Naturreservat och parkering

Solen går just upp över bergen där den lilla semesterorten Primosten ligger i mellersta Kroatien. Restaurangerna plockar fram sina möbler igen, gatsoparen sopar sina obefintliga sopor, en och annan bil rullar sakta, ja faktiskt på vägen längs den vita stranden.

Alla på Kamoa II, den 44 fots Janneau vi seglar, är inte vakna än. Morgonfrid. Tanten som städade hamntoaletten så sur ut, fast jag hälsade trevligt.

Hela denna ort är lite på slutet av säsongen, man åker inte hit när det är som mest folk, sade vår seglingsguide vid genomgången när vi hämtade ut båten. Nu är det precis lagom med folk här, men alla de ca 30 kajplatserna är fulla, vi lyckade precis klämma in oss på den sista. Och på en av dessa trettio platser ligger folk som vi känner från Barsebäckshamn...

Dagen före bodde vi i en liten, liten hamn, eller snarare vid en kajplats vid en restaurang på den stora naturreservatsön Kornati. Vrulje hette byn, eller snarare hussamlingen, och restaurangen hette Ante. Vi pekade på de fiskar vi ville äta, och åt dem ett par timmar senare enkelt, men suveränt gott tillagat.

Igår kväll här åt vi middag på en riktigt bra restaurang vid det lilla torget. Samma enkelt anrättade, men goda mat. Av nån anledning pratade vi om parkering, vilket är ett ämne som engagerar alla. Kloka, sansade människor får plötsligt svårt att förstå resonemang om varför det kostar mycket ibland, varför det ofta finns för få platser och varför det finns parkeringsvakter. Men trevligt hade vi.

Snart är det dags att väcka hustrun och sjunga för henne eftersom hon fyller år idag.

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Riva,Primošten,Kroatien

Är vi ute och seglar?

Sitter på tåget hem igen. Har pratat hållbara transportsystem för politiker och beslutsfattare i Uppsala län, som jobbar med sin kollektivtrafikstrategi.

Blev ett snabbt in-, snabbt ut-, gig. Jag brukar inte vilja göra så, utan delta i diskussionerna osv. Men idag vill jag hem i tid. Jag skall åka på semester i morgon, och ut och emittera koldioxid. Segling i Kroatien, med goda vänner som är duktiga seglare, är ju i sig en koldioxidsnål verksamhet, men inte resan dit (även om den är klimatkompenserad…).

Har för mycket att göra, så egentligen har jag inte tid, men resan är planerad sen länge. Innan min pappa dog, vilket tog alla reserver, både tidsmässigt och mentalt. Har varit ett tufft schema de senaste veckorna med massor av föredrag, paneler och sen det vanliga VD-jobbet ovanpå.

Och som alla vet så gillar jag inte att flyga av hållbarhetsskäl. Jag försöker alltid att åka tåg så mycket det går. Förra fredagen i Östersund var det bara jag av alla talare som åkte tåg fram och tillbaka. Och så är det ofta, även bland oss i det resande teatersällskapet i hållbarhet.

Och bland den stora majoriteten av västvärldens medelklass, tycks det som. De senaste två veckorna har det kommit två rapporter som uppdaterar oss om läget. En från SMHI, och en från EU och det nederländska miljödepartementet. Och båda är ingen särskilt munter läsning.

EU/Holland-rapporten konstaterar att jordens koldioxidutsläpp under 2010 ökat med 5%, vilket naturligtvis är väldigt mycket och alarmerande. Och den stora ökningen, efter 2009 års nedgång, beror till största delen på att Kina ökar sina utsläpp rejält. Förmodligen är vi i västvärlden medskyldiga eftersom stor del av våra prylar tillverkas där. Och detta struntar ju som bekant regeringen i att redovisa när man vill visa hur duktiga vi är….

SMHI-rapporten uppdaterar oss om läget och pekar på att utsläppen måste börja minska inom 5-10 år, och minska med 50-60% om vi med 70% säkerhet skall nå tvågradersmålet. Och siffrorna blir ännu större om vi skall nå 1,5-gradersmålet, som många forskare menar är nödvändigt.

Den siffra som får mig att fundera mest är kanske de 70 procenten. I vilken annan verksamhet skulle vi nöja oss med en 70% sannolikhet att lyckas? Kärnkraften? Med trettio procents sannolikhet får vi ett nytt Tjernobyl. Eller trafiksäkerheten på våra vägar? Med trettio procents sannolikhet skadas eller dör du.

