När är det bäst före? (och jag menar inte skidåkning)...

Vi slänger minst 25% av maten, visar olika undersökningar. Det handlar om att maten kasseras i alla olika delar av distributionskedjan, från odling/uppfödning, till hemma i köket. Mycket beror på att vi är bortskämda och inte vill köpa frukt som har en fläck osv.

I Sydsvenskan i helgen fanns ett intressant reportage om sopdykarna, som alltså plockar mat ut butikernas sopcontainers. Så här står det i artikeln:

Andreas Fondell, butikschef på Willys i Lund, har precis som flera andra mataffärer erfarenhet av att folk letar överbliven mat i containrarna utanför efter stängningsdags.

Han berättar att de slänger jättemycket mat och att stor del av den maten inte är dålig.– Kunden idag är väldigt kräsen, bröd ska ha bakats samma morgon även om bästföredatumet är om en vecka och bananer får inte ha en fläck. Dessutom ska hyllorna vara ständigt fulla och eftersom försäljningen är väldigt varierande så är det svårt att pricka in precis rätt mängd inköp av varor. Allt detta resulterar i att mat slängs, säger Andreas Fondell.

Bild: Karl Melander i Sydsvenskan

Det här är naturligtvis ett stort dilemma i vårt överflödssamhälle. All den energi som gått åt till all den mat som slängs innebär en stor miljöbelastning. Energin till gödningen av grödorna, till bränsle till skördetröskan och traktorn, lastbilen, kylan i kylrummet och hemma i dit kylskåp.Här finns mycket att göra.

Ett bra sätt är att sluta att storhandla. Undersökningar visar att den som storhandlar ofta kastar mer mat. man köper helt enkelt för stora förpackningar. Eller är det som på det nya Coop Forum som öppnat här i Lund - nästan alla extrapriser bygger på att du köper två eller tre förpackningar.

Men det som stör mig mest i reportaget från sopdykarna här i Lund är en bild som visar att maten slängs in en blandad container tillsammans med vanligt skräp.  JAg förstår inte varför för hemma hos oss sorterar vi allt matavfall separat och det går sedan till att göra biogas med som ag kan driva min bil med. Varför affärerna då kastar matavfallet i de vanliga soporna kan jag inte förstå.

Länk:
Sopdykarna

Tillbaka till framtiden

Unga allt mer konservativa - heter en artikel i senaste numret av tidningen Vi. Ur led är tiden. Rolling Stones säljer kläder på Dressman. Vi frossar i filmer och TV-serier som Mad Men, och i lördags kväll var det ett rocka-billy-band som gick till final i melodifestivalen, och lillpojken Eric Saade plagierade Lili och Susies Oh Mama från 1987.

De senaste dagarna har jag lyckats räkna till TV-reklam för fyra olika produkter som alla bygger på idéen att se utvecklingen från 50-talet och framåt.  Medan jag skriver detta rullar musik från Adele och Rumer på iTunes och Spotify. Det låter väldigt mycket sextiotal om dem båda. Femtio- och sextiotalet är helt enkelt inne när det gäller mode, inredning och kanske så smått också när det gäller värderingar.

När Kairos Future frågar 19000 st 90-talister om vad som är viktigast i livet svarar 62% att ett bra jobb står överst, 53% vill hitta den rätta och 44% vill får barn, hitta ett bra boende och betyda något för andra människor. En del tolkar detta som att värderingar går från det kortsiktiga mot ett mer långsiktigt tänkande.

Allt fler vill att företagen som man handlar av skall fästa lika stor vikt vid samhällsfrågor som vid företagandet. "Shared value" kallar managementgurun Michael Porter det i en artikel i senaste numret av Harvard Business Review. För mig är detta i och för sig inget nytt. Själv brukar jag uttrycka det som att Trivectors mission är att "rädda världen och tjäna pengar". - Du menar i andra ordningen? frågade en person när jag i ett föredrag berättade om vår företagskultur.  Nej självklart inte - utan en fungerande värld finns inget företag.

