EU leker påskhare och tror sig hitta ägg

Igår presenterades EU:s nya White Paper om transporter, Transport 2050 - Roadmap to a Single European Transport Area – Towards a competitive and resource efficient transport system . Där tror man sig ha hittat Columbi Ägg: Att kunna fortsätta att öka rörligheten och samtidigt bygga ett hållbart transportsystem.

Vice-President Siim Kallas, som är ansvarig för transporter sa i en kommentar: "Transport 2050 is a roadmap for a competitive transport sector that increases mobility and cuts emissions. We can and we must do both. The widely held belief that you need to cut mobility to fight climate change is simply not true. Competitive transport systems are vital for Europe's ability to compete in the world, for economic growth, job creation and for peoples' everyday quality of life. Curbing mobility is not an option; neither is business as usual. We can break the transport system's dependence on oil without sacrificing its efficiency and compromising mobility.

Man har också gjort en reklamfilm som visar hur just denna policy kommer att lösa alla problem. Men herregud, har man varit med några år vet man att denna typ av policys inte kan ändra nånting. Det är vi människor som måste göra det.



Det stora misstaget som man gör är att bara fokusera på utsläppen från transporterna. Ett transportsystem som är hållbart inom alla hållbarhetsaspekterna måste enligt forskarna bygga på att vi minskar behovet av transporter, inte ökar det. Även om rapporten har rätt - att det går att minska utsläppen av såväl växthusgaser och andra emissioner, och ändå öka rörligheten - så gäller det bara kring just dessa utsläpp. Men alla andra hållbarhetsaspekter på transporterna som energi- och resursanvändning, buller, markanspråk, stadsliv, trängsel, hälsa, olyckor etc, kommer att fortsätta gå åt fel håll om rörligheten fortsätter att öka.

Som så ofta i dessa sammanhang gör man en fantastisk bra sammanställning av läget, och en bra analys. Roten till problemen är enligt rapporterna 4 olika problem: inneffektiv prissättning (de externa kostnaderna är fortfarande inte internaliserade), inadekvat forskningspolicy (fel i marknad och regelstyrning gör att bra resultat inte tillämpas), ineffektiva transporttjänster (här pekar man på problemen att modernisera järnvägen) och brist på integrerad planering av transporterna.

På åtgärdssidan är det ömsom vin ömsom vatten. Som tex det kloka målet att på medellånga avstånd över 30 mil ska persontrafiken och godstrafiken mellan städer bort från vägarna och i stället gå via järnväg och vattenvägar.Men när det gäller stadstransporter så pratar man mest bara om att bilarnas drivmedel skall vara fossilfria.

Och så antagligen kommer politrukerna in på slutet och gör en piruett, struntar i analysen och får till det att rörligheten skall fortsätta att öka och allt skall bli så bra så bra. Och så fortsätter vi på den ohållbara vägen, eventuellt med minskade emissioner, men alla andra faktorer pekande åt fel håll.

Kommer vi att klara det?

- Kommer vi att klara det tror du? Det var studenten med afghanskt ursprung som satt på första raden som efter min föreläsning igår på LTH frågade detta. Han var först in i salen när jag 20 min före utsatt tid kopplade in min dator. Han hade koll på vem jag var, och mina senaste blogginlägg. Frågan handlade om att ställa om till ett hållbart samhälle, efter min ganska jobbiga inledning om hur läget är när det gäller energi, klimat, biologisk mångfald etc.

Jag föreläste för kanske 70-80 elever i kursen "Hållbart stadsbyggande", och eleverna har 80% närvarotvång. - Men jag vill ju inte missa denna föreläsning, sade killen. - Jag tror inte vi klarar det, fortsatte han. Det finns många civilisationer som gått under på toppen av sin blomstring, aztekerna, mayakulturen, påskön osv. Och vi är där nu....

Jag svarade lite glidande att jag inte riktigt vet. Jag hörde klimatforskaren Markku Rummukainen säga något klokt i förra veckan när vi båda satt i en panel kring det fortsatta klimatarbetet i Skåne inför 100 intresserade åhörare. Han fick samma typ av fråga, men om klimatet, och svarade: - Hade klimatförändringarna varit naturliga hade jag varit mer pessimistisk - nu finns det en möjlighet!