Den enda verksamhet där vi tycks beredda att acceptera denna procentsats är nog sannolikheten att komma i tid med tåget.

Nej nu var jag dum, jag åkte faktiskt fram och tillbaka till Östersund förra veckan, med två nattåg utan att bli sen. Och idag rullar det på bra tycks det.

Men att vi skulle acceptera trettio procents sannolikhet att jorden blir så uppvärmd att det blir risk för allvarliga tröskeleffekter osv, är väl ändå att vara ute och segla?

Pengar och kultur

Första sidan av nya numret av Ny teknik har en stor bild av ett tåg som brinner. Det är en gammal tunnelbanevagn som man håller på att elda upp för att lära sig mer om hur skall undvika katastrof vid bränder. Ett tåg som fattar eld i en tunnel är naturligtvis en katastrof. Men när det gäller tåg behöver man inte gå så långt för att hitta en katastrof. Den utspelar sig varje dag på det svenska järnvägsnätet. För på annat sätt går det inte att beskriva det som utspelar sig där. Jag har ju som bekant skrivit om detta åtskilliga gånger.

Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm, för att ta nattåget till Östersund för att medverka på en klimatkonferens där i morgon. SJ:s bokningssystem hade gett mig en förbindelse med trettiofem min bytestid i Stockholm. I civiliserade länder med fungerande tågsystem hade detta ju varit en ocean av tid. Men jag ringde och bokade om så att jag nu alltså får tillbringa en timme och trettiofem minuter i Stockholm istället. Jag vet ju att trettiofem minuters försening inte är alls ovanligt. (Jag lyckades dock boka in ett möte med Trivectors kontorschef på Stockholmskontoret).

I går när hela Trivector åkte hem från vår gemensamma kick off i Göteborg blev vi som skulle till Lund fyrtio minuter sena. Fyrtio minuter på en resa som skulle ta två timmar och tjugo minuter.

Det finns två huvudförklaringar till det ständiga flödet av förseningar beroende på fel i växlar, ställverk, nedfallna luftledningar, dörrar som strular etc: Pengar och kultur.

Det finns ett underhållsberg för järnvägen på ca 8 miljarder sa Håkan Westerlund från KTH i onsdags när jag smög iväg från vår kick off i Göteborg för att prata på Elforsks konferens om Fossiloberoende transportsystem 2030 (jag sa att det inte går…).Och att regeringen nu pytsat in 3,2 miljarder hjälper ju en bit men räcker inte till hälften ens.

Så då får man jobba med den andra biten istället, nämligen kulturen som finns i hela järnvägssystemet. Om man har ett system som är som ett urverk, alla delar måste hänga samman, så måste alla i organisationen också verka för att det blir så. Om någon struntar i sitt kugghjul så stannar alla de andra också.

Och så tycks det vara. Vi hör att ansvariga för tidtabellsläggningen tycker att man väl får se tidtabellen som ungefärlig, en sorts viljeyttring. Vi hör att godstågen släpps iväg före tidtabell när lastningen är klar. Vi hör om personal som inte förstår att man tycker att trettio minuters bytestid bör räcka. Men hallå! Om det komplexa systemet skall fungera kan inte tidtabellen vara ungefärlig, det krävs sekundpassning. Alla som jobbar i systemet måste vara inställda på att det skall fungera.

Den som vill veta hur mycket förseningar det är kan ju gå in på Tåginfo och kolla statistiken. Just idag är tågen hittills sammanlagt 310 timmar sena.

Så nog brinner det och är det katastrof på järnvägen.

Ingenting är värt nåt, men är fritt

Ett av samtidens stora problem är vår konsumtion, som ökat drastiskt under de senaste 25 åren. Vi byter ut kök, badrum och möbler så fort vi tröttnar. Och fyller våra hem med nya prylar hela tiden. Det får stora konsekvenser för resursförbrukning, miljö och energiåtgång.

Funderar på detta när vi nu skall tömma min fars hem efter hans bortgång för tre veckor sen. För att veta om det fanns några saker som var värda något mer än affektionsvärdet, anlitade vi en legendarisk värderingsman, kallad Tumlaren. Vet inte varför han kallas så, han är varken fet eller torr.

