Snökedjor på

Här i Dolomiternas skidområde, Europas största, Dolomito Superski, finns 126 mil pister. Det är långt. Man kan åka ca 7-8 mil sammanhängande pister, kant till kant.

Häromkvällen satt vi vid middagen och försökte kalkylera koldioxidutsläppen per person för att hålla igång detta system en vecka. Överslagsberäkningen, som innefattade driften av liftar och pistmaskinernas energiförbrukning hamnade på ca 150 kg/per person och vecka. Betydligt mindre än många transporter hit. Men visst är detta en ganska märklig företeelse, att lyfta tiotusental människor 1000 meter upp för berget, för att sedan samma människor skall åka ner igen.

Men det är fantastiskt kul, och bjuder på mycket frisk luft, naturscenerier och god mat i backen, och trevlig afterski. Det kommer att krävas mycket jobb för att göra denna typ av semester mer hållbar, och hela grunden, snön, är ju i fara om vi inte lyckas med klimatomställningen.

Vi åker hem redan i morgon fredag, och naturligtvis skall det bli snö då, precis som när vi kan hit, så vi har satt på snökedjor på bilen som skall ta oss till Münchens flygplats. Det är ett tufft bergspass att ta sig från Arabba. Men bara någon mil norrut skall det regna istället.

Veckan har varit väldigt trevlig, och vi har som vanligt åkt massor, och gjort många av de utflykter på utförsskidor man kan göra här. Vi har till exempel åkta Sella Ronda två gånger. Sella är det stora berget som man kan ta sig runt med typ 12-15 liftar och mycket bra skidåkning däremellan. Och så passerar man flera byar förutom Arabba, t ex Corvara och Selva Gardena. Det var så vi hittade Arabba en gång för länge sen när vi bodde i Selva. Det brukar ta ca 4-5 timmar runt, beroende på hur lång lunchpaus man tar.

Och idag har vi varit upp på Marmolada, en stor glaciär på 3265 m höjd. Också en trevlig utflykt som kräver tre kabinbanor och några liftar innan man är uppe. Tyvärr var det bitvis molnigt så vi missade en del av utsikten. Och backarna ner såg ut som myrstackar, eftersom det var väldigt mycket folk.

Men den roligaste utflykten var till den sk Hidden Valley. Europas vackraste skidnedfart, mellan Lagazuoi-Armentarola. Först 1,5 tim skidor med ett antal liftar, sen 1 mil taxibuss, därefter en kabinbana och sen väntar 10 km otrolig åkning. Och det stämmer, det är väldigt vackert, och mycket bra skidåkning. Och den sista kilometrna, nere på det flacka slutet, tolkar man bakom två hästar.

Hittade en film på Youtube som visar hela nedfarten, den som filmat har till och med lunchat på samma ställe som vi.



Och så i morgon från snön här, till snön hemma. Och nästa vecka är det fullt ös på jobbet igen. Jag får mail om att jag kanske borde boka flyg till Stockholm på onsdag för att inte missa ett viktigt möte om jag tar nattåget. Kan det vara sant?

Freudianskt bokinköp

Måste vara något freudianskt, varje gång jag är på Kastrup, Köpenhamns flygplats, hittar jag någon intressant miljöbok. Säkert så att jag skäms, den här gången för att vi inte lyckades boka biltåg i tid, och trots att vi stått på väntelistan i två månader så löste det sig inte. Och så skriver jag om det på bloggen också...

Nu föll jag för Thomas L Friedmans "Hot, flat and crowded" som kommit i uppdaterad upplaga. Friedman skriver om utrikespolitik i New York Times, och har fått Pulitzerpriset tre gånger. Friedman visar blandannat hur den ekonomiska och ekologiska krisen har samma utgångspunkter, dvs ett överutnyttjande av jordens resurser, som jag skrivit om många gånger tidigare.

Titelns "flat" syftar på globaliseringen, som Friedman skrev en bok om redan 2005, "The world is flat". I den nya boken, som i sin första upplaga kom ut sept 2008, bara någon månad före den ekonomiska kraschen, diskuterar han tre utmaningar samtidigt: Klimatförändringarna, globaliseringen och befolkningsökningen. Boken är nu kraftigt omskriven för att diskutera alla tre samtidigt, i ljuset av just den ekonomiska krisen.

Och trots att jag plöjt en drös liknande böcker de senaste åren ser jag fram emot att läsa den, parallellt med sista halvan av Klas Östergrens "Den sista cigaretten".

Nu återstår frågan om mitt 14-dagars-pågående bihålestrul ger med sig, annars blir det mycket tid både till läsande och bloggande från Arabba i Italien.