Problemet är naturligtvis vi människor. Vi strävar alltid efter mer. Utan oss hade planeten klarat sig elegant. Johan Rockström försöker skämta till det vid presentationen av hans och Anders Wijkmans nya bok "Den stora förnekelsen" (refererat i Caminos blogg idag).

"Två planeter möts i rymden. Den ena ser sjuk och hängig ut, så den andra frågar hur det är fatt med den stackars himlakroppen, som svarar:
- Jag har fått homo sapiens...
Den andra planeten nickar förstående och säger tröstande:
- Ta det lugnt, det går snart över"

Jag har många gånger i den här bloggen diskuterat detta att det inte handlar om att rädda planeten, utan oss människor. Men enkelt är det inte, när vi vant oss att det i högenergisamhället är lätt att ständigt vilja ha mer av det mesta. Medan klyftorna inte minskar utan snarare ökar.

"Håll till godo-Sverige är dött och begravet", skriver som Bengt Ohlsson, som vanligt brilliant träffsäkert, i sin krönika över Juholt-land i söndagens DN. Han försöker fånga vilken utmaning det är för sossarnas nya ledare att attrahera medelklassväljarna.

"Alla är noga med att förfasa sig över samhällsutvecklingen och de växande klyftorna, för det hör till, det är en social konvention. Men kanske inte just mycket mer än så. För alla är också lika noga med att diskret armbåga sig till rätt förort och rätt skola. Gärna en musikklass eller en skola med Lite Konstnärlig Inriktning där barnen börjar formas till små skön­andar redan i mellanstadiet. Vilket inte hindrar att man i sin statusrad på Facebook kan och bör frusta svavel över Jan Björklund och hans snack om ”elitklasser”. "

Och till och med i veckans nummer av ganska konservativa The Economist finns en artikel om "Whats behind the decline in living standard?". Där diskuterar man det intressanta faktum att företagens vinster ökar starkt i länder som Storbritannien och Tyskland, medan lönerna ökat kanske 20% av vinstökningen. Man konstaterar också att löneskillnaderna mellan toppchefer och övriga ständigt ökar. Vidare pekar man på hur bankerna de senaste 25 åren minskat räntorna för att öka vinsterna, vilket gör att topplönerna i bankvärlden är absurdt höga, och dessa jobb drar idag till sig toppbegåvningar som annars skulle valt en karriär som läkare,  ingenjörer eller annat som bidrar till vår utveckling på annat sätt än att flytta pengar mellan olika fonder.

Så frågan om vi kommer att klara det är inte enkel att besvara. Frågan är om vi vill? Och om våra beslutsfattare vågar styra i rätt riktning istället för att köra på i fel? Eller blir vi kanske blir vi tvingade av resursbrist?

Länkar:

Caminos blogg
Sydsvenskan: I Juholts fotspår
The Economist: Whats behind the decline in living standards?

I dödskuggans dal

Jag har levt hela mitt trettioåriga yrkesliv med och bland forskare. Först på LTH, där jag själv var doktorand, och skrev en lic-avhandling om utformning av cykeltrafikanläggningar. Sen startade vi Trivector så det blev ingen doktorsavhandling.

Vår affärsidé var att ta vara på alla de forskningsresultat som togs fram, men sen hade svårt att nå ut till praktikerna. Även idag är detta en viktig del av vår kultur. På Trivector Traffic är en tredjedel av de anställda forskarutbildade. Vi använder varje dag forskningsresultat från olika delar av världen. Vi leder och medverkar just nu i ett 20-tal forskningsprojekt, varav 7 med internationella partners, från universitet, företag osv i hela Europa.

För mig är forskning en del av vardagen, och jag får ofta bevis för hur den på olika sätt gör världen bättre. Jag vet en hel del om forskningsmetodik och om hur ett paradigmskifte kan se ut. Jag vet också vilken oerhört integritet nästan alla forskare har, och hur svårt det kan vara att få dem dra slutsatser utan att de har väldigt, väldigt mycket på fötterna.

Jag vet också hur svårt det kan vara att föra ut bra och användbara forskningsresultat i verkliga livet. Bland forskare finns det ett uttryck "dödskuggans dal" som en metafor för den brygga som ofta saknas mellan forskning och verklighet.

Men jag tror inte det är denna dal som spökar när det gäller svårigheter att få beslutsfattare och vanligt folk att ta till sig forskningsresultat om klimatförändringar, oljetoppen, överutnyttjande av naturresurser och andra hållbarhetsfaktorer. Här handlar snarare om nån form av förnekelse. Vilket också Anders WIjkman och Johan Rockström verkar vara inne på i sin nya bok "Den stora förnekelsen", som jag har beställt idag (fanns inte för nedladdning till läsplattan..).