Betoningen av av den lilla världen, omsorgen och långsiktigheten är naturligtvis en reaktion mot de senaste årtiondenas betoning av stordriftsfördelar, egoism och kortsiktig kvartalsekonomi. Detta bör betyda ett större intresse för hållbarhet på olika sätt. Vi köper allt mer av ekologiska varor, t ex när det gäller grönsaker och vin. Och vi blir allt mer benägna att hyra, leasa och låna. Lånecykelsystem över hela världen bli allt mer populära, och bilpooler likaså om inte i Sverige så i länder som Schweiz, Tyskland och USA.

Kanske kan vi utifrån dessa trender bästa fall hitta en framtidsoptimism a la 60-talet, i att tillsammans försöka lösa de stora, svåra framtidsfrågorna?

Länkar:
Trendwatching
Rumer på Spotify

Låt mej gärna ha fel - dubbelt upp

I går satt jag på tankesmedjan om kollektivtrafik i Malmö. Det handlar om hur vi skall fördubbla kollektivtrafiken och vad den nya kollektivtrafiklagen betyder. Dvs lagen som avreglerar kollektivtrafiken så det blir fritt för vem som helst att köra buss efter att man fått tillstånd av den nya kollektivtrafikmyndigheten. Denna myndighet skall först ta fram ett regionalt trafikförsörningsprogram. Och utifrån det bestämma vilka linjer som skall finnas och som skall drivas med sk trafikplikt, dvs på samma sätt som idag. Sen kan privata aktörer beredas fritt marknadstillträde.

I går hade 200 personer samlats på ett iskallt Slagthuset i Malmö för att lära sig mer om detta, och diskutera hur detta kan komma att se ut. Arrangerande Svensk Kollektivtrafik hade som vanligt fått till ett proffsigt upplägg på diskussionerna. Men tyvärr ett antal rätt träiga presentationer.

Avreglering har ju provats i Storbrittanien och Nya Zeeland utan nämnvärd framgång. Ett bra fungerande kollektivtrafiksystem är ju just ett system och det blir ofta problem med just att få till detta sammanhängande system i en avreglerad värld.

Och även igår, både i de ganska träiga föredragen, och i de trevliga och intressanta diskussionsgrupper jag satt i, hade man svårt att förklara hur den nya lagen kommer att bidra till att vi enklare får en fördubbling av kollektivtrafiken, först i antalet resenärer och sen i marknadsandel. Inte ens de bussföretag som var med trodde att det kommer att bli några stora förändringar.

Konkurrens är ju bra i de allra flesta sammanhang. Och att skapa ett system där det finns incitament för företagen att få fler resenärer kan gynna både samhället och företagen är bra. Det finns helt klart förbättringspotential i dagens system. Men inte ens bussbranschen själv verkar hysa nån större tro på att de skall kunna hitta nya marknader som inte systemet idag finner. Eller hörde jag fel?

Hela förmiddagen pratades det om "resenärsperspektivet" som om dagens trafik bortser från resenärerna. Men så är det inte idag. Skånetrafiken hade inte kunnat fördubbla sitt resande som man redan gjort utan att ta hänsyn till resenären. Det har man jobbat på de senaste 20 åren.

Här räcker det inte ens med fördubbling : Bild PG Andersson

Hela tillställningen kändes lite avslagen. Eftersom ingen stod på scenen och eldade massorna med de stora fördelar som kommer ut av den nya lagen blev det inget riktigt drag. Eller berodde det bara på att det var 16-17 grader i lokalen?

Skall bli intressant att se vad som kommer ut av den nya lagen. Det finns ju inte så bra track-record på avregleringar i Sverige: Taxi - där man fortfarande efter 10-15 år kan bli uppskörtad om man inte har lokalkännedom, avregleringen av elmarknaden har ju inte precis gett billigare el - men bra bonusar till el-bolagsdirektörerna. Kan det finnas risk för liknande effekter här: om man konkurrerar på de mest lönsamma linjerna och tiderna på dygnet minskar intäkterna för den offentligt drivna kollektivtrafiken. Och därmed möjligheterna att driva linjer där inte lika många reser. Vilket kan resultera i sämre trafik och högre skattefinansiering. Har jag fel?

