Hackad blogg och ny elbilspool

Jo, jag fanns också med på Bloggtoppen som blev hackad. Och nu ligger mitt lösenord ute till allmän beskådan.  Minst fem år sen jag registrerade mej, och har helt glömt bort att den fanns. Nåja, lösenordet är bytt, så det är ingen idé att du provar att logga in.

Bloggposten om de vita elbilarna i Amsterdam har väckt visst intresse bl a på Facebook och Twitter. Och just nu trillar det in nyheter om att den 24 november så startar ett nytt elbilssystem i Amsterdam med stora likheter med Witkar.

Det är Daimler som inför sitt Car2Go-koncept med 300 tvåsitsiga Smart-elbilar som man kan hyra per minut, precis som Witkar. Amsterdam blir fjärde staden med Car2Go-bilpool, men den första med elbilar. Det finns redan nu 250 laddställen, och i slutet av 2012 skall det finnas 1000 st.

Elbilarna får inte lämna staden. Batterierna är idag så pass bra att man inte behöver lämna bilen vid laddstället varje gång, som med Witkar. Men om om batteriet har mindre än 20 procent kapacitet kvar så får man anvisning via navigeringssystemet om var närmaste laddstation finns.

Det kommer att kosta 10 euro att gå med i systemet. Sen är kostnaden 29 cent per minut, 12.90 euro per timme och 39 euro för ett dygn.

Skall bli intressant att följa vad ett system som detta gör med bilanvändningen i Amsterdam. Ökar eller minskar den?

Och bilarna ser ut att vara vita den här gången också. Men inte gratis, som Witkar var när du var medlem.

Vita bilar vid Hoppes

Just nu skulle jag varit i Changwon i Sydkorea. Före sommaren fick jag erbjudande att prata på ICLEI:s stora Eco Mobility konferens där. ICLEI organiserar städer över hela världen som arbetar för hållbarhet. Vi jobbar med dem i ett av våra EU-projekt.

Efter lite mailande fram och tillbaka tackade jag nej. Att åka över halva jordklotet för att prata 45 min om hur vi i Sverige jobbar med hållbara transporter kändes inte tillräckligt lockande, och de ville inte betala något arvode.

Nu får jag mail från Robert Stussi, en glad schweizisk portugis som är expert på elfordon, och som jag känner väl från olika europeiska projekt och konferenser. Han skickar en Pecha Kucha-presentation (20 ppt, 20 sek/bild) han höll förra veckan på CIVITAS Forum i Funchal. (Jag kunde varit där också - jag var mycket engagerad för ett år sedan när denna konferens var i Malmö...). Och han är i Korea just nu.

I presentationen, som handlar om elfordon naturligtvis, hittar jag en länk till en filmsnutt om Witkar, ett bilpoolsystem med vita små tvåmans-elbilar som fanns i Amsterdam mellan 1974-1986



Witkar (vita bilar eller vita kärror) var ett system som uppfanns och infördes av  Luud Schimmelpennink, en  industri designer och social uppfinnare som vid den tiden var Amsterdams borgmästare. Det intressanta är att systemet redan 1974 hade alla de finesser som vi idag förknippar med smarta bilpoolsystem. Allt styrdes av en minidator (kolla hålremsorna i filmen), man fick tillgång via ett kort, blev automatiskt debiterad för tiden man hyrde osv.

Det fanns totalt trettiofem bilar som stationerades på fem laddningsstationer. Det fanns flera stora problem med systemet: laddningen tog lång tid och bilarna blev aldrig jämt spridda över de fem  stationerna. Vissa laddningsstationer var alltid fulla, och andra tomma.

En av de första gångerna jag besökte Amsterdam på en studieresa fanns bilarna kvar, men jag minns inte att jag såg dem i drift. Utan för Hoppes, Amderdams äldsta pub, dit jag alltid går när jag är där, fanns då fortfarande en av laddstationerna.

Roligt att Robert Stussi lyfter fram dessa 35 år gamla elbilar. Inte mycket under solen alltså.

Är Sverige sämst på satsningar på järnväg?

Igår blev jag filmad för en intervju som skall finnas med i Hallandsåstunnelns nya informationsfilm. Jag fick svara på frågor om hur transporterna kommer att utvecklas framöver, vilken roll järnvägen kommer att spela, om varför utbyggnaden av Västkustbanan är viktig osv. Allt medan tågen på Lunds central rullade förbi i bakgrunden.

Och det är ju inte så svårt: Transportvolymerna kommer att öka om vi skall tro den nationella planen som Trafikverket tagit fram. Det enda som möjligen kan stoppa denna utveckling är en kraftig recession, eller mycket höga oljepriser. Båda dessa scenarier är tänkbara, men ingen vet om och när. Att energin blir dyrare kan vi räkna med, dock vet vi inte hur snabbt.

