Ljungbergs blogg

Är kapitalismen i kris?

2012-01-30T22:44:00.000+01:00

Kapitalismen är i kris! skriker tidningarna ut. Samma ekonomiska system som under decennier gett oss välstånd tycks nu inte längre fungera. Men det är väl inte systemet i sig som inte fungerar, utan sättet att använda och uttolka det? En uttolkning som gett oss Carema-skandaler, perversa bonusar och ett överutnyttjande av naturens resurser. En tolkning som gjort det möjligt att på många håll lånefinansiera en ohållbar konsumtion, med för stora hus i USA och för dyra bilar i Grekland.

Som jag ser det är kapitalismens kris en moral- och ansvarskris. En stor del av problemet ligger nog i det finansiella systemet, där vi överlåtit ansvaret för hur vi vill satsa våra pensionspengar till anonyma fondförvaltare, som du aldrig träffar och som inte satsar sina egna pengar. Och som när systemet brakar ihop räddas av samma stat som i alla andra sammanhang vurmar för den fria marknaden. Vi har privatiserat vinsterna och socialiserat förlusterna. För kallade man det för Ebberöds bank.

Och vi har fortsatt att strunta i miljön på det att vinsterna skola bliva så stora som möjligt. Vi har inte internaliserat de externa effekterna, och därmed gjort det lönsamt att satsa på grön teknik. Den gröna teknik, som både skulle kunna rädda världen, och skapa en hållbar utveckling och nya jobb.

Bara idag kan man läsa i Dagens Industri flera intressanta exempel: "Sveriges flygplatser går back" - t ex flygplatsen i Jönköping som subventioneras med 20 miljoner per år. Och för några dagar sedan kunde man läsa om hur USA, Kanada och Kina protesterar mot att Europa inkluderar flyget i utsläppshandeln. Veckans Affärer skrev igår om hur svenska el-intensiva företag som Sandvik och Atlas Copco outsourcar sina utsläpp. I sina hållbarhetsredovisningar ser det ut som om Atlas Copco är mycket mer energieffektivt per omsättningskrona är Sandvik, men det beror bara på att man flyttat en stor del av tillverkningen till Asien och då struntar i att redovisa utsläppen som sker där.

Men som Veckans affärer klokt konstaterar: "Men precis som man kritiskt har börjat granska underleverantörskedjan för vissa konsumentvaror, där säljbolagen i väst använder outsourcing till namnlösa underleverantörer i öst för att kringgå konsumentkrav och regelverk, kommer det här sannolikt bli en utmaning även för verkstadsbolagen."

Många företag struntar i miljö så länge det inte finns nån reglering. Som om de verkade i ett kommunistiskt östland - och bara försökte smita från allt som inte uttryckligen är förbjudet.

Inte konstigt att kapitalismen är i kris. En kris som handlar om moral och ansvar. Dagens företag måste också visa att de är en del av samhället och ta ansvar för detta. Först då kan vi få ett hållbart ekononiskt system.

Länkar:
Svenska flygplatser går back
VA - utsläppen outsourcas

Uppkopplad, så du vet

2012-01-29T17:12:00.001+01:00

I förrgår var vi på premiären av Johan Westers och Anders Janssons nya show "Köp mjölk - skriv bok". Den handlar om vår tid och hur vi försöker få vardagens bestyr som att köpa mjölk gå ihop med projekt som att skriva en bok. Ingen Kajan, ingen Tiffany och inget Svinarp. Men en mycket bra show på alla sätt. Se den om du är i närheten av Lund den närmsta tiden.

En av de saker som tas upp i showen flera gånger är alla de krav som kommer med vår tids ständigt uppkopplade tillvaro. Och hel del betraktelser om skillnaden i hur ungdomar och äldre kommunicerar. "Ungdomarna är så snabba med sitt sms:ande att medan de beställer en kaffe latte på Espresso House hinner de kommunicera hela textmassan till Utvandrar-sviten".

Och i många roliga exempel fick vi se exempel på när Johan och Anders fick sms under föreställningen från barnvakten respektive frun. "Är det OK att min pojkvän kommer hit?" "Visst" "Får han ta med sin övervakare?" Och flera andra fall där detta korthuggna sätt att kommunicera vållar förvirring.

Själv känner jag inga stora problem med att vara uppkopplad. Att läsa mailen i telefon, och kunna avverka många av dem på språng mellan möten etc, sparar mej besväret att sluta dagen med hundra olästa mail som ligger och gnager.

Alla roliga kontakter och idéer jag fått via den här bloggen, Facebook, Twitter och LinkedIn har gett mej massor av ny energi. Och för jobbets del så kommer det inte helt sällan in jobb via sådant som diskuterats i sociala media.

Så jag är som de flesta vet ganska nöjd med att kommunicera via sociala media, via mail och sms. Och jag tror inte heller att internet, med sina avancerade sökmotorer, gör att vi upptäcker mindre. I nya numret av Intelligent Life finns en artikel som vill hävda att serendipiteten, att via lyckliga omständigheter av slump göra nya upptäckter (har skrivit om detta begrepp flera gånger, med definition och allt), minskar på grund av att Google, Wikipedia etc leder oss rätt direkt. Men där känner jag inte igen mig alls. Inte hittar jag färre nya idéer pga av internet? Nej många, många fler. Och bloggar, Facebook osv ger mig ständigt anledning att titta närmare på olika saker. De senaste dygnen har det handlat om den svenska skolan, biogasinfrastruktur i Skåne, megastäder, Sven-Harry, cykling i Groningen, goda viner, hedonistisk hållbarhet, Liljewalcs vår salong, Buernos Aires mobility plan etc. Utan internet hade jag inte hittat mycket av detta.

Så internet gör oss nog inte mindre medvetna utan mer....

En hållbar konstig kopia

2012-01-23T23:14:00.000+01:00

När jag var student på LTH brukade vi gå och äta lunch nästan varje dag på en restaurang som heter Finn Inn. Ni vet Finn är ju jätten som skulle riva hela domkyrkan, och som finns som staty i kryptan. På Finn Inn åt nästan varje dag också byggmästaren Harry Karlsson. Jag minns honom som en ganska ful, kort satt liten man i kostym. "Det det är Harry Karlsson" sa man.

Vad jag inte visste då var att han hade en son som hette Sven-Harry Karlsson, som inte kom så bra överens med sin far, och som sedermera själv skulle bli framgångsrik byggmästare. Sven-Harry växte upp i Lund, i ett hem med tavlor av Carl-Fredrik Hill och Ernst Josephsson på väggarna. Hans syster är Anna Wahlgren, men det är ju en annan historia.

När jag under sex år var med i Boverkets Stadsmiljöråd, innan det lades ner, lärde jag känna Sven-Harry, som också var en av medlemmarna. Stadsmiljörådet var ett av regeringen utsett råd som skulle diskutera stadsutveckling ur olika aspekter. Rådet hade ofta mycket intressanta diskussioner kring stadsutveckling och stadsbyggande, och levererade input till Boverkets verksamhet. Men Boverket har raderat ut allt om rådet från sin webbplats. Men det finns massor av spår på andra webbplatser - rådet delade bl a varje år en utmärkelse som fick mycket uppmärksamhet. Men 2008 var det slut och Boverket lade ner rådet, utan vettig förklaring.

Sven-Harry gav färg åt mötena med sina berättelser ur verklighetens byggande och planerande. Han berättade ofta om sina vedermödor att med alla byggregler kunna bygga hus som folk vill bo i och som samtidigt håller hög kvalitet. Han förespråkade hållbarhet och kvalitet. Och hans synsätt hade lett till att hans företag Folkhem gått så bra att han haft råd att investera i konst.

”I vårt samhälle har vi varit dåliga på att betala för kvalitet. Allt ska gå så snabbt numera och det är kvaliteten som får ta stryk”.

Ett av alla intressanta möten hölls hemma hos Sven-Harry på hans lilla herrgård på Djurgården, med namnet Ekholmsnäs. Där fick vi en initierad visning av Sven-Harrys stora konstsamling, med ett helt rum med Carl-Fredrik Hill - målningar, en stor Strindberg-målning, Bruno Liljefors, Gösta Adrian Nilsson, Bror Hjort, men också en hel del modern konst, som Öyvind Fahlström osv. Det var som att gå runt i ett museum. och sen åt vi middag i Gula Rummet med den fascinerande Strindbergmålningen i bakgrunden.

Ett av de sista mötena som Stadsmiljörådet hade, berättade Sven_Harry att han tänkte bygga ett museum för att alla skulle kunna få njuta av all konst han samlat på sej. Han hade övervägt två placeringar - Lund eller Stockholm. Försökte säga att Lund nog gärna skulle se museet där. Nu blev det Stockholm, och det vackra mässingsklädda museet Sven-Harrys (konstmuseum) finns nu på plats i Vasaparken i Stockholm, och öppnade lagom till Sven-Harrys 80-årsdag, hösten 2011.

Och som en typisk egensinnig Sven-Harry -idé har en exakt kopia av hela Ekholmsnäs första våning byggts upp på taket till museet. Så nu kan alla går runt i Sven-Harrys hem och se alla tavlorna på plats, precis som när vi hade möte med Stadsmiljörådet.

I lördags var jag och hustrun där och det var en lätt absurd känsla att gå runt och titta på tavlorna precis som vi gjorde när Stadsmiljörådet var på besök. Missa inte att besöka muséet när du är i Stockholm.

Länkar:

Sven-Harrys

Evidensbaserad minister...och en inte

2012-01-17T23:05:00.002+01:00

Det är sent och jag är trött efter att ha hållit i en intensiv övning på LTH i eftermiddag om hur framtidens kollektivtrafik kan se ut. Mycket spännande diskussioner med såväl forskare, framtidsanalytiker, trafikverket osv.

Och sen, för ovanlighetens skull med flyg, till Umeå för att i morgon diskutera ett spännande projekt kring ett nytt it-system för bättre samordning mellan olika färdmedel.

Och mitt under seneftermiddagen kommer mail från kontoret: den nya miljöministern Lena Ek säger att biltrafiken måste minska. Det räcker inte med bara de tekniska lösningarna, vi måste också minska vårt bilresande!

Heureka! Just som forskarna sagt i många år! Bingo! Och jag kan komplettera mitt föredrag i morgon med denna totalt nya omsvängning, från Anderas Carlgrens uttalande om att det är bra att trafiken ökar, till Lena Eks att den måste minska.

Så även om jag är trött, var det helt enkelt tvunget att skriva några rader om detta. Hoppas nu det kan ge avtryck i hur planeringen av transportsystemet kommer att se ut de närmaste åren!

Tilllägg: 19 jan.

Jo det tog inte lång tid innan infrastrukturminister (varför har vi inte en skolhusminister också?) naturligtvis tog tillbaka kommandot och sa nästan exakt det som de brukar säga: "Trafiken kommer att öka och det är bra. Särskilt för att avlångt land som Sverige i utkanten av Europa." I rapport igår den 18 jan ansluter hon sig till den vanliga mittfåran.

Tråkigt då att hon inte är påläst. Jo det står i vitboken att "curbing mobility is not an option". Men där drar man i alla fall den slutsatsen att det då behövs en massiv överflyttning till järnväg, och en utbyggnad av denna.

Och forskarna, och trafikverket, säger fortfarande att det går inte att klara klimatmålen utan att faktiskt trafiken minskar. Elmsäter Svärd har nu tagit över Carlgrens roll som trafikkramare, utan koll på forskningen.

Och den djupt rotade tron att friheten alltid ökar med ökande trafik är helt enkelt inte sann. Den som vill veta mer skriver lämpligen "frihet" i sökrutan här ovan så får du alla argumenten. Och hittar också den debattartikel jag skrev 2010 i ämnet.

Länk: SVT om ministerns uttalande

Lobba, lobba, lobba

2012-01-15T21:37:00.000+01:00

Hela mitt yrkesliv har jag skrivit olika former av dokument som haft till syfte att ge mig, eller de organisationer jag jobbat för, framgång. Det har handlat om papers till tidskrifter och konferenser, forskningsansökningar och anbud på konsultjobb. Har alltid tagit detta arbete på största allvar, i sann övertygelse att dokumenten också bedöms på samma sätt.

På senare tid har jag börjat tvivla. En process som pågått några år tycks ha gjort att det nu ofta inte alls räcker med att skriva det bästa anbudet, eller forskningsansökningen etc. Nu krävs det ett stort arbete med lobbying för att komma ifråga. Du måste ägna mycket tid och kraft åt att prata med, och helst bli bekant med de som skall bedöma dokumentet. Du måste övertyga redan innan du skriver ditt anbud eller ansökan. Alla andra gör ju så. Här kommer några aktuella exempel, där jag är övertygad att annat än dokumentet spelat roll:

(För de som tycker att jag bara pratar i egen sak och gnäller, kan jag tala om att jag pratat med många i branschen som tycker samma sak. Och att vi trots nedanstående så har vi på Trivector extremt mycket att göra...)

1) På Transportforum, trafikbranschens stora årliga mötesplats som var förra veckan, brukar vi på Trivector ha med mellan 15 och 20 föredrag. Eftersom vi jobbar med så mycket forskningsprojekt och strategiska utredningar, och har rykte om att göra bra presentationer, brukar vi alltid ha framgång med de förslag vi skickar in.

I år fick vi "bara" med 12 föredrag, trots att de höll sedvanlig kvalitet. Och trots att jag lyssnade på ovanligt många högst mediokra, ointressanta och oinspirerade föredrag. Och trots att det i programmet fanns gott om personer som höll två, tre föredrag, varav en del var standardföredrag de hållit tolv gånger före. Och jag satt en hel dag och lyssnade på föredrag om citylogistik, och så låg informationstäthet som det var där har jag sällan sett på en konferens. När jag pratar med folk så säger de att vi måste bli bättre på att lobba och sälja in oss hos de som har ansvar för de olika sessionerna.

2) Vi lämnade i våras ett anbud på en utvärdering av ett mycket stort forskningsprogram där staten lagt flera miljarder på forskning om it i fordon. Förfrågan var på mer än 25 sidor, med sida upp och sida ner med krav på anbudslämnaren. Vi klarade alla dessa krav galant, utom ett, men en sådan kompetens fanns i vårt nätverk så det var inte ett problem. Eftersom förfrågan var så omfattande lade vi mycket jobb på anbudet, och på att förklara hur vi skulle göra - och vårt anbud blev också 25 sidor tjockt. Men det kan väl vara ok för att utvärdera ett miljard-projekt?

Vi blev därför mycket besvikna när vi inte fick anbudet. Särskilt som de som fick det hade skrivit ett anbud på 1,5 (en och en halv) A4-sida! Och bland många andra brister saknade man den efterfrågade specialkompetensen. För ovanlighetens skull bestämde vi oss för att överklaga, och anlitade också jurist för ändamålet. I den korrespondens som följde i de olika rundorna framkom så många märkliga argument att man baxnar: "nej vi tyckte inte att er metod var bra eftersom ni skulle intervjua ett tjugotal som varit inblandade i forskningen. Det har inte de tid till!" För att utvärdera ett miljard-projekt.....

Efter flera rundor fick vi avslag med motiveringen att det är helt ok att anta ett anbud på 1,5 sida för att utvärdera ett miljard-projekt, och att det är ok att strunta i de skall-krav man själv satt upp (eller rättare låtsas som de uppfylls trots att det inte kunde bevisas av dokumenten). Som skattebetalare ryser man. Men kanske hade nån annan varit bättre på att lobba?

(vårt anbud var på ca 900.000 och de som fick det på ca 750.000 om nu nån undrar, men det hjälper ju föga om man inte uppfyller kraven...)

3) Under snart ett års tid har LTH arbetat för att det forskningscenter om kollektivtrafik, som planeras, skall hamna i Lund. De anser helt enkelt att det är självklart, med tanke på att man har landets enda professor i ämnet, att man forskat och utbildat i dessa ämnen betydligt mer än Göteborg och Stockholm, och dessutom är Skåne den region som lyckats absolut bäst i att öka kollektivtrafikresandet, så här finns mycket intressanta forskningscase. Dessutom har både Stockholm och Göteborg fått flera liknande satningar inom trafikområdet.

Nu hör vi rykten att det redan är klart att centrat skall hamna i Göteborg, eftersom de ju lobbat mycket bättre. Och att det är så synd om västsverige nu när SAAB försvinner (har vi hört det förr?) Skåningarna får kritik för att de verkar så ointresserade och inte lobbat tillräckligt. Ansökan skall vara inne den 2 maj....

Är det nån som vet var man kan gå en kurs i lobbying?

Säg som det är

2012-01-11T18:20:00.001+01:00

Första dagen på Transportforum, branschens årliga firmafesti Linköping. Sjuttonhundra personer som lyssnar på kanske 18 parallellasessioner om allt du kan tänka dig inom trafikområdet.

Missade tyvärr det mesta av ministerns inledningstal, mentydligtvis pratade hon om vikten av en pålitlig järnväg. Hoppas det inte bara blir prat. Det är akut!

Sen har jag hört i stort sett alla talare prata om de storautmaningar vi står inför. Ni vet det där med klimatet, oljan osv. Det är stor skillnadmot kanske tio år tillbaka, då var det betydligt färre som lyfte dessa frågor.Nu säger allt från politiker, till höga tjänstemän på de olika verken samma sak.

Men sen när det kommer till åtgärder så föreslår ingen åtgärdersom kan nå de mål som vi faktiskt ställt upp på att nå, när det gäller t ex utsläppsminskningar.Idag har jag varit på ett extremt oinspirerande seminarium om Sverigestransportforskning, och det pratades många fina ord. Men ingen sa att vi faktiskt redan haråtgärder så det räcker för att nå målen.

Resten av eftermiddagen var jag på ett mycket bra seminariumom EU.s vitbok. Ni vet där det står att ”minska rörligheten är inget alternativ”.De forskare som pratade där sa det vi redan vet sen länge, det kommer inteatt räcka med all ny teknik. Och inte heller med den rejäla överflyttning tilljärnväg som faktiskt föreslås. Vi måste också minska behovet av att resa och transportera. Jag tycker att de borde säga det betydligt tydligare, och intevara så forskaraktigt försiktiga.

Säg som det är: Ny teknik, satsning på höghastighetsjärnvägetc räcker inte. Vi behöver minska transportbehoven också – inte öka dem. Ellersom prof Bo Lennart Nelldal försiktigt sa: Jag tror inte vi dör om vi inte fårresa femtio procent mer…..

Nej, risken är förmodligen väsentligt större om vi ökarresandet så vi inte når klimatmålen.

Nu är det dags att byta om till middagen.

Unga vill ha mer kollektiva lösningar för resor och kontor

2012-01-03T21:02:00.001+01:00

Om du frågar millenie-generationen eller generation Y, dvs de som är födda si sådär 1980-1995 om hur de ser på bilägande så säger 55% att de kör mindre bil av miljöskäl. Hela 70% säger att de skulle valt kollektivtrafik, saåkning eller bilpool i högre grad om det funnits bättre möjligheter i området där man bor.

Vidare säger 68% att sociala medier som Facebook, Twitter, sms och online-spel gör att de ibland umgås via nätet istället för att köra bil för att ses. Men även bland äldre åldersgrupper så finns samma tendenser, om än inte lika starka.

Den yngre åldersgruppen, 18-34 år är också mest benägna att dela media, dela bil och samåka, och att byta lägenhet på semestern. All denna vurm för kollektiva lösningar har naturligtvis sin grund inte bara i hänsyn till miljön, utan har också ekonomiska förtecken.

Siffrorna kommer från en undersökning som Zipcar, det stora kommersiella bilpoolsföretaget i USA gör varje år. Men troligtvis kan vi se samma utveckling här om ett par år, eller kanske redan nu.

En annan trend, som också håller på att växa sig stark i USA, är gemensamhetskontor. Dvs kontor där personer från olika företag sitter och jobbar, för att slippa pendla, för att man vill ha sällskap av andra ensam-företagare eller för att man är på resande fot. Det är nog samma sak som i Sverige kallades för datastugor i olika utredningar för sådär tjugo år sedan. Regus, som är en av världens största på kontorshotell, säger att denna typ av lösningar nu svarar för tjugo procent av deras intäkter.

Kanske är dessa trender en del i peak car use, att biltrafiken inte ökar längre i många av västvärldens städer och länder, som jag skrivit om vid flera tillfällen.

Frågan är när beslutsfattare börjar förstå vad som händer, och anpassar planering och regler. Hur länge kan man sova medan revolutionen pågår?

Länkar:
Zipcars undersökning
The economist om gemensamhetskontor

Här har du ditt 2012

2012-01-02T21:35:00.001+01:00

Så är 2011 slut. Ett händelserikt år med revolutioner i mellanöstern, naturkatastrofer i Japan och på andra platser, en Euro som nästan kraschat, en socialdemokrati som har stora problem och nya katastrofala rekord både i förhandlingarna om, och i verkligheten, när det gäller klimatet.

Ja det är ju inte lätt att sia, särskilt inte om framtiden, men så här ser min spaning ut:

Revolutionen fortsätter. Detta är helt enkelt den korta sammanfattningen av spaningen. Vi lever in en brytningstid, mer än jag kan känna att vi gjort under någon annan del av min femtiosexåriga levnad. Inom massor av områden kommer vi att se bubblor spricka, furstar störtas och paradigm brytas. Vi får vänja oss vid att stormakten inte heter USA utan Kina och Indien. Bostadsbubblan spricker och mäklare blir inte lika tjusigt yrke längre – och backslicken blir därmed mindre populär. Kärnkraften hämtar sig inte efter Fukushima. Den urbana livsstilen ökar ännu mer i attraktivitet.

Skuld, girighetes- och resurskris. Vi får ännu fler fall av Carema Girighetus. Proppen är ur. Fler och fler tröttnar på att känna sig lurade, och tar saken i gena händer. Kollektivet blir coolare än på sjuttiotalet. Ellinor Ostrom, som fick nobelpriset för ett år sedan, blir allt mer uppskattad för sin forskning som visar att som lokalsamhällen visst kan hantera allmänningar. Vi kommer att se fler och fler självförvaltande grupper som klarar sådant våra politiker inte förmår klara: att hushålla med resurser, att minska koldioxidutsläppen etc. Mycket möjliggöras genom att crowdsourcing bidrar till lösningen av allt fler av samhällets utmaningar. Basaren slår ut katedralen som metafor för hur det går till. Facebook blir viktigare än e-post. Fler och fler företag, organisationer och städer går före i klimat-och miljöarbetet – och Lena Ek och hennes kollegor blir omåkta, en gång till.

Det kommunala planmonopolet blir allt mer obsolet. Iden om det kommunala planmonopolet bygger på en väldigt lokal samhällsutveckling och -påverkan som helt enkelt inte är relevant längre. Vi bor i en kommun, jobbar i en andra och har våra fritidssysselsättningar i en tredje. Kommunen är helt enkelt inte den mest relevanta enheten för styrning på lokal nivå längre. Om vi skall klara hållbarhetsutmaningarna krävs lösningar som kräver en regional samverkan som i många fall inte är förenlig med kommunalt planmonopol. Externhandel exemplifierar svårigheterna. Men den fortsatta urbaniseringen gör att fler och fler av de köpcentrum som är helt externa, som Center Syd i Skåne, får problem. Trots att kommuner som Uddevalla glatt pytsar in 500 miljoner för att få IKEA till orten.

Kollektivtrafiken vinner ännu mer mark, men det beror inte på avregleringen. Nu är det upp till bevis för alla de som tror att kollektivtrafiken kommer att blomstra på grund av avregleringen. Kommer vi att få se nya produkter och tjänster som attraherar helt nya kundgrupper? Nej, troligen i begränsad omfattning. Planerarna på de gamla länshuvudmännen är inte korkskallar. Kommer avregleringen att trigga igång förnyelse av branschen? Ja, det har den redan gjort. Den riktigt stora förändringen kommer av satsningar på ny infrastruktur, som vi får beslut om de närmaste åren: BRT, spårvagn och höghastighetståg. Och med hjälp av ny IT som ger oss helt nya sätt att planera vårt resande.

Länk:

Bo Rothstein om Elinor Ostroms forskning

Lite jul blir det väl - men hur blir 2012?

2011-12-23T10:45:00.000+01:00

Sitter på tåget från Stockholm till Åre, där familjen firar jul i år. Fått besked från hustrun och dottern, som åkte upp igår, att lägenheten har ett burspråk med specialinredd whiskyhörna, med utsikt mot torget! Blir kanske en god jul trots min skepsis. Nattåget till Stockholm var i tid, men detta tåg avgick 10 min sent och nu är vi 22 min sena, snart i Bollnäs.

Igår lämnade vi över fars lägenhet till de nya ägarna, och så var det kapitlet avslutat. Vi stängde dörren till hela vår uppväxt på något sätt. Nu är man nog vuxen, fyller ju trots allt 56 om sex dagar.

Vi lämnade julblomma till hans särbo, fortfarande bedrövad, och la en vacker krans på graven, fast brorsan tyckte det såg ut nästan som en segerkrans, fast med röda lagerblad.

Känns skönt att ställa sig lite vid sidan av julen denna gång. Har fått allt svårare med släktens samlade paketberg, känns inte nutidsenligt på något sätt. Och med inga föräldrar i livet finns inga krav på oss.
Sitter och samlar tankarna kring ett blogginlägg som kommer om några dagar – om 2012, och vad det kan föra med sig. Kommer det att bli ett lika händelsesrikt år som 2011 har varit?

Har bett om input på Facebook, LinkedIn och Twitter, och det börjar komma kommentater. Funderar i banorna ökade råvarupriser, tjänsteutveckling och Siri. Blir nog en del på temat revolution, och att hur svå den kan vara att upptäcka om den inte är så snabb som i arabvärlden.

Tar gärna emot mer input från er läsare.

Och så naturligtvis – God Jul!

Julhandla med buss och í tunnelbana

2011-12-14T21:43:00.003+01:00

Julhandeln pågår för fullt. Häromdagen skulle jag tanka bensin i min bil (jag har gasbil så det händer inte mer än en gång om året) och försökte köra in på macken som låg vid externhandelsplatsen Nova Lund. Det gick inte - det var helt blockerat av bilar. Som förmodligen skulle in till de olika butikslådorna för att handla julklappar.

Och alla dessa externhandelsetableringar är ju som bekant byggda för bilen. Och den som försöker cykla, gå eller åka buss dit har det inte så lätt. Det är ju liksom inte gjort för dessa färdmedel. Tar du bussen så hamnar du längst bort och får gå igenom hela bilparkeringen, cyklar du finns inga cykelställ osv.

Den som läst denna blogg ett tag vet att jag intresserat mig för fenomenet externhandel i minst tio år. Och genomfört ett stort antal forskningsuppdrag och utredningar i ämnet. Och att forskningen är entydig, externhandeln ger mer utsläpp, och tar död på handeln i centrum.

Just nu håller vi på med ett uppdrag att försöka se vad man kan göra för att ändå möjliggöra ett mer hållbart resande till dessa externhandelsetableringar. Och då har vi genomfört en studie av hur mycket man bär med sig från affärerna.

Ett av skälen till externhandeln är ju att bilen behövs för att få hem varorna. Och kommunerna har i sina detaljplaner ofta speciella områden för "handel med skrymmande varor".

Så hur är då, behöver man bilen för att få med sig varorna hem? Nej, ganska sällan. Vi har studerat både köpcentra med många typer av affärer, elektronikhandel - med både TV och kylskåp i sortimentet. Och bilden är entydig: mellan åttio och nittio procent har inget, eller bara en kasse med sig ut ur affären. Och skulle med hänsyn till detta lika gärna kunnat cykla eller ta bussen.

Nu vet vi sen andra studier att ca femtio procent har shoppingen som en del i en reskedja, som också innehåller andra ärenden. Så alla de som handlat inget eller lite skulle nog inte kunnat åka buss - men väldigt många.

Och vem vet, i framtiden kommer det kanske att se helt annorlunda ut. E-handeln ökar som bekant mycket varje år.

Som den e-handelssatsning som Tesco gör i Sydkorea. Handla medan du väntar på tunnelbanan, och med hjälp av QR-koder som du skannar med din mobil.

Så i framtiden kanske du inte tar bussen till affären, utan affären finns överallt, som i tunnelbanan. Vem vet innan vi hinner säga Kjell & Co så är externhandeln kanske omodern?

Katedralerna faller - välkommen till basaren

2011-12-08T21:40:00.001+01:00

Euron är inte stabil, börserna världen över har stora problem, det tidigare dominerande partiet i svensk politik, socialdemokraterna går kräftgång, förtroendet för EU knakar och världen verkar inte kunna enas denna gång heller om att göra något åt klimatproblematiken.

Stora starka strukturer misslyckas på område efter område. Organisationer och företeelser som vi vant oss vid som stabila skakar plötsligt som kärnkraftverket i Fukushima.

Så hur skall vi då kunna ändra världen i riktning mot något bättre? Är det kört när de gamla strukturerna faller? När allt vi tycks ha att lita på är en Juholt och en Müller.

Nej, kraften idag kommer från annat håll tycks det som. Den arabiska våren startades underifrån, bland annat möjliggjord av sociala medier. Och när världens länder, med sina beslutsfattare misslyckas kapitalt att lösa klimat- och miljöproblem är det andra aktörer som tar vid. Nu är det städer, regioner och företag som går före.

Kommer att tänka på det när en drös gratistidningar trillar in i mitt postfack på Trivector. I Siemens exklusiva magasin Pictures of futures, som ofta innehåller mycket läsvärda artiklar, finns artiklar om hur städer som London, San Franscisco och Vancouver tar nya initiativ på miljöområdet. Hur Tel Aviv inför trängselavgifter och hur smartphones övertar rollen som statuspryl istället för bilen.

I Skanskas likaledes läsvärda reklammagasin flervärden finns artiklar om hur lokaler, hus och företag blir gröna med hjälp av engagerade personer som Claudia Zuniga arkitekt på på Malmö Högskola och Joanna Ståhl på tidningen Camino.

Och den tristaste av trista gratistidningar, Lokalnytt, har hottat upp sig med temat Gröna kontor, och innehåller artiklar koldioxidätande tak, Västra Hamnen i Malmö, BREAM, grön fika, och hur miljöchefen på Wihlborgs, Hanna Claesson, fått motta utmärkelsen Green Star av organisationen GRESB.

Under de senaste månaderna har jag hört Allan Larsson och Anders Wijkman prata om att det nu i allt högre grad är städer, regioner och företag som kommer att driva miljöarbetet framåt. Och också enskilda länder när det gäller klimatet. De stora strukturerna som FN klarar det inte. Men det betyder inte att att utvecklingen står stilla.

Man kan jämföra med fenomenet crowdsourcing, där många människor tillsammans löser problem som de stora strukturerna misslyckas med. Öppen källkods-evangelisten Eric S Raymond, pratade redan 1997 i en essä om Katedralen och basaren. Han pekade på två sätt att utveckla program: Katedralen, som är den styrda, hierakiska approachen sedan den industriella revolutionen började. Raymond kontrasterade detta med Linux, operativsystemet byggt på öppen källkod av många tusen programmerare "endast sammanhållna av internets tunna trådar". Linux-utvecklingen liknande han vid en stor babblande basar av olika agendor och approacher, ur vilken ett stabilt, konsekvent system växte fram. Och det gick snabbt, in en takt som var omöjlig för katedralbyggare att tänka sig.

Det kanske är så världen måste gå framåt idag när katedralerna rasar i en allt snabbare takt? I den dynamiska, halvt kaotiska basaren finns kanske kraften att få saker att hända.

När jag skriver detta kommer jag på att jag träffat alla de nämnda personerna (utom Juholt och Müller...) i olika projekt eller på mina föreläsningar på konferenser det senaste året. Kanske har jag redan fått kika in på basaren? Blir nyfiken på vilka intressanta och spännande varor vi skall hitta i stånden under nästa år?

Länk: Katedralen och basaren

Skidor och klimatförändring

2011-12-02T13:09:00.001+01:00

Sitter på kontoret och halvhänger på grund av en bihåleinflammation. Skulle egentligen varit i Umeå och pratat spännande forskningsprojekt, men eftersom jag på grund av andra åtaganden för ovanlighetens skull skulle flugit dit valde jag att inte åka. Flyget går dåligt ihop inte bara med miljön, utan också med inflammerade bihålor. Se där fick man för att man inte bokat nattåg...

Men det blir en hel del tåg ändå den närmaste tiden. Skall på möte i Frankfurt om en vecka, och dit blir det nattåg från Köpenhamn. Och över jul skall familjen till Åre, och dit blir det också tåg.

Vi har därför noga följt snöläget i Åre och fram till nu har det varit noll cm snö, och varmt. Ovanligt varmt. Nu har det börjat snöa så förhoppningsvis blir det skidåkning i jul.

