Förvänta dig en lysande framtid, eller?

I veckan när jag var i Stockholm snappade jag åt mej ett par böcker på Pocket på stationen på väg till tåget. (Jag betalade för dem alltså - men missade nästan tåget..). Det var Nextopia av handelsprofessorn Michael Dahlén, och Bicycle Diaries av Talking Heads-sångaren David Byrne. Jag borde inte köpt någon eftersom jag har högar med halv- och olästa intressanta böcker både på jobbet och här hemma.

Men nu har jag snabbläst Nextopia, på tåget, på crosstrainern och i sängen. Kul och också intressant. Utanpå omslaget sitter Dahlén med sitt långa hår och svartmålade naglar och är hur cool som helst. Jag hade nästan bestämt för att inte läsa boken, den verkade så hajpad och vissa av Dahléns krönikor i Veckans affärer har varit så aningslösa. Och hela grejen ringde varningsklockor om överkonsumtion etc. Men nu är det gjort.

Nextopia handlar om förväntningssamhället. Där i morgon är viktigare än idag. Där man inte kan vara lycklig mer än högst tre månader, sen behövs nya kickar. Oftast mycket snabbare. I vår globala, uppkopplade värld är allt tillgängligt nu och alltid. Och så fort ett behov är tillfredsställt finns alltid nya kickar att se fram emot.

Det allt högre tempot accelererar konsumtionen och och blir ett slags överljudskonsumtion, skriver Dahlén. Och här kommer Dahléns försök att i slutet av boken diskutera resurs- och miljöfrågan: "När den utvecklas till överljudkonsumtion förvandlas vår ökande konsumtion och drift att ta del av fler möjligheter inte nödvändigtvis till överkonsumtion. Genom att skynda på konsumtionen tar vi mindre bitar av fler saker. Och eftersom vi fortsätter att konsumera en kontinuerligt ökande mängd möjligheter och produkter, kan vi samtidigt skynda på konsumtionenför att göra av med mindre av varje enskild möjlighet och produkt."

Nån mer än jag som tycker att det låter som snömos? Det är just överljudskonsumtionen av supermånga onödiga produkter som vi inte behöver, som tillverkas av fattiga människor i vår periferi (som Alf Hornborg säger) , som är ett av dagens stora miljö-, resurs- och jämlikhetsproblem.

Jag känner igen resonemangen. Vi har en utveckling som i stort är ohållbar, men en liten, liten del av den kan göras på ett sätt som i någon mån inte är lika illa. Som flygets gröna inflygningar t ex. Allt bottnar i en okunnighet om ekologi, eller bara en stark övertro på det man brukar kalla ekologisk modernisering.

Då tror jag möjligen det kan ligga något lite, lite mer i det andra två delarna i Dahléns försök att på slutet av boken diskutera miljö- och resursproblematiken. Som att man genom att konsumera förväntningar, mer än verkliga produkter, kan resursförbrukningen minska. Och att förväntningar driver innovation, som kommer att göra att vi klarar planetens framtid.

Jag tror att det är ungefär det som min vän, superföreläsaren Troed Troedsson, menar när han säger att vi skall vara kortsiktiga istället för långsiktiga. Allting utvecklas och blir bättre, så därför är det smartare att inte låsa upp sig i långsiktiga lösningar.

Jag tror inte att vare sig Dahlén eller Troed har rätt i detta fall. I en värld av begränsade resurser måste vi vara långsiktiga. Men naturligtvis samtidigt flexibla och konstruera framtiden på ett sätt så att den kan återanvändas, förnyas och återvinnas.

Då, och bara då, tror jag vi kan förvänta oss en bra framtid.