Såsom jag skrivit flera gånger tidigare om detta fenomen: avreglering är svaret - men vi väntar fortfarande på vilken frågan är.

Om nån sitter inne med svaret på hur avregleringen stöder fördubblingstanken så skriv gärna en rad. Jag vill väldigt, väldigt  gärna ha fel den här gången.

Promenadstaden i bilstaden

Det andra av veckans föredrag som jag var och lyssnade på, var med teknikhistorikern Per Lundin, som skrivit avhandlingen "Bilsamhället" som kom 2008. Han föreläste på Lunds Universitet, och vi var kanske 30 personer som lyssnade. Så det var en avsevärd skillnad mot den andra föreläsningen med Tim Jackson, där vi var 500. Jo jag vet, det är en viss skillnad på bredden på ämnet. Och sen är ju MAH betydligt bättre på marknadsföring än LU....som ju Malmö är i nästan allt idag jämfört med Lund.....

Men Per var intressant och diskussionerna bra. Nu har han återutgivit en rapport från KTH, från 1960 med namnet "Bilstaden" och försett den ett intressant nytt förord. Rapporten "Bilstaden" var resultatet av en fortbildningskurs och en konferens med samma namn, fyra år tidigare. Kursen och konferensen tog sin grund i ett antal prominenta trafikplanerares studieresa till USA något år tidigare. Så här står det i det ursprungliga förordet från 1960:

"Bilismens oerhörda expansion har blivit samhällsplaneringens mest akuta problem. Prognoserna för den framtida bilmängden  i våra städer har måst höjas undan för undan. De generalplaner som utarbetades för våra städer ännu för några år sedan är redan föråldrade. De måste omarbetas för att bättre svara för den framtida trafikmängden.

Bilismen får dock inte betraktas som en sak som ställer till trassel i samhällsplaneringen. Vi måste inrikta oss på bilismen som en positiv faktor av stor betydelse för livsföringen. Vi måste därför undersöka om det inte är befogat att bilismen leder till ett nytt stadsplanetänkande."

Och så blev det som bekant. Bilismen bejakades som en del av samtidens moderniteter som gav alla som hade råd nya friheter. Och som drastiskt omformade våra städer. Av Sveriges 27 största städer bevarades bara Lund och Trollhättan. Trafikolyckorna blev den nya folksjukdomen. Antalet dödade var som mest uppe i 1300 per år 1964, 65, 66 och 1972.


Men historien kan bara förstås om man utgår från tiden och inte från facit. Så var tidsandan då - bilen sågs som den stora frälsaren och möjliggöraren. Det största miljöproblemet var att få folk att ta med skräpet hem från söndagsutflykterna i naturen. "Håll naturen ren" var den första riktiga miljökampanjen i Sverige.

Men hur är då läget idag? Har vi lämnat bilsamhället och bilstaden och är på väg in i nåt annat, med alla diskussioner om promenadstäder osv? Nej - bilstaden lever kvar som frusen ideologi, sa Per.

Han började med att berätta om när borgarrådet Kristina Alvendal i Stockholm 2008 lanserade "promenadstaden". Det blev sedan namnet på den nya översiktsplanen. Och enligt Per tycks det inte ha ändrat mycket i den praktiska planeringen. Stockholm har satsat 7 miljarder på Södra länken, 11,6 läggs nu på Norra Länken, förbifart Stockholm är beräknad till 28 miljarder och ombyggnaden av Slussen beräknas kosta 8 miljarder. Under de senaste 5 åren har pengarna till cykelinvesteringar minskat från 50 miljoner till 5 miljoner. Allt enligt Per.

Jo att tankarna om Promenadstaden på 3 år skulle omforma hela Stockholms trafikplanering har jag inte heller trott. Men den 21 april 2009 när jag och några andra experter tillbringade en eftermiddag på Kristina Alvendals trevliga kontor i Stockholms stadshus för att diskutera hur man kunde ta idéerna framåt. Så här skrev jag på bloggen den dagen: "Alla verkar gilla idén, sa Kristina, och undrade när de negativa skulle börja synas."