Förnekelse verkar också vara fallet i EU:s nya nya White Paper om transporterna, som i dagarna läckt ut. I praktiken är detta EU:s transportpolitik, som tas fram vart 10:e år. Enligt det läckta dokumentet kommer man att skjuta upp den mesta av minskningen av växthusgaserna från transporterna till efter 2030. Man säger att transporterna skall minska sina utsläpp med 60% till 2050, räknat från 1990 års siffror. Eftersom transporerna är den enda sektor som fortfarande ökar sina utsläpp handlar det om en minskning med 70% jämfört med idag.

Men man vill alltså att fram till 2030 skall man bara minska  med 20% vilket innebär en ökning med 8% jämfört med 1990 års siffror.  kommissionen räknar endast med en minskning med 1% per år fram till 2030. Därefter skall man mirakulöst minska med runt 5% per år för att klara minskningen med 60% till 2050.

Det här är bara trams, och förnekelse av alla de forskningsresultat som visar att utsläppen måste ner nu, och att vi har ca 7 år på oss att få utvecklingen att vända. Man överlämnar alltså problemet till kommande generationer, som kan komma att sitta i en sits där man kan bara får konstatera att det är försent.

Skall vi lösa de dubbla probelmen med klimatet och energiförsörjningen måste det till åtgärder nu. Och vad värre är så finns i det läckta utkastet också en tydlig markering att man inte vill minska på rörligheten "curbing mobility is not an option". Vilket även det är både inkompetent och acceptabelt. Forskningen är entydig även här - ett hållbart transportsystem kräver mindre transporer - inte mer.

Ibland pratar politiker om att man vill ha en evidensbaserad politik, dvs att den skall bygga på vetenskapliga bevis. När det gäller miljö och transporter är detta inget som verkar gälla - vare sig i EU eller i Sverige.

Det tänker jag bland annat säga i morgon när jag skall sitta i en panel på en konferens i Malmö om Klimatsamverkan, som Länsstyrelsen och Region Skåne ordnar.

Länk: T&E om White Paper

Den heliga stordriften - survival of the fattest

Är i Åre för en fyradagars kortsemester. Vi hattade hit och dit om vi skulle åka skidor eller ej i år, och hade bokat flyg till Alperna, när biltåget var fullt. Men när vi varken lyckades sy ihop våra kalendrar med vännerna eller de vuxna barnen bestämde vi oss för en tågresa till Åre istället. Kändes dessutom skönt att ur miljösynvinkel kunna stryka en flygresa.

Det var ända sedan 2003 som vi var här senast. Och nästan allt är sig likt. Att Åre inte når upp till alpnivå när det gäller sol, värme, långa pister osv är ju klart. Men att man inte når upp till alpnivå när det gäller service, andel sittliftar osv har ju inte några naturliga förklaringar. För idag kostar det lika mycket eller mer att semestra i Åre som i Italien eller Österrike där vi varit mycket under senare år.

Eller kan det vara storskaligheten i driften som ger skillnaden? I Sverige ägs det mesta av de stora skiddestinationerna av börsnoterade Skistar, med en omsättning 2009/10 på 1688 Msek, en vinstmarginal på ca 20% och stora bonusar till ledningen. I Alperna ägs de mesta av systemen av av mindre företag (allt enligt Skistars senaste årsredovisning). När det i Alperna alltid finns erfaren liftpersonal, är alla här 22-åriga säsongsanställda, billiga i drift och dåligt motiverade, som hellre tuggar chips och flirtar och hånglar med varandra än hjälper gästerna på alla de släpliftar som fortfarande finns kvar här. Men det blir kortsiktigt större vinster och bonusar för cheferna och ägarna.

Skistar började som ägare av Lindvallen i Sälen och äger nu stora delar av de svenska skidsystemen. Man expanderar från område till område. Från liftar, skiduthyrning och hotellbokning till ett försök med en egen linje skidkläder med dålig passform.