Mina föräldrar var ganska välbärgade utan att vara jätterika. Som direktör inom kooperationen har man inga ICA-ferraris, och inga bonusar, men en hygglig lön. Hemma fanns allt man behövde, och en del ”fina” saker som man skaffade sig när man fick råd, som finserviser från Royal Copenhagen, en del tavlor man betalat ganska mycket förr etc.

Jag hade varnat min bror att han inte skulle vänta sig något, eftersom vi gick igenom samma sak med min svärfars hem för tre år sedan.

En del av de saker som mina föräldrar samlat på sig under ett helt liv, borde ju kunna säljas och komma till nytta för någon annan. Kan man tycka. Men så är det inte idag. Ingen vill köpa gamla möbler (även om de är dyrt inköpta på det fina möbelvaruhuset Hedbergs i Vinslöv), man köper hellre nya på IKEA. Böcker och en del gamla möbler går inte ens att sälja på loppis.

En del tavlor, som köpts ganska dyrt för kanske 30 år sedan är inte värda ens inköpspriset. Felsatsning kanske, vad vet jag. Förutom hans tio år gamla bil, och en av tavlorna, är det nog den nya platt-tvn som är den enskilda sak som är värd mest.

Men vi håller igång konsumtionen. 

Sociala medier ökar kollektivtrafikresandet?

Har du sett alla människor som med lätt nedböjt huvud springer runt i stan stirrande på sina smarta telefoner? Blir nackproblem snart den stora folksjukdomen? Tillhör du dom som är uppkopplade dygnet runt, med sms, epost, Facebook, Twitter osv? Som sms:ar medan du promenerar? Eller tittar på TV på mobilen medan du cyklar, som en Facebookvän igår erkände som svar på min fråga om man använder sina teknikprylar medan man sitter på hojen.

Helt klart är att IT och internet håller på att ändra hela vårt sätt att jobba, kommunicera, ja hela vårt sätt att leva. Idag var jag hos sjukgymnasten och jag betalade med mitt kort i hans iPhone, med hjälp av en app och en liten dosa vid namn Izettle.

Och det finns naturligtvis både fördelar och nackdelar, som jag tycker mycket bra beskrivs i boken Framtiden, som jag skrivit om tidigare här på bloggen. En positiv konsekvens som vi igår diskuterade på jobbet, kan bli att fler åker kollektivt.

Idag är alla ungdomar (och en del av oss äldre..) vana vid att kunna kommunicera via sina smarta telefoner, surfplattor, datorer osv hela tiden och överallt. Och så länge man inte har körkort, dvs använder bussar och tåg, så går detta alldeles utmärkt. Men vad händer den dag när man börjar fundera på att ta körkort och köra bil istället? Jo möjligheten att kommunicera som man är van vid försvinner då.

Det är svårt att vara uppkopplad och uppdaterad på senaste nyheterna, kompisarnas Facebookuppdateringar osv medan man kör bil. Och kanske blir det då fler som väljer att fortsätta åka tåg och buss eftersom man då kan ha kvar dessa möjligheter. Kanske kan du arbeta och få en del gjort medan du åker till och från jobbet? Själv tillbringade jag i storleksordningen 6-7 arbetsveckor på tåg i fjol och fick gjort en hel del under denna tid.

Så vem vet, kanske sociala medier hjälper oss att nå kollektivtrafikens fördubblingsmål?

(Och då menar jag inte bara Bussturken på Facebook.)

Länk: Bussturken på Facebook

Katmandhu, Al Jazera och spårvagn

Sitter på tåget hem från Stockholm – igen. Har haft en lång rad intressanta möten i går och idag.  Och så har jag varit på ett mycket intressant halvdagsseminarium igår kring frågor om globalisering och företagens sociala ansvar, CSR osv.

Det var revisionsföretaget Mazars SET, där min fru numera är VD, som efter samgåendet med franska Mazars (13000 anställda worldwide) ordnade denna intressanta eftermiddag. En lång rad spännande föreläsare gav oss olika pusselbitar. De som följer mej på Twitter fick glimtar hela eftermiddagen.

Den lite för långa, men ändå helt ok inledningen av Mazars internationelle VD Patric de Cambourg, var inte bara sedvanligt sälj, utan pekade på vikten av att företagande och samhälle måste gå hand i hand. Han lyfte särskilt mänskliga rättigheter och kultur.

