Nr 1000: Tusan så trist jubileumsinlägg....

Detta är inlägg nummer 1000 på denna blogg. Trist att ämnet skulle bli så dystopiskt. Å andra sidan kan den som läser de här fem årens bloggande (jag gör det just nu för att välja ut de som skall vara med i den bloggpocket som kommer), se att mycket har handlat om att pendla mellan hopp och förtvivlan när det gäller klimat och miljöfrågor. Och man kan också se att det på dessa 5 år har blivit allt mer uppenbart att vi måste få till mycket mer åtgärder inom klimat- och miljöområdet. Men att det ännu inte händer mycket....

Just nu är det högkonjunktur för att diskontera ner förväntningarna inför klimatmötet COP16 som börjar i Cancun, Mexico på måndag. Eftersom förväntningarna i fjol inför COP 15 i Köpenhamn var skyhöga, och resultatet väldigt klent, så verkar inte någon tro på ett resultat i Cancun heller.

Förra fredan hörde jag Björn Stigson från WBCSD, World Business Council for Sustainable Development i Västerås säga att han inte tror att vi nånsin får ett avtal. Och att det blir de enskilda länderna och företagen som får lösa problemet. Och han borde veta, eftersom han är rådgivare i klimatfrågan både åt den kinesiska och amerikanska regeringen.

Idag när The Economist kommer med morgontidningen så är rubriken på framsidan: "How to live with climate change."

I både ledaren och en mycket faktaspäckad artikel (som ännu inte finns på webben) säger man i princip samma sak. Det blir inget avtal - inte nu i alla fall. Precis som klimatforskarna säger så kommer vi inte att klara tvågradersmålet. Efter 20 års klimatförhandlingar följer världen i princip "business as usual" scenariot. Även med de självpåtagna utsläppsminskningar som kom i det urvattnade Köpenhamnsackordet så går det åt skogen.

I World Energy Outlook 2010 som kom för snart två veckor sen har man gjort en bedömning av vad åtagandena i Köpenhamnsackordet leder till och det visar på en höjning av medletemperaturen på 3,5 grader till 2100. Alltså långt från de tvågradersmål som nu allt mer tycks som en önskedröm, säger många klimatforskare.

Fast Södras VD Leif Brodén, som jag tyckte yrade mer än lite när han pratade på Växjösamtalet där jag också var och pratade för ett par veckor sen, tyckte att Köpenhamnsackordet var mycket bra för att det till stor del handlade om att rädda regnskogen. Och det är ju bra. Men det räcker alltså inte alls till.

Artikeln i dagens Economist handlar om anpassning. Om vi nu inte klarar att få ner utsläppen så får vi göra anpassningsåtgärder. Och anpassning har inte varit så populärt bland miljöfolk, som att fisa vid middagsbordet, säger artikeln. Och jag har själv tyckt likadant. Jobba för att få ner utsläppen istället. Men eftersom vi redan nu ser effekterna av klimatförändringarna är det nog dags att planera. Planera för att hantera havsnivåhöjning, brist på vatten och mat och för flyktingströmmar.

Klimatet oroar många (men inte de som har makten att lösa det tydligen). I går skrev Svenska Dagbladet om att 256 av världens största globala investerare har ett kraftfullt budskap till regeringar och beslutsfattare runt om i världen och till klimatförhandlarna i Cancún: Agera nu i kampen mot klimatförändringarna eller riskera ekonomiska avbrott mycket allvarligare än den senaste finanskrisen. Kan inte detta bita på alla de regeringar som inte vågar ta till åtgärder mot klimatet för att det skulle skada ekonomin? Kanske de fattar att det blir mycket större skador på ekonomin om vi väntar, vilket Stern räknade fram redan 2006.

Så vi behöver åtgärder mot utsläppen och inte bara anpassning. För som ledaren i The Economist skriver i sista stycket:

None of this will make climate change all right. It remains the craziest experiment mankind has ever conducted. Maybe in the long run it will be brought under control. For the foreseeable future, though, the mercury will continue to rise, and the human race must live with the problem as best it can.