Och för första gången på oerhört många år är inget av barnen med. Tentor, karnevalsförberedelser etc satte P för detta.

De gamla eliterna har abdikerat - på gott och ont

Får ett mail från KTH-forskaren Jonas Åkerman idag. Han berättar att han skrivit ett inlägg på Newsmill om svårigheterna med att få flyget hållbart. Blandannat som ett svar på team Timbros sedvanliga rörlighetshyllningar.

När jag kikar på artikeln är den, som vanligt när det gäller Jonas, faktaspäckad och intressant. Men under artikeln finns de sedvanliga kommentarerna av klimatskeptikerna med sina förnumstiga konspirationsteorier. Jonas och jag mailar varandra sen om detta - hur klarar man att diskutera sakligt med dessa sk klimatskeptiker?

Tänker på detta kopplat till temat i nya numret av Axess som är "Eliterna abdikerar". I sin ledare skriver Johan Lundberg om hur den kommersiella masskulturens fokusering på det ytliga och banala lett bort från bildning och kunskap.

Detta tillsammans med ett skolsystem där "där alla är ”forskare”, och där undervisningens yttersta mål sägs vara ett kritiskt tänkande som trotsar auktoriteter, underblåser uppkomsten av nät-comunities där man intar ”kritiska” hållningar till diverse ”officiella sanningar”: om terrorattacker, om andra världskriget, om vaccinering, om miljön och så vidare."

Och varför skall man lita på en blogg som denna? Bara för att jag skriver ofta, och ibland uttrycker tydliga åsikter (även om jag försöker att mer förmedla insikter än åsikter...)?

Lundberg fortsätter dock med att diskutera att nätet också kan fylla en funktion och kan ha fördelar på sikt och kanske till och med kan motverka de negativa följderna av att eliterna försvinner. "Ty att forna tiders eliter och auktoriteter har abdikerat innebär inte nödvändigtvis att samhället blir mer pluralistiskt och mer tolerant mot olika divergerande åsiktsbildningar. Vad som har skett är snarare att en elit har ersatts av en annan, med minst lika rigida men betydligt mer otydligt formulerade regler om vilka idéer och åsikter som är comme il faut."

Visst, men frågan är vem som tar bollen? Vem kan, och orkar föra fram fakta och kunskap på ett pedagogiskt sätt, som kan användas som motpol till t ex klimatskeptikernas konspirationsteorier?

Innan någon svensk kunnig och retoriskt skicklig person gör detta kan vi glädjas åt en färsk sammanställning från bloggen Realclimate, som diskuterar IPCC:s "skandaler" och sätter in dem i sitt sammanhang.

PS Länge sen jag skrev något om musik. Snubblade över en ny skiva av 69-årige gamle Beatles-trummisen Ringo Starr. Hans 16.e studioalbum "Y not?" har just landat och blivit ganska sågat av de få svenska recensenter som skrivit om det. Jag håller inte med - och när jag kollar utländska recensioner får plattan bra kritik genomgående.

Ringo har inte gjort gjort särskilt mycket kul musik sedan "Photograph" och "It don´t come easy" på 70-talet. De flesta plattorna har varit ganska ointressanta. Men nu, 69 år gammal, gör han en platta som slår många andra gubbrockare. Speciellt intressanta är låtar som "The other side of Liverpool" där han beskriver sin uppväxt. Och så charmiga "Walk with me" där Paul McCartney är med och sjunger. Och duetten med Joss Stone på slutet.

Lyssna - finns på Spotify. Vilket jag upptäckte när jag köpt den på Itunes, efter att ha trott att den inte fanns på Spotify vilket gäller alla skivor med Beatles.

Nästa gång skriver jag om andra mer politiskt korrekta musiker... DS


Länkar:

Jonas i Newsmill
Lundbergs ledare i Axess
RealClimate

Köpcentrum som går som tåget

I Sverige ligger nästan alla stora shoppingcentra i kanten på, eller utanför, städerna. Det är här man hittar de riktigt lönsamma affärerna.

I Schweiz ligger de mest lönsamma köpcentrumen - i järnvägsstationer. Där passerar stora mängder av människor och där vill handeln vara.

Allra bäst går affärerna i RailCity i Bern, i stationen, som har en omsättning på ca 210 000 SEK/ kvm. RailCity i Bern följs av ShopVille-RailCity i Zürich, även detta en del av stationen med en omsättning på 180 000 SEK/kvm. På tredje plats följer sedan AirportShopping i Zürich 140 000 SEK/kvm. Även detta shoppingcentrum nås mycket enkelt med tåg, buss och spårvagn. Slutligen på fjärde plats följer RailCity i Basel 120 000 SEK/kvm.









