

När vi kommer till de föredrag som berör styrningen, så vet jag att flera kommer att beröra det man i alla trendspaningar just nu kallar för "politikens återkomst". Med det menar man att vi efter alla år av avregleringar, marknad, bonusar osv nu börjar allt mer se att politiken börjar göra sig gällande igen, och ett sådant område där detta kommer att synas är miljöområdet, säger man.

När då - undrar jag? Vi befinner oss i en intressant situation där en väldig massa bedömare pratar om att vi kommer att få betala dyrt för att släppa ut koldioxid, att oljan kommer att bli dyrare, och alla konsekvenser detta kommer att få. Men samma personer som säger detta fattar ständigt samma beslut som man alltid gjort. Ett tydligt exempel är ju debaclet i Köpenhamn.

När återkommer politiken kan man undra? Det tänker jag fråga våra paneldeltagare på torsdag.

Dags att börja packa ihop inför i morgon. Skall försöka skriva något litet blogginlägg från TransportForum, men mest blir det nog Twitter.

Länk: Transportforums program

Snabbtåg, olja och revy

Det är diskussion om den svenska eventuella snabbtågssatsningen. Det blir för dyrt, det gör ingen klimatnytta och vi kan ha pengarna till annat, tycker bl a Per Kågesson.

En satsning på snabbtåg i Sverige måste ses som en satsning på framtida resmöjligheter, och möjligheter till utveckling, i stora delar av landet. Det är ganska uppenbart att bara satsningen i sig inte ger så fantastiskt stor klimatnytta. Precis som en massa andra enskilda åtgärder i sig inte ger den stora klimatnyttan - t ex satsningen på trängselavgifter. Snabbtåg måste ses i ett betydligt större sammanhang än så.

Systemeffekten - som är svårfångad i traditionella kalkyler - blir betydande. Som när Gripenstedt lyckades får regeringen att satsa på utbyggnaden av stambanorna i 1800-talets Sverige, eller satsningen på tunnelbana i Stockholm. Båda dessa framsynta infrastruktursatsningar har betytt orehört mycket för utvecklingen i städerna och stadsdelarna längs banorna, och naturligtvis inneburit stora miljövinster. I båda fallen fanns kritiker som ansåg projekten som vansinne.

En satsning på snabbtåg blir också en möjlighet till effektiva transporter i en framtid när oljan är dyr.

Jag har skrivit en revytext om hur en framtid utan olja kan se ut. Den finns chans att höra på Eslövsrevyn några veckor till. Melodin är Winnerbäcks "Om du lämnade mig nu". Om nån vill använda texten så hör av dig.


jag skulle vakna mitt i natten
och gå upp och ta en långpromenad
jag skulle låta blicken möta andra ögon
i en främmande stad
jag skulle inte ha så bråttom
ingen mening med det
det blir rätt mycket man får gjort
i sakta lunk
jag skulle andas i den riktigt friska luften
då om oljan tog slut

jag skulle sitta på ett tåg mot Paris
och låta bilen va
jag skulle få den tiden över för mig själv
som jag sagt att jag vill ha
jag skulle unna mig att drömma
hundra mil genom Europa
då när flyget
står på marken varje dag
jag skulle pröva nya vägar ut i världen
då om oljan tog slut

jag skulle kunna leva utan den där bilen
jag tror det finns en chans
jag skulle sakna den där stunden, alla milen
när man gasar som i trans
jag kanske skulle söka upp
politiker som missat
helt att lyssna
medan tiden fanns
jag tvekar det finns nån som man kan ringa
då om oljan tog slut

jag kanske skulle leta upp min cykel
den som står i garaget
det skulle bli för segt att vänta på att Carlgren
har en elbil i bagaget
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att sitta still
det finns platser ditt
jag alltid vill
jag kommer resa nästan överallt jag vill
då när oljan tar slut

Bilkramning stort även 2010

"Kort sagt: Bilen alstrar välstånd och välfärd". Står det i gårdagens ledare i Sydsvenskan som har rubriken "Länge leve bilen!". "Den har två baksidor: olyckorna och miljöpåverkan" står det sen.

Artikeln går i korthet ut på att olyckorna minskat (för att det är lågkonjunktur...) och att 38% av sålda bilar i fjol var miljöbilar (bra så långt). Och att det är synd att miljöpartiet "kräver att bussar och annan kollektivtrafik ges företräde framför bilen". Och ger intrycket att bilen på något sätt skulle vara hotad. Vilket den naturligtvis inte är.

Visst, bilen har hjälpt till att alstra välstånd och välfärd. Men det måste ju inte betyda att vi inte skall se vad den också gjort med samhället:

- ökat utglesningen så att vi får allt längre till arbete och service och de 25% som inte har tillgång till bil får allt mindre utbud. Och på så sätt minskat attraktiviteten i många innerstäder.

- skapat barriärer, och stora asfaltytor, som minskat friheten för de som rör sig till fots och per cykel i våra städer.

- prioriterats av beslutsfattare framför cykel, gång och kollektivtrafik.

För att nu ta några av de skäl som inte ryms inom säkerhet och miljö.

Jag har så svårt att förstå varför bilen - som är så prioriterad, subventionerad och glamouriserad, aldrig får ifrågasättas, oavsett dess stora externa effekter. Att ta tillbaka våra innerstäder till människorna, att prioritera kollektivtrafiken så den blir ett verkligt alternativ, att prioritera cykel och gång som ger stadsliv och hälsa borde vara en självklarhet för alla som vill ha levande städer och en bättre miljö.