Så nu har jag skrivit 1000 inlägg. Frågan är om jag skall fortsätta? Är det meningsfullt? Gör det nån nytta? Vill nån läsa mer?

Länkar:

Economist ledare

SvD om investerarnas upprop

Investerarnas upprop

Kanelbullens dag

Sitter på tåget (10 min sena just nu..) hem från Stockholm efter 1,5 dag på slutkonferensen för projektet "Den Goda Staden". DGS har pågått i 6 år, som ett samarbete mellan Trafikverket, Boverket, Sveriges kommuner och landsting, och de tre kommunerna Uppsala, Norrköping och Jönköping.

Man har helt enkelt velat demonstrera hur man genom samarbete mellan verken och kommunerna kan komma mycket längre i att skapa den goda staden. Man har haft årliga välbesökta konferenser. I fjol var jag en av huvudtalarna, och det var mycket folk så jag tänkte att det kanske var bra att vara på plats i år också. Är inte lika säker nu....

Och nu var det alltså dags för slutkonferens. Och politiker och tjänstemän från de tre kommunerna, och forskare och experter berättade om varför detta blivit så bra. Och vill man veta varför så stavas orsaken helt enkelt "kanelbulle".

I vartenda föredrag berättade man om att allt gått så bra tack vare det goda samarbetet. Och att bara man fick fram kaffe och kanelbullar så löste sig allt.

Det blev två ganska sega dagar trots allt. "If you seen one kanelbulle, you've seen them all". En bra paneldiskussion igår, ledd av KTH-professorn Göran Cars, som jag känner väl sedan vår tid i Stadsmiljörådet (vila i frid), var nog största behållningen. Resten kunde vi tagit på resten av eftermiddagen igår. En halv dag sen hade vi förstått budskapet: se till att ha en gemensam målbild och ät mycket kanelbullar så skapar vi den goda staden.

Allvarligt talat så var det ganska dålig stuns i de flesta föredragen, med tanke på att det skulle vara en sammanfattning av 6 års projekt. Jag tror att projektet gett massor av bra saker för de tre kommunerna, och man har producerat ganska många bra rapporter längs vägen, så därför kunde man väntat sig mer tycker jag.

Men kanske är det bara jag som har varit på för många konferenser, och arbetat med för många processer om att skapa målbilder, samverka etc genom åren. Och kanske var min besvikelse och grundad på att detta var den enda konferensen hittills i år som jag varit på utan att prata själv, och att jag alltså själv valt att lägga 1,5 dagar på detta.

Trivector var dock representerat med två andra föredrag. På pappret - det ena fick vi inte hålla för Trafikverket meddelade dagen före att det skulle hållas av en arg ung dam som suttit med i delprojektets referensgrupp och tydligen hade tolkningsföreträde för de definitioner vi ansett vara viktiga att sammanlänka med hur övriga världen, forskare och Trafikverket, ser på dessa frågor. Vissa tycker att man kan behandla konsulter hur som helst...

Nåja många trevliga och intressanta diskussioner med några av de trehundra deltagarna blev det. Och ett par ingångar till nya uppdrag....

Att handla rätt är inte lätt

Gårdagens Sydsvenskan innehåller flera sidor om shopping. "Shoppingpåsen växer i Skåne" står det på första sidan.

Vi blir rikare för varje år, och då handlar vi för mer pengar. Det enkla faktumet, som bygger på att vi utnyttjar en fattig periferi nånstans i världen, långt bort, och där i snabb takt förbrukar råvaror och mänskliga resurser, utnyttjas av fastighetsutvecklare och handel. Och naturligtvis av oss kunder som fyller köpladorna.