Enligt HUI, Handelns utredningsinstitut ligger den genomsnittliga omsättningen i ett svenskt köpcentrum på 41000 SEK/kvm. De riktiga topparna i Sverige ligger en bit över 50.000 SEK/kvm. Enstaka butiker kan nå betydligt högre.

I Schweiz satsar man på tåget. Om en väg mellan två orter byggs ut, eller förbättras, ges järnvägen mellan dessa orter också en förbättring, för att inte konkurrensförhållandet skall ändras till tågets nackdel.

Man underhåller också järnvägen så att tågen går, oavsett om det snöar. Det finns kvar bemanning även på små järnvägsstationer uppe i Alperna. Personal som kan rensa en växel om det skulle behövas.

Då blir det naturligt att det är kring stationerna det går att tjäna pengar på handel. Inte på en åker utanför staden.

(Tips från Stephan Bösch på Trivector, vår schweiziske kulturgeograf.)

Länk:
Artikeln i Basler Zeitung
Railcity i Schweiz

Var finns visionerna?

I morgon skulle jag ha medverkat på konferensen Forum för miljö - om staden, i Uppsala. Men min bihåleinflammation gör att jag inte kommer att vara där. Däremot har jag funderat en del på vad jag skulle ha sagt i paneldiskussionen. Så håll tillgodo:

I mitt arbete är jag ofta inblandad i att hjälpa olika aktörer att ta fram visioner. Det kan handla om visioner för en hållbar stad, ett hållbart transportsystem, framtidens kollektivtrafik eller liknande. Att ta fram visioner tycks innefatta visionen om att verkligen åstadkomma en förändring, eller i alla fall vara ett nödvändigt första steg. Och jag brukar själv lägga pinnar på den brasan genom att säga ungefär så här: om man inte vet vilket mål man har, är det svårt att veta i vilken riktning man skall börja sin resa. Eller som George Harrisson sjöng på sista plattan: ”If you don´t know where you´re going, any road will take you there”.

Samtidigt brukar jag roa mig med att läsa översiktsplaner och andra strategiska dokument för alla de orter och regioner där jag föreläser, om t ex hållbara transporter och liknande. Och min bild är att i minst 75% av dessa dokument finns tjusiga visioner och övergripande mål om ”den hållbara staden” med beskrivningar av hur detta framtida tillstånd skall se ut. Det kan handla om att biltrafiken har minskat väsentligt, att gång, cykel och kollektivtrafik prioriteras osv.
Men i alla dessa kommuner och regioner fattas sedan beslut på beslut som gör att man inte alls går i riktning mot visionen. ”Den här utbyggnaden av externhandelsområdet ökar ju bara trafiken med 3%”, som en politiker i min hemstad nyligen uttryckte det.

Min bild är alltså att det stora problemet inte är att det saknas visioner, utan att de visioner som finns tydligen inte är tillräckligt intressanta, eller viktiga, för att tas på allvar. Eller saknas helt enkelt kunskapen om kopplingen mellan vision och långsiktiga mål, och hur de åtgärder som genomförs i en nära framtid inverkar på möjligheten att nå visionen.

Att ta fram visioner utan att också sätta konkreta mätbara mål, som man dessutom med backcasting bryter ner i tidsatta delmål längs vägen, är ganska meningslöst. Då hjälper det inte hur intressant och lockande visionen är.

Eller är det så att de flesta författare och läsare av visionerna egentligen inte upplever dem som tillräckligt lockande? Vi har det ju ganska bra redan, och eventuella hot om problem med klimat, energi etc är så diffusa och avlägsna, och tekniken kommer säkert att lösa det mesta innan vi är där?

Ett enda undantag kan man enkelt hitta, och det är nollvisionen för antalet dödade i trafiken. Visserligen har man inte helt lyckats nå de uppsatta delmålen, men de 5 senaste åren har antalet dödade i trafiken minskat med 21%. Kanske finns det något att lära här? Nollvisionen är pedagogiskt enkel att förstå, den är också lätt att mäta. Åtgärderna är oftast begripliga och politisk ofarliga. Visst, mitträcken är inte så vackra, men effekten är lätt att förstå.

Så vi behöver inte fler vackra visioner, utan mer av visioner som är begripliga, lockande och som går att göra om till mätbara mål, både på kort och på lång sikt.

Att flyga 28 mil

City Airline skall flyga från - Borlänge, Karlstad, Malmö, Norrköping, Västerås, Växjö och Örebro - åtta flighter per dag till och från Göteborg.