Dyr spårvagn och haggis

Edinburgh är en trevlig stad. Särskilt den gamla charmiga delen med slottet och täta gränder, massor av bra restaurangen, pubar med live-musik varje kväll osv. Och massor av turister. Här är lika mycket turister som vore det mitt i sommaren. Vi har nu ägnat ett par dagar åt alla sevärdheter som läckra skotska parlamentsbyggnaden ritad av spanske arkitekten Enric Miralles (tack Dan F), Edinburgh Castle, hamnstadsddelen Leith (med både gentrifierad Docklands/Hammarby Sjöstad/Västra Hamnen-arkitektur och gammal hamnsjåarmiljö) Mary King Close, underjordisk stadsdel som återfunnits, whiskyturer osv. Och på frukostbuffén på hotellet finns haggis, även om jag inte gillar det särskilt mycket.

Här bor ca 400.000 personer, som ett Göteborg. Mycket känns betydligt mer småskaligt än Sveriges framsida dock. Och antalet småaffärer är större än någonstans i Sverige.

Trafiken är dock intensiv, och ganska hetsig. Känns som väldigt långa väntetider för fotgängarna i signaler, men folk väntar snällt. Buss-systemet fungerar bra och har hög turtäthet, och en del egna banor. Och spårvagnsspåren till den blivande spårvägen, som skulle invigts nästa år, men är skjutet på framtiden, ligger redan på plats i stora delar av staden.

Fick höra en hel del om detta när jag och dottern var på föreläsning av kollegan och vännen Tom Rye, som är professor i Transport Policy och Mobility Management, i dag söndag kväll 17-18. Han hade lovat att föreläsa om Skottlands trafikplanering för en studieresegrupp från norska TÖI, Transport Ekonomisk Institut. Så jag fick både träffa Tom och några kollegor från TÖI. Tom och jag hann också byta några ord om en ny EU-ansökan vi skall ge oss in i. Och så fick jag se dotterns universitetscampus på Napier-universitetet. Och se bild på Toms 3 veckor gamla tvillingar. Innan han snabbt cyklade hem för att hjälpa till med blöjbyte och annat.

Spårvagnsbygget har stoppats i olika omgångar på grund av konstraktsproblem med dem som bygger. Och på grund av att pengarna tagit slut. Notan är redan upp i 450 milj pund. Och skotska staten vill inte skjuta till mer pengar. Vilket inneburit att delen som skulle gå till hamnstadsdelen Leith, som en del i stadsförnyelsen för att lyfta vissa nedgångna områden, är lagd på is. Och demonstrationsspårvagnen som står uppställd på Princess Street, känns ganska ensam, och frågan är hur länge den blir det.

Busstrafiken har ökat rejält under senare år, och det finns nog plats för spårvagn, men nätet är dåligt samordnat med busstrafiken.

Hoppas att de svenska orter som funderar på spårvagn tänker på detta. Allt måste hänga samman i ETT system.

Idag kör jag SUV

Sitter i Diners-loungen på Kastrup på väg med hustrun för att hälsa på dottern som är i Edinburgh och pluggar Transport Policy. Kommer att tänka på den bok som jag just börjat läsa, "The politics of climate change" av Anthony Giddens, sociologiprofessor i Cambridge.

I den pekar han på SUV-förarna och påpekar att de flesta av oss kör SUV. Det vill säga vi gör saker som vi vet inte alls stämmer med hur vi borde bete oss utifrån den kunskap vi har. Som jag gör idag, när jag flyger till Edinburgh (även om jag klimatkompenserar).

Vi gör det för att alla andra gör det, för att mitt eget bidrag är så litet, och för att det måste till övergripande politiska beslut om nåt skall hända. Ni kan argumenten....

Hur kan vi ändra på detta? Enda sättet är nog att ändra den sociala normen, då börjar saker hända. En intressant artikel i Wall Street Paper häromdagen, som jag fick av en medarbetare (tack Malena) som för Trivectors räkning varit ute och flugit....., pekar på just detta, med ett flertal intressanta exempel.

När man började ta betalt för plastkassarna i USA (plastkassar verkar vara viktig antimiljösymbol i många länder) så sjönk andelen som använde dem drastiskt. Inte för att de kostade en liten slant, utan för att man måste be om dem, och då avslöja för personer runt om kring att jag är en sådan som använder dessa miljöovänliga varor.