Skrev en kommentar om detta på Facebook, och någon laddade upp denna underbara skidfilm. Ta fyra minuter av dit liv och njut av både skidåkningen och den vackra filmningen.

JP Auclair Street Segment (from All.I.Can.) from Sherpas Cinema on Vimeo.

Filmen är en del av en 70 min lång film som handlar om skidåkning och globala klimatförändringar. Hur blir med skidåkningen generellt i världens skidområden?

(2 dec) Har nu tittat på filmen, och den är vacker och fascinerande. Men de få kommentarer som finns av extremskidåkarna som ägnar året åt att flyga världen runt och låta sig lyftas av helikoptrar till orörda superbranta pister är ganska aningslösa. "Man kan ju inte sluta att flyga världen runt och lyftas av helikoptrar. Det vore att ge upp. Vi måste göra så att flyget och skidanläggningarna inte ger några utsläpp".

Men det är en vacker film, och de fyra minuterna som finns i detta klipp är de mest fantastiska.

Mer sex räddar världen

2011-11-30T21:30:00.001+01:00

Blir vi lyckligare av mer konsumtion? "Den som har mest prylar när han dör vinner" stod det på en t-shirt för kanske 15-20 år sedan. Men som många har insett så stämmer det inte. Vi blir inte lyckligare av mer prylar, lyckan av en nyinköpt pryl varar mycket kort tid. Trots detta visar forskningen att vi fortfarande lever i ett prylsamhälle, även här i västvärlden.

Men varför gör vi då det? I en ny rapport från Naturvårdsverket har man gjort en genomgång av forskningen inom området. Och det är inte shopping som ger mest lycka. Nej, högst ligger att ha sex, sen kommer att motionera, prata med varandra, lyssna till musik och att äta. Att shoppa är bara lite roligare än att städa.

När tidningen Intelligent Life (ny favorit) frågar olika journalister, musiker etc om när och var som det var den bästa tiden att leva, pekar flera ut sådana tider när promiskuitet var en dygd, som i samlar- och jägarsamhället för 15000 år sedan och i Japan år 784-1185.

Så då borde vi planera samhället för att ha mer tid för varandra, så vi hinner motionera, prata med vandra, äta gott, lyssna på musik och ha sex. Det borde betyda att kanske jobba lite mindre, för att skapa tid för hinna allt det andra som gör oss mer lyckliga än att jobba.

För oss som jobbar med samhällsplanering handlar det om att skapa en stad som ger många möten och har hög serendipitet (ger möjlighet för många oväntade möten). Det betyder en stad som är byggd för ett tempo som gynnar möten mellan människor. Detta betyder en promenad- och cykelstad som är är mer för människor och mindre för bilar.

Se där, promenadstaden ger dubbel nytta. Mindre utsläpp och mer sex. Som i sin tur ger större lycka och mer hållbarhet.

Länkar:
Klimatomställningen och det goda livet
Intelligent Life

Hur rika vill vi bli?

2011-11-28T20:26:00.001+01:00

Idag har COP17 börjat i Durban. Ingen verkar tro på något resultat, men alla bedyrar ändå hur viktigt mötet är för att hålla igång processen. För trots att alla senare mätningar visar att klimatproblemen blir allt allvarligare så kommer ändå inte världens ledare att kunna få till ett avtal som kan göra att vi börjar minska utsläppen istället för att öka dem.

Nånstans börjar det kännas ganska absurt att trots alla vetenskapliga bevis, nya mätningar som visar att vi rör oss längs värsta-scenariot osv, så förmår vi ändå inte få till ett avtal om att ena världen och gå i rätt riktning.

Men om alla bara gör lite, byter en glödlampa, sorterar en sopa, kör en Prius, så blir det ju bra - säger en del. Alla dessa typer av ansträngningar är ju bra, så länge man kommer ihåg vad den brittiska regeringens vetenskapliga rådgivare David Mackay säger: "Om alla gör lite, så kommer vi också att uppnå lite".

Och världen behöver inte lite förändring nu, utan ganska stora steg. Det vi behöver är ett paradigmskifte eller en revolution i hur vi ser på resursförbrukning, världens ändliga resurser och våra utsläpp.

Men många av den gamla världens länder, USA, Europa osv, som fortfarande tror att det är vi som är världens centrum, är så rädda om det vi kallar tillväxt att vi struntar i fakta, och satsar på det nog ordnar sig ändå.

Och studier visar dessutom att det lönar sig att satsa grönt. En studie av forskare i Oxford, Athen och Sorbonne för European Climate Forum visar att tillväxten ökar mer om den är grön. Om vi satsar på att minska utsläppen av koldioxid i Europa med 30% istället för 20% till 2020 (mätt från 1990) ökar BNP mer.

Tabellen är min bearbetning av en större tabell i "A new growth path for Europe - generating prosperity and jobs in a low carbon economy" och den visar BNP-ökningen per år med de olika scenariorna för utsläppsminskning.

På samma sätt är det med arbetslösheten. Även här blir siffrorna betydligt bättre med en grön satsning.
Så vad tusan väntar vi på? Hur rika vill vi bli?

Länk:

A new growth path for Europe

Att svära i kyrkan

2011-11-24T21:12:00.001+01:00

Har suttit två dagar på LETS2050:s årskonferens. LETS är ett större forskningsprogram som uttyds "Governing transistions towards Low-carbon Energy and Transport Systems for 2050". Forskarna kommer huvudsakligen från en mängd olika institutioner vid Lunds universitet, och från Trivector.

Det är mycket stimulerande att vara med i diskussionerna om hur övergången till ett kolsnålt samhälle kan ske. Vilka styrningsutmaningar finns? Och vilka förändringsstrategier krävs? Den nya rapport som släpptes i samband med konferensen "Vägval"2050" diskuterar viktiga policyvägval som måste göras för att påbörja vägen till ett klimatneutralt samhälle. I en av de nio artiklarna diskuterar vi samhällsplanering - och tydligen svär vi i kyrkan.

I en av gruppdiskussionerna kom detta svärande upp: Slopa det kommunala planmonopolet, har vi nästan skrivit. Jag twittrade detta och lät det också bli en statusuppdatering på Facebook. Där utbröt en lång diskussion, med än så länge 26 kommentarer - för och emot.

I Sverige har kommunerna monopol på den fysiska planeringen. Detta betyder att en kommun kan vägra att släppa igenom flera spår för att öka kapaciteten på järnvägen (som t ex Burlöv), att en kommun kan välja att bygga ett externt köpcenter alldeles intill gränsen av grannkommunen (som t ex Burlöv), etc. Det kommunala planmonopolet försvaras med näbbar och klor av alla kommunpolitiker, och leder bland annat till att vi i Sverige har mest kvadratmeter externhandelsyta per invånare i hela Europa.

En intressant iakttagelse är också att många kommuner trots planmonopolet i stort har en mycket reaktiv planering. Man använder planmonopolet till en ad hoc-präglad planering och t ex bestämma att IKEA får lov att öppna var de vill, och när de vill, bara de kommer.

Bland de kanske mest intressanta kommentarerna är nog Troed Troedssons: "Iden om det kommunala planmonopolet bygger på en väldigt lokal samhällsutveckling och -påverkan som helt enkelt inte är relevant längre." Troed är framtidsspanare och paradigmmäklare, och en klok tänkare.

Kanske har han fångat ett av de viktigaste skälen att se över denna gamla lag. Vi är inte alls lika lokala och beroende av bara en kommun längre. Vi bor i en kommun, jobbar i en annan, har vår fritid i en tredje och handlar i en fjärde. Vi känner oss i många fall mer som tillhörande en region, eller en del av en region än som bara invånare i en kommun. Men besluten fattas som om vi fortfarande levde på femtiotalet när de flesta inte vare sig pendlade eller rörde sig utanför den egna staden.

Men vi behöver inte byta ett monopol mot ett annat. Det handlar nog mer om att skapa samarbets- och styrformer där det blir omöjligt att inte ta hänsyn till sina grannar. Hur ett sådant sytem skulle kunna se ut behöver diskuteras. Men i alla de 30 år som jag varit i samhällsplanerarbranschen har det ständigt känts som det finns ett underskott på regionalt tänkande.

Kanske är det ett mycket tydligt ramverk som styr mot hållbarhet som behövs på en högre nivå än kommunerna. Fysisk riksplanering? Regionala konsortieavtal? Innanför ett sådant ramverk kan friheten att planera blir större.

Länkar:
LETS 2050
Nya rapporten "Vägval 2050"

Sov inte under revolutionen

2011-11-18T18:22:00.001+01:00

Det tycks finnas ett omättligt behov av kunskap om framtidenjust nu. Men det gör det förmodligen alltid. Idag har jag varit i Göteborg ochmodererat en konferens för 150 personer om hur framtidens kollektivtrafik iVästra Götaland skall se ut. Nu när kollektivtrafiken avregleras till nyår. Ochhållit ett av föredragen, nämligen det om framtidens kollektivtrafik.

Som förberedelse ägnade jag en hel del tid på att funderaöver hur olika trender som man kan börja se kommer att påverka den framtidakollektivtrafiken. Och dessutom har jag läst vetenskapliga artiklar omtransporternas utveckling och om det som allt mer kommit att kallas peak caruse (jo, jag har skrivit om det tidigare…). Och så bad jag mittFacebook-community om hjälp.

Att bilåkandet verkar ha toppat, och till och med minskar istora delar av västvärlden beror på ett flertal faktorer: vi slår itidsbudgettaket, ökningen av kollektivtrafik, förtätningen av städerna, städernaåldras, en stadskultur har växt fram och också ökade bränslepriser. Alla dessafaktorer påverkar också kollektivtrafiken positivt.

Vi blir allt mer urbana, och efterfrågar då stadenskvaliteter som folkliv, uteserveringar, mötesplatser osv. Och då blir heltenkelt utrymmet för bilar mindre. Kollektivtrafik är mycket merutrymmeseffektivt. Detta gör att vi har lättare att få fram åtgärder som göratt vi prioriterar kollektivtrafiken i gatunätet – vilket ger ännu fler somreser.

Vauban i Freiburg, 40 år av planering för mindre bilar

Till detta kommer att all mobil IT gör att vi vänjer oss vidatt kunna kommunicera och ta del av hela det digitala utbudet medan vi reser.Och det är betydligt svårare om man kör bil, även om vissa försöker. Minfavorittrafikprofessor, Phil Goodwin uttryckte det så här för ett tag sedan:

“A phone used to be something you might usewhile travelling, now travelling is something you might do while using theworld in our pocket we still call a phone.”

Så kollektivtrafiken har öppet mål. Nu gäller det attleverera. Vi behöver ett system med en pålitlighet vi inte ser idag. Och enkapacitet så det räcker så att man kan använda tiden under resan. Och vibehöver effektiva, trevliga och bra bytespunkter. Varför skall man frysa häckenav sig om man skall åka tåg eller buss?

Och IT kommer att hjälpa oss att skapa bättre information såatt även resenärer som inte är så vana kommer att förstå trafiken. Att detordnades ett Travelhack i Göteborg för en månad sen, där många lag tävlade omatt skapa den bästa kollektivtrafik-appen är ett tecken i tiden.

Och läser just i Wired att företaget wemakecoolsh.itpiratlanserar wifi i New Yourks tunnelbanalinje L1. Med hjälp av batteridrivna servrar i shoppingväskor, under en vecka. Som en pik åt trafikföretaget som inte fixarvare sig mobiltelefontäckning eller wifi.

Men även nu fortsätter en del beslutsfattare att tro attbilen alltid måste prioriteras. Som om ingenting hänt.

Don´t sleep under the revolution, som Martin Luther King sa.

Länk: Artikeln i Wired

Hinner vi?

2011-11-08T20:54:00.000+01:00

På tåget hem från Stockholm, på ett försenat tåg igen. Trafikverketbyter luftledningsstolpar, vilket får sin förklaring nedan, men kan de integöra detta på natten?

Har varit påTrafikverkets framtidsdag, Think Future, tillsammans med ett 70-tal andrainbjudna personer. Man ville ha input och idéer för det framtidatransportsystemet.

Infrastrukturministern Catarina Elmsäter Svärd inledde medatt peka på de utmaningar som vi står inför och ägnade sedan största delen avtalet till att prata om ITS, it i trafiken. Det finns helt tydligt storaförhoppningar på att detta skall lösa många av trafikens problem, och geSverige stora exportintäkter. Min bild är att ITS säkert kommer att betydanågot, men inte alls så mycket som förhoppningarna ger intryck av.

Moderatorn Willy Silberstein frågade henne om hon var nervösinför vinterns tågdrift. Och svaret blev att järnvägen är det stora problemet. ”Fokusmåste vara på järnväg nu”. Klokt! Äntligen!

Sen pratade Helle Søholt från Gehl. Jag har pratattillsammans med henne många gånger och hon sa samma sak hon brukar, och likabra: Planera städerna för människorna istället för bilarna.

Barry Stevens från OECD(han var orsaken till att hela förmiddagen var på engelska) pratade ominfrastruktur och finansiering av denna. Det blir svårare och svårare attfinansiera infrastruktur, eftersom större och större andel av offentliga medelgår till en åldrande befolkning, pensioner, sjukvård och utbildning.

Lars Erik Liljelund, VD på Mistra sa egentligen inte mycket, menpåpekade att transportsystemet inte är hållbart, vilket ju är sant. Jo, hannämnde de nya katastrofala siffrorna på rekordökningen av koldioxiden i fjol,plus 6%. Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen sa att högt pris på fossilabränslen inte minskar transporterna, utan det krävs fysisk planering också.

Vid den efterföljande paneldiskussionen fick de alla fråganvad som är viktigast. Och nästan alla svarade fysisk planering. Någon lade tillandra styrinstrument och politiskt ledarskap. Och viss,t fysisk planering är viktigt. Men det tar ju lång tid attverka, och vi behöver snabba åtgärder.

Eftermiddagen ägnades åt rundabordsdiskussioner omframtidens transportsystem. Och vid redovisningarna efteråt visade det sig attnästan alla grupper pratat om hållbarhetsfrågor, miljö etc. Trafikverkets representantersade sig vara mycket nöjda med dagen, och den input man fått.

Och visst är det kul att höra alla dessa vita medelåldersmän prata om hållbarhet, på ett sätt jag inte riktigt hört tidigare. Det verkarsom om många börja förstå vart det lutar. Det känns om de nu är där vi som jobbat mycket med frågan var för fem-sex år sedan. Och det är ju bra, så långt. Men det räcker dåligt när koldioxiden rekordökar.

Så går då processen tillräckligt fort? Att sättaigång med fysisk planering, och vänta på resultaten av den räcker ju inte näralla kurvor pekar på rött.

Vi behöver snabba beslut om andra typer av styrmedel, om viskall hinna undvika svåra följder av klimatpåverkan. Men det kanske nästa årsseminarium handlar om?

Är bilen snart omodern?

2011-11-03T21:28:00.001+01:00

I förrgår var jag i Huddinge och höll föredrag för kommunens beslutsfattare om hur vi går från bilen som norm till att tänka gång, cykel och kollektivtrafik. Ni som läser denna blogg vad jag brukar säga. Det intressanta är att detta budskap blir allt lättare att sälja. Fler och fler börja inse att våra städer inte fungerar med detta gamla synsätt som vi byggt och filat på sen 1950-talet.

På samma evenemang var Alexander Ståhle, VD på Spacescape, en av Trivectors samarbetspartners. Vi har ofta pratat tillsammans och vet att våra budskap passar bra ihop. Alexander visade bland annat den intressanta undersökning som de gjort tillsammans med företaget Evidence. Den handlar om vilka faktorer som påverkar värdet på en bostadsrättslägenhet, baserat på 7000 bostadsrättsförsäljningar i Stockholm. Nitttio procent av prisvariationen mellan olika områden förklaras av åtta variabler: närhet till city, närhet till spårstation, tillgång till gång-gatunät, tillgång till urbana verksamheter, tillgång till park, närhet till vatten, kvartersform och socioekonomiskt index.

Nästan allt handlar om den gamla sanningen: priset beror på tre saker: läget, läget och läget. Eller annorlunda uttryckt: nästan allt handlar om tillgänglighet. Och faktiskt är inte varken bilvägar eller bilplats med. Och Alexander fortsatte med att visa bilder från undersökningar om hur ungdomar från olika Stockholmsgymnasier ser på sin stad, och då framträder en liknande bild: stora parker, bra skolor, alla lämnar bilen hemma, bilfri innerstad etc. Och när körkortsinnehavet går ner bland unga slutade han denna tankegång med att vi kanske ser en "Non driving generation" framför oss.

GM:s modell av en kärnkraftsdriven bil 1957

Som jag skrivit om tidigare visar allt fler studier på att vi i många städer och i fler och fler länder tycks ha nått en topp på bilanvändandet. Orsakerna tycks vara många (åldrade befolkning, sambandet mellan inkomst och ökat bilresande tycks brutet, minskat antal körkort hos yngre osv) men framför allt verkar det finnas en allt starkare urban kultur. Att bo och arbeta i städer, och dra nytta av alla de aktiviteter som finns där blir helt enkel en allt vanligare livsstil.

Och när vi blir fler och fler i våra städer blir det helt enkelt sämre och sämre med bil. De får helt enkelt inte plats, och de negativa effekterna med buller, avgaser och trängsel blir större än nyttan. Då blir det smartare och smartare att utnyttja färdmedel som är betydligt effektivare och ger mer transporter per ytenhet än bilen. Som gång, cykel och kollektivtrafik.

Idag har jag diskuterat detta fenomen i två helt skilda uppdrag. Ett som handlar om hur den framtida parkering i Stockholm skall lösas, och ett som handlar om spårtrafik från Malmö till Näset.

Håller själva den viktigaste artefakten för modernitet, bilen, helt enkelt på att bli omodern?

Länkar:

New Scientist om peak car use

Hackad blogg och ny elbilspool

2011-10-27T22:07:00.001+02:00

Jo, jag fanns också med på Bloggtoppen som blev hackad. Och nu ligger mitt lösenord ute till allmän beskådan. Minst fem år sen jag registrerade mej, och har helt glömt bort att den fanns. Nåja, lösenordet är bytt, så det är ingen idé att du provar att logga in.

Bloggposten om de vita elbilarna i Amsterdam har väckt visst intresse bl a på Facebook och Twitter. Och just nu trillar det in nyheter om att den 24 november så startar ett nytt elbilssystem i Amsterdam med stora likheter med Witkar.

Det är Daimler som inför sitt Car2Go-koncept med 300 tvåsitsiga Smart-elbilar som man kan hyra per minut, precis som Witkar. Amsterdam blir fjärde staden med Car2Go-bilpool, men den första med elbilar. Det finns redan nu 250 laddställen, och i slutet av 2012 skall det finnas 1000 st.

Elbilarna får inte lämna staden. Batterierna är idag så pass bra att man inte behöver lämna bilen vid laddstället varje gång, som med Witkar. Men om om batteriet har mindre än 20 procent kapacitet kvar så får man anvisning via navigeringssystemet om var närmaste laddstation finns.

Det kommer att kosta 10 euro att gå med i systemet. Sen är kostnaden 29 cent per minut, 12.90 euro per timme och 39 euro för ett dygn.

Skall bli intressant att följa vad ett system som detta gör med bilanvändningen i Amsterdam. Ökar eller minskar den?

Och bilarna ser ut att vara vita den här gången också. Men inte gratis, som Witkar var när du var medlem.

Vita bilar vid Hoppes

2011-10-25T21:36:00.001+02:00

Just nu skulle jag varit i Changwon i Sydkorea. Före sommaren fick jag erbjudande att prata på ICLEI:s stora Eco Mobility konferens där. ICLEI organiserar städer över hela världen som arbetar för hållbarhet. Vi jobbar med dem i ett av våra EU-projekt.

Efter lite mailande fram och tillbaka tackade jag nej. Att åka över halva jordklotet för att prata 45 min om hur vi i Sverige jobbar med hållbara transporter kändes inte tillräckligt lockande, och de ville inte betala något arvode.

Nu får jag mail från Robert Stussi, en glad schweizisk portugis som är expert på elfordon, och som jag känner väl från olika europeiska projekt och konferenser. Han skickar en Pecha Kucha-presentation (20 ppt, 20 sek/bild) han höll förra veckan på CIVITAS Forum i Funchal. (Jag kunde varit där också - jag var mycket engagerad för ett år sedan när denna konferens var i Malmö...). Och han är i Korea just nu.

I presentationen, som handlar om elfordon naturligtvis, hittar jag en länk till en filmsnutt om Witkar, ett bilpoolsystem med vita små tvåmans-elbilar som fanns i Amsterdam mellan 1974-1986

Witkar (vita bilar eller vita kärror) var ett system som uppfanns och infördes av Luud Schimmelpennink, en industri designer och social uppfinnare som vid den tiden var Amsterdams borgmästare. Det intressanta är att systemet redan 1974 hade alla de finesser som vi idag förknippar med smarta bilpoolsystem. Allt styrdes av en minidator (kolla hålremsorna i filmen), man fick tillgång via ett kort, blev automatiskt debiterad för tiden man hyrde osv.

Det fanns totalt trettiofem bilar som stationerades på fem laddningsstationer. Det fanns flera stora problem med systemet: laddningen tog lång tid och bilarna blev aldrig jämt spridda över de fem stationerna. Vissa laddningsstationer var alltid fulla, och andra tomma.

En av de första gångerna jag besökte Amsterdam på en studieresa fanns bilarna kvar, men jag minns inte att jag såg dem i drift. Utan för Hoppes, Amderdams äldsta pub, dit jag alltid går när jag är där, fanns då fortfarande en av laddstationerna.

Roligt att Robert Stussi lyfter fram dessa 35 år gamla elbilar. Inte mycket under solen alltså.

Är Sverige sämst på satsningar på järnväg?

2011-10-19T22:02:00.003+02:00

Igår blev jag filmad för en intervju som skall finnas med i Hallandsåstunnelns nya informationsfilm. Jag fick svara på frågor om hur transporterna kommer att utvecklas framöver, vilken roll järnvägen kommer att spela, om varför utbyggnaden av Västkustbanan är viktig osv. Allt medan tågen på Lunds central rullade förbi i bakgrunden.

Och det är ju inte så svårt: Transportvolymerna kommer att öka om vi skall tro den nationella planen som Trafikverket tagit fram. Det enda som möjligen kan stoppa denna utveckling är en kraftig recession, eller mycket höga oljepriser. Båda dessa scenarier är tänkbara, men ingen vet om och när. Att energin blir dyrare kan vi räkna med, dock vet vi inte hur snabbt.

Att vi skulle få en politik som styr mot minskade transporter, som forskarna säger behövs för att skapa det hållbar transportsystemet, är mindre troligt. Fortfarande sitter de flesta politiker fast i rörlighetsfällan: rörlighet är lika med utveckling - när det istället handlar om tillgänglighet.

Järnvägens roll då? Ja den kommer att bli större och större, om vi skall transportera oss mer hållbart. Men då krävs det att Sverige lämnar bottenligan när det gäller satsningar. Fackförbundet SEKO visade i förrgår med sin nya rapport att Sverige är bland de Europeiska länder som satsar minst på järnvägen, jämfört med landets BNP. SEKO pratar ju i egen sak naturligtvis, och jämförelserna är inte helt enkla att göra. Om man tittar i rapporten ser man att det är de mindre utvecklade länderna i Europa som satsar mest, Rumänien, Slovenien, Litauen, Bulgarien osv. Att Luxemburg finns bland dessa är nog mest en kuriositet, det ryms inte så många mil järnväg där.

Frankrike, som har ett väl utbyggt järnvägsnät med hög standard, och riktiga snabbtåg, satsar den studerade perioden 2007-2013 ännu mindre per invånare än Sverige. Kanske är nätet tillräckligt utbyggt där? Spanien däremot ca 50% mer än Sverige.

När det gäller underhåll tycks siffrorna lite tydligare. Sverige är det land som satsar minst på underhåll per kilometer järnväg. Och alla som reser tåg i Sverige känner ju instinktivt att det stämmer.

Hur är det då med stora satsningar som tunneln genom Hallandsåsen? Är de vettiga samhällsekonomiskt? Det är ju en svår fråga, men om vi bortser från debaclet med problemet att ta sig genom det dåliga berget, skandalen med Roca Gil etc, så kan nog svaret bli ja, om man förmår se hela bilden. Det är inte enkelt att räkna hem denna gigantiska investering på de tidsvinster som tågen gör på kort sikt, men tunneln möjliggör väsentligt fler tåg per dag, vilket kommer att öka resandet, det blir betydligt bättre plats för godståg, risken för störningar blir mindre osv. Och tunneln skall förhoppningsvis kunna användas lääänge.

Och att åsen innebär en väsentlig barriär kan vi se i ett jobb vi gör för Hallandstrafiken. Om man ser på hur stor pendligen är mellan Halmstad och Varberg, med hur den är mellan Halmstad och Helsingborg, som ligger på ungefär samma avstånd, är det en mycket stor skillnad. Resandet över åsen är kanske bara en tiondel av resandet från Halmstad och norrut.

Så visst kan järnvägssatsning av storformat vara viktiga - men fört en rejäl satsning på underhållet tack!

Länkar:
SEKO om järnvägsstudien
SEKO:s rapport

Resilienta företag och samhällen

2011-10-12T19:16:00.000+02:00

- Regnen är mycket häftigare nu, och vindarna också, sa Malin igår när vi var på väg tillbaka till Lund från ledningens strategimöte i Trivector Traffic på Elisefarm ute vid Ringsjön. Vi hade ägnat en hel dag åt att diskutera hur vi skall möta framtiden i vårt företag. Kommer efterfrågan på våra tjänster att fortsätta att öka som de gjort de senaste två åren då vi växt med nästan fyrtio procent? Blir det allt mer verkstad när det gäller hållbara transportsystem?

Jag hade inlett med att säga att jag tror att det kommer att fortsätta. Trots att vi nog är på väg in i en av de allvarligare strukturella ekonomiska kriserna vi sett. Krisen som är en kombination av skuld-, girighets- och resurskris kommer att ta mycket lång tid att ta oss ur. Och enda vägen är ett byte till en ekonomi som innebär satsningar som tar oss ut klimat- och hållbarhetskrisen. Allt fler ekonomer och forskare pekar på att denna typ av satsningar är både nödvändiga, och dessutom mycket lönsamma. Det tycks också som allt fler företag förstår detta, det tycks fortfarande som politikerna är sist på banan. Men de har ju annat för sig: Ljugholt skall försvara sig, Björklund försöker springa baklänges in i framtiden (gör allt för att Sverige inte skall vara världens mest innovativa land längre), och nya miljöministern Lena Ek backar innan hon börjat.

Varje dag kommer rapporter om hur framtiden ser ut om vi inte omgående börjar minska våra utsläpp. Nu senast har Länstyrelsen i Stockholm lämnat sin rapport om ”klimatanpassning”, dvs alla de åtgärder som vi måste göra när klimatet ändras. Jag är så himla trött på alla dessa klimatanpassningsrapporter – de ger mig en känsla av uppgivenhet. Vi hinner eller vill inte ändra våra utsläpp, så istället skall vi satsa miljarder på att ”anpassa” oss med slussar, vallar etc. Framtidens dom över de beslutsfattare som inte i tid agerat kommer att bli hård.

Det vi behöver göra är att bygga resilienta, dvs ungefär robusta, system som klarar olika former av störningar. Oavsett om systemen är transportsystem, sociala system, städer eller företag. Det betyder inte samma sak som anpassning. Ett resilient system (termen kommer som många vet från ekologiska system) klarar störningar. För transportsystemet skulle det t ex kunna handla om att inte bygga sig fast i ett system som endast bygger på ett färdmedel som bilen, eller ett bränsle.Och om vi skall klara detta tror jag att vi måste bort från alla slagordsmässiga enfråge- åtgärdsstrategier. Inte ens att rädda klimatet räcker för att bygga ett hållbart samhälle. Vi har också frågeställningar kring energi, resurser och biologisk mångfald innebär lika stora utmaningar.

Och inte heller den senaste hajpen kring ”fossilbränslefritt transportsystem 2030” ger jag mycket för. I morgon skall jag prata kring detta ämne tredje gången på en månad. Sitter på tåget och funderar på hur jag skall uttrycka mig i morgon, när jag träffar riktiga miljöproffs, på Stockholms miljöförvaltnings plan- och miljöavdelning som har avdelningskonferens.Det blir väl som tidigare. Fossilfritt transportsystem 2030 är något som ingen tror på, varken forskare eller bilindustrin. Dessutom är det inte tillräckligt, även om vi skulle nå målet (hur nu det skulle gå till…).

Istället kommer jag att prata om allt annat man kan göra.

Framtiden är så ljus att du måste ha solglasögon?

2011-10-05T22:43:00.001+02:00

Just hemkommen efter ett bra möte med referensgruppen för Klimatsamverkan Skåne (hur många sådana finns det egentligen?). Det är Länsstyrelsens, Regionens och Kommunförbundets samverkansplattform för att ta fram färdplanen för hur vi uppnår ett koldioxidneutralt Skåne 2050.

Kul blandning av forskare, politiker, miljöfolk, företagsrepresentanter osv. Och jag fick lära mej en del nytt. T ex att vi måste ta betydligt större hänsyn till att det blir varmt och fuktigt, och planera för alla de människor som får hälsoproblem av detta. Plantera träd, bygga husen så att de blir svala osv.

Och det blev också flera bevis för att företagen i många fall är på väg att gå före samhället. Skanska efterlyste samma regler från svenska staten som EU föreslagit när det gäller energieffektivisering av byggnader. Akka Frakt ville ha försäkringar om att nya regler för chaufförers utbildning inte skjuts på framtiden. Det blir nu allt tydligare att det inte kommer att vara stater som löser klimatfrågan, utan företag, organisationer och städer som väljer att gå före. Det som våra politiker på nationell nivå tycks ha så svårt att fatta, begriper man i företagen och i städerna.

En diskussion utbröt också kring huruvida det finns bevis för att de positiva framtidsbilder som flera efterlyste faktiskt får folk att agera. Ingen av de närvande forskarna verkade sitta inne med svaret, och inte nån annan heller. Men i alla sammanhang efterlyses just detta: Försök visa upp alla de positiva följderna som det kan bli av att satsa på att lösa klimatfrågan. För ingen orkar väl med katastrofscenarier? Men kan inte ett hot få oss att gå samman för att med gemensamma krafter lösa problemet?

Panta rei - allting flyter

2011-10-03T22:19:00.001+02:00

Hemma igen efter en fantastisk seglingsvecka i Kroatien. Allt fungerade perfekt: vädret, vinden, hamnarna, maten, seglarvännerna osv.

Från marinan i Kremic utanför Split seglade vi till naturreservatet på Kornatiöarna. Den lilla fiskebyn Vrulje, med kanske trettio hus, bjöd på sista kajplatsen av sju, alldeles vid restaurangen. Oerhört god fisk. Nästa dag trettio sjömil till Primosten på fastlandet. Sen Komica på Vis, vidare till Hvar, och så Rogac på Solta. Alla alldeles bedårande ställen, med vackra hus, god mat, vackra promenader etc. Och så tillbaka till marinan och den proffsiga uthyrningsfirman Sunsail. Tusan vad en vecka går snabbt.

Vrulje på Kornati, Kroatien. Foto: Christer Ljungberg

Och sköna bad både mitt till havs med hundra meters djup, och i badvikar med kristallklart vatten. Väldigt lite synligt skräp i vattnet, trots massor av båtar. Och trots att alla förväntas tömma toaletttankarna i havet. I vår båt stod det att tankarna var fulla efter sex användningar av toaletterna (vi hade tre stycken på båten). Någon möjlighet att tömma dessa tankar i hamn fanns inte.

I båten fanns också ett litet anslag som gällde de regler som gäller in USA. Antagligen exporterar den franska båtbyggaren Jeanneau dit, och därför fanns dessa upplysningar. Där kunde man bland annat läsa att så nära som tre sjömil från kusten får man inte kasta i plast, paper, trasor, glas, mat, metall, porslin och trä.

Längre ut blir det tillåtet att kasta i allt mer, och tjugofem sjömil från kusten får man kasta i allt utom plast. Mellan 3 och 25 sjömil får man inte kasta i saker som flyter....panta rei...

Länk: Om toalettavfall från fritidsbåtar i Sverige

Naturreservat och parkering

2011-09-27T07:48:00.001+02:00

Solen går just upp över bergen där den lilla semesterorten Primosten ligger i mellersta Kroatien. Restaurangerna plockar fram sina möbler igen, gatsoparen sopar sina obefintliga sopor, en och annan bil rullar sakta, ja faktiskt på vägen längs den vita stranden.