Att vi skulle få en politik som styr mot minskade transporter, som forskarna säger behövs för att skapa det hållbar transportsystemet, är mindre troligt. Fortfarande sitter de flesta politiker fast i rörlighetsfällan: rörlighet är lika med utveckling - när det istället handlar om tillgänglighet.

Järnvägens roll då? Ja den kommer att bli större och större, om vi skall transportera oss mer hållbart. Men då krävs det att Sverige lämnar bottenligan när det gäller satsningar. Fackförbundet SEKO visade i förrgår med sin nya rapport att Sverige är bland de Europeiska länder som satsar minst på järnvägen, jämfört med landets BNP.  SEKO pratar ju i egen sak naturligtvis, och jämförelserna är inte helt enkla att göra. Om man tittar i rapporten ser man att det är de mindre utvecklade länderna i Europa som satsar mest, Rumänien, Slovenien, Litauen, Bulgarien osv. Att Luxemburg finns bland dessa är nog mest en kuriositet, det ryms inte så många mil järnväg där.

Frankrike, som har ett väl utbyggt järnvägsnät med hög standard, och riktiga snabbtåg, satsar den studerade perioden 2007-2013 ännu mindre per invånare än Sverige. Kanske är nätet tillräckligt utbyggt där? Spanien däremot ca 50% mer än Sverige.

När det gäller underhåll tycks siffrorna lite tydligare. Sverige är det land som satsar minst på underhåll per kilometer järnväg. Och alla som reser tåg i Sverige känner ju instinktivt att det stämmer.

Hur är det då med stora satsningar som tunneln genom Hallandsåsen? Är de vettiga samhällsekonomiskt? Det är ju en svår fråga, men om vi bortser från debaclet med problemet att ta sig genom det dåliga berget, skandalen med Roca Gil etc, så kan nog svaret bli ja, om man förmår se hela bilden. Det är inte enkelt att räkna hem denna gigantiska investering på de tidsvinster som tågen gör på kort sikt, men  tunneln möjliggör väsentligt fler tåg per dag, vilket kommer att öka resandet, det blir betydligt bättre plats för godståg, risken för störningar blir mindre osv. Och tunneln skall förhoppningsvis kunna användas lääänge.

Och att åsen innebär en väsentlig barriär kan vi se i ett jobb vi gör för Hallandstrafiken. Om man ser på hur stor pendligen är mellan Halmstad och Varberg, med hur den är mellan Halmstad och Helsingborg, som ligger på ungefär samma avstånd, är det en mycket stor skillnad. Resandet över åsen är kanske bara en tiondel av resandet från Halmstad och norrut.

Så visst kan järnvägssatsning av storformat vara viktiga - men fört en rejäl satsning på underhållet tack!

Länkar:
SEKO om järnvägsstudien
SEKO:s rapport

Resilienta företag och samhällen

- Regnen är mycket häftigare nu, och vindarna också, sa Malin igår när vi var på väg tillbaka till Lund från ledningens strategimöte i Trivector Traffic på Elisefarm ute vid Ringsjön. Vi hade ägnat en hel dag åt att diskutera hur vi skall möta framtiden i vårt företag. Kommer efterfrågan på våra tjänster att fortsätta att öka som de gjort de senaste två åren då vi växt med nästan fyrtio procent? Blir det allt mer verkstad när det gäller hållbara transportsystem?

Jag hade inlett med att säga att jag tror att det kommer att fortsätta. Trots att vi nog är på väg in i en av de allvarligare strukturella ekonomiska kriserna vi sett. Krisen som är en kombination av skuld-, girighets- och resurskris kommer att ta mycket lång tid att ta oss ur. Och enda vägen är ett byte till en ekonomi som innebär satsningar som tar oss ut klimat- och hållbarhetskrisen. Allt fler ekonomer och forskare pekar på att denna typ av satsningar är både nödvändiga, och dessutom mycket lönsamma. Det tycks också som allt fler företag förstår detta, det tycks fortfarande som politikerna är sist på banan. Men de har ju annat för sig: Ljugholt skall försvara sig, Björklund försöker springa baklänges in i framtiden (gör allt för att Sverige inte skall vara världens mest innovativa land längre), och nya miljöministern Lena Ek backar innan hon börjat.

Varje dag kommer rapporter om hur framtiden ser ut om vi inte omgående börjar minska våra utsläpp. Nu senast har Länstyrelsen i Stockholm lämnat sin rapport om ”klimatanpassning”, dvs alla de åtgärder som vi måste göra när klimatet ändras. Jag är så himla trött på alla dessa klimatanpassningsrapporter – de ger mig en känsla av uppgivenhet. Vi hinner eller vill inte ändra våra utsläpp, så istället skall vi satsa miljarder på att ”anpassa” oss med slussar, vallar etc. Framtidens dom över de beslutsfattare som inte i tid agerat kommer att bli hård.