Det är 28 mil mellan Malmö och Göteborg. Och 22 minuter med tåget från Malmö till Kastrup. Ledaren i dagens Sydsvenskan påpekar detta, men kan inte låta bli att tillägga: "Det kan finnas en poäng med flyg mellan Malmö och Göteborg som komplement till E 6 och den tidvis hopplösa tågtrafiken."

Inte f-n kan det det. Bortsett från det totaltokiga miljömässigt fungerar det inte. Det har funnits flyg mellan Malmö och Göteborg förr. De har alltid gått i konkurs eller lagts ner.

Det är visserligen ett stort politiskt misslyckande att tåget fortfarande knappt kan konkurrera med bilen i denna resrelation, men det betyder inte att det är klokt med flyg.

Men tåg är inte alltid lätt att få till. Jag har själv försökt få till tåg eller biltåg för resan till Alperna om ett par veckor. Men det var fullt redan för flera månader sen. Och vi står fortfarande på väntelista. Men nu lutar det åt flyg i alla fall. Även om jag inte gillar det.

Men det är längre än 28 mil...

Länkar:

GP om de nya flyglinjerna
Sydsvenskan om de nya flyglinjerna

Idag är det lättast att köra bil

Har just pulsat till Trivector genom 30-40 cm snö. Några gångbanor plogade, men minst hälften av min kilometer hit var inte det. På några ställen hade snön från plogbilen på körbanan slängt upp ytterligare ett par decimeter snö. Och cykelbanan längs min promenadväg är fylld med snö från bilkörfälten.















För bilkörbanan är fin. Trots att jag tror att Lund fortfarande har en policy om att cykelvägar skall prioriteras så är det inte så det ser ut.















Och många tåg är inställda, för att växlarna är frusna. Och det betyder på de små enkelspåriga banorna att man får svårare att få till tågmöten. Och för de som åker buss är många busshållplatser fyllda med snövallar.

Men bilkörbanorna är fina. I alla fall så rullar bilarna fint...

Budskap: Idag borde du tagit bilen. Fattar du inte att vi har nog med att röja upp snön på vägbanan? Du begriper väl att fotgängare och cyklister bara ställer till det!

PS Jo jag vet att det inte varit ett sådant här snöoväder de senaste 10 åren, och att vi inte är vana. Att det tar tid osv är inte problemet. Det är den ensidiga prioriteringen som finns i våra huvuden. DS

Frihetens pris

I USA har en utredning visat att utmätningar är vanligare ju mer bilberoende bostadsområdena är. Om man inte har något alternativ att transportera sig, utan är helt beroende av bilen, blir det oftare så att man inte klarar av att betala lånen på huset. Bilens frihet blir alltså till slut en nackdel när den slår ut andra resmöjligheter. En annan artikel, av Niklas Ekdal i Affärsvärlden, om hur bilen gett oönskade effekter i USA skrev jag om bara för några dagar sen.















Nu finns det en organisation som hjälper folk att få bättre lån ju mer "lokaliseringseffektiva" husen är. Det vill säga om du bor så att du kan gå, cykla och åka kollektivt i högre utsträckning har du större chans att få lån än om du bor helt bilberoende. (Streetsblog via Erik Sandbloms Twitter).

En annan form av frihetens pris fick jag en påminnelse om i fredags natt. Som en del kanske förstår handlar det om taxi. Vi hade åkt tåg till Eslöv för att titta på Eslövsrevyn där jag bidragit med en text. Revyn var trevlig och sevärd. Vi tog sedan tåget till Malmö för att gå på ett releaseparty för en skiva med lounge-musik på restaurang Torso Twisted.

Vi var framme i Malmö 23.10 och eftersom det snöade och var kallt tog vi en taxi. Utan att tänka på vilket taxiföretag det var. De 2,5 km kostade 210:-. Jo, det var dyrt, trots klockslaget. När vi efter ett par timmar skulle åka hem snöade och blåste det så vi bestämde oss för att åka taxi hela vägen hem.

Men då ringde jag efter Taxi Skåne, som efter visst strul hittade oss utanför Turning Torso. Här var det fastpris, och det kostade oss 305 kr - för 20,4 km! Trots att klockan var två på natten.

Sverige är ett av de få civiliserade länder där man inte kan stiga in i en taxi och vara säker på att inte bli lurad. Allt för den heliga avregleringens sak. Avregleringen är tydligen så viktig att även om den slagit helt fel så behåller man den. De som tjänar på detta är endast de oseriösa taxiägarna. Vanliga resenärer förlorar, både pengar, och förtroende för de politiker som inte på 15 år lyckats lösa detta misslyckande.

Ibland har friheten ett högt pris.

Länkar:Streetsblog om utmätning