Hur gör vi hållbara transporter till social norm? Det går är jag övertygad om. Vi på Trivector har ju jobbat hårt för att resa med tåg i så stor utsträckning som möjligt. Och när det gäller resor Skåne - Stockholm, ligger vi nu på 95% tåg.

Min svärfar och Alvedon

Min svärfar blev 93 år. Han var företagare i Eslöv och grundade ett tryckeri som höll på med lotter. Företaget blev stort och finns fortfarande kvar, och drivs av son och sonsöner.

Svärfar var uppfinnare. Han hittade på en massa kluriga lotter och lotterisystem. Om du nån gång varit på en föreningsfest eller liknande där det varit ett lotteri är sannolikheten stor att du tagit en lott från en lottring, uppfunnen av honom. Och den sk 21-lotten, med tre flikar man river upp, är också hans verk. Alla hans kluriga uppfinningar har gett jobb åt massor av människor, och ingen har blivit utfattig på att köpa denna typ av lotter.

Av bara farten fortsatte han att uppfinna även utanför jobbet. Båda sånt som behövde uppfinnas, och sånt som redan fanns. Både smarta lösningar i hemmet, och sådant som en hållare för bröd och kniv som gjorde att man fick lika tjocka brödskivor, en ganska kass gardinstång osv.

Kommer att tänka på dessa uppfinningar när jag sent i går kväll på väg till tåget gick förbi en reklampelare som gör reklam för "Alvedon i smart Pocket Pack". Alltså en helt onödig plastask, med en speciell form som tydligen innehåller Alvedon-kartor i samma speciella form. "Nu är det slut med tufsiga och tillplattade Alvedon®-paket i väskan eller avrivna tabletter i blister med vassa kanter som gör hål i fickan" står det på deras webbplats.

Hur många har känt att huvudvärkstabletter i de vanliga piller-kartorna utgör ett problem och måste åtgärdas med en ny plastask? Jag tycker själv att det funkar utmärkt att ha dem som de är i fickor, väskor och necessärer.

För inne i asken ligger de 16 tabletterna inte lösa som de gjorde i de plåtaskar för Magnecyl som min svärfar och mina föräldrar hade. När skall vi sluta att tillverka onödigt skräp typ fickaskar för huvudvärkstabletter?

Och annars kunde de väl göra som min svärfar - bara göra ett ex till sej själv?

PS. Pocket pack heter väl fickförpackning på svenska? För inte har väl GlaxoKlineSmith börjat satsa på böcker? DS

PS2. Detta är blogginlägg nr 990. Det är 10 kvar till 1000, och vad skall jag göra sen? Lägga ner? Bygga om? Starta ny?DS2

Bra och dålig kollektivtrafik

På tåget från Stockholm igen. Försenat 20 min för att vi åker via Nyköping pga av nåt fel på spåret vid Järna. Carlgren åker väl aldrig tåg så det är väl därför han stillatigande kan se på när pengarna till underhåll av tågsystemet minskar när det borde ökas. Inte många politiker man ser på alla de gånger jag åker tåg. Och andelen minskar nog drastiskt nu när Karin Svensson-Schmidt inte sitter i riksdagen längre. Ännu ett av miljöpartiets valtaktiska missar. Och därför missar Sverige den kanske mest trafikkunniga politiker vi haft i riksdagen, vilket även hennes politiska motståndare brukar medge.

Har varit två dagar på kontoret i Stockholm och på olika möten. Med Svensk Kollektivtrafik om fördubblingsarbetet, och flera interna möten om stort projekt med mobility management i Nacka Strand och Sickla, om trafikkonsekvenser av Lidingös översiktsplan och Stockholms BRT (Bus Rapid Transit) strategi. Och som vanligt trevliga och givande diskussioner med våra medarbetare på Trivectors Stockholmskontor (vi söker fler just nu, kolla på webbplatsen.