Alla på Kamoa II, den 44 fots Janneau vi seglar, är inte vakna än. Morgonfrid. Tanten som städade hamntoaletten så sur ut, fast jag hälsade trevligt.

Hela denna ort är lite på slutet av säsongen, man åker inte hit när det är som mest folk, sade vår seglingsguide vid genomgången när vi hämtade ut båten. Nu är det precis lagom med folk här, men alla de ca 30 kajplatserna är fulla, vi lyckade precis klämma in oss på den sista. Och på en av dessa trettio platser ligger folk som vi känner från Barsebäckshamn...

Dagen före bodde vi i en liten, liten hamn, eller snarare vid en kajplats vid en restaurang på den stora naturreservatsön Kornati. Vrulje hette byn, eller snarare hussamlingen, och restaurangen hette Ante. Vi pekade på de fiskar vi ville äta, och åt dem ett par timmar senare enkelt, men suveränt gott tillagat.

Igår kväll här åt vi middag på en riktigt bra restaurang vid det lilla torget. Samma enkelt anrättade, men goda mat. Av nån anledning pratade vi om parkering, vilket är ett ämne som engagerar alla. Kloka, sansade människor får plötsligt svårt att förstå resonemang om varför det kostar mycket ibland, varför det ofta finns för få platser och varför det finns parkeringsvakter. Men trevligt hade vi.

Snart är det dags att väcka hustrun och sjunga för henne eftersom hon fyller år idag.

- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Riva,Primošten,Kroatien

Är vi ute och seglar?

2011-09-23T16:36:00.000+02:00

Sitter på tåget hem igen. Har pratathållbara transportsystem för politiker och beslutsfattare i Uppsala län, somjobbar med sin kollektivtrafikstrategi.

Blev ett snabbt in-, snabbt ut-, gig. Jag brukar intevilja göra så, utan delta i diskussionerna osv. Men idag vill jag hem i tid.Jag skall åka på semester i morgon, och ut och emittera koldioxid. Segling iKroatien, med goda vänner som är duktiga seglare, är ju i sig en koldioxidsnålverksamhet, men inte resan dit (även om den är klimatkompenserad…).

Har för mycket att göra, så egentligen har jag inte tid,men resan är planerad sen länge. Innan min pappa dog, vilket tog alla reserver,både tidsmässigt och mentalt. Har varit ett tufft schema de senaste veckorna med massor av föredrag, paneler och sen det vanliga VD-jobbet ovanpå.

Och som alla vet så gillar jag inte att flyga avhållbarhetsskäl. Jag försöker alltid att åka tåg så mycket det går. Förrafredagen i Östersund var det bara jag av alla talare som åkte tåg fram ochtillbaka. Och så är det ofta, även bland oss i det resande teatersällskapet ihållbarhet.

Och bland den stora majoriteten av västvärldensmedelklass, tycks det som. De senaste två veckorna har det kommit två rapportersom uppdaterar oss om läget. En från SMHI, och en från EU och det nederländskamiljödepartementet. Och båda är ingen särskilt munter läsning.

EU/Holland-rapporten konstaterar att jordens koldioxidutsläppunder 2010 ökat med 5%, vilket naturligtvis är väldigt mycket och alarmerande. Ochden stora ökningen, efter 2009 års nedgång, beror till största delen på att Kinaökar sina utsläpp rejält. Förmodligen är vi i västvärlden medskyldiga eftersomstor del av våra prylar tillverkas där. Och detta struntar ju som bekantregeringen i att redovisa när man vill visa hur duktiga vi är….

SMHI-rapporten uppdaterar oss om läget och pekar på attutsläppen måste börja minska inom 5-10 år, och minska med 50-60% om vi med 70%säkerhet skall nå tvågradersmålet. Och siffrorna blir ännu större om vi skallnå 1,5-gradersmålet, som många forskare menar är nödvändigt.

Den siffra som får mig att fundera mest är kanske de 70procenten. I vilken annan verksamhet skulle vi nöja oss med en 70% sannolikhetatt lyckas? Kärnkraften? Med trettio procents sannolikhet får vi ett nyttTjernobyl. Eller trafiksäkerheten på våra vägar? Med trettio procentssannolikhet skadas eller dör du.

Den enda verksamhet där vi tycks beredda att accepteradenna procentsats är nog sannolikheten att komma i tid med tåget.

Nej nu var jag dum, jag åkte faktiskt fram och tillbakatill Östersund förra veckan, med två nattåg utan att bli sen. Och idag rullardet på bra tycks det.

Men att vi skulle acceptera trettio procents sannolikhetatt jorden blir så uppvärmd att det blir risk för allvarliga tröskeleffekterosv, är väl ändå att vara ute och segla?

Pengar och kultur

2011-09-15T17:39:00.000+02:00

Första sidan av nya numret av Ny teknik har en stor bild av ett tåg som brinner. Det är en gammal tunnelbanevagn som man håller på att elda upp för att lära sig mer om hur skall undvika katastrof vid bränder. Ett tåg som fattar eld i en tunnel är naturligtvis en katastrof. Men när det gäller tåg behöver man inte gå så långt för att hitta en katastrof. Den utspelar sig varje dag på det svenska järnvägsnätet. För på annat sätt går det inte att beskriva det som utspelar sig där. Jag har ju som bekant skrivit om detta åtskilliga gånger.

Just nu sitter jag på tåget mot Stockholm, för att ta nattåget till Östersund för att medverka på en klimatkonferens där i morgon. SJ:s bokningssystem hade gett mig en förbindelse med trettiofem min bytestid i Stockholm. I civiliserade länder med fungerande tågsystem hade detta ju varit en ocean av tid. Men jag ringde och bokade om så att jag nu alltså får tillbringa en timme och trettiofem minuter i Stockholm istället. Jag vet ju att trettiofem minuters försening inte är alls ovanligt. (Jag lyckades dock boka in ett möte med Trivectors kontorschef på Stockholmskontoret).

I går när hela Trivector åkte hem från vår gemensamma kick off i Göteborg blev vi som skulle till Lund fyrtio minuter sena. Fyrtio minuter på en resa som skulle ta två timmar och tjugo minuter.

Det finns två huvudförklaringar till det ständiga flödet av förseningar beroende på fel i växlar, ställverk, nedfallna luftledningar, dörrar som strular etc: Pengar och kultur.

Det finns ett underhållsberg för järnvägen på ca 8 miljarder sa Håkan Westerlund från KTH i onsdags när jag smög iväg från vår kick off i Göteborg för att prata på Elforsks konferens om Fossiloberoende transportsystem 2030 (jag sa att det inte går…).Och att regeringen nu pytsat in 3,2 miljarder hjälper ju en bit men räcker inte till hälften ens.

Så då får man jobba med den andra biten istället, nämligen kulturen som finns i hela järnvägssystemet. Om man har ett system som är som ett urverk, alla delar måste hänga samman, så måste alla i organisationen också verka för att det blir så. Om någon struntar i sitt kugghjul så stannar alla de andra också.

Och så tycks det vara. Vi hör att ansvariga för tidtabellsläggningen tycker att man väl får se tidtabellen som ungefärlig, en sorts viljeyttring. Vi hör att godstågen släpps iväg före tidtabell när lastningen är klar. Vi hör om personal som inte förstår att man tycker att trettio minuters bytestid bör räcka. Men hallå! Om det komplexa systemet skall fungera kan inte tidtabellen vara ungefärlig, det krävs sekundpassning. Alla som jobbar i systemet måste vara inställda på att det skall fungera.

Den som vill veta hur mycket förseningar det är kan ju gå in på Tåginfo och kolla statistiken. Just idag är tågen hittills sammanlagt 310 timmar sena.

Så nog brinner det och är det katastrof på järnvägen.

Ingenting är värt nåt, men är fritt

2011-09-12T19:19:00.000+02:00

Ett av samtidens stora problem är vår konsumtion, som ökatdrastiskt under de senaste 25 åren. Vi byter ut kök, badrum och möbler så fortvi tröttnar. Och fyller våra hem med nya prylar hela tiden. Det får storakonsekvenser för resursförbrukning, miljö och energiåtgång.

Funderar på detta när vi nu skall tömma min fars hem efterhans bortgång för tre veckor sen. För att veta om det fanns några saker som varvärda något mer än affektionsvärdet, anlitade vi en legendarisk värderingsman,kallad Tumlaren. Vet inte varför han kallas så, han är varken fet eller torr.

Mina föräldrar var ganska välbärgade utan att varajätterika. Som direktör inom kooperationen har man inga ICA-ferraris, och ingabonusar, men en hygglig lön. Hemma fanns allt man behövde, och en del ”fina”saker som man skaffade sig när man fick råd, som finserviser från RoyalCopenhagen, en del tavlor man betalat ganska mycket förr etc.

Jag hade varnat min bror att han inte skulle vänta signågot, eftersom vi gick igenom samma sak med min svärfars hem för tre år sedan.

En del av de saker som mina föräldrar samlat på sig underett helt liv, borde ju kunna säljas och komma till nytta för någon annan. Kanman tycka. Men så är det inte idag. Ingen vill köpa gamla möbler (även om de ärdyrt inköpta på det fina möbelvaruhuset Hedbergs i Vinslöv), man köper hellrenya på IKEA. Böcker och en del gamla möbler går inte ens att sälja på loppis.

En del tavlor, som köpts ganska dyrt för kanske 30 årsedan är inte värda ens inköpspriset. Felsatsning kanske, vad vet jag. Förutomhans tio år gamla bil, och en av tavlorna, är det nog den nya platt-tvn som ärden enskilda sak som är värd mest.

Men vi håller igång konsumtionen.

Sociala medier ökar kollektivtrafikresandet?

2011-09-06T23:08:00.001+02:00

Har du sett alla människor som med lätt nedböjt huvud springer runt i stan stirrande på sina smarta telefoner? Blir nackproblem snart den stora folksjukdomen? Tillhör du dom som är uppkopplade dygnet runt, med sms, epost, Facebook, Twitter osv? Som sms:ar medan du promenerar? Eller tittar på TV på mobilen medan du cyklar, som en Facebookvän igår erkände som svar på min fråga om man använder sina teknikprylar medan man sitter på hojen.

Helt klart är att IT och internet håller på att ändra hela vårt sätt att jobba, kommunicera, ja hela vårt sätt att leva. Idag var jag hos sjukgymnasten och jag betalade med mitt kort i hans iPhone, med hjälp av en app och en liten dosa vid namn Izettle.

Och det finns naturligtvis både fördelar och nackdelar, som jag tycker mycket bra beskrivs i boken Framtiden, som jag skrivit om tidigare här på bloggen. En positiv konsekvens som vi igår diskuterade på jobbet, kan bli att fler åker kollektivt.

Idag är alla ungdomar (och en del av oss äldre..) vana vid att kunna kommunicera via sina smarta telefoner, surfplattor, datorer osv hela tiden och överallt. Och så länge man inte har körkort, dvs använder bussar och tåg, så går detta alldeles utmärkt. Men vad händer den dag när man börjar fundera på att ta körkort och köra bil istället? Jo möjligheten att kommunicera som man är van vid försvinner då.

Det är svårt att vara uppkopplad och uppdaterad på senaste nyheterna, kompisarnas Facebookuppdateringar osv medan man kör bil. Och kanske blir det då fler som väljer att fortsätta åka tåg och buss eftersom man då kan ha kvar dessa möjligheter. Kanske kan du arbeta och få en del gjort medan du åker till och från jobbet? Själv tillbringade jag i storleksordningen 6-7 arbetsveckor på tåg i fjol och fick gjort en hel del under denna tid.

Så vem vet, kanske sociala medier hjälper oss att nå kollektivtrafikens fördubblingsmål?

(Och då menar jag inte bara Bussturken på Facebook.)

Länk: Bussturken på Facebook

Katmandhu, Al Jazera och spårvagn

2011-09-02T13:35:00.001+02:00

Sitter på tåget hem från Stockholm –igen. Har haft en lång rad intressanta möten i går och idag. Och så har jag varit på ett mycket intressanthalvdagsseminarium igår kring frågor om globalisering och företagens socialaansvar, CSR osv.

Det var revisionsföretaget Mazars SET, där min fru numeraär VD, som efter samgåendet med franska Mazars (13000 anställda worldwide)ordnade denna intressanta eftermiddag. En lång rad spännande föreläsare gav ossolika pusselbitar. De som följer mej på Twitter fick glimtar helaeftermiddagen.

Den lite för långa, men ändå helt ok inledningen av Mazarsinternationelle VD Patric de Cambourg, var inte bara sedvanligt sälj, utanpekade på vikten av att företagande och samhälle måste gå hand i hand. Hanlyfte särskilt mänskliga rättigheter och kultur.

Sen kom Björn Söderberg, ni vet killen som blevsuperentreprenör i Nepal. Han berättade om hur han som 19 åring kom till Nepal,och kände att man måste göra något åt fattigdomen och misären. Och inte baraprata. Han började med julkort av återvunnet papper, som gav löner till de somjobbade med dem så att deras barn kunde gå i skolan. Han fortsatte medanteckningsböcker och betalade lärare för att de skulle lära de anställda attläsa och skriva – det blev ju enklare då med regler anställningsavtal osv. Sen insåghan att ett av de riktigt stora problemen i Nepal är att de få som gått påuniversitet lämnar landet så fort de kan. Sagt och gjort, så startade han ettit-företag, som blev flera och idag har kunder från hela världen.

För två år sedan insåg han att han blivit lurad av sinatvå närmaste nepalesiska medarbetare som varit med sen starten. Kontrollrutinerna som inte varit på platshade gjort det möjligt att skicka bluffakturor osv. Men han lät sig intenedslås och istället för att lägga ner växlade han upp. De två senaste åren har hanjobbat för att få igång en biobränslefabrik som bricketter av avfall, så att mankan sluta att elda upp de få skogar som inte redan är borta.

Vad är det som hindrar dej, frågade Björn. Rädsla attmisslyckas sa nån i publiken. Om man inte misslyckas en gång i veckan såförsöker man inte sa Björn. Det är så man kommer framåt.

Nästa talare var Sasja Beslik, chef för ansvarfullafinansiering på Nordea. Jag har träffat honom tidigare och gillar hans budskap.Han talade om den verklighet som vi ser idag, där företagen måste adresserafrågor om klimat, miljö, resursförbrukning och man vill fortsätta att varalyckosamma framöver. Och han påminde också om hur verkligheten ser ut idag förden som inte förstått: Vi befinner oss nu i inandningsfasen nu, sa Sasja. Vi ärden första generation där barnen inte får det bättre än föräldrarna. Och världen ändras drastiskt när tillväxteninte sker i Europa och USA längre utan i Kina, Indien och Afrika. Om vi inteförstår detta och agerar därefter kommer Sverige bli som Skansen, ”ja så kundeman också leva”.

Efter att brottmålsadvokat Elisabeth Massi Fritz, gjortreklam för sitt arbete genom att berätta om hur hon försvarat brottsoffer iolika hedersmordsmål etc, kom dagens bästa talare: Jan Eliasson, fd FN-förhandlare,utrikesminister etc och skulle berätta om globala trender. Och som han gjordedet. Skulle gärna lyssnat på honom hela dan.

Jag är optimist sa Eliasson. Men jag har märkt att jagbörjat tillägga: men jag är orolig, fortsatte han. Att ge upp är ovärdigt! Ochså fortsatte han att bjuda på sig själv och sin enorma erfarenhet av globaltarbete, fredsförhandlingar, miljö, klimat, vattenfrågor osv, och hur företagenmåste vara en del i lösningen.

Precis som Sasja pekade han på hur Europa och USA inte ärdär det händer idag. ”Det finns en värld utanför Verona” citerade hanShakespeare. Som avslutning diskuterade han hur IT ändrar världen och hurinformation sprids. När han avslutat enfredsförhandling i ett tält i öknen, tog motparten upp en mobil ur kaftanen ochringde ett samtal. När Eliasson sedan landade helikoptern i civilisationen,stod Al Jazera där med sina mikrofoner och hade motpartens story klar för sig.

I en värld av mobiler och Twitter kan ingen verksamhet pågåutan att ha en kommunikationspolicy sa Eliasson.

Sist kom retorikkonsulten Elaine Bergkvist och pratade omhur vi pratar. Intressant och kul om hur olika generationer uttrycker sig. Honvar fet och grym, som 80-talisterna skulle sagt.

Och medan jag varit på seminarier och möten harspårvagnsdiskussionen vaknat igen, den här gången i Stockholm. Politiker ochprofessorer tycker bussar är bättre för att de är billigare. Och ingen har lästden utredning om BRT och spårvagn som ligger till grund för diskussionen. Synd.Då hade diskussionen sett annorlunda ut. Vill du veta vad jag tycker så finns argumenten på bloggen.

Han hade nog rätt Eliasson, alla organisationer behöver enkommunikationspolicy.

Columbo bättre än pekpinnar

2011-08-29T21:42:00.000+02:00

Bilen är en lyxvara som vi kan vara utan, skriver ett antal kunniga transportforskare i Svenska Dagbladet i går. Och fortsätter med att bilen är en konsumtionspryl och inte bara ett transportmedel. Politiker måste diskutera vad som är nödvändiga bilresor menar forskarna.

Låt mig inleda med att jag tycker det är bra att forskarna vill vara med i debatten, och inte bara överlåta den till amatörerna. Och jag instämmer i att dagens situation inte är hållbar och att vi behöver ändra hur vi ser på bilens roll i samhället. Jag tror till och med att de menar ungefär detsamma som jag brukar säga i mina föredrag: Dagens trafik är inte hållbar, vi måste ändra på det. Och byta rörlighet mot tillgänglighet. Typ.

Men, jag hittar inte argumenten för varför vi skall ändra oss. Inte ett ord om klimatförändringar, resursförbrukning, peak oil etc. Bara att bilen blivit en konsumtionspryl för njutning. Och att vi gör onödiga bilresor. Visst gör vi det, men varför de är onödiga förklarar man inte heller. Om man inte får förklarat skälen till varför vi måste ändra vårt beteende, varför skall man då bry sig?

Jag gillar inte tonen i artikeln - jag tror inte att man genom att skriva folk på näsan med "konsumtionspryl" och "nödvändiga bilresor", övertygar en enda utom oss som redan är frälsta.

"Det går att minska bilresandet genom samhällsplanering och en medveten strategi beträffande vad som är nödvändiga bilresor. Människor i allmänhet kommer inte att fara illa av att minska sitt bilresande."

Att människor i allmänhet inte skulle fara illa av att minska sitt bilresande är säkert sant i de flesta fall. Men om vi i femtio års tid har byggt och filat på bilsamhället, så har folk vant sig, och anpassat sig till detta. Det låter väldigt mycket snipig storasyster: Du kommer minsann inte att fara illa att minska dina bilresor.

I bästa fall betyder "medveten strategi beträffande vad som är nödvändiga bilresor" nog att jobba med mobility management, att påverka beteendet mot mer hållbart resande. I sämsta fall betyder det något annat som jag inte tror passar i ett demokratiskt samhälle. Men jag är övertygad om att om man tänker tillgänglighet istället för rörlighet när man planerar samhället, och i sin vardag, så kommer många bilresor att bli onödiga.

Peter Falk, som spelade Columbo avled 83 år gammal i juni 2011

Om vi skall ändra på folks syn på saker som bilanvändandet behöver vi använda andra metoder än att peka med fingret i luften. Att hitta sätt så att folk själv får förena punkterna i målarboken, likt det sätt som Columbo i sjuttiotalsserien med den klurige detektiven i sin skrynkliga rock brukade göra, fungerar oftast bättre. En sorts intellektuell juijitsu: "Det är bara en sak jag inte förstår, kan du hjälpa mig med det?" och ber om hjälp "Nja, det är en sak du kan hjälpa mig med....."

På ett elegant sätt faller mördaren på eget grepp. Och så kan kanske den inbitne bilisten, eller politikern, förmås att själv dra slutsatserna om hur det hållbara transportsystemet ser ut.

"En sak förstår jag inte riktigt - varför bygger vi ständigt nya vägar när de snabbt fylls upp av ökande trafik? Eh?"

Länkar:
Artikeln i Svenska Dagbladet
Robert Butler i Intelligent Life: Learn to be like lieutenant Columbo

Det blir aldrig som man tänkt sig

2011-08-26T22:55:00.000+02:00

Omvälvande vecka. I onsdags när jag stod i Upplands Väsby på deras stadsbyggnadsdag, och skulle prata om nätverk och hållbara transporter inför 300 personer, ringde telefonen. Det var min bror som meddelade att min pappa dött under natten.

Min pappa Lennart var 88 år, och frisk, inte som en nötkärna, men nästan. Han hade i lördags haft en kräftskiva för några vänner, tillsammans med särbon Gertrud (min mamma dog för 8 år sedan). På tisdag gick han och lade sig, och på onsdag vaknade han inte.

Jag bestämde mig för att trots allt hålla föredraget, och sen ta mig hemåt. Arrangörerna sa att det var okej om jag inte kunde, men jag sa att det skulle fungera. Jag var dock tvungen att plocka bort en bild på min pappa som jag hade tagit för tre veckor sen när han fyllde 88, och som visade hur han alltid varit proffs på nätverk, med Rotary, Odd Fellow och sen ett år tillbaka nu också Facebook. Undrar hur många 88-åringar det finns där?

Direkt efter lunch skulle Magnus Lindqvist, trendspanare, prata, och sen var det min tur. Magnus höll ett proffsigt föredrag om att framtiden inte blir som vi tror, utan annorlunda och nästan alltid bättre eftersom vi människor är så uppfinningsrika och duktiga på att lösa problem. Så långt allt gott och väl.

Men sen började han en del av sitt föredrag på temat att hållbarhet känns trist som enda framtidsord, att stenåldern inte tog slut på grund av brist på stenar, och oljan därför inte kommer att ta slut eftersom vi blir duktiga på att med ny teknik krama ut mer etc. Dvs flera av mina specialområden.

Då var jag på väg att resa mig och åka hem. Jag kände liksom att kraften just då inte skulle räcka till att på ett bra sätt ta bollen som jag skulle gjort utan det dystra beskedet en timme innan. Då avslutade Magnus med fyra stycken råd för hur organisationer måste fungera för att kunna vara lyckosamma i sitt arbete med att innovativt möta framtiden. (I normalfallet skulle jag ha antecknat dem och kunnat skriva dem här). Och när jag då kände att alla dessa punkter stämde precis med hur vi alltid drivit Trivector så såg jag min chans och bestämde mig för att stanna.

Så jag kunde inleda med att jag varit med att starta ett framgångsrikt företag som nu snart har 80 anställda, som alltid levt efter de fyra principerna, OCH dessutom har hållbarhet både som mål och en mycket väsentlig del av affärsidén. Jag fick åhörarna på min sida kändes det som, och kunde fortsätta mitt föredrag som jag tänkt.

Det gick hyfsat och jag åkte sen pendeltåget in till Stockholm, och gjorde sen ett extremt undantag och tog flyget hem tillsammans med hustrun som också åkt tåg upp till Stockholm tidigare. Vi flög från Bromma, som jag anser borde varit nedlagd, och incheckningsprocedurerna fungerade som en på en grekisk ö, dvs extremt långsamt och lojt. Och det fanns folk där som skulle flyga till Växjö! Tänk att någon tycker det är lönt….

Vi kom hem så att brodern, jag och våra familjer kunde planera för de närmaste dagarnas mest akuta göromål. I går vi på begravningsbyrån, och lyckades också efter viss möda avsluta pappas Facebook-konto.

Idag har jag varit på dotterns presentation av sitt ex-jobb: Hållbar pendling till Malmö. Så från och med nu är vi två trafikplanerande civilingenjörer i familjen. Stolt.

Livet är det som kommer till dej medan du är upptagen med att göra upp planer, som John Lennon sa.

Att handla rätt är stort

2011-08-22T17:23:00.002+02:00

Hemma i Lund igen efter 9 veckor i sommarvistet i Barsebäckshamn. Saknar redan havet och ljuset, men å andra sidan har jag nu promenadväg till jobbet igen, och fem minuters promenad från bostaden till handeln i centrum.

Här i Lund debatteras i tidningarna den höjning av p-avgifterna som man beslutat om. Som mest skall det nu kosta 16 kr i timmen i centrum. Och Handelsföreningen tycker, som handelsföreningar brukar, att detta tar död på den centrumhandel som finns kvar. Men möjligheten för centrumhandeln beror oändligt mycket mer på vad som händer med de externa handelsetableringarna än om det kostar några kronor mer eller mindre att parkera inne i centrum.

(Om du inte bor i Lund kan du ändå fortsätta att läsa. Det ser likadant ut i din kommun också.)

Nej, det är inte Lars Tunbjörk som tagit denna bild på Center Syd,
utan en fotograf från Sydsvenskan som inte var namngiven.

Lite trött blir jag också när vår oftast träffsäkre Lundakrönikör Eskil Fagerström i Sydsvenskan skojar till det så friskt kring parkeringsvagifetrna att han verkligen framstår som den gubbe han ständigt oroar sig för att han är. Om han på allvar tror att det medeltida gatunätet i Lund skulle kunna härbärgera alla de bilar som skulle bli följden om man öppnade upp låset från 1972, så är det illa. Då får han läsa på. Han är välkommen att höra av sig.

Om våra politiker fortsätter att stoppa huvudet i sanden och bejaka allt mer extern handel, så dör våra centrumkärnor, sakta men säkert. Här i Skåne finns redan en stor överetablering när det gäller handel, som numera drabbar också delar av externhandeln. I sommar har vi kunnat läsa om hur Center Syd, beläget i den lilla hålan Löddeköpinge, men utmed E6, nu har fått en ny centrumledning som skall lösa problemen med de tomma affärsytorna. Där pratar man redan om att bygga ut, trots att stora ytor stått tomma i flera år.

I Burlövs kommun vill politikerna öka handelsytorna på Stora Bernstorp (som man tidigare lagt i anslutning till kommungränsen mot Malmö, trots protester från flera kommuner. Men här protesterar nu markägarna för att trafiken redan idag inte fungerar. I Kristianstad vill man bygga ett nytt externcentrum i utkanten av staden intill E22, utan koppling till vare sig stad eller kollektivtrafik.

Och så här håller det på, i kommun efter kommun. I alla kommuner jag besöker pratar man om att stärka centrum, men fortsätter samtidigt att tillåta 10.000-tals kvadratmeter ny handelsyta utanför staden.

Externhandeln är (tillsammans med alla arenor...)en krisbransch i vardande. För den som undrar går det bra att se på hur utvecklingen i USA ser ut. När energin blir allt dyrare, och finanskriserna står som spön i backen, blir det fler än Center Syd som får problem. Externhandelsbubblan spricker förr eller senare, förmodligen förr än du tror.

Om fastighetsägarna i städernas centrala delar inte vore så giriga som de verkar, skulle de inse att lägre hyror skulle göra det lättare att åstadkomma den intressanta mix av handel som förr var ett av kännetecknen för en stad som Lund. Då skulle städer som Lund kunna konkurrera ut externhandeln snabbare än man hinner säga oljefat.

Länkar:
Dead malls
Sydsvenskan om handelsföreningen
Fagerström i Sydsvenskan
Burlövs planer stoppas
Om Center Syd

Lös den ekologiska krisen genom att lösa den ekonomiska (eller vice versa..)

2011-08-14T22:39:00.006+02:00

Semestern är slut och det är dags att börja jobba igen, och blogga.... Semestern verkar också vara slut för alla som måste fundera på hur vi kunde hamna i en så bankrutt värld, som de senaste veckorna uppenbarat. I land efter land blir det tydligt att man levt i en lånebubbla. Man har hel enkelt levt över sina tillgångar, och lånat till den konsumtionsfest som en stor medelklass i såväl USA som Europa vant sig vid.

I Sverige är vi inte mycket bättre. Skillnaden är att här är det inte staten som lånat utan privatpersoner.Den privata skuldsättningen i Sverige är på gigantiska 2 700 miljarder kronor.

Och politikerna i många länder har spelat med i spelet och inte velat/vågat berätta för befolkningen om hur läget egentligen är. I USA har de galna tepartajarna lyckats blockera all form av skattehöjning för de allra rikaste, och miljardären Warren Buffet konstaterade det orimliga i att hans städerska betalade 30% i skatt och hans själv 18%.

I många länder har uppror och demonstrationer följt när det blivit diskussion om olika former av nedskärningar. Folket har inget förtroende för de åtgärder som politikerna föreslagit. Politikerna har inte tagit uppgiften att förklara varför åtgärderna behövs, och ibland har det heller inte varit rättvisa och jämlika uppoffringar som föreslagits.

Så den ekonomiska krisen är också en politisk kris, och en förtroendekris. Det som ofta glöms bort i dessa diskussioner är kopplingen till den resurs- och miljökris som världen nu också upplever och som inte tas på allvar, eller till och med förnekas. Även när det gäller miljön och naturresurserna lever vi på lån, lån som vi tagit av kommande generationer. Detta visas på ett övertygande sätt i Anders Wijkmans och Johan Rockströms bok "Den stora förnekelsen" som jag läste ut i början på sommaren.

För att lösa delar av den ekonomiska krisen på ett hållbart sätt vore de klokt att göra hållbara satsningar som på olika sätt kan bidra till att lösa miljö- och naturresurskrisen. Ett sådant sätt kan vara att göra satsningar i hållbara transport- och infrastruktursystem, vilket föreslagits av debattörer såväl i Sverige (prof Lennart Schön) som i USA (Paul Krugman).

Ett intressant förslag i sammanhanget framfördes mitt i sommaren av ekonomijournalisten Per Lindvall i Svenska Dagbladet: Använd AP-fonderna för att finansiera upprustningen av tågtrafiksystemet, föreslog han. Och i det sammanhanget borde även spårvägstrafik och BRT-system kunna inrymmas i en sådan satsning.

Kanske kan detta vara den förlösande faktor som får Anders Borg att våga satsa på järnvägen utan att hålla så hårt i slantarna. Ett alldeles utmärkt semesterförslag, att ta itu med nu när vi börjar jobba igen.

Länkar:
Per T Ohlsson i Sydvesnkan 14 aug om oviljan att lösa problemen
Lennart Schön i Aftonbladet 11 aug om att göra krisen till en möjlighet
Paul Krugman i New York Times 7 aug om den politiska krisen i USA
Per Lindvall i SvD den 25 juli om att använda AP-fonderna till järnvägsinvesteringar

Fler öppna mötesplatser ger en bättre värld

2011-08-04T17:41:00.005+02:00

Sitter på tåget från Stockholm efter först en tur till goda vänner i Jönköping, och sen Stockholm där vi bland annat har besökt Pride för första gången. Anledningen att det blev av, var att sonens band ”Blom and the bees” spelade där i går kväll (kanonspelning…se länken nedan). Pride har ju Öppenhet som årets tema och så kändes faktiskt hela evenemanget. Att herr och fru hetero blandas med hbt-folket ger ju möten som skapar förståelse och förtroende. Och förståelse och förtroende är ju förutsättningen för att bygga en bättre värld.

Tänker på detta när jag sitter och funderar på höstens första föredrag som jag skall hålla på Stadsbyggnadsdagen i Upplands Väsby den 24 augusti under rubriken ”Hur nya och gamla nätverk kan ge hållbarare trafik”. Jag tänker prata om olika former av nätverk: mänskliga, internetbaserade och nätverk i trafiken. Som utgångspunkt har jag en hel hög böcker liggande därhemma, plus en som jag just snappade upp på Pocket på Stockholms central: ”Smart Swarm” av Peter Miller. Den handlar hur vi kan använda beteenden från djurens värld för att skapa en bättre värld. Myror och renar t ex, de kan det där med nätverk.

En av idéerna som jag kommer att upprätthålla mig vid i mitt föredrag är vikten av att skapa plattformar där de olika nätverken möts. Det är i dessa punkter som de riktigt intressanta nya idéerna kan komma fram. Tänk Rotary möter Veganerna, SD möter Muslimska Broderskapet osv. Och om våra nätverk inte möts så är risken större att det utvecklas subkulturer där alla tror att världen ser ut som i just deras nätverk. Det var ju så som norske terroristen och massmördaren Behring Breivik byggde sin världsbild.

Om man tror att de tankar som finns inom sitt eget begränsade nätverk är de enda rätta, och representerar ”sanningen” så får man en förvriden bild av världen. Med internet, och alla forum som finns där, kan alla ideologier hitta tillräckligt många intressenter för att skapa en egen bubbla där den egna ideologin är det enda rätta. Chris Anderson med sin Long tail-teori stöder ju också förekomsten av detta fenomen. Internet är så gigantiskt att det smalaste intresse kan hitta tillräckligt stort antal likasinnade. Även om intresset innebär pedofili eller böghat. Så det internet, som i sina bästa stunder av öppenhet har kraften att störta diktaturer i arabvärlden, har samtidigt möjligheten att skapa inskränkta monokulturer där gruppens sanning blir den enda rätta. Att skapa mötesplatser där olika idéer och intresseinriktningar möts och öppet diskuteras borde därför vara en mycket viktig uppgift för alla som tror på öppenhet som en av de viktiga faktorerna för att skapa demokrati.

