Bilen har sedan den blev allt mer allmän på 1950-talet, gett människor en rörelsefrihet och ett oberoende som är mycket uppskattad. Att själv kunna bestämma ressällskap, och när man vill åka, innebär för de flesta en stor kvalitetshöjning i resandet. Det är just detta fenomen vi nu ser i länder som Indien och Kina - efterhand som välståndet ökar vill allt fler ha bil.
Och under de första decennierna med bilen handlade det i stor utsträckning om en kärleksaffär mellan människa och maskin. Vi var beredda att offra en hel del för den nya favoriten. I många städer revs det rejält för att få plats med bredare vägar och parkeringsplatser. Men nyttan övervägde för de flesta på kort sikt ändå de negativa sidorna. Under många år handlade miljöproblemen oftast om att få bilisterna att ta med skräpet hem från söndagsutflykterna i naturen – håll naturen ren hette det.
Bilen gav nya möjligheter att nå längre på kortare tid. Vi fick bland annat de första externa köpcentrumen, med Wessels i Malmö som pionjär. Och efterhand kom krav på utbyggnad av vägnätet, samtidigt som utbudet inne i städerna minskade, vilket ökade behovet av att transportera sig till stormarknaderna utanför. Folk kunde flytta ut till egna hem i villamattor utanför städerna.
De senaste tio tjugo åren har denna spiral lett till trängsel på våra vägar, inte bara i de allra största städerna. Vi har också fått buller och utsläppsproblem på många håll. Studier uppskattar till exempel att bullret från trafiken ger hjärtproblem som dödar lika många som trafikolyckorna i Europa.
Svaret på allt detta blir ofta krav på mer vägar. Många orter vill ha förbifarter – fast genomfartstrafiken i städer som Umeå, Jönköping, Skellefteå och Örnsköldsvik ligger på 8-10% av trafiken på genomfartsvägen. Vi behöver dessa förbifarter för miljöns skull säger man.
Just nu tycks det som om slaget står mellan de som vill fortsätta att bygga på biltrafiksystemet, med hopp om att alla bilismens miljöproblem löser sig med ny teknik, och en miljörörelse som, oftast med alla korrekta fakta som bakgrund, ger intrycket av att tro att bilarna kommer att försvinna bara man lyfter fram dessa sanningar.
Dessa båda diskurser, sättet att prata om frågan, ligger så långt ifrån varandra att det sällan blir någon vettig debatt. ”Jag delar inte den uppfattningen” säger miljöministern konfronterad med väl granskade forskningsresultat om att nya vägar genererar ny trafik. Och för delar av miljörörelsen är viljan att gå i rätt riktning så stor att den ekologiska sanningen närmast blivit en religion - som ett ateistiskt substitut för gammal hederlig gudstro.
Ovan på detta har internet har gett alla samma möjlighet att uttrycka sin mening, oavsett bakgrundskunskaper eller sunt förnuft. Läs kommentarerna under valfri artikel kring miljö eller infrastruktur i DN, SvD eller DI så förstår ni.
Det verkar inte som om det sätt som diskussionen förs leder framåt. Min bild är att vi måste hitta sätt att diskutera frågan så att vi får en utveckling baserad på bästa möjliga fakta. Jag är helt ense med miljörörelsen om behovet av åtgärder som är väsentligt mer kraftfulla än de som den ekologiska moderniseringen i bästa fall ger upphov till. Men dagens utveckling leder inte mot detta mål.
De som fortfarande menar att mer vägar ger mer välstånd, måste stå för detta, och inte kamouflera sin ståndpunkt med fluff-fluff om miljö och klimat. Och miljörörelsen skulle nog tjäna på att försöka förstå hur den traditionella vägbyggarkontingenten resonerar. Att bara banka fakta i skallen verkar ju inte fungera.
Att diskutera hur en hållbar bilism skulle kunna se ut, borde vara intressant. Ett system där smart samhällsplanering eliminerat en del av res- och transportbehovet. En bilism där man, trots energi- och klimatrestriktioner, kan använda bilen till sådant där den ger kvaliteter som svårligen uppnås i andra system, genom att vi ersatt den med smartare, effektivare lösningar för sådana resor och transporter där andra system fungerar lika bra eller bättre.
Att få till en saklig och seriös diskussion i denna riktning skulle kännas betydligt mer meningsfullt än dagens pajkastning. Och ge bättre möjligheter att behålla bilen som frihetsinstrument.
Etiketter: bilar, hållbarhet