I går kväll höll jag en föreläsning för Lidingös politiker om hållbara transporter - som en del i arbetet med deras miljöplan. Vi var två externa föreläsare. Det var jag och Stockholms trafik- och miljöborgarråd Ulla Hamilton som pratade om Stockholms miljöarbete. Som på många sätt är imponerande och framåtsträvande, även om mycket naturligtvis finns kvar att göra. Vi pratades vid efteråt om städernas roll i miljö- och klimatarbetet och hade nog en liknande bild, nämligen att städerna spelar en mycket stor och viktig roll, 75% av Europas befolkning bor t ex i städer, och 40% av vägtrafikens utsläpp genereras i städer. Enligt Ulla skall Stockholmarnas koldioxidutsläpp sänkas från 3,6 ton/inv till 3 ton 2015. Undrar om siffran inkluderar utrikes flygresor och konsumtion? Medelsvensken ligger då på ca 10 ton.

En av anledningarna till att Stockholmarna ligger så pass lågt är fjärrvärme med hög andel förnyelsebart bränsle, och naturligtvis den goda kollektivtrafiken. Som jag som så ofta imponerades av. Tunnelbana till Ropsten och sen buss med snabb koppling, så hela resan från kontoret till Lidingö stadshus gick på ca 20 min. Och med så hög turtäthet även 20.30 på kvällen när jag åkte tillbaka att man inte behöver hålla reda på tidtabellen. Och den lilla bussgatan i Lidingö centrum som heter Bussgatan hade justerats av trånande Lidingöbor till Pussgatan. Bara en sån sak.

Toaletter är bättre än spårtaxi

Den ekologiska moderniseringen, dvs i praktiken ett "green light"-synsätt, är det idag förhärskande synsättet för hur vi skall åstadkomma ett hållbart samhälle. Det är detta synsätt som genomsyrar det mesta av de ansträngningar som idag görs för att i någon mån gå i riktning mot större hållbarhet. En mycket viktig del av denna ekologiska modernisering är en stark tro på att tekniken skall göra en stor del av jobbet.

Och min bild efter att i 15 år jobbat med frågor om miljö och hållbarhet är att om det bara är teknik och byggande inblandat går det alltid att få fram pengar till olika former av projekt. Inom transportforskningen är det alltid projekt som innehåller teknik som får mest pengar. Alldeles i dagarna har Energimyndigheten pytsat in 80 friska miljoner till nya forskningsprogrammet Energieffektiva vägfordon. Det handlar om elbilar, hybrider, fordon med effektiva förbränningsmotorer osv.

Men hallå, på bilsalongen i Paris i förra veckan visade Renault/Nissan, upp elbilar som går att köpa idag. Och en drös märken har modeller som börjar säljas 2012. Varför skall vi då satsa statens skattebetalarnas forskningspengar på detta som sker ändå? Toyota har byggt hybrider i 10 år som den övriga bilindustrin skrattade åt. Låt de delar av bilindustrin som inte klarar av att modernisera sig försvinna - som i all andra branscher. Jo, jag vet att det behövs statliga satsningar ibland för att ny teknik skall komma fram - men är inte detta ett uppvaknande 5-10 år försent?

Och nyttan med elbilar är ju dessutom starkt beroende av hur elen produceras. Richard Pike, chef för Royal Society of of Chemistry i Storbrittanien, har enligt en artikel i nya numret av Economist räknat ut att om alla bilar där byttes mot elbilar, med 150 miljarder pund i statliga subventioner, skulle koldioxidutsläppen med dagens elmix minska med 2%. I Sverige blir kalkylen såklart bättre, frågan är hur bra om man gör en riktig livscykelanalys?

Och våra branschkollegor Vectura har fått 800.000! för att tala om vilken av de tre städerna Stockholm, Uppsala eller Södertälje som skall få Sveriges första spårtaxibana. Här finns en stark övertro på att dessa system på något sätt skulle kunna bidra till ökad hållbarhet. Och jag tänker inte gå in i nån ny debatt om dessa system - som läsare av denna blogg vet så tror jag inte på dem. Och det beror inte på att jag tror att det är tekniskt omöjligt att bygga dem - bara onödigt och socialt och stadsbyggnadsmässigt svårt eller omöjligt.