Sen kom Björn Söderberg, ni vet killen som blev superentreprenör i Nepal. Han berättade om hur han som 19 åring kom till Nepal, och kände att man måste göra något åt fattigdomen och misären. Och inte bara prata. Han började med julkort av återvunnet papper, som gav löner till de som jobbade med dem så att deras barn kunde gå i skolan. Han fortsatte med anteckningsböcker och betalade lärare för att de skulle lära de anställda att läsa och skriva – det blev ju enklare då med regler anställningsavtal osv. Sen insåg han att ett av de riktigt stora problemen i Nepal är att de få som gått på universitet lämnar landet så fort de kan. Sagt och gjort, så startade han ett it-företag, som blev flera och idag har kunder från hela världen.

För två år sedan insåg han att han blivit lurad av sina två närmaste nepalesiska medarbetare som varit med sen starten.  Kontrollrutinerna som inte varit på plats hade gjort det möjligt att skicka bluffakturor osv. Men han lät sig inte nedslås och istället för att lägga ner växlade han upp. De två senaste åren har han jobbat för att få igång en biobränslefabrik som bricketter av avfall, så att man kan sluta att elda upp de få skogar som inte redan är borta.

Vad är det som hindrar dej, frågade Björn. Rädsla att misslyckas sa nån i publiken. Om man inte misslyckas en gång i veckan så försöker man inte sa Björn. Det är så man kommer framåt.

Nästa talare var Sasja Beslik, chef för ansvarfulla finansiering på Nordea. Jag har träffat honom tidigare och gillar hans budskap. Han talade om den verklighet som vi ser idag, där företagen måste adressera frågor om klimat, miljö, resursförbrukning och man vill fortsätta att vara lyckosamma framöver. Och han påminde också om hur verkligheten ser ut idag för den som inte förstått: Vi befinner oss nu i inandningsfasen nu, sa Sasja. Vi är den första generation där barnen inte får det bättre än föräldrarna.  Och världen ändras drastiskt när tillväxten inte sker i Europa och USA längre utan i Kina, Indien och Afrika. Om vi inte förstår detta och agerar därefter kommer Sverige bli som Skansen, ”ja så kunde man också leva”.

Efter att brottmålsadvokat Elisabeth Massi Fritz, gjort reklam för sitt arbete genom att berätta om hur hon försvarat brottsoffer i olika hedersmordsmål etc, kom dagens bästa talare: Jan Eliasson, fd FN-förhandlare, utrikesminister etc och skulle berätta om globala trender. Och som han gjorde det. Skulle gärna lyssnat på honom hela dan.

Jag är optimist sa Eliasson. Men jag har märkt att jag börjat tillägga: men jag är orolig, fortsatte han. Att ge upp är ovärdigt! Och så fortsatte han att bjuda på sig själv och sin enorma erfarenhet av globalt arbete, fredsförhandlingar, miljö, klimat, vattenfrågor osv, och hur företagen måste vara en del i lösningen.

Precis som Sasja pekade han på hur Europa och USA inte är där det händer idag. ”Det finns en värld utanför Verona” citerade han Shakespeare. Som avslutning diskuterade han hur IT ändrar världen och hur information sprids. När  han avslutat en fredsförhandling i ett tält i öknen, tog motparten upp en mobil ur kaftanen och ringde ett samtal. När Eliasson sedan landade helikoptern i civilisationen, stod Al Jazera där med sina mikrofoner och hade motpartens story klar för sig.

I en värld av mobiler och Twitter kan ingen verksamhet pågå utan att ha en kommunikationspolicy sa Eliasson.

Sist kom retorikkonsulten Elaine Bergkvist och pratade om hur vi pratar. Intressant och kul om hur olika generationer uttrycker sig. Hon var fet och grym, som 80-talisterna skulle sagt.

Och medan jag varit på seminarier och möten har spårvagnsdiskussionen vaknat igen, den här gången i Stockholm. Politiker och professorer tycker bussar är bättre för att de är billigare. Och ingen har läst den utredning om BRT och spårvagn som ligger till grund för diskussionen. Synd. Då hade diskussionen sett annorlunda ut. Vill du veta vad jag tycker så finns argumenten på bloggen. 

Han hade nog rätt Eliasson, alla organisationer behöver en kommunikationspolicy.