Sverige är stordriftens förlovade land. Ända sen 50- och 60-talens oheliga allians mellan socialdemokratin och Wallenbergarna har alltid de storskaliga lösningarna haft högst status, vare sig det gäller företagens villkor, energipolitik, sjukvård eller transporter.Under senare år har politiker av olika färg pratat om att småföretagen är viktiga för Sverige, men styrningen som alltid gynnar storföretagen finns kvar. Den avreglering som vi nu ser på område efter område gynnar också i allt större omfattning stora företag och stordrift. Ta skolan t ex där internationella riskkapitalbolag tar allt större del av det som förmodligen inte alls borde vara en marknad.

Inom mitt eget område finns exempel på hur stora delar av transportforskningspengarna i landet gått till Volvo och Saab.

Men storskaliga lösningar saknar ofta flexibiliteten hos mer småskaliga sådana. Och ofta är de därmed inte heller hållbara och robusta. Som energisystem som t ex bygger på storskalig kärnkraft, och som ett skidsystem med vinstmaximering som enda syfte.

Detta har sannolikt inte hänt

Idag slår Sydsvenskan på ledarplats fast att klimatet är ett större hot än kärnkraften. De de säger är nog att de ytterst osannolika katastroferna i vid Fukushima egentligen inte har inträffat. Precis som Tjernobyl förmodligen inte heller inträffat och sannolikt inte heller Harrisburg. Sannolikheten för denna typ av olyckor är ju som bekant så otroligt liten att de därmed förmodligen inte kan ha inträffat.



De de förmodligen också säger är att vi hellre tar risken att dö snabbt i en kärnkraftsolycka än en långsam död på grund av att delar av jorden blir obeboelig på grund av global uppvärmning.

Men det allra viktigaste som de säger är nog att vi har byggt in oss i ett högenergisamhälle som vi har extremt svårt att ta oss ur. För att vi inte tror oss om att kunna effektivisera och ändra våra beteenden. För att vi tror att världen måste vara uppbyggd på precis det här sättet. Och för att de tror att vi ständigt måste öka vår energianvändning istället för att minska den.

Globalt sett svarar kärnkraften enligt IAEA för ca 15% av elanvändningen. Så då borde vi kunna stänga rubbet i morgon och ändå klara oss. Problemet är att den största delen av de resterande 85 procenten produceras med hjälp av kol. Andelen förnyelsebar energi är tyvärr mycket liten globalt sett.

Men om vi aldrig gör de förändringar som gör att vi kan börja minska vårt energibehov istället för att bara öka det, så kommer vi att hamna i stora problem inom bara några år. Oljan peakar eller har peakat, misstron mot kärnkraften ökar och kolkraften är helt ohållbar ur klimatsynvinkel. Så vad kan vi göra?

Som vanligt finns inga enkla snabba lösningar. Det måste handla om en konsekvent, långsiktig politik (hör ni hur ihåligt det låter...), som styr mot:

- effektiviseringar av tekniken att framställa energi (hur stora är förlusterna egentligen idag?)
- en snabb gradvis övergång till förnyelsebara energikällor (på allvar liksom den här gången)
- smarta lösningar för att fördela och distribuera energi (smarta nät som kan styra efter var det blåser och var solen lyser)
- effektiviseringar av alla delar av samhället som använder energi (byggnader, fordon, industrier etc)
- beteendeförändringar hos oss som använder energi.

Vi måste börja nu, och gå i rätt riktning istället för i fel. Hur osannolikt det än låter.



Länkar 1:
Svensk bevakning är inte särskilt på hugget. Vill du verkligen veta vad som händer så kommer här några användbara länkar:

BBC Live
Ustream
Kyoda


Länkar 2:

Sydsvenskan

Reser vi mer buss om det är trevligt?

I går hade jag förmånen att leda ett seminarium om kompetensbehovet inom kollektivtrafiken på Åkersberg i Höör (bra kollektivtrafikläge). Det blev en mycket intressant och lyckad dag. Och de samlade aktörerna (politiker, kollektivtrafikföretag, länstrafikbolag, kommunfolk, fordonstillverkare, resenärsorganisationer, regioner osv) diskuterade vilka kompetenser som skulle behöva utvecklas för att vi skall lyckas med att öka kollektivtrafikresandet.

Vi lärde oss massor av varandra. Vi lyfte fram mängder av kunskap som behöver ökas för att det skall hända nåt. Bussföretagen lyssnade på länstrafiken och kommunerna och vice versa. Några saker lyftes hela tiden: vi måste samarbeta, vi måste utnyttja allas kompetens och vi behöver lyfta den allmänna kunskapsnivån inom branschen.

