Är vi ute och seglar?

Sitter på tåget hem igen. Har pratat hållbara transportsystem för politiker och beslutsfattare i Uppsala län, som jobbar med sin kollektivtrafikstrategi.

Blev ett snabbt in-, snabbt ut-, gig. Jag brukar inte vilja göra så, utan delta i diskussionerna osv. Men idag vill jag hem i tid. Jag skall åka på semester i morgon, och ut och emittera koldioxid. Segling i Kroatien, med goda vänner som är duktiga seglare, är ju i sig en koldioxidsnål verksamhet, men inte resan dit (även om den är klimatkompenserad…).

Har för mycket att göra, så egentligen har jag inte tid, men resan är planerad sen länge. Innan min pappa dog, vilket tog alla reserver, både tidsmässigt och mentalt. Har varit ett tufft schema de senaste veckorna med massor av föredrag, paneler och sen det vanliga VD-jobbet ovanpå.

Och som alla vet så gillar jag inte att flyga av hållbarhetsskäl. Jag försöker alltid att åka tåg så mycket det går. Förra fredagen i Östersund var det bara jag av alla talare som åkte tåg fram och tillbaka. Och så är det ofta, även bland oss i det resande teatersällskapet i hållbarhet.

Och bland den stora majoriteten av västvärldens medelklass, tycks det som. De senaste två veckorna har det kommit två rapporter som uppdaterar oss om läget. En från SMHI, och en från EU och det nederländska miljödepartementet. Och båda är ingen särskilt munter läsning.

EU/Holland-rapporten konstaterar att jordens koldioxidutsläpp under 2010 ökat med 5%, vilket naturligtvis är väldigt mycket och alarmerande. Och den stora ökningen, efter 2009 års nedgång, beror till största delen på att Kina ökar sina utsläpp rejält. Förmodligen är vi i västvärlden medskyldiga eftersom stor del av våra prylar tillverkas där. Och detta struntar ju som bekant regeringen i att redovisa när man vill visa hur duktiga vi är….

SMHI-rapporten uppdaterar oss om läget och pekar på att utsläppen måste börja minska inom 5-10 år, och minska med 50-60% om vi med 70% säkerhet skall nå tvågradersmålet. Och siffrorna blir ännu större om vi skall nå 1,5-gradersmålet, som många forskare menar är nödvändigt.

Den siffra som får mig att fundera mest är kanske de 70 procenten. I vilken annan verksamhet skulle vi nöja oss med en 70% sannolikhet att lyckas? Kärnkraften? Med trettio procents sannolikhet får vi ett nytt Tjernobyl. Eller trafiksäkerheten på våra vägar? Med trettio procents sannolikhet skadas eller dör du.

Den enda verksamhet där vi tycks beredda att acceptera denna procentsats är nog sannolikheten att komma i tid med tåget.

Nej nu var jag dum, jag åkte faktiskt fram och tillbaka till Östersund förra veckan, med två nattåg utan att bli sen. Och idag rullar det på bra tycks det.

Men att vi skulle acceptera trettio procents sannolikhet att jorden blir så uppvärmd att det blir risk för allvarliga tröskeleffekter osv, är väl ändå att vara ute och segla?