Eftersom jag ju var på Pride missade jag ju denna underbara sång.

Lite stolt att bo i ett land där mainstream-TV visar en sång som denna.
Tyvärr är klippet från Allsång på Skansen borttaget pga av räåttighetsskäl. Men här är orginalet från Groteco.

Här tror jag att det är väsentligt att alla vi som företräder öppenhet, hållbarhet eller vad det nu är som den aktuella frågan gäller, deltar i diskussionen. Om man läser i kommentarsfälten under artiklar på tidningarnas webbsidor är det ofta bara en ensidig diskussion där många extremister, och personer inspirerade av dessa, kommenterar. Så är det när frågan handlar om invandring, klimat etc. Att man ibland bli tvungen att stänga ner kommentarsfälten är då inte så konstigt.

Hur skall jag då få ihop mitt föredrag, som ju ändå i någon mån skall handla om transporter, och möjligheten att skapa hållbara sådana? Jo även inom detta område är mötesplatserna mellan de olika nätverken viktiga. Att skapa sådana intermodala (för flera moder – färdmedel) noder (stationer och hållplatser) för att underlätta byten mellan t ex cykel-kollektivtrafik och bil-kollektivtrafik är på samma sätt viktigt för att få fler att resa hållbart. Att underlätta för bilister att byta till kollektivtrafik är då en viktig uppgift. Och jag tänker också prata om hur sociala nätverk kan användas för att skapa öppenhet och möjlighet för fler att påverka och förstå hur transporterna kan bli mer hållbara. Och kanske också något om hur de olika nätverk som företräder bilar, bussar och spårvagnar skulle må bra av fler gemensamma mötesplatser.

Länkar:
Stadsbyggnadsdagen Upplands Väsby
Rikard Söderberg om vad som är normalt
Blom and the bees på Pride 2011

Grodan, Breivik, energin och klimatet

2011-07-26T21:30:00.002+02:00

Metaforen om den kokta grodan är inte sann, men används ändå ofta för att förklara varför vi inte reagerar på långsamma förändringar. Ni vet myten om att om man lägger ner en groda i hett vatten så hoppar den snabbt ur, medan om man lägger ner den i kallt vatten som sakta värms upp, kommer den inte att uppfatta förändringen förrän det är försent och den blir istället kokt.

Den tragiska terroristattacken i Norge där en galen norsk terrorist lyckas genomföra två vidriga attacker som krävt lång förberedelse, är naturligtvis också tecken på en långsamtgående förändring som vi inte i tillräcklig utsträckning uppmärksammat förrän det var för sent. Vi har vant oss vid att högerpopulistiska partier nu finns riksdagen i de flesta europeiska länder. I Sverige har SD, med rötter i Bevara Sverige Svenskt och andra rasistiska rörelser, nu fått en legitimitet som de ej förtjänar. Jimmie Åkesson använder precis samma argument och samma sätt att uttrycka sig, som om det alltid är han som har rätt, och alla andra fel, som den norske galne terroristen.

De små stegens tyranni brukar man ibland också kalla detta fenomen. Med små, stegvisa förändringar vänjer vi oss, och varje enskilt steg är så litet att ingen reagerar. För egentligen borde vi för länge sedan tagit matchen. Om vi vill ha kvar ett öppet, demokratiskt samhälle så hade vi sett till att SD inte suttit i riksdagen.

Samma kokt groda – fenomen finns när det gäller andra avgörande samhällsfrågor; klimatet, energin och resurshushållningen. Hela vårt samhälle, med politik och företagande, är helt inställt på business as usual, och vi märker inte, eller vill kanske inte märka, de små förändringarna.

Ta energifrågan där, som jag flera gånger skrivit om, det höga oljepriset sommaren 2008, var det som drog igång hela recessionen, som stora delar av världen ännu inte hämtat sig från. Och som jag skrev för ett par inlägg sen, kan man fråga sig om det är det en slump att de sk PIIGS-länderna, som nu står inför stora ekonomiska problem, också är de som har störst andel av sin energimix kommande från olja.

Vi är globalt sett extremt beroende av fossil energi. I USA har man beräknat att för varje kalori färdig mat på bordet, har det krävts sju eller åtta gånger mer fossil energi. Vi har steg för steg blivit så beroende av den billiga energin att vi inte reagerar ens när den inte längre är så billig. Och vi förbereder oss inte heller för de ytterligare prisökningar som kommer att komma när effekterna av peak oil bli allt mer påtagliga. I ett forskningsprojekt som vi på Trivector gjort framgår att i stort sett inga av Sveriges kommuner har någon form av beredskap för detta. Också när det gäller energifrågan så finns det dessutom motkrafter, skeptiker som menar att oljan inte alls tar slut och att det inte är något problem att energiförbrukningen ständigt ökar.

Eller ta klimatfrågan. För varje år som går blir klimatförändringarna allt mer påtagliga med översvämningar, stormar, svår torka, värmerekord osv. Extremväder blir allt mindre extremt. På samma gång som vi 2010 hade en rekordkall vinter i Europa, visade NASA:s temperaturmätningar att året globalt sett var det varmaste året sen man började mäta för 130 år sedan. Trots det förmår vi inte att göra något åt saken, för visst är det bara enstaka händelser, och små förändringar? Hade vi arbetat med normala riskkalkyler hade vi för länge sedan gjort något åt saken.

Men även när det gäller klimatet finns det mörka motkrafter – klimatarbetets terrorister. De sk klimatförnekarna och klimatskeptikerna som på olika sätt försöker misskreditera den översvallande majoritet, dvs ca 97%, av forskarna som visar att problemet är verkligt, stort och mycket allvarligt.

Så vi har alltså en kokt grodsyn på flera av våra stora samhällsproblem. Så länge den allmänna bilden, hos beslutsfattare och allmänhet, är att de små förädnringar som sker inte är viktiga, händer ingenting.

Vi behöver fler ögonöppnare, journalister och debattörer som öppnar våra ögon och lyfter våra blickar för vad som händer. Al Gore gjorde detta 2006, och gör det förhoppningsvis igen den 14 september. Men vi måste också alla medverka till att ändra diskursen, sättet vi pratar om det här frågorna, från förnekelse och ointresse, till en upplyst faktabaserad diskussion. Då kommer vår världsbild att ändras, vi får ett nytt paradigm, och det blir naturligt att genomföra nödvändiga åtgärder.

Då, och bara då, kan vi undgå terroristerna, inom alla områden.

Länk: Al Gores Climate Reality

Semester, peak oil och Eurokrisen

2011-07-21T19:53:00.006+02:00

Sitter på balkongen på hotellet i Illetas, strax utanför Palma, Mallorca. Nedanför mig slår vågorna i det kristallklara 26 gradiga vattnet in mot den klippiga stranden. Har köpt utsläppsrätter men vad gör väl det för nytta, när man ser ett plan landa var tredje minut eller så?

Funderar över varför man här i Spanien tycks ligga så långt efter när det gäller saker som att spara på energi, sopsortera etc. Det verkar liksom inte finnas på agendan på allvar.

Har länge tänkt jag skulle skriva ett blogginlägg om det samband tycks finnas mellan de länder som är indragna i den sk Eurokrisen och dessa länders beroende av olja.

För visst är det intressant att de sk PIIGS-länderna (Portugal, Italien, Irland, Grekland och Spanien) som nu alla mer eller mindre ha havererade ekonomier, också är exakt de fem europeiska länder som har den största andelen olja i sin energimix.

Jag har ju flera gånger skrivit om hur den amerikanska krisen startade när de amerikanska förortsborna inte kunde betala räntorna på huslånen för at bensinen blivit så dyr. Och nu tycks det som om liknande processer sker i Europa.

Att Sverige ligger bättre till med bara 29% av energimixen från olja, beror naturligtvis på vår stora andel vattenkraft och kärnkraft. Men det som händer i Grekland nu, med stora krav på nedmontering av välfärdssystemen kan mycket väl vara en föraning av det som kommer att hända i många fler länder framöver när oljan blir allt dyrare.

Och länder som Spanien, kommer att få dubbelt upp. Dels är man starkt oljeberoende själv, dels kommer färre att resa hit när flygbiljetterna blir dyrare. ( vår var i och för sig dyr eftersom vi var sent på...).

Omställningen från det fossilbaserade samhället skulle ha börjat för mycket länge sen. Framtidens dom över oss kommer att bli hård.

Länk: Cornucopia

Posted using BlogPress from my iPad

Location:Passeig de les Illetes,Calvià,Spanien

Makten över sanningen

2011-07-15T16:26:00.001+02:00

Att bästa förslaget inte alltid vinner är välkänt genom historien. Ett välkänt teknikhistoriskt exempel är kampen mellan de båda videosystemen VHS och Betamax. Det tekniskt sett betydligt sämre VHS gick segrande ur striden, på grund av smartare marknadsföring, och ett bättre utbud hyrfilmer.

Ofta kan man se liknande exempel även inom samhällsplaneringen. Det bästa och smartaste förslaget får ofta stå tillbaka på grund av bättre lobbying från olika organisationer som på grund av sin storlek kan sätta stora resurser för att påverka besluten. Och det är ofta stora företag och organisationer som lobbar. Statsvetaren Tommy Möller frågade 2009 riksdagsledamöterna om lobbying. 75 procent av alla ledamöter blir kontaktade av lobbyister varje vecka. Av dessa kontakter kommer 55 procent från näringslivsorganisationer, 37 procent från företag, 25 procent från fackliga organisationer, 19 procent från pr-konsulter, 12 procent från kommuner och landsting och 34 procent från andra organisationer.

Det var på ett seminarium i Almedalen där jag hörde prof Jesper Strömbäck diskutera dessa frågor. Och den intensiva diskussionen om buss och spårväg som nu har lite sommaruppehåll, innehåller ju också inslag av lobbyism.

Det är alltså enligt forskningen näringslivet som trycker på. Och så är det också i USA. I juninumret av Rolling Stone skriver Al Gore en lång, av frustration glödande artikel, om hur "giftets handelsmän" påverkar klimatdiskussionen. Hans tes är att numera handlar det inte om sanningen utan om vem som har makten, och då oftast syftande på den ekonomiska makten.. Trots att 98 procent av klimatforskarna står bakom de allt mer alarmerande varningarna, är den allmänna bilden i USA att klimathotet inte är verkligt eller kraftigt överdrivet. Oljeindustrin och republikanerna har lyckats vrida diskussionen bort från sanningen.

I den nya ekologin av politisk diskurs, sättet att prata om frågan, säger Al Gore, präglas debatten av särintressen som med stora summor satsade på TV-reklam driver sin syn på klimatfrågan. Och när medelamerikanen tillbringar i snitt fem timmar per dag framför TV:n så har detta stor betydelse.

Al Gore går också ganska hårt åt president Obama som han menar inte utnyttjat sin makt åt att presentera magnituden i klimatproblemet för det amerikanska folket. Han som sitter med den makt som följer med presidentämbetet, borde trots republikaner, oljeindustrin osv bättre kunnat lyfta fram sanningen.

Gores artikel påminner mig några rader ur Göran Rosenbergs intressanta essäbok, "Plikten, profiten och konsten att vara människa".

"För en tid kan ett samhälle leva med en brusten berättelse. I vanans makt över tanken. I våldets makt över känslan. I minnets makt över erfarenheten. I lögnens makt över sanningen. Men ett sådant samhälle blir med tiden allt svagare eftersom dess långsiktiga förpliktelser inte längre kan motiveras och därmed inte heller upprätthållas."

Vem skall då som skall forma vårt samhälles berättelse? Om inte ens Obama har makten att föra fram sanningen, vem skall då göra det? Al Gore menar att det är vi alla som måste göra jobbet. Genom att alltid i diskussionen lyfta fram sanningen, genom att göra klimatsmarta konsumentval, att gå med i organisationer som arbetar med frågan, kontakta tidningar och TV-stationer som i sin feghet går förnekarnas ärenden och slutligen: påverka dina politiker.

De låter som han vill att vi alla skall bli lobbyister. Så att politikerna får makten att föra fram sanningen.

Och kanske är det så det måste gå till. Genom vårt diskuterande och agerande ger vi politikerna mandat att föra fram sanningen, och agera utifrån den. Om vi ständigt försöker påverka diskursen, kommer begreppsramarna sakta att ändras. Och när begreppsramarna sakta förändras, kommer paradigmet slutligen att ändras.

Droppen urholkar stenen. Problemet är dock i detta fallet att vi inte har tid för en process som tar lång tid. Vi behöver inte droppar, utan ett helt vattenfall. Och trots mitt förra blogginlägg, så tror jag att rätt utnyttjat så kan internet och sociala medier spela en väsentlig roll.

Länk: Al Gore i Rolling Stone

Verkligheten sedd från framtiden

2011-07-13T22:00:00.002+02:00

När jag startar datorn för att skriva detta blogginlägg vill datorn uppdatera Java. ”3 miljarder apparater kör Java” meddelar Oracle under tiden. Jag och min dator är ett med ”molnet” och vi är alla sammankopplade på gott och ont.

”Miljarder mikroprocessorer: en i varje ficka, en i varje hand, flera i varje bil, flera i varje hem. Miljontals kilometer av kablar: inne i husen, mellan husen, inne i datorerna, och under haven. Tusentals brummande datacentra, nedkylda av tiotusentals fläktar”.

Vi kommunicerar sömlöst med varandra, jag får hundra email om dagen, fast bara tjugo kanske är viktiga. Vi uppdaterar våra Facebook-statusrader så att alla kan veta vad vi gör, eller vad vi skulle vilja göra, eller vad vi skulle vilja att andra skall se att vi skulle vilja göra. Med Twitter har vi äntligen fått en plattform för att delge världen våra synpunkter. Precis som genom bloggar som den här.

Och den förhärskande bilden är naturligtvis att detta positivt. Den demokratiska processen förbättras om fler röster kan höras. Twitter från Tahir-torget i Kairo spelade en avgörande roll i processen enligt den förhärskande berättelsen.

Tekniken har blivit så bra, och en så integrerad del av våra liv, att vi tar den så för given att vi inte ser några som helst problem och hinder med den. Varför skulle vi?

”Datorns skinande hölje dolde mantimmar av låglönearbete. Med tanken att era splitternya mobiltelefoner var hopplockade för hand av någon i ett fjärran land var främmande för många av er. Det nya var att det tyngsta arbetet förflyttades allt längre bort.”

Internet och den nya tekniken har gett oss fantastiska möjligheter. Vi kan idag hålla kontakten, och utbyta kunskap och erfarenheter med, folk över hela jordklotet. Du kan småprata och berätta om din löparrunda på Facebook. Och du kan twittra om det som händer just nu. Med Google kan du snabbt hitta all information du söker.

”Varför såg ni inte själva pyramiden? För att den fungerade så perfekt”

”Men paradoxalt nog blev bekvämligheten en chimär då mängden information – mängden saker att lägga vikt vid – bara ökade”.

Men alla möjligheter betyder också att folk med grumliga åsikter och idéer har alla möjligheter att framföra dem så att de når ut till stora grupper. Klimatförnekarna märks och syns t ex på ett sätt som gör att den oinsatte kan tro att det verkligen råder tvivel trots att 98% av klimatforskarna är ense om hur stort problemet är. Mer om detta i nästa blogginlägg.

De kursiverade styckena är hämtade ur Eric Scüldt och Jonas Anderssons nya bok ”Framtiden”, utgiven på Ivrig Förlag. Andreas Ekström i Sydsvenskan recenserade den och menade att det kanske var årets bästa bok. Jag är benägen att hålla med.

Berättelsen är byggd kring en framtida historikers tillbakablick på vår tid. De 120 sidorna är så packade med intressanta tankar och synsätt att jag blev tvungen att stryka under massor. Mängder av intressanta kopplingar till filosofi, psykologi och ekologi.

Min syn på internet och den nya tekniken blir aldrig mer sig lik efter den här boken. Läs den!

Länkar:
Andreas Ekströms recension av "Framtiden"
IVRIG förlag

Almedalen på gott och ont

2011-07-05T20:11:00.006+02:00

Sitter på Bromma och väntar, på hem väg från Visby och Almedalsveckan. Två dagar och massor av seminarier, mingel och nya och gamla bekanta. Två dagar i detta beslutsfattartivoli. Undrar vad Palme hade sagt om han anat. Men ganska kul är det för det mesta.

Igår hann jag med att själv prata, att mingla både i Öresundshuset och hos Västra Götaland. Och dessutom lyssna på Reinfeldt som i sin tur lyssnat på Hans Rosling. I morse var jag och lyssnade på när Allan Larsson och Anders Wijkman presenterade Global Utmanings plan B för vad man gör när klimatförhandlingarna inte fungerar. Barosso och Reinfedlt har slutat prata klimat, brända efter Köpenhamn, och det måste vi ändra på, sa Allan.

Dessutom måste näringslivet med på tåget, och det kräver tydliga spelregler, och koldioxidpriset spelar stor roll. Skapa ett Climate Investment Community så att man inte ser klimatfrågan som en börda utan som en möjlighet. Och de skandinaviska länderna borde ta ledningen, sa Anders Wijkman.

Sen gick jag till ett av LRF anordnat seminarium om huruvida oljan tar slut, och vad vi i så fall skall göra åt det. Där gnabbades Kjell Aleklett och Petroliuminstitutets Ulf Svahn om huruvida peak oil är viktig eller ej. Och Energimyndighetens GD Thomas Kåberger efterlyste en definition på "fossiloberoende transportsystem" för att veta vad politikerna vill att han skall leverera. Han är välkommen att ringa.

Klämde in ett par bra möten före och under lunchen som kan bli betydelsefulla. Sen hann jag med att lyssna på en del av Bil Swedens och Bussbranschens BRT verus Spårvägsseminarium. Det mest minnesvärda från det seminariet var Bertil Molde'ns uttalande att Bil Sweden är för busskörfält, om bilarna får köra i dem (han sa elbilar och supermiljöbilar...men det spelar mindre roll, visar ändå på kunskapsbrist om ide'n med dessa körfält).

I övrigt samma argument igen, och hänvisningar till Spårvägsstädernas seminarium i går där jag medverkade. Man tycker, som alla vet vid det här laget, att man kan lika gärna bygga BRT, Bus Rapid Transit, istället för att investera stora pengar i spårväg. Man tror att man klarar kapacitet med dessa BRT-system, om man gör det på allvar. De som tror är Bussbranschen med hjälp av en rapport från våra branschkollegor på konsultjätten WSP. Du hittar flera inlägg i ärendet från 29 april och framåt.

På slutet hade man tagit hjälp av Per Kågeson som gjorde en genomgång av hur han tyckte man skulle göra utredningar om vilket system man skulle välja för att inte välja spårväg eftersom de är så dyrt. Som jag sa till honom efteråt så lyckades han nästan göra en exakt beskrivning av de utredningar som ligger bakom ställningstagandena i de städer som nu diskuterar spårväg. Jag tycker det är spännande att både han och de andra tycks tro att tanken om investeringar i denna storleksordning kommit upp som en fikadiskussion, och att man sen bestämt sig direkt.

Självklart är det oerhört viktigt att använda våra skattemedel klokt och få ut bästa möjliga nytta för dem. Men då måste man faktiskt ta med alla nyttor, och inte bara de som enkelt låter sig beskrivas i tekniska och ekonomiska termer. Och man måste göra en seriös belysning av frågorna. Frågor som kapacitet, beskriven korrekt som praktisk kapacitet, beräknad på samma sätt för olika färdmedel (och inte som nu med olika antal passagerare/kvadratmeter för de olika färdmedlen...), effekter på fastighetspriser,
stadsbyggnadsaspekter, komfort, strukturerande effekter och dess möjligheter, image osv, osv.

(just nu avgår ett plan till Göteborg. Intressant att det finns människor som flyger denna korta distans år 2011....).

Spårvägsseminariet i går gick bra. Men journalisten på Bussbranschen fortsatte sin rapportering på sin blogg lika full av felaktigheter, överdifter, insinuationer och påhopp som tidigare.

Som den naturligaste sak i världen

2011-06-30T22:50:00.001+02:00

Sitter på tåget över Öresundsbron. Tåget rullar över detta stycke imponerande ingenjörskonst, som om den alltid legat där. Så självklart. Som den naturligaste sak i världen. Ser på vindkraftverken på Middelgrund, som rullar sakta idag. Rakt ute i vattnet. Som den naturligaste sak i världen. Vackra om du frågar mej.

Lyssnar på musik från min iPhone, trådlöst via bluetooth till mina lurar. Fungerar utmärkt. Som den naturligaste sak i världen. Nu stannar vi till vid Kastrup. Massor av människor som för några minuter sen satt i maskiner tusentals meter upp i luften, i åttahundra kilometer i timmen, stiger nu på tåget. Som om den naturligaste sak i världen.

Snart skall jag stiga av vid Örestad, gå trapporna upp, byta till metron och åka fyra stationer till Islands Brygge. Och fyrtiofem minuter från Lund är jag framme, vid mitt möte om Köpenhamns cykelplan. Som den naturligaste sak i världen.

Vi är så vana vid all urbanitet och modernitet att vi aldrig ens reflekterar över allt detta. Vi tar allt som den naturligaste sak i världen. De flesta av oss lever våra liv så långt ifrån naturen och dess villkor att vi aldrig ens funderar på saken. Vi har under de senaste 60-70 åren vant oss vid att vi bemästrar allt. Och vi tänker inte på att all denna bemästring bygger på att vi tar naturen i anspråk, och att vi har tillgång till billig energi, läs olja.

Jag skriver detta på min iPad som om denna nya fantastiska tingest vore den naturligaste sak i världen. Den är så smart gjord att den känns så självklar. Men då glömmer vi naturligtvis att den innehåller hela det periodiska systemet och förmodligen skruvas samman av en underbetald asiat.

Och eftersom vi inte ser sambanden mellan oss och naturen tycker vi att det är självklart att allting finns där för oss, och tänker inte på de konsekvenser vi orsakar naturen.

Skönt då att som idag ägna en hel dag åt att tillsammans med andra experter diskutera Köpenhamns nya cykelstrategi. Att cykla känns ju som den naturligaste sak i världen. I alla fall när förutsättningarna är så bra som i Köpenhamn.

Gå mot röd gubbe

2011-06-26T22:30:00.003+02:00

Midsommar avklarad, med alla traditionella tillbehör. Viktigast av allt är jordgubbarna. Men nånting håller på att hända med våra jordgubbar. Allt fler sorter smakar ingenting, på det att de må vara tåliga och kunna transporteras låååångt.

Varje år skördas 15.000 ton jordgubbar i Sverige. Under midsommarhelgen mumsar svenska folket i sig över 2 miljoner liter jordgubbar.

Och odlarna vill sträcka ut säsongen allt längre. Odlingarna blir allt större vilket gör att gubbarna transporteras allt längre. Sorterna som tål detta är snygga att titta på men smakar ingenting. Snart är våra svenska jordgubbar lika trista som de som finns i affärerna året om.

Men vi vill ju ha jordgubbar som smakar någonting! Som konsumenter kan vi börja fråga, och helt enkelt be att få smaka. Och eftersom de godaste gubbarna inte tål långa transporter så blir det automatiskt närodlat, och mindre utsläpp på köpet.

Länk: Svenska Bärfrämjandet (kul länkadress...barframjandet)

Bilanvändningen har peakat - medan vi bygger vägar

2011-06-20T20:07:00.005+02:00

På tåget från Stockholm igen. Har varit i Upplands Väsby och diskuterat möjligheten att skapa ett mer hållbart transportsystem i deras utbyggnadsområde Väsby Sjöstad. Inte lätt, men nu börjar vi komma nån vart.

Jag har suttit i liknande diskussioner på många håll i landet på senare tid. Alla dessa nya områden med hållbarhetsförtecken där möjligheten till ett hållbart transportsystem alltid är den förbisedda och svåraste utmaningen.

Jag brukar i dessa sammanhang förutom alla planeringsåtgärder som krävs kasta in en brasklapp om att vi inte vet hur energipris och liknande faktorer kan komma att påverka användandet av olika färdmedel.
Och flera sådana processer tycks idag samverka så att bilresandet per person på många håll i världen passerat toppen, det som börjar kallas ”peak car use”. De australienska forskarna, professorerna Kenworthy & Newman, som genom åren försett oss med många intressanta resultat kring resande, markanvändning, bilberoende etc har nyligen analyserat detta nya fenomen.

Från 2004 och framåt kan man konstatera att bilanvändningen toppat i många städer i USA, Australien och även Europa. Och i en hel del städer har den faktiskt börjat minska 1995-2005: London (-1,2%), Stockholm (-3,7%), Zurich (-4,7%), Atlanta (-10,1%), Houston (-15,2%), Los Angeles (-2,1%) och San Franscisco (-4,8%).

Man lyfter fram sex olika möjliga orsaker till utvecklingen: 1-timmes pendlingsgränsen, ökningen av kollektivtrafiken, förtätning, äldre befolkning, urbanismen som trend och de höjda bränslepriserna. Alla dessa spelar in, och har också kombinationseffekter. Det är intressant att konstatera att stadsutglesningen, urban sprawl, enligt forskarna idag minskar i många amerikanska och australiska städer ( tex Melbourne, Los Angeles, San Diego etc) men fortsätter att öka i europeiska (Frankfurt, Hamburg, Zurich t ex). Måste vi alltså göra om det amerikanska misstaget först?

I New York går det att göra Broadway till gågata. Foto: Christer Ljungberg

Kenworthy & Newman slutar med att peka på vad vi som planerare måste göra: Trafikingenjörerna måste ändra sina modeller och jobba med vägbantning och trafiklugnande åtgärder. Vidare bör man ge biltrafikyta till de andra trafikslagen. Stadsplanerarna måste byta paradigm från miniminorm för parkering och max täthet till maxnorm för parkering och miniminorm för täthet. Investerarna bör sluta satsa i betalvägar (flera i Australien har gått i konkurs eftersom trafiken varit för låg).

Att detta får ekonomiska konsekvenser är tydligt. I sitt brev till aktieägarna dissar den 70-åriga miljardären (han har sådär 900 av dem) Warren Buffet både Scania och Volvo för sin lastbilssatsning. Framtiden tillhör tågen säger Buffet som investerat stort i tågsystem. Och han bör vara rejält ledsen på republikanerna som lyckats bromsa nästan alla Obamas planer utom i Kalifornien.

När skall vi i Sverige börja ta denna utveckling på allvar? Eller skall vi vänta till utglesningen fått fortgå ett steg till?

Länkar:
VA om Warren Buffet
Om Kenworthy & Newman

Bussar och spårväg - samråd och debatt

2011-06-15T23:14:00.000+02:00

Har varit på spårvägssamråd och spårvägsdebatt. Det formella samrådet om spårväg Lunds C till Lund NE inleddes idag med samråd på stadshallen. Ca 150 personer hade infunnit sig. Tre alldeles för korta inledningsanföranden som inte gav en tillräcklig bild av projektet inledde. Sen blev alla kommenderade ut i foajen till ståbord för att diskutera i 55 min. Vet inte om det gav så himla mycket, fast att diskutera och låta sina åsikter stötas och blötas med andra är viktigt. Sen skulle alla gå in och få lov att ställa frågor till en panel, där bl a Joel Hansson från Trivector ingick. Då var jag tvungen att gå för att hinna bort till universitetets aula och försnacka inför debatten.
Fick i all fall höra att det varit en del äldre lundabor som varit kritiska till att ha spårvägar i gamla fina Lund. Så är det alltid i Lund. Här kan det bli en jättedebatt om några syrénbuskar som måste flyttas 100 m för ett byggprojekt.

Det kom fullt med folk till debatten, förmodligen fler än till samrådet - kanske 200 st. Men jag vet inte om de blev så mycket klokare. Rektorn och elprofessorn sa att man borde undersöka elbussar med induktiv laddning. Karin Svensson Smith och jag sa att det spelar inte nån roll om bussarna drivs med el om det är kapaciteten som är problemet. Och att vi ändå gillar bussar.

Sen släpptes publiken in, för tidigt om du frågar mej, och frågorna svajade lite hit och dit. De flesta tyckte att spårvagnar var bra, utom Sven-Allan. Lite sur blev jag när rektorn hade frågat prof Jonas Eliasson på KTH om huruvida beräkningarna av antalet framtida resenärer var rätt. Jonas är en av Sveriges kunnigaste inom många trafikområden, men när det gäller kollektivtrafik finns faktiskt flera personer på rektorns eget universitet med prof Bengt Holmberg i spetsen som kan mer. Men i slutet svängde nog rektorn i alla fall. Kanske behövs det spårvagn i alla fall?

Vi fick blommor när det var slut. Och jag hade ett långt och bra snack med rektorn om viktiga frågor, som inte bara handlade om elbussar.

Tycker du att jag låter så där nöjd med de båda arrangemangen? Nja, denna typ av diskussioner är en mycket viktig del av processen att driva fram kloka lösningar för ett mer hållbart transportsystem. Det handlar inte bara om den demokratiska aspekten, att möjliggöra för folk att komma och säga sin mening. Ur denna aspekt är samråd svårt att värdera. De som kommer och hörs är ofta de som är negativa. Nej enligt forskningen är poängen snarare att fler personer får höra argument och på det sättet vidga sina begreppsramar. Och på det sättet får vi fler som förstår de vidare perspektiv som behövs för ett hållbarare transportsystem.

Det goda företaget - och resekort i hela Sverige

2011-06-12T23:11:00.001+02:00

Har ägnat en del av helgen att läsa "Google-koden" av Andreas Ekström. Har länge tänkt att jag skulle läsa den. Men det blev inte av förrän nu när Andreas skall moderera den debatt om el-bussar kontra spårväg som jag skall medverka i på onsdag. Tänkte att det kunde vara smart att slå två flugor i en smäll: få se hur Andreas tänker - och samtidigt få läsa om det företag som påverkar vår vardag så högst påtagligt. Bara för att skriva detta inlägg har jag googlat ett antal gånger, och förresten är hela bloggen Blogger/Blogspot ägd av Google.

Boken är intressant och lättläst - och ger en bra inblick i hur Google fungerar. Google vill vara det goda företaget som hjälper oss att hitta information - all information du kan tänka dej. Och hur detta kan vara ett problem när man är så extremt framgångsrika och stora som Google är. Men det är fascinerade läsning - vill Google göra något, gör man det - och snabbt.

Boken ger mig massor av olika tankar och idéer. Här skall jag dela med mig av två.

Google vill vara "Det goda företaget", och har som alla vet mottot "Don´t be evil". Grundarna Larry Page och Sergey Brin, kommer från universitetsmiljö och drivs av idéen att förbättra världen. Om alla kan få tillgång till all information, då blir världen bättre, resonerar man. Och de har ofta svårt att förstå den kritik som framförs mot dem - de menar ju bara väl. Men frågan gäller om detta gäller även när man är så gigantiska som Google är idag.

Jag kan känna igen mig i resonemangen från hur vi på Trivector tänker, vi kommer också från universitetsmiljön (inga andra likheter mellan företagen - vi är en plutte och de är en supernova), och drivs också av att göra världen bättre. Vi har också starka värderingar om att saker och ting fungerar på ett visst sätt, byggt på forskning och vetenskap. Och det händer ibland, inte så ofta, men dock, att det blir krockar när dessa värderingar krockar med allmänna föreställningar. Vi vill ju att utvecklingen skall bygga på evidensbaserad fakta. Och inte på tyckande eller, som i fallet med spårväg och BRT, på ett allt för smalt underlag som inte tar hänsyn till helheter och system.

Tänker också på Googles snabbfotade arbetssätt när jag läser den kritik mot Skånetrafikens IT-system som ekonomijournalisten på Sydsvenskan, Thomas Frostberg skrivit i helgen. Det handlar dels om om hur laddningen av de elektroniska JoJo-korten fungerar (det kan ta upp till 24 tim innan pengarna finns på kortet, och har du inte använt kortet på 14 dagar betalas pengarna tillbaka till ditt bankkonto). Och visst borde man ha ett gemensamt kort som fungerar på alla kollektivtrafikresor i hela Sverige.