Det vi behöver göra är att bygga resilienta, dvs ungefär robusta, system som klarar olika former av störningar. Oavsett om systemen är transportsystem, sociala system, städer eller företag. Det betyder inte samma sak som anpassning. Ett resilient system (termen kommer som många vet från ekologiska system) klarar störningar. För transportsystemet skulle det t ex kunna handla om att inte bygga sig fast i ett system som endast bygger på ett färdmedel som bilen, eller ett bränsle. Och om vi skall klara detta tror jag att vi måste bort från alla slagordsmässiga enfråge- åtgärdsstrategier. Inte ens att rädda klimatet räcker för att bygga ett hållbart samhälle. Vi har också frågeställningar kring energi, resurser och biologisk mångfald innebär lika stora utmaningar.

Och inte heller den senaste hajpen kring ”fossilbränslefritt transportsystem 2030” ger jag mycket för. I morgon skall jag prata kring detta ämne tredje gången på en månad. Sitter på tåget och funderar på hur jag skall uttrycka mig i morgon, när jag träffar riktiga miljöproffs, på Stockholms miljöförvaltnings plan- och miljöavdelning som har avdelningskonferens. Det blir väl som tidigare. Fossilfritt transportsystem 2030 är något som ingen tror på, varken forskare eller bilindustrin. Dessutom är det inte tillräckligt, även om vi skulle nå målet (hur nu det skulle gå till…).

Istället kommer jag att prata om allt annat man kan göra.

Framtiden är så ljus att du måste ha solglasögon?

Just hemkommen efter ett bra möte med referensgruppen för Klimatsamverkan Skåne (hur många sådana finns det egentligen?). Det är Länsstyrelsens, Regionens och Kommunförbundets samverkansplattform för att ta fram färdplanen för hur vi uppnår ett koldioxidneutralt Skåne 2050.

Kul blandning av forskare, politiker, miljöfolk, företagsrepresentanter osv. Och jag fick lära mej en del nytt. T ex att vi måste ta betydligt större hänsyn till att det blir varmt och fuktigt, och planera för alla de människor som får hälsoproblem av detta. Plantera träd, bygga husen så att de blir svala osv.

Och det blev också flera bevis för att företagen i många fall är på väg att gå före samhället. Skanska efterlyste samma regler från svenska staten som EU föreslagit när det gäller energieffektivisering av byggnader. Akka Frakt ville ha försäkringar om att nya regler för chaufförers utbildning inte skjuts på framtiden. Det blir nu allt tydligare att det inte kommer att vara stater som löser klimatfrågan, utan företag, organisationer och städer som väljer att gå före. Det som våra politiker på nationell nivå tycks ha så svårt att fatta, begriper man i företagen och i städerna.

En diskussion utbröt också kring huruvida det finns bevis för att de positiva framtidsbilder som flera efterlyste faktiskt får folk att agera. Ingen av de närvande forskarna verkade sitta inne med svaret, och inte nån annan heller. Men i alla sammanhang efterlyses just detta: Försök visa upp alla de positiva följderna som det kan bli av  att satsa på att lösa klimatfrågan. För ingen orkar väl med katastrofscenarier? Men kan inte ett hot få oss att gå samman för att med gemensamma krafter lösa problemet?

Panta rei - allting flyter

Hemma igen efter en fantastisk seglingsvecka i Kroatien. Allt fungerade perfekt: vädret, vinden, hamnarna, maten, seglarvännerna osv.

Från marinan i Kremic utanför Split seglade vi till naturreservatet på Kornatiöarna. Den lilla fiskebyn Vrulje, med kanske trettio hus, bjöd på sista kajplatsen av sju, alldeles vid restaurangen. Oerhört god fisk. Nästa dag trettio sjömil till Primosten på fastlandet. Sen Komica på Vis, vidare till Hvar, och så Rogac på Solta. Alla alldeles bedårande ställen, med vackra hus, god mat, vackra promenader etc. Och så tillbaka till marinan och den proffsiga uthyrningsfirman Sunsail. Tusan vad en vecka går snabbt.

Vrulje på Kornati, Kroatien. Foto: Christer Ljungberg

Och sköna bad både mitt till havs med hundra meters djup, och i badvikar med kristallklart vatten. Väldigt lite synligt skräp i vattnet, trots massor av båtar. Och trots att alla förväntas tömma toaletttankarna i havet. I vår båt stod det att tankarna var fulla efter sex användningar av toaletterna (vi hade tre stycken på båten). Någon möjlighet att tömma dessa tankar i hamn fanns inte.

I båten fanns också ett litet anslag som gällde de regler som gäller in USA. Antagligen exporterar den franska båtbyggaren Jeanneau dit, och därför fanns dessa upplysningar. Där kunde man bland annat läsa att så nära som tre sjömil från kusten får man inte kasta i plast, paper, trasor, glas, mat, metall, porslin och trä.

Längre ut blir det tillåtet att kasta i allt mer, och tjugofem sjömil från kusten får man kasta i allt utom plast. Mellan 3 och 25 sjömil får man inte kasta i saker som flyter....panta rei...

Länk: Om toalettavfall från fritidsbåtar i Sverige