En intressant poäng var att Sydsvenskan dagen före hade en ledare som gick ut på att Malmö måste bli tätare. Dessa två ledare hänger helt enkelt inte ihop...

Dessutom: att tro att alla problem är lösta OM vi nu skulle lösa bilens bränsleproblem genom att fasa ut de fossila bränslena, är ett farligt misstag. Vi har tyvärr mängder med miljöproblem kvar även om klimatfrågan skulle lösas (vilket ju nu inte ser så troligt ut just nu...).

Länk:

Ledaren: Länge leve bilen

Ledaren: Låt Malmö växa inåt

Tio tips om framtiden

Tidningarna har den senaste veckan varit fyllda av tillbakablickar över 2009 och hela det första decenniet på 2000-talet. Det har naturligtvis hänt massor inom de områden som intresserar mig mest – miljö, trafik och städer.

Ett axplock: Den 1 juli 2000 öppnades Öresundsbron och den har blivit en stor succé. SJ:s monopol på persontågstrafik avskaffades samma år och flera länstrafikbolag började då driva regionaltågstrafik i egen regi. Den 11 september 2001 vet alla vad de gjorde när vi fick vetskap om terroristattacken mot World Trade center. Ännu är platsen inte bebyggd. Orkanen Katrina ödelade New Orleans den 29 augusti 2005, och stora delar av staden står ännu öde. Hösten 2007 fick Stockholm trängselavgifter och trafiken minskade med 20%. Osv, osv.

Det finns naturligtvis hur mycket som helst som man borde minnas, men jag brukar tycka det är roligare att blicka framåt än bakåt. Så vad kommer vi att blicka tillbaka på när vi firar nyår 2019?

Här är några saker som jag tror kommer att ha inträffat då:

Flera externa köpcentrum läggs ner. Efterhand som energin blir dyrare, i första hand oljan, blir de externa köpcentrumen mindre och mindre intressanta. Några byggs om till idrottsanläggningar, och i några externhandelsområden byggs det bostäder och området blir allt mer stadslikt. Ett av de första som får svårt är Center Syd i Löddeköpinge...

Utglesningen stannar av. Under de senaste 10-15 åren har Sverige, enligt forskarna, fått allt mer av det som man i USA kallar urban sprawl, dvs stadsutglesning. Av samma skäl som när det gäller köpcentrumen, dvs dyrare energi, fortsätter inte denna utveckling. Regionförstoringen byts dessutom mot regionförtätning. Detta betyder att transportvolymerna slutar att växa, någon gång 2020-2025.

Kollektivtrafiken avregleras - och omregleras. Trots tydligt missnöje i remissrundan, avregleras kollektivtrafiken på väg - och systemet kraschar efter något halvår eller år. Systemtänket, som är nödvändigt för att kollektivtrafiken skall var ett alternativ, försvinner och missnöjet ökar snabbt. Resultatet blir en omreglering, med ungefär samma system som idag, men med större incitament för entreprenörerna att skaffa fler resenärer.

Sex nya svenska städer får spårvagnstrafik. Fram till 2019 får Malmö, Lund, Helsingborg, Jönköping, Linköping och Uppsala spårvagn. Stockholm, Göteborg och Norrköping bygger vidare på sina system. Flera av städerna tar chansen och genomför större stadsförnyelseprojekt i samband med spårvägsbygget. En mindre provbana med spårtaxi byggs någonstans i Sverige.

Göteborg (och ev Malmö) får trängselavgifter, kanske alla svenska vägar. Det påbörjade arbetet med trängselavgifter i Göteborg ger resultat. Ev inför Malmö ochs dessa avgifter. Mot slutet av perioden kommer eventuellt vägavgifter på alla svenska väga. Börjar genomföras i Holland 2012, och skall var fullt infört 2018.

Elbilarna blir fler - sakta men säkert. Antalet bilar minskar något för varje år. Kärleksaffären med bilen börjar ta slut. Men år 2019 säljs fortfarande många fossilbränsledrivna fordon, men medelförbrukningen ligger kring 0,3 liter milen. Gasbilar står för en tredjedel av alla nya bilar. Hybrider, med el- och diesel eller gas, är vanliga, och rena elbilar står fortfarande bara för 15-20% av nybilsförsäljningen.

Koldioxiden blir dyr att släppa ut. Jo, trots fiaskot i Köpenhamn 2009, får vi ett globalt avtal nån gång 2010-2012. Lågprisflyget minskar i omfattning, CCS blir trots allt för dyrt, och energieffektivisering blir en sport, med egna realitysåpor i TV.

Bilpooler blir stort - inte bara i Schweiz. Allt fler inser att man inte måste äga en egen bil. En pryl som används i snitt 1 timme per dag, och står stilla i 23 blir smartare att hyra. Ett rikstäckande system, som kan kopplas till din kollektivtrafikbiljett, gör att systemet får verklig fart.

Bygget av ett nytt snabbtågssystem är i full gång. Kanske inte färdigt - men en bit på vägen. Det blir en snikvariant, men det blir av trots diskussioner om lönsamhet och klimatnytta. Vem hade byggt en tunnelbana i Stockholm idag? Och kanske inte supersnabbt - men tillräckligt för att konkurrera ut flyget Stockholm - Malmö. Och nattågen får en renässans i hela Europa.

Gemensam bokning/beställning av tåg i Europa. Det som skulle varit klart sen länge fixas under 2011-12. EU-kommissionen trycker på och äntligen kan vi boka och betala tågbiljetter för hela Europa precis som med flyget.