Och på något sätt så fortsätter paradigmet med att bygga dessa stora köpcentra utanför, eller i utkanten av staden, att vara det dominerande. Även om de köpcentrum som ligger längre bort får allt svårare. Ett besök på Center Syd, vid E6 utanför lilla Löddeköpinge, vittnar om att sajten deadmalls.com snart får ett nytt tillskott.

Allt bygger på bilen. Stora gratisparkeringar lockar bilisterna, som vägrar att åka in i städerna för att man får betala för parkeringen där, låter det. En biträdande professor i marknadsföring i Lund, Johan Anselmsson, säger att "bilen måste välkomnas till centrum". Intressant, jag trodde annars att det var kunderna som var viktiga. Men fokuseringen på bilen är så stark att t o m en professor, nåja biträdande, i marknadsföring går på det vanliga utan bilen stannar Sverige-tugget. Och att han inte är påläst om utvecklingen i USA är uppenbart. De senaste 2-3 åren har 400 av de 2000 största köpcentrumen där stängt.

Det är samhället som försett oss, och fastighetsbolagen, med den stora och utmärkta vägkapacitet som är en av förutsättningarna för externhandeln. Och det är samhället som på så sätt starkt prioriterar de som har bil och struntar i de 25% som inte har tillgång till bil. Vi har Europas mest externhandelsvänliga lagstiftning, och också mest externhandelsyta per invånare.

Och hela branschen verkar festa på som om köpfesten skulle fortsätta i all evighet, oavsett trender, konjunktur, resurstillgång och miljö. I västskåne finns idag 345000 kvm handelsyta i dessa megacentra. Och de skall 2012 få tillskott av ytterligare 78000 kvm med nya Emporia, som blir störst i norra Europa, och som kommer att ligga i Hyllie, nära Arenan och nya tågstationen. Och de som jobbar med Emporia visar i alla fall någon liten förståelse för att man sitter i ett bra läge för kollektivtrafiken:

– Tittar man på Stockholm är det naturligt att sätta sig på pendeln om man ska in till stan eller om man ska ut till ett köpcentrum och handla. Vi är inte riktigt där ännu, men jag är övertygad om att det kommer, säger Anders Malmgren.

Att inte alla dessa köpcentra kommer att överleva tror jag inte man behöver vara Einstein för att förstå. Restriktioner av olika slag kommer att påverka dem. Och om inte våra politiker förstår det så kommer energipris, resursbrist (peak everything), högre standard och högre löner i utvecklingsländerna, och klimatrestriktioner att på sikt göra åtminstone de sämst belägna köpcentrumen mindre attraktiva. Och då finns risken att vi står där med en handelsstruktur som inte alls passar.

I flera svenska städer har jag varit med om processer när stora köpcentra, IKEA etc, kommit till staden. Och då har jag försökt påverka så att bussen skulle få sin hållplats direkt utanför entrén. men ingenstans har detta lyckats. Busshållplatsen hamnar alltid så att man måste promenera genom stora parkeringsytor för att komma till entrén. För inte vill kommunerna ställa denna typ av krav för då kan ju etableringen hamna i en annan kommun....

Länkar:

Bilen i centrum

Storleken är det viktiga

En vanlig dag på jobbet

I morse intervjuade vi för fler anställda till vårt Stockholmskontor. Den här gången en tysk som hittat Trivector bl a genom min blogg. Han gillade allt på min blogg, utom att jag inte är odelat positiv till cykelhjälmar. Trevlig kille.

Sen hann vi med ett snabbt möte om ett uppdrag kring Promenadstaden, dvs hur Stockholm skall använda idéerna i sin översiktsplan, för att konkret förbättra för gångtrafiken.