Många gånger handlar det om ganska enkla små förbättringar i bemötande, information osv. Dessa så kallade hygienfaktorer kan inte öka resandet, men de kan göra så att man inte slutar resa. Fast jag tvivlar nästan efter att på konferensen fått höra om Bussturken, en superpopulär chaufför hos Blekingetrafiken. Han har fått en egen fan-sida på Facebook med just nu mer än 2700 medlemmar och där kan man just nu läsa t ex:

"- ska aldrig skaffa bil,,, du är underbar ♥

- Underbart. Kör du buss i helgen och vilken? vore trevligt o åka lite...:D

- Inspirerande kille! Tänk, hur vår värld kan komma att se ut när vi alla har lärt oss att behandla varandra på det sättet, med livsglädje och respekt!

- man får lust att börja åka buss när man ser det här :)

- kungen! åkte från centrum till kungsplan bara för att se honom."



Bussturken är egentligen kosovoalban och heter Rraman Krasniqi. Han behandlar alla så som vi alla vill att det skall vara när vi åker buss.

Folk väntar gärna in de turer som Rraman kör, och på Facebooksidan läggs det ofta ut de turer där man kan träffa honom.

Nån som fortfarande inte förstår vad sociala medier kan betyda. Fast på Blekingetrafikens webbplats finns det inget om Rraman.

Länk:

Bussturken på Facebook

Att flyga eller inte flyga

Sitter på sista kvällståget från Lund till Stockholm. Nattåget var fullt eftersom jag egentligen skulle kommit med flyget från London direkt till Stockholm. Hustrun och jag skulle tillbringat tre dagar där efter att hon haft ett möte.

Nu blev det inte så eftersom hon blev sjuk, och fick stanna hemma. Så det blev ingen tur till min favoritstad den här gången. Och inget behov av klimatkompensation.

Som alla som läser den här bloggen vet så tycker jag det här med flyget är problematiskt. Om alla flög som vi svenskar, eller som såna som jag, skulle flygets utsläpp öka drastiskt. Och redan idag svarar flyget för ca 10 % av svenskarnas klimatpåverkan om vi räknar in effekterna av utsläppen på hög höjd, jetstrimmor etc.

Att diskutera flygandet med folk är nästan det svåraste man kan göra inom miljöområdet. Den möjlighet att se andra länder, att uppleva andra kulturer och att träffa dem du gör affärer med eller på annat sätt samarbetar med, vill vi inte avstå. Vi vill helt enkelt fortsätta att flyga.

Kommer det då framöver att vara möjligt ur hållbarhetssynvinkel? Kanske, om vi kan minska utsläppen från andra resor på ett drastiskt sätt. Enligt Jonas Åkerman, som för ett par veckor sedan disputerade på KTH på möjliga transportframtider skulle det teoretiskt vara möjligt. En nivå på flyget som flyget hade år 2000, med dubbla energieffektiviteten, skulle kunna kombineras med en rejält minskad bilåkning på korta sträckor. Bilåkandet byts mot buss, tåg, gång och cykel och den dagliga ressträckan på ca 42 km per person kan behållas.

Men det förutsätter alltså att vi gör de andra förändringarna, och att teknikutvecklingen blir stark. Om detta skall vara möjligt måste vi alltså anstränga oss för att minska körsträckorna med bil, och flygets expansion kan inte fortsätta.

Att avstå från att flyga tycks vara det absolut svåraste för många. Jag kan se det på mina kollegor som annars anstränger sig att leva hållbart. Men det flygs över hela jorden och en del har samma våndor för detta som jag. Så här såg det europeiska flyget ut i eftermiddag.

Jag har minskat mitt flygande rejält, genom att mycket sällan flyga inom landet. Mitt årskort på SJ utnyttjas hårt. Och det är naturligtvis bra om vi minskar vårt flygande så mycket det går. Men det räcker inte med att miljömuppar struntar i att flyga. Vi behöver hjälp från beslutsfattare att styra på olika sätt. Steg ett borde vara att belägga flygbränslet med en koldioxidskatt/avgift. Svårigheten ligger dock i att den måste omfatta de flesta länder för att vara verksam. Sen behöver naturligtvis alternativen bli bättre. Jag kan ju fortfarande inte boka en tågresa till Paris eller Bryssel direkt på nätet.