Jo elektroniska kollektivtrafikkort i Sverige är ett skämt. Under många år hade branschen en organisation som hette Resekortsföreningen. De skulle ta fram en kravspecifikation för ett gemensamt kort. Det gjorde man, men eftersom utvecklingen inom IT går med sån hastighet var specifikationen gammal redan när den var klar. Med följden att alla de biljettsystem som handlades upp efter detta har olika versionen av denna standard. Så att det inte går att använda samma kort i Stockholm och Skåne även om SL och Skånetrafiken skulle vilja det. Jag som har årskort på SJ, med inbyggt Resplus som gör att det gäller på i princip all kollektivtrafik, kan dra kortet i spärrarna i Stockholms tunnelbana och SL:s bussar. Men i Skåne fungerar det inte.

Att det kan ta upp till 24 tim innan kortet fungerar beror helt enkelt på att det nya saldot på kortet skall ut till alla biljettmaskiner, både sådana som är fasta och i alla bussar. Och det kan helt enkelt inte garanteras gå så fort.

Sen handlar kritiken också om biljettmaskinerna som har en extremt omständlig användardialog. Det krävs typ 11 knapptryckningar, och två läsningar av kortet för att köpa en biljett. Gissa om det är enerverande. Särskilt som tryckkänsligheten är ett skämt, ofta registreras två tryckningar och så har du vips två biljetter istället för en. Det borde gå att programmera om hela dialogen, och jobba vidare på tryckkänsligheten. Frågan är varför man inte gör det?

Kanske borde man låta Google sköta hela IT-systemet?

Länk:

Skånetrafiken måste göra en IT-pudel
Andreas Ekström

Kollektivtrafik i hållbara stadsdelar

2011-06-07T20:32:00.005+02:00

På tåget hem efter en intressant dag i Upplands Väsby där det var referensgruppsmöte kring den plan man jobbar med för utbyggnadsområdet Väsby Sjöstad. Det är ett område ca 3 km från centrum beläget i skogen vid vattnet. Som så många andra kommuner vill man på denna attraktiva plats utveckla en hållbar stadsdel med stort H. Man har startat ett mycket ambitiöst projekt för att åstadkomma detta. Idag hade man samlat ett tiotal experter inom olika områden. Där fanns Eva Sjölin som skapat nya beundrade stadsdelar i Staffanstorp och Lomma, Klas Tham, chefsarkitekten bakom Bo01-området i Malmö, Torbjörn Einarsson, Arken, som ritat den skiss vi nu diskuterade. Och ett antal andra experter inom gröna frågor, handel osv. Allt under ledning av ambitiöse planchefen Fredrik Drotte. Det blev en dag av spännande diskussioner kring alla dessa aspekter.

Många av hållbarhetsfrågorna har man goda, smarta lösningar på. När det gäller småskalig stadsbyggnad, energieffektiva hus, grönstruktur, våtmarker, avlopp, avfall etc är planen avancerad och framåtsyftande. Men hur skall man få till ett hållbart transportsystem? Man har någon gång tidigt i processen diskuterat spårtaxi. Men det spåret tycks nu övergivet – och det blev nog inte mer levande när jag berättade att Masdar City i Abu Dhabi beslutat inte bygga sin spårtaxi, på grund av att det blev för dyrt.

Nej frågan är hur kollektivtrafiken skall se ut och fungera för att bli ett så bra alternativ att man får några att ställa bilen. Är detta möjligt? Vi har förslagit en gen bussväg genom området, en BRT light, med tät busstrafik. Det gäller att få till en restidskvot som helst skall vara 1 eller mindre, dvs bussen skall vara lika snabb, eller snabbare är bilen. Och då är egen bana nästan enda alternativet. Men denna typ av lösning tilltalar inte de skickliga arkitekterna. De tycker att man måste kunna kombinera bilar och bussar. Annars blir det inte stadsmässigt. Och kan man inte räkna med att det finns nån ny teknik som löser problemen åt oss?

De, liksom de flesta av oss sitter fast i biltrafiken som norm, och att utmana det paradigmet är inte enkelt. I förra veckan i Skövde när jag höll i ett seminarium om transportsnål samhällsplanering presenterades vi för ett nästan identiskt utbyggnadsområde med hållbarhetsförtecken utanför Karlstad som heter Grundviken. När jag påpekade för Kerstin Berg, stadsarkitekten i Karlstad, att det såg ut att bli en restidskvot på minst tre, svarade hon att den var 3,6. Då är det ingen utom de som är tvingade som tar bussen, menade jag. Kerstin pekade på att man där börjat diskutera en BRT-lösning, och det vill till...

I denna typ av sjönära områden blir det naturligtvis attraktivt att bo. Vilket brukar betyda det samma som dyrt – vilket ofta betyder två bilar per hushåll. Och att då få till ett hållbart resande är inte lätt. Bussarna måste prioriteras på ett sätt som ger en mycket bra restidskvot, och bilarna måste alltså komma efter i rangordning. Men det sitter oftast långt inne.

Jag tror vi kommer att kunna komma nära en bra lösning eftersom det är kloka planerare inblandade i Väsby. Men denna typ av attraktiva områden med hållbarhetsförtecken planeras just nu i många svenska kommuner. Och det skall bli intressant att följa hur man hanterar transportfrågan i dessa annars så tekniskt och planmässigt smarta områden.

Länk: Masdar City överger PRT

Var livet okej 1986?

2011-06-06T15:36:00.000+02:00

Sitter under parasollet i Barsebäckshamn och jobbar. Läser ett hållbarhetsprogram som skall diskuteras på det möte jag skall på i morgon. Det är varmt, ovanligt varmt. Är det bra eller är det inte bra? Är det normala variationer eller är det klimatförändringarna som visar sig?

I går var det internationella miljödagen och det firade vi med att lägga i vår båt, och före det bottenmåla den. Det är i princip enda gången på året som jag använder nån form av gift. Och även om färgerna idag inte är alls lika giftiga som förr är det inte bra. Och dessutom är det en motorbåt. Ingen bra miljödag där inte.

Jag fick samtidigt en reminiscens av hur tiden går. Som målaroverall använde jag en vit overall som på ryggen har ett tryck: ”Nya kortdraget 1986 – butiksmästerskap i hantering av sparbankskortet”. Ni kanske kommer ihåg – före kortterminalernas tid så hade alla affärer en enkel mekanisk kortdragare. Man la ner kortet, la en i en sk slip, med karbonpapper (inbyggd kopiering för er som är unga), man drog med kortdragaren så att den upphöjda texten trycktes på alla tre pappren i slipen, och sen fick kunden en kopia, affären en kopia och en skickade man till kortföretaget/banken.

Anledningen att jag har denna overall är att min kompis Sven och jag gjorde ett gig för Sparbanken i Eslöv, där vi agerade konferencierer och underhöll på den lokala deltävlingen i kortdrag. Vem som vann minns jag inte. Men 1986 var ett märkesår i många avseenden.

Förutom kortdraget så föddes vår dotter. Och 1986 var också det år som var det sista där vi på jorden inte levde över våra ekologiska tillgångar. Det året firade man ingen ”overshoot day”, som man numera gör någon gång i september. För varje år sedan dess har vi förbrukat mer än jorden kan producera av biologiska resurser. Det handlar om att skogar huggs ner snabbare än vad som nyplaneteras, att fiskarter överfiskas osv, dvs att vi använder resurser snabbare än de kan återbildas, och genererar mer restprodukter än vad jorden kan absorbera.

Och jag har också på senare tid sett forskningsrapporter som kommer fram till att så mycket trafik som vi hade 1986 är vad som kan bli hållbart.

Och vad jag minns hade vi det riktigt bra 1986. Att begränsa resursanvändningen till denna nivå borde vara möjligt. Om vi använder effektiviseringarna som gjorts sen dess på ett klokt och jämlikt sätt, kan det räcka till att ge jordens befolkning en bra standard.

Nu förtiden vet jag knappt om det finns kvar några mekaniska kortdragare kvar längre. Nu betalar vi elektroniskt, och snart också med våra mobiltelefoner. Det innebär säkrare betalningar, och också mindre jobb för butikerna. Utvecklingen går framåt inom många områden. Men inte tillräckligt smart för att skapa hållbara energi- och resursflöden.

Idag har jag suttit och läst in mej på ett hållbarhetsprogram för en ny stadsdel i Upplands Väsby, Väsby Sjöstad, som försöker skapa just dessa hållbara system.Det skall, som på så många andra håll i Sverige, bli den hållbara stadsdelen med stort H. Och som vanligt ligger den största utmaningen i hur vi klarar transporterna. Om det skall vi prata i morgon. Och jag har påbörjat ett blogginlägg om denna typ av intressanta områden som jag ber att få återkomma med.

Koldioxiden rekordökar - medan vi debatterar

2011-05-30T19:44:00.005+02:00

På tåget mot Skövde för att i morgon hålla ett seminarium om transportsnål samhällsplaneirng kan jag inte låta bli att reflektera över dagens nyheter.

Dagens riktigt stora nyhet är naturligtvis att koldioxidutsläppen ökar mer än alla prognoser. Nu tycks både IEA:s Fatih Birol och Lord Stern ense om att tvågradersmålet blir extremt svårt att nå. Och vi är väg mot något som liknar business as usual. Om vi fortsätter på denna väg är risken för minst fyra graders uppvärmning minst 50%.

”En sådan uppvärmning skulle rubba liv och livsbetingelser för miljoner människor över hela planeten, leda till stora befolkningsomflyttningar och konflikter. Det är en risk som alla vettiga människor skulle försöka att drastiskt minska”, säger Stern. Enligt Birol krävs nu ”kraftiga, beslutsamma och omedelbara åtgärder” om vi skall lyckas minska utsläppen.

Och visst är det intressant. I alla andra samhällssektorer skulle denna typ av risk, 50% risk för katastrof, utlösa snabba och effektiva åtgärder. Men inte när det gäller klimatet.

Frågan är vad dagens andra stora nyhet kommer att betyda. När Tyskland stänger kärnkraftverken kommer det att behövas tillskott i form av kolkraft, även om man vill minska energianvändningen genom effektiviseringen. Och det blir ingen lätt ekvation att lösa.

I skuggan av dessa båda nyheter känns det fjuttigt att behöva konstatera att medan klimatförändringarna rullar på så fortsätter pseudodiskussionen om BRT och spårväg. Idag med två lika felaktiga som ointressanta inlägg. I Sydsvenskan tar några politiker i Malmö sina chefstjänstemän i örat för att ”kommunala chefer i Malmö öppet tar politisk ställning i den kontroversiella spårvagnsfrågan”. Det intressanta är ju att kommuntjänstemännen faktiskt just gör sitt jobb, nämligen att bidra med kunskap för att politikerna skall kunna fatta rätt beslut. Om sen politikerna väljer att strunta i fakta så får de göra det, men då skall de naturligtvis stå för detta.

I den andra artikeln i HD, så fortsätter BR, Bussbranschens Riksförbund och Bil Sweden sitt korståg mot spårvagnen. Man uppmanar politikerna att titta på superbussar igen eftersom det ju alltid är billigare och bättre.

Låt oss än en gång konstatera att partsinlagorna från bussbranschen är helt onödiga. Det finns ingen motsättning mellan de båda trafikslagen. Om vi skall klara att bygga ett mer hållbart transportsystem, vilket är en nödvändighet bland annat ur klimatsynvinkel, kommer det att behövas massor av fler bussar. Och det kommer att behöva byggas massor av nya BRT- och superbussystem. Och någon gång ibland kommer det också att behöva byggas spårvägslinjer eftersom kapaciteten behövs. Men det behövs en seriös diskussion om när de olika trafikmedlen är lämpliga. Och inte som nu partsinlagor.

Väldigt basic kan man på jämförbar yta köra 25 m långa bussar och upp till 80 m långa spårvagnar. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att det ryms fler passagerare i spårvagnen.

Men Einstein skulle nog behövts för att lösa klimatproblemen.

(PS. Har just accepterat att ställa upp i en debatt anordnad av universitet med rektor Per Eriksson och elprofessorn Alaküla om spårväg och elbussar. Det blir den 15 juni, kl 20.00 i universitetsaulan i Lund. Tyvärr betyder det att jag får skippa Trivectors sommarfest, men det vore fegt att backa, eller hur? DS)

Länkar:

Ördragningen från Sydsvenskan
Nya partsinlagan från HD

Högtryckstvättar, tillväxt och antropocene

2011-05-29T22:17:00.005+02:00

Idag har jag varit vid vårt sommarhus och tvättat terrasser med vår högtryckstvätt. Det är en högtryckstvätt som väl är 6-7 år gammal. Den fungerar utmärkt. Men efter några år så blir gummipackningarna dåliga och behöver bytas. Det hände för ett år sedan, och jag cyklade då runt till olika affärer för att köpa nya. Men det visade sig svårt. Högtryckstvätten, en Kew/Alto/Nilfisk (har bytt namn flera gånger och jag tror alla finns på vår) har naturligtvis bytt utseende vissa kopplingar, och det fanns inte reservdelar till den gamla. Till slut lyckades jag med viss envishet hitta packningar i hos en specialaffär.

Idag började det spruta på ett nytt ställe, där det inte skall spruta. Och jag skulle nu behöva byta en del av kopplingarna till en ny. Men för modligen går det inte.

Tänker på detta när jag läser den ovanligt dåliga ledaren i dagens DN "Överdriven undergång". Ledaren bygger på den bok, "Hållbarhetsmyten" av två Lundaforskare som jag skrev om den 20 april, och är nästan lika bluddrigt innehållslös som som de artiklar forskarna skrivit på Newsmill och i Sydsvenskan. För den som vill fördjupa sig i deras resonemang så läs mina tidigare diskussioner i ämnet. Men att säga att exponentiell tillväxt inte fungerar i slutna system borde inte vara särskilt upprörande?

Om tillväxten beror på att det inte finns nya packningar för att laga en fungerande högtryckstvätt, eller att vi byter mobiltelefoner långt innan de gamla har gått sönder, är det svårt att se att det kommer att fungera i längden. Efterhand som vi köper färre böcker, skivor och filmer, eftersom det finns tillgängligt att ladda ner i ettor och nollor istället, köper vi allt mer onödiga småprylar eftersom vi vant oss vid "shopping". Detta håller inte heller i längden.

Vårt omättliga begär av ständigt nya prylar, transporter osv är nu så stort att resursförbrukningen påverkar hela den geologiska skeendet. Vi gräver allt djupare gruvor, vår industriella matproduktion har gett behov av att vi skruvat upp kvävecirkulationen med 150% så att våra jordbruksjordar släpper överskottet ut i haven och får bottnarna att dö av övergödning, våra processer och transporter släpper ut koldioxid på ett sätt som får temperaturen att stiga med stora konsekvenser, vi utrotar arter så att brister i den biologiska mångfalden äventyrar flera ekosystemtjänster osv.

Vår påverkan är nu så stor att geologerna talar om att vi har gått in i en ny geologisk period - Antropocene - människans geologiska tidsålder. Vi har lämnat Holocene, som jorden befunnit sig i de senaste tiotusen åren. Om någon varelse, om några tusen år gräver fram spår efter oss så kommer de t ex att hitta spår av städer, med en märklig blandning av material och strukturer som inte tidigare geologer funnit. I nya numret av Economist finns en spännande artikel om detta. Bgreppet föreslogs år 2000 av nobelpristagaren Paul Crutzen.

Undrar om han tänkte på små packningar till högtryckstvättar?

Länkar:
DN.s ledare 29 maj
Artikel om Paul Crutzen
The Economist: A man made world
Min blogg 20 april: Tillväxttalibaner på universitiet?

Bussindustrin skakar av rädsla?

2011-05-26T22:23:00.001+02:00

Den spännande BRT och spårväg-diskussionen rullar vidare. Rektorn och elprofessorn kör vidare här i Lund, och våra branschkollegor turnerar med sin BRT-hissning. Vi tänker fortsätt att envisas med att analysera, utreda och rekommendera trafiklösningar på samma sätt som vi alltid gjort: med seriositet, kvalitet och kreativitet som ledord, vilket betyder att vi också fortsättningsvis kommer att rekommendera BRT/bussvägar ibland och när kapaciteten någon gång gör att det behövs, också ibland spårväg.

Det verkar som det är en internationell trend att bussindustrin känner sig hotad av att kollektivtrafiken (med buss då) på allt fler ställen blivit så omfattande att det kan vara befogat med spårlösningar. I både Wall Street Journal och i Torontos Globe and Mail har det den senaste veckan funnits artiklar om BRT och dess överlägsenhet mot spårtrafik.

Bussväg i Nates

Artiklarna innehåller nästan exakt samma typ av argument som i den svenska debatten: man använder tendentiöst kostnader som gynnar de egna argumenten, eller som i elprofessorns senaste inlägg, längsta bussen ställs mot kortaste spårvagnen.

Läs gärna den amerikanska sammanställningen från Transport Politic i länken nedan. Den innehåller många intressanta tankegångar som direkt kan jämföras med den svenska diskussionen. Också i kommentarerna finns en hel del spännande.

Det allra mest spännande är dock att detta sker samtidigt i Europa och i USA. Men bussindustrin behöver som jag skrivit tidigare inte oroa sig. När kollektivtrafiken ökar så att det behövs spårlösningar, behövs också fler bussar för att mata spårtrafiken.

Eller är vi på väg in i ny våg som på 30-40-talet, där buss- och bilindustrin köpte upp spårvägssystemen i USA, och delvis i Europa, och la ner dem?

"Det var en rektor från Lund,

som trodde att Volvo var kund,

med professorn i el,

han skrev många fel,

så debatten den blev inte sund".

Länkar:

Transport Politic: The silly argument over BRT and rail

Rektorn och elprofessorns debattsvar

Wall Street Jounal om BRT

Globe and Mail om BRT

Kommunalrådet Mats Helmfrid gillar inte rektorns inlägg

Ointressant prat och bra möten

2011-05-21T11:56:00.001+02:00

Skriver detta på planet på hemväg från Toulouse efter min elfte ECOMM-konferens. Konferensen handlar alltså om mobility management, att påverka resbeteende mot ett mer hållbart resande. Jag brukar vara ganska uppfylld av nya intryck och idéer efter dessa konferenser, men den här gången tyckte jag bara att konferensen var OK, absolut inte mer.

Första dagen innehöll bara en massa politiker och höga tjänstemän som bubblade länge om ingenting, utan ett tydligt budskap och riktning i sina tal. Och inte blir det bättre av att de bubblar på franska och det tolkas till engelska.

Dag två var OK med flera pecha kucha sessioner. Ni vet den japanska snabbpresentationstekniken med 20 powerpointbilder som visas i 20 sek per styck. Och då gäller det att kondensera budskapet om man skall få sagt det man vill på 6.40! Alla politiker, speciellt franska, borde tvingas hålla sina presentationer på detta sätt.

Och idag hamnade jag på några fullständigt kassa föreläsningar, varav en tyvärr var svensk (berätta det inte för någon). Slutligen en avslutande session i plenum där en representant från Google faktiskt lyckades höja engagemanget flera grader, med att berätta om Google Transit, med kollektivtrafikinformation i realtid, som finns i USA, Schweiz och Kanada, bland annat. Kanske kan detta bli räddningen när den svenska kollektivtrafiken delvis avregleras 1 januari 2012, och någon (Samtrafiken?) skall fixa ett gemensamt informationssystem. Google lär ha haft kontakt med dem berättade representanten när jag pratade med honom efter föredraget.

Synd att det var en så ljummen tillställning när det var deltagarrekord från Sverige. Av de 337 deltagarna var 165 franska (så är det alltid, värdlandet är flest), sen kom Sverige med 40 deltagare, Belgien med 20 st osv. Förklaringen är nog att Sverige ligger långt framme när det gäller MM, (eller är det bar kul att resa långt?) När jag var på denna konferens första gången 1999, var vi fyra svenskar, varav två från Trivector (och en från Vägverket som trodde att det handlade om ITS, IT i trafiken.). Vi tog med oss idéerna hem och lyckades sälja in dem till Vägverk och kommuner, och Trivector har sedan dess spelat en avgörande roll i att Sverige ligger så långt fram idag. Det är faktriskt inte skryt utan sanning.

Nej jag tror att denna konferens behöver uppfinna sig själv igen. Vi behöver ha ett budskap om varför vi håller på med detta. Att mobility management idag är bevisat effektivt och ger tillbaka 4,5 gånger investerade pengar. Vi behöver ge deltagarna ett budskap att ta med hem att detta sätt att jobba är en effektiv och väsentlig del i att byta riktning och börja gå mot ett hållbart transportsystem. Vi behöver briljanta föreläsare som kan inspirera och debattera. Inte långa rader av självbespeglande regionala beslutsfattare som har noll koll på vad detta handlar om.

Om detta pratade jag i går natt med Neil Scales ordförande i EPOMM, organisationen för mobility management i Europa. Efter en bra middag (vi åt säkert en hel ankfarm) med fantastisk musikunderhållning , blev det en öl i hotellbaren, och bra diskussion. Detta möte flera andra planerade och oplanerade blev min behållning på denna konferens.

(Har skrivit ett inlägg med liknande budskap på Allinx, community för MM, där jag startat en blogg)

Länk: Inlägget på Allinx

Kampen om armstödet

2011-05-17T22:35:00.007+02:00

Sitter på mittplatsen på rad 3 på flyget mellan München och Toulouse och försöker skriva på min dator. Inte helt enkelt med två stadiga herrar på var sin sida om mig, en fransman till vänster och en italienare till höger att döma av texten i böckerna de läser.

Funderar på om jag skulle börja skriva på den artikel till tidningen PLAN, som jag just via mail accepterat att författa? Nej, det är för trångt. Tankarna far iväg – funderar plötsligt på att säljkursen som pågår idag och igår på Trivector tagit upp mina röda byxor som jag hade kundseminariet i förra veckan. Avbryts i dessa funderingar av kaffe och ananas-kokos-schnitten.

Att flyga går fort, men obekvämt. Dagen började med tågstrul, vad annars? Skulle tagit Öresundståget från Lund till Kastrup, men när jag kom ner till stationen var tåget inställt, och ersatt av buss. På grund av kontaktledningsarbete. Bussen skulle gå till Kävlinge för att där möta tåget som gick en omväg via Lommabanan på grund av kontakledningsstrulet.

Ringde Pernilla som var på väg i bil till Hyllie för att ställa bilen där och gå på samma tåg som jag skulle ha åkt med. Jag hämtar dig, sa hon. Och medan jag väntade började alla tågavgångar lysa rött på en av de tavlor som kollegorna på Trivector System levererat till nästan alla svenska stationer. (Märkte ni produktplaceringen?). Så när Pernilla anlände beslöt vi att ta bilen hela vägen över bron. Det blev att hämta min bro-bizz hemma hos dottern som lånat den förra veckan för att proviantera på andra sidan sundet för den sista? studentsittning hon ordnade, och de har varit många. Jo – hon är snart klar trafikplanerare. Hur kunde det bli så?

Det blåste friskt på bron och hastigheten var nedsatt till 70 på vissa sträckor. Jo vi kom i god tid till flygplatsen. Och nu sitter jag här, efter att ha promenerat från parkeringen, checkat in i automat, köat för bagageinlämning, köat för röntgen av min livrem, köat för att gå på planet, suttit trångt i det lilla regionalplanet, åkt buss till terminalen i München, väntat, köat för att gå på bussen, åkt buss till planet, köat för att gå på planet.

Nu slaggar italienaren till höger in och tar upp hela vårt delade armstöd. Börjar bli svårt att skriva. Gäller att kämpa på. Kunde han inte sätta sig upp och läsa vidare i sin Umberto Eco-bok? Shit nu gjorde han det, kan han läsa svenska? Med slutna ögon? Truxa?

Nåväl, enligt bokningsbekräftelsen skall vi flyga sammanlagt 180 mil idag. Det tar ca 7,5 timmar från det jag stod på Lunds Central, till jag är i centrala Toulouse. Det betyder 240 km/timmen. Som ett snabbtåg alltså...

Nu är det ju inte så enkelt, det vet alla som försökt. Tågsystemen hänger inte ihop, och det går inte ens via förnämliga DB:s tågplanerare att varken se priset, eller köpa en biljett hela vägen. Men om vi satsat på att bygga ett snabbtågssystem, på allvar, kanske med sovvagnar också, så skulle det kunnat gå, på några timmar till. Och ja, jag vet att jag skulle kunnat ha tagit nattåg till Paris och fortsatt därifrån.

Konstigt nog sitter det fler än jag i detta plan som skall till samma konferens. Det är den årliga europeiska konferensen ECOMM som alltså handlar om hur vi kan ändra vårt resbeteende mot ett mer hållbart sådant. Jag har varit på ca 10 av de kanske 15 som varit sen de började. Jag har varit keynote-speaker på tre av dem, varit moderator på en, sammanfattat hela konferensen i 2, moderarat sessioner i kanske 5, och presenterat i kanske 5. Och suttit i internationella programkommittén 4 ggr. Shit, rena bokslutet - eller skrytet, vilket ni vill.

I år skall jag inte medverka på något sätt alls. Men de tre kollegorna från Trivector skall alla i hetluften. Jag själv skall bara lyssna, lära mig nytt, mingla med gamla kollegor och vänner, twittra (det finns en twittervägg), diskutera nya forskningsidéer osv.

Och fundera över hur en konferens om hållbar transporter kan blir mer hållbar.

PS När jag nu får tid att publicera detta sitter jag på innergården på hotellet i Toulouse. Det är minst 20 grader, som en medelhavsnatt. Och vi har ätit en bra fransk middag där vi valde anka, kanin, vildsvin etc. Inte konstigt att folk vill flyga. Hur löser vi detta? DS

Blanka svärd och utomjordingar

2011-05-13T19:45:00.008+02:00

Har pratat på KTH:s och Den Goda Stadens processledarkurs idag. Mitt föredrag handlade om vilka kompetenser som man behöver för att kunna leda processer för att åstadkomma den framtida hållbara staden. Att kommunicera, på olika sätt var en av alla de saker jag tog upp. Bland annat genom sociala medier.

För visst är det kul med bloggar, Twitter och Facebook där man snabbt kan kommunicera och diskutera? De senaste dagarna har jag hamnat i spännande processer kring spårväg kontra BRT, Bus Rapid Transit. Bussbranschen, med tillverkare och branschorganisation i spetsen, verkar otroligt oroade över att det diskuteras spårväg på olika håll i landet.

Och som ni såg på mitt förra blogginlägg bjöd jag in prof Mats Alaküla, från LTH och Volvo, till Trivectors kundseminarium i förrgår. Han kom, och fick chansen att både lyssna och förklara sig om sitt och LU:s rektors inlägg om att laddbussar är bättre än spårvagn. Han är en klok man som kan massor om eldrivlinor – men hade svårt att förstå vad det betyder att trafiken inte bara handlar om teknik, utan också påverkas av människors beteende. Och att börja i teknikänden möjligen kan skapa någon sorts miljöanpassning, men inte ett hållbart transportsystem. Om det skall bli möjlighet måste man utgå från behoven och inte tekniken. Men vi skall ses igen. Induktiv laddning kommer säkert att ha sin plats i framtidens transportsystem, kanske även för de spårvagnar som behövs av kapacitetsskäl när bussen inte räcker till – även om den tekniken just nu gör dem 4 ggr så dyra sägs det.

Vår diskussion höll sig alltså på en hög och spänstig nivå. Och Mats mailade mej igår och skrev att det var länge sen han varit så upplyft av en diskussion. Och även de 90 åhörarna tyckte det var trevligt.

Lika trevligt är det inte med personangrepp och ogrundade insinuationer. Jag är ovan, men lite sånt får man kanske ta i sådana här diskussioner? Även om de vanligtvis inte brukar komma från journalister. En journalist på tidningen Bussbranschen, misstänkliggör mig på sin blogg för att Trivector är med i föreningen Spårvagnsstäderna. Liksom för övrigt flera andra konsultföretag är. Före detta angrepp ondgör han sig på Svensk kollektivtrafik på lika kul sätt. Och utvecklar en så lustig konspirationsteori att den nästan är gullig. Som utomjordingarna i Area 51, eller rymdskeppen som plattar till sädesfälten.

Och han insinuerar vidare att det finns ”personkopplingar mellan Stockholms Spårvägar och Trivector”. Guilt by association, klassiskt retoriskt knep. Jo det finns folk hos oss som känner folk som jobbar där. Precis som det finns anställda som känner folk på SJ, SL, Nobina, Veolia, Bergkvarabuss, Nettbuss etc. Det är en liten bransch. Men att personen hos konsulten som skrev den rapport som startade det hela varit lobbyist hos Volvo glömmer han.

Jag skiter i vem som jobbat var, och vem som känner vem, så länge vi slåss med blanka svärd. Trivector, som beskylls för att vara spårvägskramare, är de som har utrett de flesta av de BRT (light) som finns i Sverige idag. Lundalänken, Jönköping Citybussar och LinkLink är alla stora succéer. Och för SL har vi nyligen tagit fram strategier för både BRT och spårväg. Vi har utvecklat och utrett busstrafiken i minst 30 svenska städer, och sett på spårväg i 11 kommuner (men inte rekommenderat det i alla naturligtvis).

Dock har kollektivtrafiken under senare år ökat så mycket på flera håll, bl a i Skåne, att det kan vara aktuellt att diskutera spårväg på några få ställen. Och då gör vi det! Men i de flesta fall räcker det väl med bussar. Och då föreslår vi sådana system, utan att vara betalda av vare sig Volvo eller Bussbranschens Riksförbund.

Kanske skulle man starta en Facebook-grupp som heter ”Vi som tycker att sakargument skall bestämma om man skall köra buss eller spårvagn”?

För vi har mycket viktigare saker att göra än att granska partsinlagor och glyttiga blogginlägg – nämligen att utveckla kollektivtrafiken, med buss och annat så att det blir möjligt att skapa ett hållbart transportsystem.

PS. Fick mail idag från chefen för SJ:s nattåg. Han meddelade att man från och med i morgon får ligga kvar till 07.00 igen på nattåget Malmö-Stockholm. Starkt gjort av SJ att lyssna på våra argument. Men de var ju sakliga, utan vare sig personangrepp eller konspirationsteorier. Tack! Och tåget är dessutom i tid denna fredagskväll! DS

Tillägg 15 maj: Idag är jag med på Sydsvenskans förstasida. Ifrågasätter man universitetets rektor så. Per Eriksson tycker inte att de är "alldeles okunniga" och gör en saltomortal och hänvisar till på något sätt till professorn i kollektivtrafik på LTH, Bengt Holmberg. Synd att de inte frågade honom. Om de hade frågat honom hade inte artikeln sett ut som den gjorde.

Länkar:
Sydsvenskanartikeln
Spårvagnsstäderna
Konspirationsbloggen

Attack mot spårvägen igen

2011-05-08T22:00:00.000+02:00

På löpsedlarna här i Skåne står det: Graffitti-attack mot pågatågen. Några sprayburkstalibaner har målat ner många av de nya tågen. Och nu har vi också fått en rektorstattack mot de planerade spårvägarna.

Jag vill inte vara spårvägskramare. Inget färdsätt förtjänar att kramas i alla lägen, utan möjligtvis gång. Om man vill diskutera för- och nackdelar med olika färdsätt så måste man göra det i sitt sammanhang. Och med korrekta fakta om de olika alternativen.

Och nu verkar det som om en rörelse har startat som tycker att man inte skall krama spårväg, oavsett sammanhang. Och även det är ett märkligt förhållningssätt. Branschkollegorna WSP skrev häromveckan en partsinlaga för BRT, Bus Rapid Transit, åt busstillverkare och bussbranschen. BRT är alltid bättre än spårväg tyckte man – men rapporten håller inte.

I dagens Sydsvenskan finns en debattartikel där rektorn vid Lunds Universitet, Per Eriksson (tidigare GD för VINNOVA bl a) och Mats Alaküla, prof i industriell elektroteknik, LTH, och hybridexpert på Volvo, i en annan partsinlaga tycker att Lund skall vänta med att bygga spårvagn och satsa på batteribussar som laddas under färd på laddvägar.

Men hallå kära Lunda-profiler: Spårvägen i Lund (och annorstädes) byggs för att den kommer att behövas av kapacitetsskäl. Och då räcker inte bussarna till oavsett om de är batteribussar eller gasbussar eller dieselbussar. Även spårvagnar kan dessutom laddas via induktion eller liknande.

Allt detta är redan välutrett i de skånska spårvägsprojekten. Och ett villkor man ställt är också att det skall vara system som finns idag, och som inte låser systemen till en viss tillverkare. Dvs laddbussar med laddvägar går bort av kapacitetsskäl, och av befintlighetsskäl och av konkurrensskäl.