Efter lunch var det dags för att vara med på starten av LETS2050 årskonferens. LETS2050 är ett stort forskningsprogram om energi och transporter som vi på Trivector deltar i tillsammans med forskare från Lunds Universitet. Där lyssnade jag på inledingstalaren Hugh Compston, prof of politics från Cardiff University som pratade om "How governments can cut emissions and still win elections". Ett mycket intressant föredrag med en lång rad tips hur man kan gå tillväga. Några saker av de 20-tal som jag antecknade var: ta fighten med klimatskeptikerna - annars sätter de agendan, betona de moraliska aspekterna, centralisera makten över planeringen och satsa på policies med spillover effekt - dvs om man agerar hållbart inom ett område gör man det ofta inom andra också.

Hann också höra fyra spännande föredrag av fyra LETS-forskare om rebound och spillover-effekter, om frivilliga klimatåtaganden, om ohållbara konsumtionsmönster (Kg CO2/kr biobiljett 0,0010 och för utrikes resa 0,15), och hur lagar kan styra mot bättre energieffektivitet i byggnader.

Sen snabbt till Malmö för ett möte med Region Skåne, i nya snygga regionhuset, om ett uppdrag som handlar om en verksamhetsplan för vad de skall satsa på inom hållbara transportsystem och hållbar stadsutveckling, inom de områden där regionen bör agera för att ingen annan gör det. Dvs rakt från forskningen till praktiken inom samma område. Fick bl a lära mig att Sturups flygplats nu är klimatneutral. Halleluja - ja själva flygplatsen alltså. Glyttigt om du frågar mej.

Nu har jag förberett morgondagens styrelsemöte med Trafiktekniska Föreningen. Och packat för smokingmiddag i Västerås på fredag. Mailat exjobbsidéer till min dotter i Edinburgh.

Och nu sitter jag och planerar för den bloggpocket som det skall bli av de bästa inläggen på denna blogg som om tre! inlägg fyller 1000 inlägg. Har du någon favorit så maila gärna. Boken planeras komma ut till Transportforum i Linköping i januari.

Länk: LETS2050

Ta i trä - och klara klimatet

Var i Växjö torsdag kväll och fredag på "Växjösamtalet", en konferens som på sjunde året hade rubriken "Vad håller i längden? Vägval för staden och byggandet".

På torsdagen var det bl a invigning av utställningen "Träkänsla" på Smålands museum. Invigingstalare var Gert Wingårdh, ni vet kändisarkitekten som gillar höghus och monumentbyggnader. Jag kom inte förrän på slutet så jag vet inte riktigt vad han sade. Intressant var att strax efter pratade Thomas Hellquist om vikten av att arkitekturen hänger samman med stadens uttryck. Tyckte nog att Wingårdh såg lite bister ut - han verkar ju mest bekänna sig till Rem Koolhas idé med "Fuck the context".

Fredagen innehöll fem inledande debattinlägg, om stadsförnyelse, resurssnålt trähusbyggande, riva eller vårda, vägval inom trafikområdet och Vi vill ha bostad nu! Alla var upplagda med två olika personer med olika infallsvinklar.

Jag lärde mig att i den undersökning som Tyréns gjort om stadstrender handlade 6 av de 10 icke uppfyllda behoven, enligt enkäter till boende, om trafiken. Om att dålig kollektivtrafik, om att man vill ha mer bilfritt etc. Och så såg vi bilder från Swecos svenska småstad Luodian i Kina där ingen flyttat in. Som ett neutronbombat Falköping 1956, typ.

Att trähus är klimatsmartare än betonghus visste jag innan men här fick man en djupare inblick. Och frågan om vad man gör med 60-talets miljonhusbebyggelse diskuterades också. Det kan kosta lika mycket per kvadratmeter att renovera till framtidens standard när det gäller energiförbrukning, som att bygga nytt. Och river man då eller renoverar man?

Och i min egen del pratade jag om det vägval vi har att faktiskt använda de instrument vi har för att skapa ett hållbart transportsystem. Men att politikerna är fega (och fattar inte att medborgarna vill) införa de åtgärder som behövs.