Problemet med vår fascination för teknik och maskiner är att maskinerna inte kommer att rädda världen. Plockade fram Alf Hornborgs tio år gamla bok "The power of the machine", som i våras kommit på svenska (den är nog mer lättläst...) för att påminna mej om att maskinerna är helt beroende av råvaror som oftast nån fattig arbetare i nån gruva grävt fram, som inte har råd att köpa den teknik som byggs av råvarorna. Arbetarna i de latinamerikanska koppargruvorna (peak koppar beräknas infalla 2044 enl septembernumret av Scientific American), eller sockerrörsarbetarna i Brasilien, får sällan tillgång till de maskiner där resultatet av deras vedermödor används. Ett undantag tycks finnas. Idag har fler människor tillgång till en mobiltelefon än som har tillgång till en riktig toalett. Vilket i sig känns som en inte helt riktig prioritering.

Och räknar man in allt arbete som gått åt till från utvinningen av råvaror, konstruktion, byggande, distribustion osv ger maskinerna nästan aldrig den stora nytta vi tillskriver dem. Nyttan bygger på att det finns en periferi där lönekostnaden är låg. Och denna periferi flyttas hela tiden efterhand som förhållanden förbättras i de tidigare låglöneländerna.

Jag förstår att det är sexigare att satsa på forskning om ny teknik än om effektivisering, ekonomiska styrmedel, smart samhällsplanering och mobility management. Men samhällsekonomiskt är dessa sätt oftast billigare och vi kommer i längden inte ha råd att satsa allt på en häst - i den heliga materiella tillväxtens namn. Och varken miljön eller jordens resurser kommer att räcka till. Miljökatastrofen i Ungern visar på ett av problemen med vår hunger efter teknik.

Länkar:

Energimyndigheten satsar mer på elbilar

New York Times om mobiler och toaletter

Alf Hornborg i DN om maskinen som fetisch

Var skall Sveriges spårtaxibana byggas?

Economist om elbilarna

How much is left - Scientific American

Ta inte ner skylten

I lördags var vi på ett trevligt bröllop i Karlskrona (tack till Anna &Stefan). Vi körde bil dit, vet egentligen inte varför - kanske var det en omedveten handling kopplad till allt tågelände som numera är legio.

På de 18 milen dit längs E22, och hem på söndagen, passerade vi hela spannet av hastighetsgränser: 50-60-70-80-90-100-110. Och jag som alltid anstränger mig till max för att hålla hastighetsgränserna fick jobbigt att hålla reda på vad som gällde.

Jag tror att det behövs betydligt fler skyltar, som upprepar vilken hastighet som gäller. Nu var jag osäker många gånger. Naturligtvis skall man ju helst känna med hjälp av vägens utformning vad som gäller, men att skilja på 10 km fram och tillbaka klarar inte ens jag som trafikplanerare. Och min GPS var inte uppdaterad med de nya gränserna. Frågan är om Trafikverkets databas NVDB ens hunnit med detta?

Man har ju sedan många år rensat bort många onödiga skyltar för att inte bluddra ner trafikmiljön med informationsbrus. men nu är det dags att skruva upp nya igen. Eller skall vi bara som brukligt i Sverige se skyltarna som en rekommendation?

Det kommer att dröja många år innan vi får ISA, dvs Intelligent Stöd för HastighetsAnpassning i alla bilar. Och till dess behövs fler skyltar.

PS. Länge sen jag skrev om musik. Just nu rullar tre nya bluesplattor i min iPhone när jag går till jobbet, eller sitter på tåget. Ingen av dem verkar ha fått kanonkritik, men jag gillar dem alla tre. Ingen av de tre är egentligen kända för att spela blues, men alla tre är vita, och i 60-årsåldern så de börjar väl helt enkelt söka sig till rötterna.

Mojo, Tom Petty and the Heartbreakers - med tydliga reminiscenser av Allman Brothers Band, och bara det är ju bra. Lyssna t ex på inledande Jefferson Jericho Blues. Greg Allman skulle gillat den. Sett ur Pettys produktion är det en mellanplatta, men ingen dålig sådan.