Om allt detta finns mycket kunskap på universitetet och LTH. Och hade Eriksson/Alaküla frågat där så hade de också fått veta att spårvägar har högre komfort, och att spåren som ligger fast, är en av bonuspoängerna med spårväg. Att de inte har bussens flexibilitet ger en stabilitet i kollektivtrafiksystemet som ger flera aktiviteter längs spåret som höjer attraktiviteten ytterligare, och omöjliggör för klåfingriga planerare att strunta i att planera efter kollektivtrafiken. Så den ”frihet att planera kollektivtrafiken” som artikeln lyfter fram är i verkligheten inte en fördel.

Jag har mycket svårt att förstå idéen med dessa partsinlagor. Att bygga det hållbara transportsystemet kommer att kräva både bussar och spårvagnar. Seriösa utredningar kommer att visa att ibland är det ena färdmedlet bäst och ibland ett annat. Och vi ser definitivt fram emot laddbussar och laddspårvägar.

Kära Volvo - ni behöver inte vara oroliga, det kommer att behövas massor av bussar även om det byggs spårväg i några svenska städer. Med ökat resande på grund av spårvägen behövs även fler bussar.

Jag bjuder gärna in Eriksson/Alaküla till Trivectors heldagsseminarium för kunder nu på onsdag 11 maj i Lund. Ta med Volvo också om de har lust. Visserligen är det fullbelagt med kunder som vill komma, men jag lovar att fixa plats. Seminariet heter ”Staden och trafiken- steg mot en hållbar planering”. Där håller vi från Trivector tio föredrag inom detta ämnesområde, och dessutom medverkar prof Tom Rye från Edinburgh och Hanna Eklöf från Trafikverket.

En av programpunkterna som särskilt borde intressera Eriksson/Alaküla går av stapeln kl 13.40, och heter ”Är järnvägar och spårvägar magiska?” och hålls av Joel Hansson, Trivector, som är expert både på bussar och spårväg. Då kommer vi säkert att få höra mer om för- och nackdelar med olika färdmedel. Utan partsinlagor.

Länkar:

Artikeln i Sydsvenskan

Reaktioner på artikeln

Primtivt var ordet

2011-05-04T09:51:00.011+02:00

Igår satt jag i ett möte med bl a Måns Lönnroth, tidigare chef på MISTRA, nu utredare för frågan om var Sveriges nya kompetenscenter för kollektivtrafikforskning skall ligga. Som så ofta kom vi att diskutera förseningarna i tågtrafiken. - Primtivt, sa Lönnroth på sitt lite självsäkra, akademiska sätt.

Och för första gången har någon lyckats sätta ord på denna ständigt pågående förnedring på de svenska järnvägarna. Primitivt! Just så är det - vi som är världens modernaste land lyckas inte skapa förutsättingar så att tågsystemet kan fungera. Det är spårfel, växelfel, omstart hit och omstart dit, nedfallna kontaktledningar, problem i ställverk, försenade tågmöten osv i en aldrig sinande ström.

Problemet ligger förmodligen på många olika nivåer, och är därför så svårlöst: politiker som aldrig åker tåg och därmed inte förstår hur illa det är, en långsamt eroderande kvalitetskultur som nu nått långt under godkäntgränsen, en avsaknad av samarbete mellan olika aktörer, och kanske också brister i ledarskapet.

En av deltagarna i mötet var från Malmö och berättade om ett av deras alla studiebesök, den här gången med en grupp japaner. - Och här har vi våra fina realtidsskyltar för bussarna som visar när bussarna verkligen går, sa guiden. Japanerna tittade på varandra och förstod ingenting. - De går väl när det står i tidtabellen? Nope!

På ett av alla de studiebesök som vi på Trivector ordnar för olika kunder besökte vi för något år sedan SBB, det schweiziska tågbolaget. En av deltagarna frågade hur man gör när en kontaktledning faller ner. Förvånad min. - Faller ned, de faller väl inte ned? Nej inte om man underhåller och byter ut när det behövs...

En av våra anställda är schweizare, och brukar förse oss med bilder från detta kollektivtrafikland. För någon månad sedan berättade han om hur det varit förstasidesnyheter i Schweiz att ett tåg varit 15 min försenat. Tågen i Schweiz är inte försenade! Tur det inte var i Japan för då hade nog chefen fått begå harakiri.

Och nu i veckan kommer ytterligare försämringar inom tågtrafiken, den här gången planerade. Det är SJ som drastiskt försämrar nattågstrafiken. I början av veckan fick de som köpt biljett för måndag kväll och framåt ett sms med budskapet att man nu inte kan stiga på i Malmö före tåget går, och heller inte ligga kvar i Stockholm till klockan sju som man alltid kunnat.

Detta kan låta som petitesser, men det är det inte! Om skall stiga på i Lund 23.00 (ofta några min sent) och vänta på tågvärden är man inte i säng förrän 23.30, typ. Om man skall stiga av 05.57 måste man vakna kanske 05.20 för att hinna duscha etc, dvs man får inte ens 5 timmars sömn. Och då är man inte pigg nog att hålla i möten, hålla föredrag, eller prata affärer. Och frukosten öppnar inte förrän 06.30 på Royal Viking där man kan äta. Det hade varit mycket ärligare att lägga ner trafiken direkt. Och så kommer alla utom miljömuppar som vi att flyga istället.

Så här skriver SJ på sin webbplats:

"Detta upphör den 2 maj

Möjlighet att gå ombord tidigare*
Möjlighet att sova kvar på tåget lite längre*
Bio ombord
Morgontidning för 1 klass-resenärer

Dessa förändringar genomförs för att effektivisera nattågstrafiken så att vi även i framtiden ska kunna köra nattåg. Vi utvärderar hela tiden hur förändringarna mottas och i de fall det är möjligt kommer vi att kunna anpassa delar av upplägget.

Under en övergångsperiod kommer det att finnas resenärer som har biljetter med felaktig text. Vi beklagar detta och hoppas att det inte ställer till något besvär för dig som reser med oss."

Rätt rubrik hade varit: Detta upprör den 2 maj!

Om nattågstrafiken inte är lönsam (varför är den inte det?) så är inte detta sättet att rädda den. Ingen av dessa åtgärder ger några stora besparingar. (Bion kan vi leva utan på Norrlandstågen, och tidningen är det nästan ingen som tar med.). Förändringen visar hur lite man vet om sina kunder. Det hade varit mycket ärligare att lägga ner direkt, istället för att gå den klassiska gamla SJ-omvägen via försämringar.

Undersökningar som bussföretaget Nobina har gjort visar att ett av de viktigaste kvalitetskriterierna för kollektivtrafiken är att man som kund skall kunna rekommendera den. Med detta beslut kommer ingen att på något sätt kunna rekommendera nattåget.

Och jag som ständigt försöker få mina vänner och bekanta att ta nattåget istället för att flyga får sluta med det.

Primitivt var ordet sa Bill till Bull.

Tillägg den 5 maj: SJ ändrar sig nu och man kan stiga på i Malmö 22.00 och ligga kvar till 06.30. En bra början, men det måste bli 7.00 om man skall vara konkurrenskraftiga.

Bussbranschen behöver inte prata för sin sjuka mor

2011-04-29T18:36:00.001+02:00

Om vårt transportsystem skall bli hållbart måste kollektivtrafiken ta en större marknadsandel, dvs fler behöver byta från bil till kollektivtrafik. Kollektivtrafikbranschen har under de senaste åren samlats kring ett gemensamt projekt, Fördubblingsprojektet,med målet att fördubbla kollektivtrafiken, först i antal resande och lite senare även vad gäller marknadsandelen. Detta projekt har drivits i samverkan av hela kollektivtrafikbranschen oavsett om man arbetat med kollektivtrafik med buss, på spår eller med taxi.

Nu har denna enighet brutits genom att delar av branschen beställt en partsinlaga för att visa att busstrafik alltid är bättre och billigare än den spårvägsstrafik som idag diskuteras i många svenska städer. Man riktigt känner hur bussmänniskorna darrar av rädsla att spårvagnen skall ta över resandet.

Partsinlagan är framtagen av våra branschkollegor på WSP och är beställd av Bussbranschens Riksförbund, BIL Sweden, Scania, Volvo, Mercedes-Benz och MAN. Rapporten hävdar att så kallad BRT, Bus Rapid Transit, alltid är bättre på alla sätt än spårvägstrafik. Den gör det genom att ensidigt använda exempel som framställer spårväg i sämre dager än BRT. Med ett annat urval av exempel, både på spårväg och BRT, går det enkelt att visa motsatsen om man vill det.

När det gäller spårväg använder man sig t ex av kostnadsberäkningar från Stockholms erkänt dyra Tvärbana, med snarast järnvägsstandard, och den cityspårväg som byggdes under stark tidspress. Man undviker den mycket kostnadseffektiva utbyggnaden till Navestad i Norrköping. Inte heller använder man siffror från Frankrike, som med sina 22 senaste utbyggnader visar helt andra siffror än de som används i rapporten.

När man granskar rapporten kan man konstatera att när man gjort sina beräkningar har man utgått från en rapport vi på Trivector skrivit. I den finns kostnadsintervall för spårvägssystem. Det intressanta är att man bemödat sig om att leta upp system som är dyrare än övre gränsen i detta intervall, men struntat i att leta upp de som är billigare än det lägsta (det finns...). På så sätt har man kunnat skjuta medelvärdet uppåt. Till nackdel för spårvagnen.

Vad gäller BRT-systemen är urvalet av de kostnadsreferenser mest sydamerikanskt, australiensiskt och kanadensiskt. I ett fall är siffran uppenbart tokig. Det är den lägsta...

När det gäller de BRT-system som rapporten ser som förebilder är det mycket svårt att tänka sig hur dessa system skulle passas in i täta svenska städer. För att BRT skall uppnå samma kapacitetsnivå som spårväg, med de turtätheter som förutsätts för att trafiken skall fungera i de exempel som tas upp, krävs en extrem anläggning med dubbelfiliga bussgator och väldiga stationer enligt brasiliansk modell. Säg mig den svenska stad som som är beredd att bygga sådana!

Man kan hålla på och granska rapporten så här om man vill. Men det är ganska onödigt. Det finns ingen motsättning mellan spårväg och BRT. De har båda sina nischer i kollektivtrafiksystemet.

Att bussbranschen på detta sätt tycker att man måste prata för sin sjuka mor är enbart glyttigt som vi säger i Skåne. När spårvägssystemen byggs, för att buss-systemen inte klarar kapaciteten längre, kommer kollektivtrafikresandet att öka även med buss i anslutande system. Och mor kommer inte att vara alls sjuk!

Låt oss seriöst jobba för en ökad marknadsandel för kollektivtrafiken utan partsinlagor. Om Bombardier eller Alstom ringer oss och vill ha en utredning som visar ”att spårväg är bäst” så kommer vi att säga som vi brukar: Vi gör gärna en utredning – men vad den visar får vi se när vi är klara. Och svaret blir med stor säkerhet: ibland är bussen bäst och ibland är det smartare med spårvagn.

Tillväxt-talibaner på universitetet?

2011-04-20T21:14:00.007+02:00

Två Lundaprofessorer i ekonomisk historia, Martin Andersson och Christer Gunnarsson, bekymrar sig över att det finns kritik mot dagens tillväxtpradigm. De har skrivit boken "Hållbarhetsmyten" och med tanke på deras bluddriga artiklar i Sydsvenskan och på Newsmill är det frågan om det är värt besväret att ta sig igenom den. De menar att Tim Jackson (som du kunnat läsa om tidigare här) och andra tillväxtkritiker är farliga för att utan tillväxt finns ingen möjlighet att nå ett hållbart samhälle.

För att vara skriven av två professorer är artiklarna ovanligt politiska, och utan nämnvärd akademisk analys av problemet. Ett par exempel:

"Ekonomisk tillväxt handlar i grunden om effektivitet – att genom tekniska och organisatoriska innovationer göra saker bättre med mindre resurser – men också om människors möjligheter att vara delaktiga i samhällets omvandling."

Att tillväxt i grunden skulle handla om effektivitet motsägs av det enkla faktum att dagens tillväxt bygger på ständig ökning av användandet av billig fossil energi. Och att effektiviteten i vårt energisystem inte är särskilt stor vet alla som studerat detta. Och även i de fall när vi klarar att effektivisera våra system och vår tillverkning äts ofta dessa effekter upp av ökande användning. Så gäller t ex för utsläppen från biltrafiken. De effektiviseringar som görs med bränsleeffektivare motorer äts upp av fler bilar och längre körsträckor. Det gäller även för energiförbrukningen. Våra kylskåp, liksom hushållsmaskiner av andra slag, platt-tv osv, blir allt mer energisnåla. Men vi köper allt fler av dessa produkter så energiförbrukningen ökar trots detta ständigt.

Och att ekonomisk tillväxt handlar om delaktighet i samhällets omvandling förstår nog bara vi som är lyckligt lottade och lever gott bl a på grund av att våra prylar tillverkas av mindre lyckligt lottade i periferin.

"Utveckling kräver omvandling av naturen. En effektiv ekonomi med moderna sociala och politiska institutioner innebär också att traditionella samhällen måste förvandlas".

Omvandling av naturen betyder i många fall ett ständigt uttag av ändliga resurser som olja, metaller etc.Till en viss gräns går naturligtvis ingreppen att göra utan att vi tär på naturkapitalet, men varje gång vi utrotar en art eller får ett ekosystem att kollapsa så har vi defacto minskat vår kapitalbas mot en kortsiktig avkastningsökning. Den intressanta och viktiga frågan om kortsiktig och långsiktig avkastning diskuterar författarna inte i sina artiklar.

Att vi behöver tillväxt tror jag också. Frågan är bara vad denna tillväxt skall bestå av. Om den är en kortsiktig ekonomisk tillväxt som bygger på att vi föröder basen av naturkapital, så att det bara blir tillväxt just nu, och för oss som lever just nu, fungerar det inte långsiktigt. Om det är en tillväxt huvudsakligen baserad på klokt och varsamt användande av förnyelsebara resurser, och en tillväxt av kunskap och socialt kapital, är jag på. Och då blir det väldigt likt det vi kallar för hållbarhet, och som ekonomihistorikerna inte gillar.

"Var tro har sina talibaner"
Dan Hylander, Riberalta, Den försenade mannen

Tillägg 26 april: Två stycken debattsvar i Sydsvenskan, med liknande slutsatser som ovan.

Anders Wijkmans svar
Astrid Kander, prof ekon hist

Länkar:

Hållbar utveckling kräver tillväxt, Sydsvenskan
Hållbarhetsideologerna lever i en 1700-talsvärld, Newsmill

Stadsförnyelsen och postkodlotteriet

2011-04-13T23:12:00.000+02:00

På tåget från Göteborg till Stockholm, efter två bra dagar med Trafiktekniska Föreningen. Det var våra årsdagar, inklusive årsmöte. Och eftersom jag är ordförande för denna förening har jag varit i elden från 15.00 igår till 16.30 idag nonstop. Det har handlat om att introducera och moderera, tacka för maten på årsmiddagen, ställa intressanta frågor till alla föredragshållare, och nu sist att hålla styra en timmes paneldiskussion.

Ämnet för året var ”Trafiken i stadförnyelsen – förtätning som mantra eller lösning?”. Det började igår med två intressanta föredrag och studiebesök, det första kring gångfartsgator, som det i Göteborg finns många av i de centrala delarna. Det handlar om gator där bilarna får köra, men på de gåendes villkor. Det regnade rejält när vi gick runt och tittade.

Det andra handlade om ”Centrala Älvstaden”, som är det mycket stora stadsförnyelseprojektet som skall lösa alla Göteborgs problem i staden på båda sidor älven. Det presenterades mycket entusiastiskt av Bo Aronsson som är projektledare. Det var länge sen jag hörde om något mer politiskt korrekt projekt. Alla de rätta orden fanns där. Dvs ingenting verkar skilja detta megaprojekt från alla andra liknande. En av deltagarna i konferensen tyckte mycket träffande att man lika gärna skulle kunnat sälja ett kylskåp eller en bil med dessa ord. Men det skall bli intressant att följa detta projekt, om man skall lyckas göra något åt trafiken i bilstaden Göteborg, Sveriges Los Angeles.

Efter en mycket trevlig middag i går kväll som Sweco bjöd på, har vi ägnat dagen åt mängder av intressanta föredrag i ämnet. Det mest spännande kom nog från Rune Elofsson, arkitekt på Göteborgs stadsbyggnadskontoret. Han har tillsammans med ett antal andra planerare i Sveriges Stadsarkitektförening skrivit en spännande artikel i tidningen Stadsbyggnad, med titeln ”Hållbar stadsförnyelse kan inte planeras fram”. En av Runes teser är att den fysiska miljön bestämmer hur hållbart det blir, och att detta inte kan planeras fram, bara stödjas. Hållbarhet är inget fast tillstånd, utan kräver ständig kommunikation och tillsammansarbete – och kommuner är inte bra på detta.

Sen var det föredrag om shared space i stadsförnyelsen, om spårvagnar som ett medel att vitalisera städer, om parkeringspolicy och hur den kan stödja stadsförnyelse, om en studieresa till Brasilien (med stipendium från föreningen) och hur man bygger stad nära stationerna.

På den avslutande paneldiskussionen kom några guldkorn: Blandstad finns inte – antingen är det en stad, är den inte blandad är det ingen stad utan ett område! Och en av slutsatserna kring förtätning var att den täta staden kräver hög standard på de fysiska miljöerna för att fungera. Skall man vilja bo tätt med människor man inte känner, måste miljön vara attraktiv.

Kom då att tänka på den artikelserie som arkitekturskribenten Mark Isitt, som jag känner sen flera tillfällen då vi pratat eller paneldiskuterat i samma konferens, skrivit i GP de senaste veckorna, och som vållat mycket debatt. Mark menar nämligen att dålig arkitektur ger högre kriminalitet.

Så var man föds och växer upp betyder en hel del för chanserna senare i livet. Det är det verkliga postkodlotteriet.

Att rida på tigern - till Dubai och annorstädes

2011-04-10T23:00:00.003+02:00

Nästa vecka är det UITP:s världskongress i Dubai. Det är alltså den internationella kollektivtrafikföreningen som har sin stora kongress där. Och många av personerna i mitt nätverk skall dit, en del för att de måste och andra för att de bara vill. Antagligen är gränsen däremellan hårfin.

Det är både chefer i olika kollektivtrafikorganisationer, och andra trafikorganisationer och politiker. Och förmodligen några fler än när konferensen hamnar i något europeiskt land, som den gör varannan gång. Likadant var det med världsutställningen senast i Shanghai. "Alla" skulle dit - kommuner, beslutsfattare, politiker etc. Och Sverige hade en stor utställning där. Året det så var världsutställningen i Zaragoza i Spanien. Jag var då den enda av alla jag känner som var där. Sveriges utställning, som tillkommit i sista stund, var en ganska enkel furu-inredd sak med en Volvo med sladd och en IKEA-byrå.

Världsutställningen i Zaragoza 2009 var ganska cool - fast supervarm. Foto: Christer Ljungberg

Det är så det är - resor till exotiska resmål långt borta är helt enkelt sexigare än de som ligger närmare. Oavsett om man är miljöintresserad osv.

Kommer det alltid att vara så? Förmodligen - det verkar svårt att ändra på denna inställning.

Men en del kommer nog trots allt att ändras. I den Dagens Industris senaste weekendbilaga finns en intressant artikel om elbilar som diskuterar detta. Håkan Mattson, som bevakar bilbranschen där, och är lite mindre tomte än vissa andra biljournalister, (jag får fortfarande mail från folk som gillar det gamla blogginlägget "Robert Collin är ett geni") skriver om orsaken till det stora intresset för elbilar.

Inbjuden av Renault från han inte bara prova deras elbil Zoe Z E utan också lyssna på ett föredrag av deras omvärldsbevakande konsult, en Eric Fouquier. Enligt denna Fouquier så är drivkraften för grönt tänkande hos medelklassen: skuld. Det är skulden som gör att vi köper kravmärkta tomater, närodlad potatis, grisar från granngården och snart också elbilar.

Förr brann vi av åtrå när vi köpte en bil, skriver Mattsson, nu är det skuld som får oss att köpa miljöbilar. En förskräckt Mattsson konstaterar att konsulten, omvärldsbevakaren, visar hur yngre generationer vill minska sin konsumtion, hur enkelhet i livet vinner terräng, och hur unga människor söker nya sätt att njuta som inte kräver konsumtion. Har nånting alltså hänt sen den engelske pjäsförfattaren Mark Ravenhill 1995 skrev sin uppmärksammade pjäs om unga människors huvudsakliga intressen, "Shopping and fucking"?

Mattson försöker säga att han hellre köper en bil av lust än av skuld. "Du och jag är en annan generation" svarar konsulten och får det enligt Matsson att låta som "om våra liv är över".

I slutet av artikeln försöker Matsson att förstå Fouquiers slutord, som denne lånat av den kinesiske filosofen Qi Hu Nan Xia: "Riding the tiger - beware getting off".

Att vi har så svårt att kliva av tigern som rusar iväg på billig fossil energi och vant oss vid att man hellre åker långt än kort, att köpa billiga varor som nån i periferin tillverkat, men själv aldrig själv kan köpa osv kommenterar Mattson med: "Frågan är om vi ens skall försöka".

Frågan är väl snarare om vi kan låta bli?

(Avundsjuka? Jag skulle också kunnat åka till Dubai om jag varit sugen. Men måste prioritera hårt bland resmålen om inte koldioxidbudgeten helt skall helt balla ur - vilket den ändå gör-jämfört med en hållbar nivå. Skall till den årliga mobility managementkonferensen i Toulouse i maj...)

Supercykelvägar och nygamla sanningar

2011-04-08T09:47:00.003+02:00

I går hade jag en mötesdag. Det började på förmiddagen i Malmö där miljöpartiet bjudit in konsulter för att komma med förslag på hur en supercykelväg mellan Malmö - Lund skulle kunna se ut. Vi på Trivector hade tagit fram ett förslag där man i princip bygger en helt ny fristående cykelväg mellan orterna. Skall det vara supercykelväg så skall det vara hög standard. Plus en massa service, läplanteringar, vindskydd, ITS och väldigt hög standard på allt.

Vi hade också räknat på effekterna genom att använda de sk restidselasticiteter som finns. Dvs vilka ökningar i cykeltrafiken får man genom den restidsförkortning som den nya cykelvägen ger? Och då blir ju resultatet inte så imponerande, några få procents ökning. Vilket handlar om ganska få personer trots allt. Och skulle man göra som i vårt förslag, bygga en helt ny cykelväg skulle det kosta kanske 50 miljoner.

Betyder då detta att det inte är smart att bygga en sådan väg? Nej jag tycker inte det. För det första är beräkningsmetoderna för cykeltrafik dåligt utvecklade. För det andra får man förmodligen en större effekt, på motsvarande sätt som man få när man bygger spårvagn, och har en sk spårfaktor som normala restidselasticiteter inte kan beskriva. Och för det tredje handlar det också om denna cykelväg som en symbol för att vi menar allvar med att satsa på cyklister. Och vi har bara räknat på de som cyklar hela vägen. Det finns ju också många som kommer att använda delar av stråket.

Dessutom kan en supercykelväg vara ett perfect showcase för att visa upp som demonstration över hur bra det kan bli. Och sist men inte minst så var sträckan Malmö-Lund Sveriges första motorvägssträcka, så det vore extra trevligt om det också kunde blir Sveriges första supercykelväg.

"Superscykelväg utanför Sydney, direkt på motorvägen..." Foto: Christer Ljungberg

Vi hade en trevlig diskussion kring cykelvägar, cyklande etc. Och i det sammanhanget blir jag som så ofta både glad och ledsen. Glad över att det finns så många unga planerare och entusiaster som brinner för cyklisterna. och ledsen över att det hänt så lite sedan jag själv var cykelforskare i början av 80-talet. I princip samma frågeställningar kommer upp nu som då.

Jag brukar ofta, både i rollen som konsult, bloggare och debattör, och som ordf i Trafiktekniska föreningen, peka på hur dåliga vi är i Sverige på kunskapsuppbyggnad inom trafikområdet. Vi börjar gärna om, gång på gång. Uppfinner hjulet var 10:e år eller oftare.

Och på kvällen, när vi käkade med de 35 studenter som kommit till Trivectors studentkväll för att höra mer om hur det är att jobba med trafik och att vara konsult, så kom frågan upp igen. En av tjejerna vid mitt bord frågade hur vi kan hålla kolla på allt som händer i branschen. Finns det nåt liknande Byggtjänst? frågade hon.

Mitt svar var att vi på Trivector är duktiga på detta, mycket beroende på alla forskningsuppdrag vi jobbar i, och den kultur vi byggt som bejakar nyfikenhet och transparens. Men att nej, det finns ingen organisation eller liknande som gör sammanställningar över nya forsknings- och utvecklingsrön osv. Vi har föreslagit en sådan organisation i ett forskningprojekt för ett par år sedan, men inget har hänt. Vi får väl börja dra i frågan igen.

Länk:
Bloggen Malmö-Lund på cykel
Sydsvenskan om supercykelvägen

Stolt att tillhöra denna familj

2011-04-05T10:28:00.005+02:00

Igår kväll var jag på en trevlig middag med gamla kollegor som alla jobbat på institutionen för trafikteknik på LTH, numera Trafik & väg på institutionen för Teknik och samhälle. Vi höll tal för varandra om hur trevligt det har varit att vara en del av denna familj.

Men också om hur den syn på trafiken som denna institution vilar på varit och är en viktig del i utvecklingen av många koncept, modeller och kunskap som alla pekar mot en mer mänsklig trafik. En trafik som med dagens ordval skulle beskrivas som hållbar.

Det handlar om säkerhet för oskyddade trafikanter, om hur äldre och funktionshindrade skall få en bättre möjlighet att använda transportsystemet, om hur cyklister och gående skall skall prioriteras, hur kollektivtrafiken skall kunna blir konkurrenskraftig osv.

En mängd saker som vi upplever i den dagliga trafiken har sitt ursprung i forskningsprojekt som drivits här. Det är saker som utformningen och användandet av cirkulationsplatser, låggolv i bussar och tåg, smartare signaler och övergångsställen,

Och om nån tog sig för det skulle det säkert gå att räkna fram antalet räddade liv, det ökade antalet cyklister, det ökade antalet äldre som kan ta sig ut i trafiken, minskade emissioner osv som forskningsresultaten från denna institution bidragit till.

Familjen, dvs institutionen på utflykt 1984 i Gilleleje, Danmark.
Författaren till vänster. Bild: PG Andersson

Det finns idag ingen annan institution i Sverige som på samma tydliga sätt står för detta synsätt. Det handlar om det vi idag kallar för hållbara transporter. Och varför finns det just här?

Just nu på det pågående alumni-seminariet kring institutionens forskning ger den finske professorn Risto Kulmala en del av förklaringen till detta. Visionära ledare, bra team-work, fokus och uthållighet, effektivt och vänligt nätverkande, entusiasm och hårt arbete.

Trots detta har institutionen periodvis haft svårt att få till finansiering för denna viktiga forskning. Ofta går stora delar av svenska transportforskningsmedel till att rädda bilindustrin.

När vi startade Trivector 1987 var det detta synsätt som vi tog som utgångspunkt. Och därför ser vårt arbete ut som det gör - hållbara transporter i fokus. Tacka LTH och inst för trafikteknik för det!

EU leker påskhare och tror sig hitta ägg

2011-03-31T22:24:00.002+02:00

Igår presenterades EU:s nya White Paper om transporter, Transport 2050 - Roadmap to a Single European Transport Area – Towards a competitive and resource efficient transport system . Där tror man sig ha hittat Columbi Ägg: Att kunna fortsätta att öka rörligheten och samtidigt bygga ett hållbart transportsystem.

Vice-President Siim Kallas, som är ansvarig för transporter sa i en kommentar: "Transport 2050 is a roadmap for a competitive transport sector that increases mobility and cuts emissions. We can and we must do both. The widely held belief that you need to cut mobility to fight climate change is simply not true. Competitive transport systems are vital for Europe's ability to compete in the world, for economic growth, job creation and for peoples' everyday quality of life. Curbing mobility is not an option; neither is business as usual. We can break the transport system's dependence on oil without sacrificing its efficiency and compromising mobility.

Man har också gjort en reklamfilm som visar hur just denna policy kommer att lösa alla problem. Men herregud, har man varit med några år vet man att denna typ av policys inte kan ändra nånting. Det är vi människor som måste göra det.

Det stora misstaget som man gör är att bara fokusera på utsläppen från transporterna. Ett transportsystem som är hållbart inom alla hållbarhetsaspekterna måste enligt forskarna bygga på att vi minskar behovet av transporter, inte ökar det. Även om rapporten har rätt - att det går att minska utsläppen av såväl växthusgaser och andra emissioner, och ändå öka rörligheten - så gäller det bara kring just dessa utsläpp. Men alla andra hållbarhetsaspekter på transporterna som energi- och resursanvändning, buller, markanspråk, stadsliv, trängsel, hälsa, olyckor etc, kommer att fortsätta gå åt fel håll om rörligheten fortsätter att öka.

Som så ofta i dessa sammanhang gör man en fantastisk bra sammanställning av läget, och en bra analys. Roten till problemen är enligt rapporterna 4 olika problem: inneffektiv prissättning (de externa kostnaderna är fortfarande inte internaliserade), inadekvat forskningspolicy (fel i marknad och regelstyrning gör att bra resultat inte tillämpas), ineffektiva transporttjänster (här pekar man på problemen att modernisera järnvägen) och brist på integrerad planering av transporterna.

På åtgärdssidan är det ömsom vin ömsom vatten. Som tex det kloka målet att på medellånga avstånd över 30 mil ska persontrafiken och godstrafiken mellan städer bort från vägarna och i stället gå via järnväg och vattenvägar.Men när det gäller stadstransporter så pratar man mest bara om att bilarnas drivmedel skall vara fossilfria.

Och så antagligen kommer politrukerna in på slutet och gör en piruett, struntar i analysen och får till det att rörligheten skall fortsätta att öka och allt skall bli så bra så bra. Och så fortsätter vi på den ohållbara vägen, eventuellt med minskade emissioner, men alla andra faktorer pekande åt fel håll.

Kommer vi att klara det?

2011-03-29T22:01:00.003+02:00

- Kommer vi att klara det tror du? Det var studenten med afghanskt ursprung som satt på första raden som efter min föreläsning igår på LTH frågade detta. Han var först in i salen när jag 20 min före utsatt tid kopplade in min dator. Han hade koll på vem jag var, och mina senaste blogginlägg. Frågan handlade om att ställa om till ett hållbart samhälle, efter min ganska jobbiga inledning om hur läget är när det gäller energi, klimat, biologisk mångfald etc.

Jag föreläste för kanske 70-80 elever i kursen "Hållbart stadsbyggande", och eleverna har 80% närvarotvång. - Men jag vill ju inte missa denna föreläsning, sade killen. - Jag tror inte vi klarar det, fortsatte han. Det finns många civilisationer som gått under på toppen av sin blomstring, aztekerna, mayakulturen, påskön osv. Och vi är där nu....

Jag svarade lite glidande att jag inte riktigt vet. Jag hörde klimatforskaren Markku Rummukainen säga något klokt i förra veckan när vi båda satt i en panel kring det fortsatta klimatarbetet i Skåne inför 100 intresserade åhörare. Han fick samma typ av fråga, men om klimatet, och svarade: - Hade klimatförändringarna varit naturliga hade jag varit mer pessimistisk - nu finns det en möjlighet!

Problemet är naturligtvis vi människor. Vi strävar alltid efter mer. Utan oss hade planeten klarat sig elegant. Johan Rockström försöker skämta till det vid presentationen av hans och Anders Wijkmans nya bok "Den stora förnekelsen" (refererat i Caminos blogg idag).

"Två planeter möts i rymden. Den ena ser sjuk och hängig ut, så den andra frågar hur det är fatt med den stackars himlakroppen, som svarar:
- Jag har fått homo sapiens...
Den andra planeten nickar förstående och säger tröstande:
- Ta det lugnt, det går snart över"

Jag har många gånger i den här bloggen diskuterat detta att det inte handlar om att rädda planeten, utan oss människor. Men enkelt är det inte, när vi vant oss att det i högenergisamhället är lätt att ständigt vilja ha mer av det mesta. Medan klyftorna inte minskar utan snarare ökar.

"Håll till godo-Sverige är dött och begravet", skriver som Bengt Ohlsson, som vanligt brilliant träffsäkert, i sin krönika över Juholt-land i söndagens DN. Han försöker fånga vilken utmaning det är för sossarnas nya ledare att attrahera medelklassväljarna.