Björn Hellström, som är akustikprofessor och diskuterade tillsammans med mej berättade att en motorcyklist som kör genom Paris en natt kl 04.00 väcker 100.000 människor. Tur man inte bor i Paris.

Resten av dagen ägnades åt att diskutera de olika ämnena i smågrupper. Våra grupper bestod av politiker, arkitekter och planerare. Och diskussionerna var intressanta och bra tycker jag.

Lite konstigt blev inlägget av Södras VD och koncernchef Leif Brodén mot slutet. Han började med att säga att de flesta VD:ar på hans nivå inte tror på att det finns ett samband mellan koldioxid och och klimatförändringar. Men att han gör det. Men sen lät det som att han gör det bara för att det stämmer bra med att Södra gärna vill odla mer skog som kan ta upp koldioxid. Det är smartare att öka skogens tilläxt, så kan vi låta bilarna fortsätta köra på oljan. Och att använda biobränslet att göra annan energi till uppvärming och el, om jag förstod det rätt. Frågan är va energiforskarna säger -om de håller med...

En intressant dag på det hela taget, som min barndomsidol Ture Sventon skulle ha sagt!

Panta rei - vi lever i en mobilisation

Allting flyter - ingenting står still - allt är i rörelse. Aldrig har han väl haft så rätt som nu den gamle Heraclitus. Vi lever inte längre i en civilisation - utan snarare i en "mobilisation" som sociologen John Urry säger.

I den globala, klickbara världen är allt tillgängligt nu - och avstånden har vi rationaliserat bort med hjälp av bilar, höghastighetståg och flygplan. Visst skall vara barn vara med på minst fem aktiviteter i veckan, som vi kör dem mellan för att hinna med? Och nog är det självklart att vi skall åka på semester utomlands minst 3-4 ggr om året? Och på jobbet skall kurserna ligga utomlands så att vi kan känna oss viktiga och privilegierade och skriva om att vi skall resa på Facebook?

Och uppskattningsvis 95% av alla dessa kilometer (46 km om dagen för en svensk) gör vi med färdmedel som är beroende av fossila drivmedel. Och ca 75-80 % av alla kilometer gör vi med bil. (Sitter just med dessa siffror hämtade från vårt forskningsprojekt om hur vi skulle kunna anpassa oss till en snabbt uppkommen oljekris. Tack Lena för bearbetningen).

Funderade över detta när jag i helgen powerwalkade (fort skall det gå - vill man uppnå motion på kort tid så måste man röra sig fort) ensam längs med havet ute i Barsebäckshamn, där vi tillbringade helgen, för att i någon mån komma från just vardagens snabbhet.

Och min promenad var ju ändå helt uppkopplad: Lyssnade på musik från Spotify i mina bluetooth-kopplade hörlurar. Som alltså hela tiden strömmade i form av digitala bitar via det mobila internet. Med hjälp av appen Runkeeper fick jag med GPS:ens hjälp besked av en vänlig kvinnoröst, som snyggt tonade ner musiken varje kilometer, om medelhastigheten (8.53 per kilometer). Totalt 7,18 kilometer, och 1:04:56 och 458 kalorier senare var jag tillbaka. Då hade musiken tonats ner också av att kompisen Sven ringde och ville ha tips inför sin och hustruns Barcelonaresa på fredag. Panta rei.

Jag hann faktiskt stanna och lägga upp denna bild på Facebook också...

Min ganska lite miljöbelastande snabb-promenad involverade alltså rörlighet av data som strömmade genom mobilt internet, GPS-mottagning och telefonsamtal. Panta rei.

Och nu sitter jag och skriver detta innan jag packar min lilla väska för att gå till nattåget till Stockholm som avgår 23.03. Anställningsintervjuer och kundmöte i morgon. Och titt på eventuellt nya lokaler på onsdag. Och så tåget tillbaka på onsdag. Och då hinner jag inte tillbaka för att träffa hustrun som flyger till Milano på kurs. Panta rei.