Mitt intryck då, och även senare, är att hon menade allvar med sina visioner. På sina powerpointbilder sa hon saker som jag också brukar säga i mina föreläsningar. T ex: "Närhet - promenadvänligt, färre transporter.", "Tät stad ger underlag för kollektivtrafik - gles stad ger bilberoende".

Och det uppdrag vi haft för Trafikkontoret i Stockholm att se på vad promenadstaden betyder för trafikplaneringen, och hur man kan mäta om man går i riktning mot denna promenadstad, har också pekat på att man även på tjänstemanna nivå är hyggligt intresserad.

Men visst har Per rätt: Bilstaden lever kvar som frusen ideologi. Vi fortsätter att ta stora steg i fel riktning - samtidigt som vi friserar ytan med miljöprojekt och promenadstadsidéer. Min förhoppnig är att alla ansträngningar som görs trots allt till sist skall urholka stenen.

Problemet är att denna typ av urholkning tar lång tid. Och den tiden har vi inte - klimat och energifrågan kräver sin lösning nu. Och det lär ta många år innan tankegångarna om en mer hållbart inriktad stadstrafik vinner mark på allvar. Frågan är bara vad det kostar att inte göra nödvändiga satsningar nu på kollektivtrafik och gång och cykeltrafik, utan fortsätta att plöja ner miljarder i biltrafiksystemet?

Länk:
Stockholmia förlag där Per Lundins böcker kan beställas

Välfärd utan tillväxt?

Två dagar i rad har jag varit och lyssnat på intressanta föreläsningar. I går kväll tog jag tåget in till Malmö. Steg av på Malmö C, gick den långa underjordiska plattformen söderut och kom upp på Anna Linds Plats, alldeles nära Malmö Högskolas hus det stora gröna Orkanen. Där inne i den stora föreläsningsalen, där jag själv föreläst ett par gånger, hade jag väntat mig att hitta några tiotal personer som liksom jag ville lyssna på professor Tim Jackson som skulle föreläsa om sin bok, "Välfärd utan tillväxt". Jag var på plats tio minuter i sju, och när jag kom in genom dörren var det fullt. Salen rymmer 400 personer, och det fortsatte välla in folk. Ett antal lösa stolar drogs fram, jag fick en av de sista, och sen satt folk på golvet. Jag uppskattar att vi var en bit över 500 personer!

En stor del var nog studenter som pluggar hållbarhet och miljö i Malmö och Lund. Sen fanns det en hel del äldre personer också, några lärare, och en del allmänt miljöintresserade. Det var inte många kavajer i salen. Jag var nog den enda VD:n......

Jackson, som 2009 för Storbritanniens hållbarhetskommission skrev rapporten"Prosperity without growth" utvecklade rapporten till en bok. Boken har nu kommit på svenska, på Ordfront förlag, och därför var Jackson i Malmö.

Föreläsningen var intressant även om det flesta av resonemangen var välbekanta mej, och för de som läser denna blogg. Så här sa Jackson om överkonsumtionen:

-Många av oss är fast i en cirkel där vi spenderar pengar som vi inte har på grejor vi inte behöver, för att göra intryck som inte är bestående på människor som vi inte bryr oss om.

Min tolkning av vad Jackson sa är ungefär så här: Vi  människor älskar nya saker och följer med i karusellen med att ständig skaffa oss nya prylar, nya kök och nya bilar. Vi måste resa på många utlandsresor varje år, på det att vi må kunna uppdatera vår Facebookstatus så vi slipper skämmas. Vi har skapat ett samhälle där vi inte behöver vara beroende av varandra, utan alla kan "vinstmaximera" för sig själv. Detta leder till ständig upptrappning av konsumtionen, som också drivs av globala företag utan lokal förankring som alltid kan flytta produktionen till en periferi längre bort. På så sätt får vi en utarmning av ekosystemen. BNP, som dåligt beskriver välfärdsnivån, har idag inte så stark koppling till medellivslängden när man uppnått en viss nivå. Chile och Cuba har lika lång medellivslängd som USA, fast inkomsten per capita bara är en tredjedel.