"Alla är noga med att förfasa sig över samhällsutvecklingen och de växande klyftorna, för det hör till, det är en social konvention. Men kanske inte just mycket mer än så. För alla är också lika noga med att diskret armbåga sig till rätt förort och rätt skola. Gärna en musikklass eller en skola med Lite Konstnärlig Inriktning där barnen börjar formas till små skönandar redan i mellanstadiet. Vilket inte hindrar att man i sin statusrad på Facebook kan och bör frusta svavel över Jan Björklund och hans snack om ”elitklasser”. "

Och till och med i veckans nummer av ganska konservativa The Economist finns en artikel om "Whats behind the decline in living standard?". Där diskuterar man det intressanta faktum att företagens vinster ökar starkt i länder som Storbritannien och Tyskland, medan lönerna ökat kanske 20% av vinstökningen. Man konstaterar också att löneskillnaderna mellan toppchefer och övriga ständigt ökar. Vidare pekar man på hur bankerna de senaste 25 åren minskat räntorna för att öka vinsterna, vilket gör att topplönerna i bankvärlden är absurdt höga, och dessa jobb drar idag till sig toppbegåvningar som annars skulle valt en karriär som läkare, ingenjörer eller annat som bidrar till vår utveckling på annat sätt än att flytta pengar mellan olika fonder.

Så frågan om vi kommer att klara det är inte enkel att besvara. Frågan är om vi vill? Och om våra beslutsfattare vågar styra i rätt riktning istället för att köra på i fel? Eller blir vi kanske blir vi tvingade av resursbrist?

Länkar:

Caminos blogg
Sydsvenskan: I Juholts fotspår
The Economist: Whats behind the decline in living standards?

I dödskuggans dal

2011-03-23T20:45:00.002+01:00

Jag har levt hela mitt trettioåriga yrkesliv med och bland forskare. Först på LTH, där jag själv var doktorand, och skrev en lic-avhandling om utformning av cykeltrafikanläggningar. Sen startade vi Trivector så det blev ingen doktorsavhandling.

Vår affärsidé var att ta vara på alla de forskningsresultat som togs fram, men sen hade svårt att nå ut till praktikerna. Även idag är detta en viktig del av vår kultur. På Trivector Traffic är en tredjedel av de anställda forskarutbildade. Vi använder varje dag forskningsresultat från olika delar av världen. Vi leder och medverkar just nu i ett 20-tal forskningsprojekt, varav 7 med internationella partners, från universitet, företag osv i hela Europa.

För mig är forskning en del av vardagen, och jag får ofta bevis för hur den på olika sätt gör världen bättre. Jag vet en hel del om forskningsmetodik och om hur ett paradigmskifte kan se ut. Jag vet också vilken oerhört integritet nästan alla forskare har, och hur svårt det kan vara att få dem dra slutsatser utan att de har väldigt, väldigt mycket på fötterna.

Jag vet också hur svårt det kan vara att föra ut bra och användbara forskningsresultat i verkliga livet. Bland forskare finns det ett uttryck "dödskuggans dal" som en metafor för den brygga som ofta saknas mellan forskning och verklighet.

Men jag tror inte det är denna dal som spökar när det gäller svårigheter att få beslutsfattare och vanligt folk att ta till sig forskningsresultat om klimatförändringar, oljetoppen, överutnyttjande av naturresurser och andra hållbarhetsfaktorer. Här handlar snarare om nån form av förnekelse. Vilket också Anders WIjkman och Johan Rockström verkar vara inne på i sin nya bok "Den stora förnekelsen", som jag har beställt idag (fanns inte för nedladdning till läsplattan..).

Förnekelse verkar också vara fallet i EU:s nya nya White Paper om transporterna, som i dagarna läckt ut. I praktiken är detta EU:s transportpolitik, som tas fram vart 10:e år. Enligt det läckta dokumentet kommer man att skjuta upp den mesta av minskningen av växthusgaserna från transporterna till efter 2030. Man säger att transporterna skall minska sina utsläpp med 60% till 2050, räknat från 1990 års siffror. Eftersom transporerna är den enda sektor som fortfarande ökar sina utsläpp handlar det om en minskning med 70% jämfört med idag.

Men man vill alltså att fram till 2030 skall man bara minska med 20% vilket innebär en ökning med 8% jämfört med 1990 års siffror. kommissionen räknar endast med en minskning med 1% per år fram till 2030. Därefter skall man mirakulöst minska med runt 5% per år för att klara minskningen med 60% till 2050.

Det här är bara trams, och förnekelse av alla de forskningsresultat som visar att utsläppen måste ner nu, och att vi har ca 7 år på oss att få utvecklingen att vända. Man överlämnar alltså problemet till kommande generationer, som kan komma att sitta i en sits där man kan bara får konstatera att det är försent.

Skall vi lösa de dubbla probelmen med klimatet och energiförsörjningen måste det till åtgärder nu. Och vad värre är så finns i det läckta utkastet också en tydlig markering att man inte vill minska på rörligheten "curbing mobility is not an option". Vilket även det är både inkompetent och acceptabelt. Forskningen är entydig även här - ett hållbart transportsystem kräver mindre transporer - inte mer.

Ibland pratar politiker om att man vill ha en evidensbaserad politik, dvs att den skall bygga på vetenskapliga bevis. När det gäller miljö och transporter är detta inget som verkar gälla - vare sig i EU eller i Sverige.

Det tänker jag bland annat säga i morgon när jag skall sitta i en panel på en konferens i Malmö om Klimatsamverkan, som Länsstyrelsen och Region Skåne ordnar.

Länk: T&E om White Paper

Den heliga stordriften - survival of the fattest

2011-03-19T21:34:00.004+01:00

Är i Åre för en fyradagars kortsemester. Vi hattade hit och dit om vi skulle åka skidor eller ej i år, och hade bokat flyg till Alperna, när biltåget var fullt. Men när vi varken lyckades sy ihop våra kalendrar med vännerna eller de vuxna barnen bestämde vi oss för en tågresa till Åre istället. Kändes dessutom skönt att ur miljösynvinkel kunna stryka en flygresa.

Det var ända sedan 2003 som vi var här senast. Och nästan allt är sig likt. Att Åre inte når upp till alpnivå när det gäller sol, värme, långa pister osv är ju klart. Men att man inte når upp till alpnivå när det gäller service, andel sittliftar osv har ju inte några naturliga förklaringar. För idag kostar det lika mycket eller mer att semestra i Åre som i Italien eller Österrike där vi varit mycket under senare år.

Eller kan det vara storskaligheten i driften som ger skillnaden? I Sverige ägs det mesta av de stora skiddestinationerna av börsnoterade Skistar, med en omsättning 2009/10 på 1688 Msek, en vinstmarginal på ca 20% och stora bonusar till ledningen. I Alperna ägs de mesta av systemen av av mindre företag (allt enligt Skistars senaste årsredovisning). När det i Alperna alltid finns erfaren liftpersonal, är alla här 22-åriga säsongsanställda, billiga i drift och dåligt motiverade, som hellre tuggar chips och flirtar och hånglar med varandra än hjälper gästerna på alla de släpliftar som fortfarande finns kvar här. Men det blir kortsiktigt större vinster och bonusar för cheferna och ägarna.

Skistar började som ägare av Lindvallen i Sälen och äger nu stora delar av de svenska skidsystemen. Man expanderar från område till område. Från liftar, skiduthyrning och hotellbokning till ett försök med en egen linje skidkläder med dålig passform.

Sverige är stordriftens förlovade land. Ända sen 50- och 60-talens oheliga allians mellan socialdemokratin och Wallenbergarna har alltid de storskaliga lösningarna haft högst status, vare sig det gäller företagens villkor, energipolitik, sjukvård eller transporter.Under senare år har politiker av olika färg pratat om att småföretagen är viktiga för Sverige, men styrningen som alltid gynnar storföretagen finns kvar. Den avreglering som vi nu ser på område efter område gynnar också i allt större omfattning stora företag och stordrift. Ta skolan t ex där internationella riskkapitalbolag tar allt större del av det som förmodligen inte alls borde vara en marknad.

Inom mitt eget område finns exempel på hur stora delar av transportforskningspengarna i landet gått till Volvo och Saab.

Men storskaliga lösningar saknar ofta flexibiliteten hos mer småskaliga sådana. Och ofta är de därmed inte heller hållbara och robusta. Som energisystem som t ex bygger på storskalig kärnkraft, och som ett skidsystem med vinstmaximering som enda syfte.

Detta har sannolikt inte hänt

2011-03-16T10:57:00.003+01:00

Idag slår Sydsvenskan på ledarplats fast att klimatet är ett större hot än kärnkraften. De de säger är nog att de ytterst osannolika katastroferna i vid Fukushima egentligen inte har inträffat. Precis som Tjernobyl förmodligen inte heller inträffat och sannolikt inte heller Harrisburg. Sannolikheten för denna typ av olyckor är ju som bekant så otroligt liten att de därmed förmodligen inte kan ha inträffat.

De de förmodligen också säger är att vi hellre tar risken att dö snabbt i en kärnkraftsolycka än en långsam död på grund av att delar av jorden blir obeboelig på grund av global uppvärmning.

Men det allra viktigaste som de säger är nog att vi har byggt in oss i ett högenergisamhälle som vi har extremt svårt att ta oss ur. För att vi inte tror oss om att kunna effektivisera och ändra våra beteenden. För att vi tror att världen måste vara uppbyggd på precis det här sättet. Och för att de tror att vi ständigt måste öka vår energianvändning istället för att minska den.

Globalt sett svarar kärnkraften enligt IAEA för ca 15% av elanvändningen. Så då borde vi kunna stänga rubbet i morgon och ändå klara oss. Problemet är att den största delen av de resterande 85 procenten produceras med hjälp av kol. Andelen förnyelsebar energi är tyvärr mycket liten globalt sett.

Men om vi aldrig gör de förändringar som gör att vi kan börja minska vårt energibehov istället för att bara öka det, så kommer vi att hamna i stora problem inom bara några år. Oljan peakar eller har peakat, misstron mot kärnkraften ökar och kolkraften är helt ohållbar ur klimatsynvinkel. Så vad kan vi göra?

Som vanligt finns inga enkla snabba lösningar. Det måste handla om en konsekvent, långsiktig politik (hör ni hur ihåligt det låter...), som styr mot:

- effektiviseringar av tekniken att framställa energi (hur stora är förlusterna egentligen idag?)
- en snabb gradvis övergång till förnyelsebara energikällor (på allvar liksom den här gången)
- smarta lösningar för att fördela och distribuera energi (smarta nät som kan styra efter var det blåser och var solen lyser)
- effektiviseringar av alla delar av samhället som använder energi (byggnader, fordon, industrier etc)
- beteendeförändringar hos oss som använder energi.

Vi måste börja nu, och gå i rätt riktning istället för i fel. Hur osannolikt det än låter.

Länkar 1:
Svensk bevakning är inte särskilt på hugget. Vill du verkligen veta vad som händer så kommer här några användbara länkar:

BBC Live
Ustream
Kyoda

Länkar 2:

Sydsvenskan

Reser vi mer buss om det är trevligt?

2011-03-12T22:32:00.012+01:00

I går hade jag förmånen att leda ett seminarium om kompetensbehovet inom kollektivtrafiken på Åkersberg i Höör (bra kollektivtrafikläge). Det blev en mycket intressant och lyckad dag. Och de samlade aktörerna (politiker, kollektivtrafikföretag, länstrafikbolag, kommunfolk, fordonstillverkare, resenärsorganisationer, regioner osv) diskuterade vilka kompetenser som skulle behöva utvecklas för att vi skall lyckas med att öka kollektivtrafikresandet.

Vi lärde oss massor av varandra. Vi lyfte fram mängder av kunskap som behöver ökas för att det skall hända nåt. Bussföretagen lyssnade på länstrafiken och kommunerna och vice versa. Några saker lyftes hela tiden: vi måste samarbeta, vi måste utnyttja allas kompetens och vi behöver lyfta den allmänna kunskapsnivån inom branschen.

Många gånger handlar det om ganska enkla små förbättringar i bemötande, information osv. Dessa så kallade hygienfaktorer kan inte öka resandet, men de kan göra så att man inte slutar resa. Fast jag tvivlar nästan efter att på konferensen fått höra om Bussturken, en superpopulär chaufför hos Blekingetrafiken. Han har fått en egen fan-sida på Facebook med just nu mer än 2700 medlemmar och där kan man just nu läsa t ex:

"- ska aldrig skaffa bil,,, du är underbar ♥

- Underbart. Kör du buss i helgen och vilken? vore trevligt o åka lite...:D

- Inspirerande kille! Tänk, hur vår värld kan komma att se ut när vi alla har lärt oss att behandla varandra på det sättet, med livsglädje och respekt!

- man får lust att börja åka buss när man ser det här :)

- kungen! åkte från centrum till kungsplan bara för att se honom."

Bussturken är egentligen kosovoalban och heter Rraman Krasniqi. Han behandlar alla så som vi alla vill att det skall vara när vi åker buss.

Folk väntar gärna in de turer som Rraman kör, och på Facebooksidan läggs det ofta ut de turer där man kan träffa honom.

Nån som fortfarande inte förstår vad sociala medier kan betyda. Fast på Blekingetrafikens webbplats finns det inget om Rraman.

Länk:

Bussturken på Facebook

Att flyga eller inte flyga

2011-03-06T21:26:00.000+01:00

Sitter på sista kvällståget från Lund till Stockholm. Nattåget var fullt eftersom jag egentligen skulle kommit med flyget från London direkt till Stockholm. Hustrun och jag skulle tillbringat tre dagar där efter att hon haft ett möte.

Nu blev det inte så eftersom hon blev sjuk, och fick stanna hemma. Så det blev ingen tur till min favoritstad den här gången. Och inget behov av klimatkompensation.

Som alla som läser den här bloggen vet så tycker jag det här med flyget är problematiskt. Om alla flög som vi svenskar, eller som såna som jag, skulle flygets utsläpp öka drastiskt. Och redan idag svarar flyget för ca 10 % av svenskarnas klimatpåverkan om vi räknar in effekterna av utsläppen på hög höjd, jetstrimmor etc.

Att diskutera flygandet med folk är nästan det svåraste man kan göra inom miljöområdet. Den möjlighet att se andra länder, att uppleva andra kulturer och att träffa dem du gör affärer med eller på annat sätt samarbetar med, vill vi inte avstå. Vi vill helt enkelt fortsätta att flyga.

Kommer det då framöver att vara möjligt ur hållbarhetssynvinkel? Kanske, om vi kan minska utsläppen från andra resor på ett drastiskt sätt. Enligt Jonas Åkerman, som för ett par veckor sedan disputerade på KTH på möjliga transportframtider skulle det teoretiskt vara möjligt. En nivå på flyget som flyget hade år 2000, med dubbla energieffektiviteten, skulle kunna kombineras med en rejält minskad bilåkning på korta sträckor. Bilåkandet byts mot buss, tåg, gång och cykel och den dagliga ressträckan på ca 42 km per person kan behållas.

Men det förutsätter alltså att vi gör de andra förändringarna, och att teknikutvecklingen blir stark. Om detta skall vara möjligt måste vi alltså anstränga oss för att minska körsträckorna med bil, och flygets expansion kan inte fortsätta.

Att avstå från att flyga tycks vara det absolut svåraste för många. Jag kan se det på mina kollegor som annars anstränger sig att leva hållbart. Men det flygs över hela jorden och en del har samma våndor för detta som jag. Så här såg det europeiska flyget ut i eftermiddag.

Jag har minskat mitt flygande rejält, genom att mycket sällan flyga inom landet. Mitt årskort på SJ utnyttjas hårt. Och det är naturligtvis bra om vi minskar vårt flygande så mycket det går. Men det räcker inte med att miljömuppar struntar i att flyga. Vi behöver hjälp från beslutsfattare att styra på olika sätt. Steg ett borde vara att belägga flygbränslet med en koldioxidskatt/avgift. Svårigheten ligger dock i att den måste omfatta de flesta länder för att vara verksam. Sen behöver naturligtvis alternativen bli bättre. Jag kan ju fortfarande inte boka en tågresa till Paris eller Bryssel direkt på nätet.

När är det bäst före? (och jag menar inte skidåkning)...

2011-02-28T22:45:00.000+01:00

Vi slänger minst 25% av maten, visar olika undersökningar. Det handlar om att maten kasseras i alla olika delar av distributionskedjan, från odling/uppfödning, till hemma i köket. Mycket beror på att vi är bortskämda och inte vill köpa frukt som har en fläck osv.

I Sydsvenskan i helgen fanns ett intressant reportage om sopdykarna, som alltså plockar mat ut butikernas sopcontainers. Så här står det i artikeln:

Andreas Fondell, butikschef på Willys i Lund, har precis som flera andra mataffärer erfarenhet av att folk letar överbliven mat i containrarna utanför efter stängningsdags.

Han berättar att de slänger jättemycket mat och att stor del av den maten inte är dålig.– Kunden idag är väldigt kräsen, bröd ska ha bakats samma morgon även om bästföredatumet är om en vecka och bananer får inte ha en fläck. Dessutom ska hyllorna vara ständigt fulla och eftersom försäljningen är väldigt varierande så är det svårt att pricka in precis rätt mängd inköp av varor. Allt detta resulterar i att mat slängs, säger Andreas Fondell.

Bild: Karl Melander i Sydsvenskan

Det här är naturligtvis ett stort dilemma i vårt överflödssamhälle. All den energi som gått åt till all den mat som slängs innebär en stor miljöbelastning. Energin till gödningen av grödorna, till bränsle till skördetröskan och traktorn, lastbilen, kylan i kylrummet och hemma i dit kylskåp.Här finns mycket att göra.

Ett bra sätt är att sluta att storhandla. Undersökningar visar att den som storhandlar ofta kastar mer mat. man köper helt enkelt för stora förpackningar. Eller är det som på det nya Coop Forum som öppnat här i Lund - nästan alla extrapriser bygger på att du köper två eller tre förpackningar.

Men det som stör mig mest i reportaget från sopdykarna här i Lund är en bild som visar att maten slängs in en blandad container tillsammans med vanligt skräp. JAg förstår inte varför för hemma hos oss sorterar vi allt matavfall separat och det går sedan till att göra biogas med som ag kan driva min bil med. Varför affärerna då kastar matavfallet i de vanliga soporna kan jag inte förstå.

Länk:
Sopdykarna

Tillbaka till framtiden

2011-02-21T22:00:00.001+01:00

Unga allt mer konservativa - heter en artikel i senaste numret av tidningen Vi. Ur led är tiden. Rolling Stones säljer kläder på Dressman. Vi frossar i filmer och TV-serier som Mad Men, och i lördags kväll var det ett rocka-billy-band som gick till final i melodifestivalen, och lillpojken Eric Saade plagierade Lili och Susies Oh Mama från 1987.

De senaste dagarna har jag lyckats räkna till TV-reklam för fyra olika produkter som alla bygger på idéen att se utvecklingen från 50-talet och framåt. Medan jag skriver detta rullar musik från Adele och Rumer på iTunes och Spotify. Det låter väldigt mycket sextiotal om dem båda. Femtio- och sextiotalet är helt enkelt inne när det gäller mode, inredning och kanske så smått också när det gäller värderingar.

När Kairos Future frågar 19000 st 90-talister om vad som är viktigast i livet svarar 62% att ett bra jobb står överst, 53% vill hitta den rätta och 44% vill får barn, hitta ett bra boende och betyda något för andra människor. En del tolkar detta som att värderingar går från det kortsiktiga mot ett mer långsiktigt tänkande.

Allt fler vill att företagen som man handlar av skall fästa lika stor vikt vid samhällsfrågor som vid företagandet. "Shared value" kallar managementgurun Michael Porter det i en artikel i senaste numret av Harvard Business Review. För mig är detta i och för sig inget nytt. Själv brukar jag uttrycka det som att Trivectors mission är att "rädda världen och tjäna pengar". - Du menar i andra ordningen? frågade en person när jag i ett föredrag berättade om vår företagskultur. Nej självklart inte - utan en fungerande värld finns inget företag.

Betoningen av av den lilla världen, omsorgen och långsiktigheten är naturligtvis en reaktion mot de senaste årtiondenas betoning av stordriftsfördelar, egoism och kortsiktig kvartalsekonomi. Detta bör betyda ett större intresse för hållbarhet på olika sätt. Vi köper allt mer av ekologiska varor, t ex när det gäller grönsaker och vin. Och vi blir allt mer benägna att hyra, leasa och låna. Lånecykelsystem över hela världen bli allt mer populära, och bilpooler likaså om inte i Sverige så i länder som Schweiz, Tyskland och USA.

Kanske kan vi utifrån dessa trender bästa fall hitta en framtidsoptimism a la 60-talet, i att tillsammans försöka lösa de stora, svåra framtidsfrågorna?

Länkar:
Trendwatching
Rumer på Spotify

Låt mej gärna ha fel - dubbelt upp

2011-02-16T22:46:00.003+01:00

I går satt jag på tankesmedjan om kollektivtrafik i Malmö. Det handlar om hur vi skall fördubbla kollektivtrafiken och vad den nya kollektivtrafiklagen betyder. Dvs lagen som avreglerar kollektivtrafiken så det blir fritt för vem som helst att köra buss efter att man fått tillstånd av den nya kollektivtrafikmyndigheten. Denna myndighet skall först ta fram ett regionalt trafikförsörningsprogram. Och utifrån det bestämma vilka linjer som skall finnas och som skall drivas med sk trafikplikt, dvs på samma sätt som idag. Sen kan privata aktörer beredas fritt marknadstillträde.

I går hade 200 personer samlats på ett iskallt Slagthuset i Malmö för att lära sig mer om detta, och diskutera hur detta kan komma att se ut. Arrangerande Svensk Kollektivtrafik hade som vanligt fått till ett proffsigt upplägg på diskussionerna. Men tyvärr ett antal rätt träiga presentationer.

Avreglering har ju provats i Storbrittanien och Nya Zeeland utan nämnvärd framgång. Ett bra fungerande kollektivtrafiksystem är ju just ett system och det blir ofta problem med just att få till detta sammanhängande system i en avreglerad värld.

Och även igår, både i de ganska träiga föredragen, och i de trevliga och intressanta diskussionsgrupper jag satt i, hade man svårt att förklara hur den nya lagen kommer att bidra till att vi enklare får en fördubbling av kollektivtrafiken, först i antalet resenärer och sen i marknadsandel. Inte ens de bussföretag som var med trodde att det kommer att bli några stora förändringar.

Konkurrens är ju bra i de allra flesta sammanhang. Och att skapa ett system där det finns incitament för företagen att få fler resenärer kan gynna både samhället och företagen är bra. Det finns helt klart förbättringspotential i dagens system. Men inte ens bussbranschen själv verkar hysa nån större tro på att de skall kunna hitta nya marknader som inte systemet idag finner. Eller hörde jag fel?

Hela förmiddagen pratades det om "resenärsperspektivet" som om dagens trafik bortser från resenärerna. Men så är det inte idag. Skånetrafiken hade inte kunnat fördubbla sitt resande som man redan gjort utan att ta hänsyn till resenären. Det har man jobbat på de senaste 20 åren.

Här räcker det inte ens med fördubbling : Bild PG Andersson

Hela tillställningen kändes lite avslagen. Eftersom ingen stod på scenen och eldade massorna med de stora fördelar som kommer ut av den nya lagen blev det inget riktigt drag. Eller berodde det bara på att det var 16-17 grader i lokalen?

Skall bli intressant att se vad som kommer ut av den nya lagen. Det finns ju inte så bra track-record på avregleringar i Sverige: Taxi - där man fortfarande efter 10-15 år kan bli uppskörtad om man inte har lokalkännedom, avregleringen av elmarknaden har ju inte precis gett billigare el - men bra bonusar till el-bolagsdirektörerna. Kan det finnas risk för liknande effekter här: om man konkurrerar på de mest lönsamma linjerna och tiderna på dygnet minskar intäkterna för den offentligt drivna kollektivtrafiken. Och därmed möjligheterna att driva linjer där inte lika många reser. Vilket kan resultera i sämre trafik och högre skattefinansiering. Har jag fel?

Såsom jag skrivit flera gånger tidigare om detta fenomen: avreglering är svaret - men vi väntar fortfarande på vilken frågan är.

Om nån sitter inne med svaret på hur avregleringen stöder fördubblingstanken så skriv gärna en rad. Jag vill väldigt, väldigt gärna ha fel den här gången.

Promenadstaden i bilstaden

2011-02-12T21:49:00.002+01:00

Det andra av veckans föredrag som jag var och lyssnade på, var med teknikhistorikern Per Lundin, som skrivit avhandlingen "Bilsamhället" som kom 2008. Han föreläste på Lunds Universitet, och vi var kanske 30 personer som lyssnade. Så det var en avsevärd skillnad mot den andra föreläsningen med Tim Jackson, där vi var 500. Jo jag vet, det är en viss skillnad på bredden på ämnet. Och sen är ju MAH betydligt bättre på marknadsföring än LU....som ju Malmö är i nästan allt idag jämfört med Lund.....

Men Per var intressant och diskussionerna bra. Nu har han återutgivit en rapport från KTH, från 1960 med namnet "Bilstaden" och försett den ett intressant nytt förord. Rapporten "Bilstaden" var resultatet av en fortbildningskurs och en konferens med samma namn, fyra år tidigare. Kursen och konferensen tog sin grund i ett antal prominenta trafikplanerares studieresa till USA något år tidigare. Så här står det i det ursprungliga förordet från 1960:

"Bilismens oerhörda expansion har blivit samhällsplaneringens mest akuta problem. Prognoserna för den framtida bilmängden i våra städer har måst höjas undan för undan. De generalplaner som utarbetades för våra städer ännu för några år sedan är redan föråldrade. De måste omarbetas för att bättre svara för den framtida trafikmängden.

Bilismen får dock inte betraktas som en sak som ställer till trassel i samhällsplaneringen. Vi måste inrikta oss på bilismen som en positiv faktor av stor betydelse för livsföringen. Vi måste därför undersöka om det inte är befogat att bilismen leder till ett nytt stadsplanetänkande."

Och så blev det som bekant. Bilismen bejakades som en del av samtidens moderniteter som gav alla som hade råd nya friheter. Och som drastiskt omformade våra städer. Av Sveriges 27 största städer bevarades bara Lund och Trollhättan. Trafikolyckorna blev den nya folksjukdomen. Antalet dödade var som mest uppe i 1300 per år 1964, 65, 66 och 1972.

Men historien kan bara förstås om man utgår från tiden och inte från facit. Så var tidsandan då - bilen sågs som den stora frälsaren och möjliggöraren. Det största miljöproblemet var att få folk att ta med skräpet hem från söndagsutflykterna i naturen. "Håll naturen ren" var den första riktiga miljökampanjen i Sverige.

Men hur är då läget idag? Har vi lämnat bilsamhället och bilstaden och är på väg in i nåt annat, med alla diskussioner om promenadstäder osv? Nej - bilstaden lever kvar som frusen ideologi, sa Per.

Han började med att berätta om när borgarrådet Kristina Alvendal i Stockholm 2008 lanserade "promenadstaden". Det blev sedan namnet på den nya översiktsplanen. Och enligt Per tycks det inte ha ändrat mycket i den praktiska planeringen. Stockholm har satsat 7 miljarder på Södra länken, 11,6 läggs nu på Norra Länken, förbifart Stockholm är beräknad till 28 miljarder och ombyggnaden av Slussen beräknas kosta 8 miljarder. Under de senaste 5 åren har pengarna till cykelinvesteringar minskat från 50 miljoner till 5 miljoner. Allt enligt Per.

Jo att tankarna om Promenadstaden på 3 år skulle omforma hela Stockholms trafikplanering har jag inte heller trott. Men den 21 april 2009 när jag och några andra experter tillbringade en eftermiddag på Kristina Alvendals trevliga kontor i Stockholms stadshus för att diskutera hur man kunde ta idéerna framåt. Så här skrev jag på bloggen den dagen: "Alla verkar gilla idén, sa Kristina, och undrade när de negativa skulle börja synas."

Mitt intryck då, och även senare, är att hon menade allvar med sina visioner. På sina powerpointbilder sa hon saker som jag också brukar säga i mina föreläsningar. T ex: "Närhet - promenadvänligt, färre transporter.", "Tät stad ger underlag för kollektivtrafik - gles stad ger bilberoende".

Och det uppdrag vi haft för Trafikkontoret i Stockholm att se på vad promenadstaden betyder för trafikplaneringen, och hur man kan mäta om man går i riktning mot denna promenadstad, har också pekat på att man även på tjänstemanna nivå är hyggligt intresserad.

Men visst har Per rätt: Bilstaden lever kvar som frusen ideologi. Vi fortsätter att ta stora steg i fel riktning - samtidigt som vi friserar ytan med miljöprojekt och promenadstadsidéer. Min förhoppnig är att alla ansträngningar som görs trots allt till sist skall urholka stenen.

Problemet är att denna typ av urholkning tar lång tid. Och den tiden har vi inte - klimat och energifrågan kräver sin lösning nu. Och det lär ta många år innan tankegångarna om en mer hållbart inriktad stadstrafik vinner mark på allvar. Frågan är bara vad det kostar att inte göra nödvändiga satsningar nu på kollektivtrafik och gång och cykeltrafik, utan fortsätta att plöja ner miljarder i biltrafiksystemet?

Länk:
Stockholmia förlag där Per Lundins böcker kan beställas

Välfärd utan tillväxt?

2011-02-08T23:03:00.004+01:00

Två dagar i rad har jag varit och lyssnat på intressanta föreläsningar. I går kväll tog jag tåget in till Malmö. Steg av på Malmö C, gick den långa underjordiska plattformen söderut och kom upp på Anna Linds Plats, alldeles nära Malmö Högskolas hus det stora gröna Orkanen. Där inne i den stora föreläsningsalen, där jag själv föreläst ett par gånger, hade jag väntat mig att hitta några tiotal personer som liksom jag ville lyssna på professor Tim Jackson som skulle föreläsa om sin bok, "Välfärd utan tillväxt". Jag var på plats tio minuter i sju, och när jag kom in genom dörren var det fullt. Salen rymmer 400 personer, och det fortsatte välla in folk. Ett antal lösa stolar drogs fram, jag fick en av de sista, och sen satt folk på golvet. Jag uppskattar att vi var en bit över 500 personer!

En stor del var nog studenter som pluggar hållbarhet och miljö i Malmö och Lund. Sen fanns det en hel del äldre personer också, några lärare, och en del allmänt miljöintresserade. Det var inte många kavajer i salen. Jag var nog den enda VD:n......

Jackson, som 2009 för Storbritanniens hållbarhetskommission skrev rapporten"Prosperity without growth" utvecklade rapporten till en bok. Boken har nu kommit på svenska, på Ordfront förlag, och därför var Jackson i Malmö.

Föreläsningen var intressant även om det flesta av resonemangen var välbekanta mej, och för de som läser denna blogg. Så här sa Jackson om överkonsumtionen:

-Många av oss är fast i en cirkel där vi spenderar pengar som vi inte har på grejor vi inte behöver, för att göra intryck som inte är bestående på människor som vi inte bryr oss om.

Min tolkning av vad Jackson sa är ungefär så här: Vi människor älskar nya saker och följer med i karusellen med att ständig skaffa oss nya prylar, nya kök och nya bilar. Vi måste resa på många utlandsresor varje år, på det att vi må kunna uppdatera vår Facebookstatus så vi slipper skämmas. Vi har skapat ett samhälle där vi inte behöver vara beroende av varandra, utan alla kan "vinstmaximera" för sig själv. Detta leder till ständig upptrappning av konsumtionen, som också drivs av globala företag utan lokal förankring som alltid kan flytta produktionen till en periferi längre bort. På så sätt får vi en utarmning av ekosystemen. BNP, som dåligt beskriver välfärdsnivån, har idag inte så stark koppling till medellivslängden när man uppnått en viss nivå. Chile och Cuba har lika lång medellivslängd som USA, fast inkomsten per capita bara är en tredjedel.

Hur skall vi göra då? Hur kan vi gå mot ett annat system? Jo vi måste fokusera på vad som är en människa. Människan vill inte bara ha nyheter, utan är också beroende av traditioner. Vi är inte bara egoister utan vill också umgås och samarbeta med andra. Att bygga system, strukturella och ekonomiska, som på olika sätt hjälper till att skjuta de båda begreppsparen från egoism och nyhetssökande till omsorg om andra och traditioner är en början.

Jag återkommer när jag läst mer i boken jag köpte.

Och den som vill ha dagsfärsk återkoppling till Jacksons teorier kan läsa Paul Krugmans kolumn i New York Times i förrgår. De höga matpriserna beror till en del på tillväxten, och till en del på klimatförändringarna.

(Och föreläsningen jag var på i eftermiddag - om bilsamhället - återkommer jag till i morgon. Godnatt)

Länk:
Krugman i NYT

Kan din mamma fixa det idag?