På torsdag kväll blir det tåget till Växjö. För tidigt på fredagen skall jag medverka i det årliga "Växjösamtalet" - som i år har temat Vägval. Skall tillsammans med akustikprofessorn Björn Hellström prata om hur framtidens transportsystem i staden kan se ut. Och på lördag kommer hustrun hem från Milano. Panta rei.

Frågan är vad som händer med denna verklighet när energin blir dyr? Vilka resor väljer vi bort? Vad händer om inte allting flyter?

Alla skall till Egypten på höstlovet

Har varit och pratat på danska Folketinget idag. Gick 5 min till tåget, åkte ca 45 min till Kastrup (över bron alltså), bytte till den förarlösa Metron, åkte 10 min och gick 5 min från Kongens Nytorv till Christiansborg där Folketinget sitter. Fick gå igenom en säkerhetskontroll som på flyget, liksom man brukar i Bryssel på olika EU-inrättningar.

Det hela var en konferens ordnad av EPTA, European Parlamentary Technology Assesment, och temat var "Routes to sustainable transport". Jag pratade om Mobility Mangement - a new route to sustainable transport. Det är faktiskt fjärde gången i år som jag pratar Mobility Mangement i Köpenhamn. Och fler ser det ut att bli - man skall äntligen komma igång med ett sådant arbete.

Det var en dag med 17 mycket intressanta föredrag , om policy, teknik, energi, gränsöverskridande trafik etc, dvs allt som hör hemma i EU sammanhang när det gäller transporter. Och det var länge sen jag fick med mig så mycket nytt - och fick bekräftat så mycket av det vi på Trivector sysslar med. Det blev många intressanta diskussioner i de hearingar som följde på föredragen.

Några tankar jag fick med mig: framtidens bränslen kommer att vara biobränslen och el. Men som någon påpekade, för bara 3-4 år sedan var det ingen som pratade el-bilar - så vem vet.

Det kommer dock att bli konkurrens om biomassan, den skall ju räcka till mat och annat också. På sikt blir det nog flyg och båtar som främst använder flytande bränslen som biobränslen.

Bilpooler diskuteras nu intensivt som en del i införandet av elfordon. Och kanske blir ägandet av själva fordonet inte så viktigt i framtiden?

Allra mest intressant vara kanske föredragen från mina vänner och bekanta från Danmark: Lise Drewes Nielsen, prof i Roskilde, Henrik Gudmundsson, forskare på DTU och Peder Jensen, från EEA, European Environment Agency.

Peder höll på att slutföra en studie, med hjälp av bla David Bannister, där man presenterade olika scenarier om hur ett hållbart transportsystem kan se ut, för personer, med olika bakgrund, livsstil etc i olika delar av Europa. Intressanta resultat var t ex att de flesta såg rörligheten som en mänsklig rättighet som ingen får röra. Man ville också ha långsiktiga regler för att veta vad som gäller - inga policybyten vid varje regeringsskifte alltså. Många förslag till åtgärder som dök upp var av typen Mobility management - utan att personerna hade en aning om vad detta är.

En sak som de flesta tycktes ense om var att man hade mycket svårt att tänka sig ett Europa utan flyg.... Vi har vant oss vid att billigt kunna ta oss överallt på jorden. Och detta blir en stor utmaning för oss.

Nu denna vecka skall en stor del av min bekantskapskrets till Egypten, verkar det som. Både folk på jobbet och på Facebook flyr fältet för att hälsa på kamelerna. Verkar vara ett inne-resmål denna höstlovsvecka. Alla som har råd, och de är fler och fler, har ju gjort denna vecka till ytterligare en när vi flyger nånstans där solen lyser. De flesta åker dit för att sola och bada och sitta instängda inom hotellens inhägnader. Min fru vill också dit för solens skull. Har svårt att tänka mig att sitta i ett reservat i ett i övrigt fattigt land.

Hur vi löser framtidens semesterresor hade ingen svar på idag.