Hur skall vi göra då? Hur kan vi gå mot ett annat system? Jo vi måste fokusera på vad som är en människa. Människan vill inte bara ha nyheter, utan är också beroende av traditioner. Vi är inte bara egoister utan vill också umgås och samarbeta med andra. Att bygga system, strukturella och ekonomiska, som på olika sätt  hjälper till att skjuta de båda begreppsparen från egoism och nyhetssökande till omsorg om andra och traditioner är en början.

Jag återkommer när jag läst mer i boken jag köpte.

Och den som vill ha dagsfärsk återkoppling till Jacksons teorier kan läsa Paul Krugmans kolumn i New York Times i förrgår. De höga matpriserna beror till en del på tillväxten, och till en del på klimatförändringarna.

(Och föreläsningen jag var på i eftermiddag - om bilsamhället - återkommer jag till i morgon. Godnatt)


Länk:
Krugman i NYT

Kan din mamma fixa det idag?

I min ungdom var jag en hängiven läsare av Svenska MAD. Jag älskade den sjuka humorn som frodades i detta magasin, och sörjde när tidningen gick i graven. Ibland följde det med små klisterlappar med roliga budskap. Jag minns en som hade texten "Skjut inte upp till morgondagen vad din mamma kan göra åt dej idag". Väldigt roligt tyckte man då, och jag skulle tänka mig att mina egna bortskämda barn idag skulle tycka samma sak.

De senaste numret av den amerikanska förlagan

Idag känns det som om världen skulle behöva denna mamma som kunde hjälpa oss att inte skjuta allt till morgondagen. Nu verkar det som vi alla gör som Fritiof Nilsson Piraten, som på sin gravsten i Ravlunda har de berömda raderna: "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972."

Förmodligen är det mänskligt det vi håller på med - att skjuta allt på morgondagen. Vi tycks vara nöjda med att bygga bubbla efter bubbla. Och vill inte se sanningen i vitögat att ta tag i problemen, utan lämnar glatt över dem till framtida generationer. Göran Rosenberg uttrycker det på ett bra sätt i i en kolumn i DN häromdagen:

Kännetecknande för vår tids bubblor, de som redan spruckit och de vi befarar ska spricka, verkar i stället vara föreställningar om att radikala anpassningar till radikalt nya erfarenheter kan skjutas på en obestämd framtid. Det är bubblor som tycks växa ur ett försvagat samband mellan det kortsiktiga och det långsiktiga, mellan dagens generationer och framtidens, mellan skuld och betalning. Sällan har väl uttrycket ”efter oss syndafloden” (Madame Pompadour) varit mera passande än i en tid när dagens generationer genom sitt handlande, eller brist på handlande, bokstavligen hotar att lägga framtida generationer under vatten.

De radikala anpassningar som behövs när det gäller t ex  energi och klimat finns det massor av kunskap om. Och även om det fortfarande finns storblundare när det gäller både frågan om peak oil, och om den globala uppvärmningen, så är forskningen i båda fallen idag alldeles tillräckligt entydig för att man hänvisning till försiktighetsprincipen bör handla omedelbart.

Varför gör vi då inte det? Jag tror att den moderna människan är så van vid att vi bemästrar allting med ny teknik, det som Bodil Jönsson för många år sedan i boken "På goda grunder" kallar för bemästringsexplosionen, att vi är övertygade om att tekniken kommer att "bemästra" även dessa problem. Vi kör på som vanligt - det brukar lösa sig.

På liknande sätt uppkommer finansiella bubblor, vi tror att vi just denna gång så kommer inte bostadspriserna att slå i taket, med efterföljande utförsbacke.

Men när det gäller klimat- och resursfrågor säger forskningen att det inte kommer att räcka med ny teknik. Och att den dessutom inte kommer fram tillräckligt snabbt. Så nu sitter vi där på en energibubbla och en klimatbubbla. Och vi skjuter vidare till morgondagen - och våra barn som sitter med svartepetter. Och inte kommer mamma och fixar problemet heller.

PS Som så ofta så känns det som jag diskuterat ämnet förut. I bloggpocketen finns ett kapitel som heter "Tankar om hållbarhet och en hållbar framtid", som innehåller fler vinklingar på temat. Boken kan beställas till självkostnadspris här. DS

Länk:
Rosenbergs kolumn i DN