Bingo!, Steve Miller Band. Steve Miller har inte gjort en platta på 17 år. Men här är en bluesplatta med covers på blueslåtar av BB King etc. Jag tycker det låter både Steve Ray Vaughn och Peter Green. Och på några av låtarna hoppar en annan supergitarrist in: Joe Satriani. Riktig bra vit bluesplatta. Lyssna på Chicagobluesiga Look on Younder wall.

Memphis Blues, Cyndi Lauper är kanske den mest oväntade av de tre trots allt. Har fått kritik för att Laupers röst inte är en bluesröst. Men jag tycker hon kompenserar det väl med bluesig inlevelse, och äkta svarta Memphis-musiker i bandet. Och sen mitt besök i Memphis förra året är jag såld på Memphis-blues. Lyssna på duetten med BB King i Early in the mornin'. DS.

Alla kommer fram?

Alla organisationer skall ha en vision. Vi på Trivector har t ex som vision att "vi är Sveriges ledande aktör vad det gäller att utveckla, förmedla och använda kunskap om framtidens bättre trafik". En vision är det man strävar mot men inte nödvändigtvis måste nå, jämför nollvisionen.

Idag fick jag koll på vad som är det nya Trafikverkets vision. Den låter så här: Alla kommer fram, smidigt, grönt och tryggt.

Jag kan riktigt se hur vännerna på verket brottas med denna formulering. Alla skall med, alla skall fram. Det måste gå smidigt, och gudbevars skall ju miljön med på något sätt. Och så skall det upplevas säkert, dvs det skall vara tryggt. Lite för alla.

Industrin och företagen får sin framkomlighet. De vanliga resenärerna vill så klart att det skall smidigt, och tryggt och miljömuppar som jag vill att det skall ske på ett grönt sätt. Voila!

Men frågan är om den här visionen ger möjlighet till måluppfyllelse av de transportpolitiska målen som vi fick i maj 2009? "Det övergripande målet för svensk transportpolitik är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgare och näringsliv i hela landet".

Till detta övergripande mål finns nämligen funktionsmålet "tillgänglighet", som handlar om den funktion som transportsystemet skall ha. Funktionsmålet handlar om att skapa tillgänglighet för resor och transporter. "Transportsystemets utformning, funktion och användning ska medverka till att ge alla en grundläggande tillgänglighet med god kvalitet och användbarhet samt bidra till utvecklingskraft i hela landet. Samtidigt ska transportsystemet vara jämställt, det vill säga likvärdigt svara mot kvinnors respektive mäns transportbehov."

Som läsare av den här bloggen vet så är jag en stark förespråkare för att vi måste sluta fokusera på rörlighet och istället fokusera på tillgänglighet. Rörligheten är bara ett medel för att uppnå målet, som är tillgänglighet.

Den nya visionen tycks mer handla om framkomlighet än tillgänglighet. Visst låter det sympatiskt med att alla kommer fram. Men om alla skall komma fram, vilket implicerar när du vill, med vilket färdmedel du vill, måste vi bygga bort alla flaskhalsar och all trängsel. Och då är vi mycket nära det paradigm "predict and provide" som skapat dagens system med ständiga försök att "tillgodose behovet" av transporter, ett behov som just skapas av det system vi bygger. Och som enligt forskning och erfarenhet aldrig kan mättas.

Diskursen, hur vi pratar om olika saker, får betydelse för hur de uppfattas. Därför är orden viktiga. Och jag tycker mig känna en glidning bort från att fokusera på tillgänglighet, även om ordet rörlighet inte finns med.

Eller har jag fel? Är det helt enkelt så att man efter de senaste årens kaos inom tågtrafiken tycker att det är en lagom vision att man faktiskt kommer fram? Nej det ligger kanske snarare i att man inte är det "Tillgänglighetsverk" som jag hoppades när man slog samman de tidigare trafikverken. Ett sådant hade nog snarare haft som vision att "Skapa god tillgänglighet till alla aktiviteter", fast mycket bättre uttryckt. Kom gärna med förslag på hur!