2011-02-06T17:58:00.006+01:00

I min ungdom var jag en hängiven läsare av Svenska MAD. Jag älskade den sjuka humorn som frodades i detta magasin, och sörjde när tidningen gick i graven. Ibland följde det med små klisterlappar med roliga budskap. Jag minns en som hade texten "Skjut inte upp till morgondagen vad din mamma kan göra åt dej idag". Väldigt roligt tyckte man då, och jag skulle tänka mig att mina egna bortskämda barn idag skulle tycka samma sak.

De senaste numret av den amerikanska förlagan

Idag känns det som om världen skulle behöva denna mamma som kunde hjälpa oss att inte skjuta allt till morgondagen. Nu verkar det som vi alla gör som Fritiof Nilsson Piraten, som på sin gravsten i Ravlunda har de berömda raderna: "Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972."

Förmodligen är det mänskligt det vi håller på med - att skjuta allt på morgondagen. Vi tycks vara nöjda med att bygga bubbla efter bubbla. Och vill inte se sanningen i vitögat att ta tag i problemen, utan lämnar glatt över dem till framtida generationer. Göran Rosenberg uttrycker det på ett bra sätt i i en kolumn i DN häromdagen:

Kännetecknande för vår tids bubblor, de som redan spruckit och de vi befarar ska spricka, verkar i stället vara föreställningar om att radikala anpassningar till radikalt nya erfarenheter kan skjutas på en obestämd framtid. Det är bubblor som tycks växa ur ett försvagat samband mellan det kortsiktiga och det långsiktiga, mellan dagens generationer och framtidens, mellan skuld och betalning. Sällan har väl uttrycket ”efter oss syndafloden” (Madame Pompadour) varit mera passande än i en tid när dagens generationer genom sitt handlande, eller brist på handlande, bokstavligen hotar att lägga framtida generationer under vatten.

De radikala anpassningar som behövs när det gäller t ex energi och klimat finns det massor av kunskap om. Och även om det fortfarande finns storblundare när det gäller både frågan om peak oil, och om den globala uppvärmningen, så är forskningen i båda fallen idag alldeles tillräckligt entydig för att man hänvisning till försiktighetsprincipen bör handla omedelbart.

Varför gör vi då inte det? Jag tror att den moderna människan är så van vid att vi bemästrar allting med ny teknik, det som Bodil Jönsson för många år sedan i boken "På goda grunder" kallar för bemästringsexplosionen, att vi är övertygade om att tekniken kommer att "bemästra" även dessa problem. Vi kör på som vanligt - det brukar lösa sig.

På liknande sätt uppkommer finansiella bubblor, vi tror att vi just denna gång så kommer inte bostadspriserna att slå i taket, med efterföljande utförsbacke.

Men när det gäller klimat- och resursfrågor säger forskningen att det inte kommer att räcka med ny teknik. Och att den dessutom inte kommer fram tillräckligt snabbt. Så nu sitter vi där på en energibubbla och en klimatbubbla. Och vi skjuter vidare till morgondagen - och våra barn som sitter med svartepetter. Och inte kommer mamma och fixar problemet heller.

PS Som så ofta så känns det som jag diskuterat ämnet förut. I bloggpocketen finns ett kapitel som heter "Tankar om hållbarhet och en hållbar framtid", som innehåller fler vinklingar på temat. Boken kan beställas till självkostnadspris här. DS

Länk:
Rosenbergs kolumn i DN

Vad skall vi med samhället till?

2011-01-31T22:01:00.000+01:00

När jag gick i skolan tyckte jag alltid att samhällskunskap var tråkigt.Förstod aldrig varför man skulle läsa det - samhället fanns ju liksom bara där. Inte mycket orda om. Jag tyckte bättre om matte, fysik och till och med biologi. Saker som behövde sin förklaring.

Idag har jag insett att man inte kan ta samhället för givet. Jag har alltid trott att vi har samhället för att det är smartare att ordna vissa saker gemensamt. Skolor, vägar, torg och operahus gör sig liksom bäst om vi delar på dem. Blir ganska opraktiskt att ha var sin väg, eller en egen skola.

Men ibland känns det som om om vi håller på att mista detta gemensamma. "Det finns inget samhälle" lär Thatcher ha sagt. Tron på att marknaden i alla lägen skall prestera bättre än gemensamt ordnade aktiviteter är stark.

Men frågan är hur länge detta kommer att vara den förhärskande synen. Nedrustningen av det gemensamma håller på att bli ett problem för de stora utmaningar vi har framför oss. Klimat, miljö och energi är frågor som kräver gemensamma ansträngningar för sin lösning. Vad du och jag kan göra lokalt räcker liksom inte till för att lösa problemen. Det krävs breda gemensamma, regionala, nationella och globala lösningar.

Och dessutom är mångfald bättre än enfald. Tillsammans är man mindre ensam. Att tillhöra en gemenskap, ett samhälle och ett sammanhang är viktigt oavsett hur många teppanyakihällar vi skruvar in i våra designade kök.

Länk:
DN: Vad skall vi ha tillsammans

Urholkar droppen verkligen stenen?

2011-01-24T22:29:00.009+01:00

Idag har jag varit i Kristianstad och pratat på ännu ett av alla dessa seminarier om att skapa ett hållbarare, energieffektivare och klimatsmartare transportsystem. Och som alltid nickas det och folk ser positiva ut. Och alla exemplaren av bloggpocketen gick åt (den går att beställa på Trivectors hemsida.)

Jag har ju gjort detta i ett antal år nu, och har naturligtvis inställningen att det är meningsfullt, och att någonstans, någon gång, är det någon i publiken som påverkas och får idéer som gör att vi tar några steg framåt i rätt riktning.

Och visst händer det saker, vilket jag upptäckte när vi gjorde urvalet till bloggpocketen. Det har faktiskt hänt saker de senaste åren. Små, små steg i någon sorts rätt riktning. Bilarna har blivit bränslesnålare, kollektivtrafikresandet har ökat etc. Och det är ju bra - men samtidigt som detta sker så fortsätter vi att ta stora steg i fel riktning. Antalet externa köpcentrum ökar, vi åker allt mer bil, och vi fortsätter att bygga på överkapaciteten i vägsystemet, samtidigt som järnvägen tycks bli allt mer nedbruten. Sammantaget blir det ett steg fram och två tillbaka.

Seven Sisters vid South Pacific Highway, South Australia. Foto: christer ljungberg

Hållbarhet och miljö har alltså hittat vägen in i många verksamheter, men de stora och väldigt nödvändiga greppen och åtgärderna skjuter vi fortfarande på framtiden. Och detta trots att det börjar bli allt mer akut på många fronter.

Jag ser två jättestora glapp växa fram allt tydligare – inom klimat och energi. När det gäller klimatet pekar forskarna på att tiden rinner ut, och att hoppet att vi skall klara tvågradersmålet blir allt mindre. Men ändå förmår de ledare som har makten inte fatta några beslut som kan ändra på detta. I USA är det ett litet antal knäppgökspolitiker med Sarah Palin i spetsen som blockerar. Och då hjälper det föga att många amerikanska städer gör stora insatser i rätt riktning.

När det gäller energin blir det allt mer uppenbart att vi har passerat peak oil, eller gör det inom kort. Även IEA, International Energy Agency, som av tradition varit mycket försiktiga i sina uttalanden, medger att man tidigare överskattat oljetillgången. Men ändå förmår inte de som har makten att se till att vi minskar fossiberoendet, utan transporternas oljeberoende ökar för varje år.

Men ändå tror jag att vi måste fortsätta att försöka ta steg framåt. Men samtidigt måste vi ständigt, ständigt försöka påverka beslutsfattarna så att vi nån gång kan ta de stora stegen fram. De små stegen framåt kommer inte alls att räcka till när vi fortsätter att ta två steg bakåt efter varje steg fram.

Ibland känns det som det mest skvätter....

Länkar:

Rolling Stone om politiker blockerar klimatåtgärder

Prioriterad kollektivtrafik i praktiken

2011-01-18T17:31:00.002+01:00

Alla vill prioritera kollektivtrafiken. Fråga vilken politiker eller planerare som helst och du får samma svar. Men att verkligen göra det är däremot inte alltid så enkelt. Idag fick jag ett mail från en av deltagarna på Transportforum 12-13 jan, Magnus Kusoffsky, som gjort exjobb om kollektivtrafik hos oss på Trivector, och nu är på Ramböll. Som intresserad av kollektivtrafik ville han passa på att se på en av bussvägarna i Linköping, en del av den sk Link-Link som vi på Trivector tagit fram förslaget till för några år sedan. Så här skriver Magnus:

"I samband med Transportforum ville jag provåka Kunskapslänken, en drygt två kilometer lång bussväg mellan universitetssjukhuset och universitetet, som öppnade 2008. Min resa med linje 2 började vid Resecentrum. Den tryckta tidtabellen sade 10-minuters trafik, medan de elektroniska skyltarna upplyste mig om att det var 20 minuter till nästa avgång. Som ej boende i staden ringde jag till Östgötatrafiken för att se om jag missförstått något. Operatören tyckte inte att det var något anmärkningsvärt och hänvisade till det snöiga vädret. (Det var inte särskilt snöigt dessa dagar, min anm)

Bussen kom till slut och tog 22 minuter på sig till universitetssjukhuset. Jag väntade på att komma ut på bussvägen, men den verkade aldrig dyka upp. Bussen tog sig i stället fram bland alla bilarna på Lambohovsleden. Väl framme vid Mjärdevi center blev jag avsläppt i en snödriva i vägkanten.

Jag ringde åter Östgötatrafiken för att höra om det rörde sig om en tillfällig omledning. Jag förklarade att jag arbetade med kollektivtrafik och hade åkt ut för att studera den väg som byggts speciellt för bussen. Operatören hade aldrig hört talas om Kunskapslänkens existens.

Jag kopplades vidare till trafikledningen men kopplades snart bort. Jag ringde upp igen och fick till slut beskedet att Kunskaplänken hade "prioritet 10" när det gällde snöröjning. Bilvägarna snöröjs alltså först.

Vissa förare tycker tydligen att det är obehagligt att köra Kunskapslänken när det snöar, men de får inte avvika från rutten utan att meddela trafikledningen och passagerarna på bussen.

Satsar man pengar på att bygga en bussväg som man inte prioriterar att snöröja? Och marknadsför man den så dåligt att inte ens trafikbolagets egen personal vet att den finns?"

Intressant eller hur? Den aktuella dagen var det inga stora snöhinder, och bilvägarna var i hygglig form. Men inte bussvägarna tydligen. (tillägg den 19:e jan: Affisch från Linköping....)

Så arbetar vi med att prioritera kollektivtrafiken i praktiken.

Nån annans fel?

2011-01-16T16:34:00.005+01:00

Vi i Sverige lever alltid med en självbild att vi är bäst på allting. Så har det varit så länge jag kan minnas. Vi har alltid bäst välfärd, bäst teknik, bäst skola osv. Kanske var något av det sant en gång. Idag stämmer nästan inget av detta. Trots att vi har en ekonomi som är bra.

Det finns ett par områden där vi ligger bra till och det är demokrati, och det är antal dödade i trafiken. Men det är undantag. Inom teknikområdet är det sämre beställt:

Köra tåg är vi ju bevisligen inte bäst på, särskilt inte på vintern. Men det går att köra tåg även om det snöar - det bevisas av att Schweiz, Japan och numera också Kina alla har tågtrafiksystem som fungerar även i snöoväder.

Kärnkraften, som jag inte är någon tillskyndare av, är vi också dåliga på - Sverige ligger på 17:e plats när det gäller tillgänglighet i kärnkraften.

Så vad beror då detta på? Jag tror att vi har ofta rationaliserat och effektiviserat bort framförhållning, flexibilitet och ansvarstagande. Ta Schweiz som exempel. Där finns varje dag fem st fullt bemannade interregionala tåg som står klara att rycka in om något går fel. Även mindre stationer är bemannade vilket gör att det finns någon som kan sopa snön från växlar etc.

I Finland, som har lika gamla kärnkraftverk, av samma tillverkare som våra, har man genom små ständiga förbättringar lyckats hålla tillgängligheten på 95% jämfört med Sveriges 65%.

I Sverige har vi vant oss vi storskaliga, rationella lösningar där det alltid finns nån annan att skylla på om saker inte fungerar. På så sätt finns ingen flexibilitet och framförhållning när något strular.

Det är dags att ändra på detta om vi inte skall fortsätta med kapital- och miljöförstöring som blir följden av att inte vårda saker.

Lastfartygsministrar och boksignering

2011-01-13T17:51:00.004+01:00

På tåget efter två dagar på Transportforum - trafikbranschens årliga konferens och mingelfest i Linköping. I år var det nog rekordantal deltagare, 1800 st. Och för oss på Trivector var det nog också rekord, vi bidrog med 22 st föredrag dessa två dagar. Och som chef för det kompetenta gäng som var där blir jag naturligtvis glad att få höra från många att Trivector håller så bra föredrag. Själv höll jag två stycken, båda om vårt projekt om snabb anpassning till minskad olja, och modererade också en diskussion om kompetensutveckling inom branschen. Och så lanserade vi bloggpocketen, som hade en strykande åtgång. Och för första gången i mitt liv har jag signerat böcker!

Och viktigast av allt kanske, jag pratade med massor av folk på departement, trafikverkets ledning, kommunfolk, kunder och vänner och bekanta. Och lite skvaller snappade jag upp, men allt kan man inte skriva på bloggen - eller hur?

Hur var konferensen då? Jodå, det verkade vara många bra sessioner i år. Och det är ju massor av parallella sådana. De jag var på var som vanligt -ömsom vin - ömsom vatten.

Ministern Catarina Elmsäter-Swärd kom och höll inledningstalet. Hon var dock kraftigt försenad, inte med tåget eftersom hon ju åkt bil, men det hade varit en bilolycka som gjort att man var tvungen att att ta stora omvägar.

Vad sa hon då? Inte mycket, men hon gjorde det med stor entusiasm, vilket var proffsigt. Jo tre saker lyckades jag fånga upp:

1) Det är ju tiden som är det viktiga i trafiken. Och det är ju så vi resonerar i trafiksystemet. Vi gör samhällsekonomiska beräkningar där varje sekund vi sparar är det som ger mest utslag. Och historiskt har du ju alltid varit så att ju fortare det går, desto högre status. Men fokuseringen på hastighet ger ju också mängder med problem - allt från resursförbrukning, markanvändning, säkerhet t ex.

2) Snabbtågen skall utredas igen, med ett bredare perspektiv. Betyder förmodligen att Borg gett order om att det inte skall bli några snabbtåg.

3) Lågsvavelområdena i Östersjön skall bort - i konkurrensens heliga namn. Det enda konkreta beskedet var alltså negativt för miljön.

Och så var jag och lyssnade på ett antal föredrag om den nya planeringsprocessen för åtgärdsplaneringen, dvs i praktiken planeringen av nya vägar och järnvägar. Visserligen har vi ett transportpolitiskt mål numera som säger att transportsystemets funktion skall vara tillgänglighet. Och tillgänglighet kan man åstadkomma på många andra sätt än genom ny infrastruktur. Till exempel med smart samhällsplanering som gör att vi behöver resa mindre, med ekonomiska styrmedel, med ITS och med beteendepåverkan. Men detta glömde föreläsarna snabbt bort och så är vi tillbaks i det gamla infrastrukturbyggeriet. Och på min fråga om detta fick jag inget riktigt svar....

Och gudbevars, vi har ju en infrastrukturminister och inte en kommunikationsminister eller tillgänglighetsminister. Det är som om utbildningsministern skulle varit skolhusminister, eller handelsministern lastfartygsminister.

PS För de som inte var i Linköping och kunde ta tillfället i akt att snappa åt sig ett gratisex av boken finns den att beställa till självkostnadspris på Trivectors webbplats. DS

Peak travel och bloggpocket

2011-01-09T20:53:00.009+01:00

Sitter och förbereder mina föredrag jag skall hålla på årets Transportforum den 12-13 januari. Då samlas stora delar av branschen som arbetar med trafik i Linköping. Jag skall för Trafiktekniska föreningens räkning hålla i en diskussion om hur vi kan få fler att utbilda sig inom området. Och så skall jag hålla två föredrag om hur vi borde börja anpassa oss till att snabbt kunna ställa om till minskad oljeförbrukning. Transportbranschen är som alla vet extremt beroende av olja, och det är dåligt inte bara ut klimatsynvinkel. Vi använder varje år ca 6 % av den kvarvarande oljan - och det betyder att den varar i kanske 30 år till.

Jag kommer dock att sluta med att visa ett diagram från en ny forskningsrapport som tyder på att vår ständigt ökande rörlighet håller på att plana ut. I USA, Kanada, Australien, Frankrike , Storbrittanien, Sverige, Tyskland och Japan har det motoriserade resandet per person planat ut på så sätt att det inte längre ökar när BNP ökar. Det tycks helt enkelt som om vi börjar kunna se en form av "peak travel", en mättnad i vårt tidigare så omättliga "behov" av att resa. Det finns all anledning att återkomma till dessa resultat.

I Linköping skall jag också lansera den bloggpocket som består av 137 inlägg från åren 2006-2010, sorterade i 10 olika kapitel. Idéen kommer från Björn Wendle på Trivector, och han har tillsammans med mig och Paulina och Madelene på vårt Stockholmskontor gjort urvalet. I Linköping kommer boekn att finnas tillgänglig, och efter det kommer man att kunna beställa den till självkostnadspris här på bloggen.

Hållbar handel

2011-01-02T20:39:00.009+01:00

Jag växte upp ovan på Konsumhallen där min pappa var chef. Det var på 50-talet i den lilla orten Osby i norra Skåne Jag minns att man lutade lutfisk i källaren till jularna. Vi bodde ovanpå affären i det hus som finns på bilden.

Senare i tonåren jobbade jag extra på helger och lov på Domus i

Eslöv där pappa då var chef. Jag gillade starkt att vara ansvarig grönsaksavdelningen, eller mjölkdisken nån vecka när de som normalt skötte dem hade semester. Men allra roligast vara att sköta skivavdelningen, och hjälpa folk att hitta en skiva med Beatles, Stones, Roland Cedermark eller Pelle Karlsson. Att hjälpa till så att folk kunde välja rätt, och på så sätt öka försäljningen var kul.

Tänker på detta när jag under mellandagarna besöker Lunds externcentrum Nova Lund för att hjälpa sonen titta på en nya dator till 20% rabatt. Hade jag varit lika lycklig att få hjälpa kunderna idag, i detta extrema utbud? När alla redan har allting, men vi ändå känner behov av nytt.

Jag handlar så lite som möjligt i externhandeln. När jag dagarna före jul äntligen blev klar att byta ut tjockteven köpte jag den nya i centrum. Och likadant med den iPad som inhandlades någon vecka tidigare. Och eftersom jag har råd så köper jag alltid bra kvalitet, som varar länge. Därför har jag inte bytt den gamla TV:n förrän nu. Och nu blev det en av bästa nästan "värstingmodellerna". Och den var noggrant utredd före köpet - om nån vill ha tips så hör av er.

Handel är naturligtvis nödvändigt och viktigt för ett fungerande samhälle. Men nu handlar det inte längre om att tillgodose behov - det är länge sen det var så. Den handel vi har idag är beroende av en periferi långt bort där de som producerar prylarna aldrig skulle ha råd att själv köpa dem. Och att sådana som du och jag ständigt vill ha mer och nya prylar.

Därför känns trafikstockningarna runt våra externhandelscentrum i juletid som symptom på ett överutnyttjande av jordens resurser, och en svanesång över våra centrum.

Kommer detta att fortsätta framöver? Det beror naturligtvis på en mängd olika faktorer. Energipriset är en sådan - och där finns tecken på ökningar. Och brist på olika metaller kan också påverka, t ex elektronikbranschen.

Möjligen skulle miljöfrågan och moral och etik kunna spela roll - men det är nog att hoppas på för mycket.

PS Har varit och godkänt trycket av omslaget på bloggpocketen idag. Den blir snygg. Med 208 sidor. Och lanseringen sker på Transportforum i Linköping 12-13 januari. Den som är där kan snappa åt sig en bok gratis. Övriga kommer att kunna beställa boken till självkostnadspris här på bloggen. DS

2010 in memorian

2011-01-01T18:14:00.010+01:00

Så var 2010 historia. Jag kan inte minnas nåt annat år med snö i Skåne i nästan 5 månader. Tågen gick kass under hela året, och snömånaderna var det rena skämtet, fastän ministrar och andra ansvariga tyckte allt var OK. Det var det inte - jag åker som bloggläsaren vet m-y-c-k-e-t tåg. Vilket jag tror ansvariga inte gör....

Men trots alla denna snö så går 2010 till historien som ett av de allra varmaste åren globalt sett. Och det extrema vintervädret kan mycket väl vara en del av klimatförändringarna - den sk nordatlantiska oscilllationen, som "normalt" kan ge oss kalla vintrar, förstärks över tiden med ökade klimatförändringar.

Och utöver snön fick vi ett annat naturfenomen som påverkade trafiken en hel del. Eyafjallajökull, den isländska vulkanen som i sex dagar i april fick allt flyg att stå på marken. Och fick folk att prova många andra sätt att ta sig fram. I den undersökning som vi på Trivector gjorde fanns personer som använt 8 olika fädmedel för att ta sig hem. Och många sa att det skulle påverka deras framtida sätt att resa. Fan trot.

En annan naturkatastrof, fast människogjord, var det enorma läckage av olja i Mexikanska viken som BP:s oljeplattform svarade för. Totalt rann det ut 219 135 875 gallons olja, vilket är ca 990 miljoner liter. Lousianas träskmarker lider fortfarande av utsläppen - och BP:s ordförande Swanberg fick äran att träffa Obama och BP fick dessutom miljardböter.

Biltrafiken rullade på som vanligt, nästan. Båda de svenska bilmärkena blev utländska. Om det blir bättre eller sämre återstår att se. Vi fick efter mycket diskussion, och återremiss av underlaget, ett beslut om att bygga den sk Förbifart Stockholm för 28 miljarder. Och sällan har man hört ministrar uttala sig så märkligt, kunskapsföraktande som då. Reportern: - Men nya vägar generar ny trafik! Carlgren: - Jag delar inte den uppfattningen.....

Vi hade val i Sverige, och miljö och klimatfrågan var märkligt frånvarande. Trots att bevisen för att klimatförändringarna rullar på i högt tempo, och att sannolikheten för att vi kommer att nå tvågradersmålet är mikroskopisk, så pratade ingen om detta i valet.

Banverket och Trafikverket gick samman och blev Trafikverket. Sammanslagningen verkar ha gått bra rent organisatoriskt. Men om det blir nån verklig skillnad återstår att se. Alla kommer fram smidigt, grönt och tryggt är visionen, som jag tycker bara är halvbra. Ett komma efter fram, hade gjort den lite bättre.

I Stockholm invigdes en snutt ny spårväg. Troligen blir det starten på en omfattande renässans för spårväg i olika delar av Sverige.

Och här i Skåne fyllde Öresundsbron 10 år, och man konstaterade att 2010 blir första året som trafiken över bron inte längre ökade. Som om det vore en katastrof.

Nästan katastrof blev det med den efterlängtade citytunneln under Malmöl, som kopplades in på järnvägsnätet den 12 december, ett halvt år i förtid. Och fortfarande när detta skrivs fungerar inte signal- och informationssystem som det skall, och inte växlarna heller tycks det. En del tåg är fortfarande inställda, och många dras med stora förseningar.

Hoppas det fungerar till i sommar när tunneln egentligen skulle varit klar....

Drift och underhållning på spåren

2010-12-27T16:57:00.007+01:00

Den här julen har många fått fira på andra ställen än det var tänkt från början. Det beror på vädret säger man. Det har snöat och varit kallt. Så vägarna har inte varit farbara. Och framför allt tågen har haft svårt. Växlar har frusit fast, signaler har strejkat, tågen har strulat osv. I Malmö har den nya fina Citytunneln ännu så länge mest ställt till med problem. Kort sagt - inget har fungerat. Resenärerna är missnöjda och många tar bilen eller flyget istället om det är möjligt.

Men Trafikverket, SJ och den ansvariga ministern är nöjda. – Vi har höjt anslaget till både drift och underhållning, men även att bygga nya spår, säger Elmsäter-Svärd i en DN-artikel på julafton. Och visst kan det behövas underhållning när folk sitter fast, eller inte kommer fram, lite kul kan ju alltid pigga upp. Men att de driver med oss känns ju inte bra.

Skämt åsido. Att tycka att det är bra när det fungerar så uselt känns ju märkligt. Och det har fungerat dåligt i ett par år redan - oavsett vädret. Trots att ministern säger att man lagt historiskt mycket på underhåll.

Och det stämmer om man ser på summan. Under 2009 fick järnvägen ca 4 miljarder till underhåll. År 2005 fick man 2,9 miljarder. På fem år har alltså underhållssumman ökat med 38%.

Hur ser det då ut med trafiken och resandet? Antalet tågkilometer ökade 2005-2008 från 127 miljoner kilometer till 142 miljoner kilometer, en ökning med 12%. Sen sjönk antalet tågkilometer år 2009 igen till 136 miljoner kilometer.

Antalet bruttotonkilometer av vagnar, dvs trafiken på spåren relaterat till vagnarnas tyngd, som bättre bör spegla slitaget, ökade 2005-2008 med ca 12%. Sen minskade trafiken igen 2009, ner till samma nivå som 2005.

Resandet har sedan 1991 till idag ökat med 90%. Och mellan åren 2005-2009 har persontrafikarbetet (det sammanlagda antalet kilometer som resenärerna rest) ökat med ca 30%. Vad gäller godstransporterna ökade dessa under åren 2000-2008, med ca 25%, men sjönk 2009 tillbaka till samma nivå som 2000.

Alltså, hur man än räknar har järnvägen fått en ökning av summan till underhåll som är betydligt större än det trafiken ökat. Så varför fungerar det då så dåligt? Lägger man pengarna på rätt saker? Är allt rätt organiserat i den avreglerade värld som järnvägstrafiken idag är? SvD lyfte frågan i en artikel idag. Har man rätt kultur?

Kanske kan nån från Trafikverket bringa klarhet i detta? Eller tycker alla där att allt fungerar fint?

Det vi vet är att i Schweiz fungerar det. Vi har i flera studier jämfört Sverige med Schweiz och man är helt överlägsna i allt. På Trivectors julglögg höll PG Andersson ett föredrag med intryck från en av sina många resor där. Och konstaterade att det fungerar - oavsett väder. Och en annan av våra kollektivtrafikkonsulter, Stephan Bösch, är schweizare av födsel och ohejdad vana, och brukar förse oss med statistik om det goda läget där. I en artikel den 23 dec skrev SvD också om Schweiz som tågtrafikens paradis.

Jag tror det är en kombination: snuttifierad organisation pga avreglering, felstyrd prioritering av underhållsmedel, och en kultur som fortfarande utgår från de som driver trafiken och inte från resenären.

Undrar om någon med mer insikt kan ge sin bild?

Källa: Alla siffror kommer från Trafikanalys rapport Bantrafik 2009.

PS. I morgon fyller jag 55. Måste jag ställa mig i kö till seniorboende då? Eller kan jag fortsätta vara samma person som jag varit hittills? DS

Länkar:

DN om ministerns nöjdhet

SvD om många kockar på rälsen

SvD om tågen i Schweiz

Det är inte snön som faller

2010-12-19T14:38:00.010+01:00

Inom biologin har man under lång tid pratat om resiliens. Med det menas att ett biologiskt system har en återhämtningsförmåga, t ex efter en skada, insektsangrepp eller liknande. Begreppet har senare använts även inom andra områden. När vi skrev texter till handboken för "Trafik i en attraktiv stad" försökte jag få in denna typ av resonemang. Och delar av resonemanget finns med i denna.

För att ett system skall skall ha god resiliens, återhämtningsförmåga, krävs

en flexibel politik
en förvaltning som stöder mångfald
politik som stimulerar delaktighet
indikatorer för gradvisa förändringar
politik som gynnar miljövänlig teknik och ekonomiska incitament

För ett trafiksystem innebär det att man inte bara skall satsa på ett system, t ex biltrafik. Och förvaltningen av systemet skall möjliggöra att systemet är flexibelt, och inte låser användarna till ett sätt att använda det. Detta kräver att de som skall använda systemet måste vara delaktiga i planering och styrning.

Den senaste tidens präktiga fiasko inom tågtrafiken visar på klara brister i återhämtningsförmågan. Den nedmontering av underhållet av systemen som skett under senare år omöjliggör flexibilitet, det finns helt enkelt inget utrymme för denna i ett totalslimmat system. Tågtrafiksystemets underhållsorganisation har dragits ner genom åren och för att då få större effektivitet har antalet administratörer ökat, och antalet utförare minskat. Nån som tror att det blir bättre då?

Delvis samma verkar gälla för snöröjningen på våra vägar och gator i allmänhet, i alla fall i Lund, Malmö och Stockholm. Om inte snön går att smälta bort med salt (vilket inte fungerar när det är så kallt som nu) så gör vi ingenting. Fötter och bilar får helt enkel platta till snön. Och sand, som faktsikt fungerar, känns väl omodernt eller nåt. Och så får kirurgerna och plåtverkstäderna lite jobb (och BNP kan ökat trots eländet...).

Ett resilient system hade krävt flexibilitet och mångfald. Fungerar inte växlarna, så får vill ha personal som snöröjer dem. Om inte saltet fungerar så får vi ta sand.

Varför protesterar vi inte?

För att förgylla dessa svåra dagar kommer här årets jullåt nummer två: Coldplays "Christmas Lights". Den behöver några lyssningar för att sätta sig, men sen är den din.

PS Dottern, nyss hemkommen från Edinburgh, berättar om samma metoder där. När snön blev till is fick man kalla in armén för att hacka den, istället för att snöröja bort den direkt. Där finns varken snöplogar eller vinterdäck... DS

Tomtebrus

2010-12-13T22:05:00.006+01:00

Tror du på tomten? Inte? I Storbritannien verkar man göra det i alla all. Läser i bladet att tomteland (eller vad det heter) i Rovaniemi i Finland har bråda dagar nu i december. Stora mängder tomteturister väller in från stora delar av Europa, främst Holland, Frankrike och Storbritannien.

Enligt tidningsartikeln kommer under december ca 700 flighter bara från Storbritannien. Det betyder att dessa tomtetokiga engelsmän kommer att släppa ut 160 000 ton koldioxid för nöjet att få träffa en utklädd finne i tomtedräkt.

Och julen gör många mer eller mindre galna. Vi konsumerar gigantiska mängder prylar trots att den stora medelklassen redan har allt man behöver och lite till.

Tur då att Paul Simon gjort en sån lysande ny jullåt (liksom Coldplay för övrigt). Håll tillgodo!

Och urvalet till bloggpocketen är nu klart. Det blir 140 av de bästa inläggen på cirka 200 sidor. klar i mitten av januari.

Location:Stadsbudsgatan,Lund,Sverige

Tågfiaskot hotar miljö och ekonomisk utveckling

2010-12-10T21:24:00.003+01:00

I snart tjugo år har våra politiker tjatat om regionförstoring. Vi skall förstora våra regioner, på det att arbetsmarknaden må växa, möjligheterna till studier bli bättre och tillväxt och utveckling blomstra. Det som man inte pratat så mycket om är att detta betyder att vi skall resa mer.

Regionförstoringen har lyckats. Vi pendlar till arbete och jobb i en ständigt växande transportapparat. Och man har också lyckats få en ökande andel att välja att pendla med tåg. Regionaltågssystemen har byggts ut kring större städer. Med följd av att allt fler väljer tåget.

Men nånstans på vägen gick det fel. Infrastrukturen har inte byggts ut i samma takt, och underhållet av bana och fordon, har inte heller följt med i den ökande trafiken. Med följd av att vi nu gradvis under de senaste åren fått ett system vi inte kan lita på. Men våra politiker borde fatta att de vinster som regionförstoringen gett borde ge möjlighet att satsa på underhåll, och kapacitetsförstärkningar.

Detta kommer naturligtvis att slå tillbaka mot den önskade utvecklingen. Om vi inte kan lita på att tågen går, kommer den ekonomiska utvecklingen att avstanna. Och en del kommer att välja bilen istället, med följd att trängseln ökar även i vägsystemet, och att vi avlägsnar oss allt mer från ett hållbart transportsystem.

Men den nya infratsrukturministern verkar inte fatta, och ansvariga hos Trafikverket mesar mest med....

Allting går igen - men allt för sakta framåt...

2010-12-07T19:53:00.008+01:00

Sitter på tåget från Stockholm igen. Har dödsföraktande satt mig på ett X2000 igen för att ta mej hem. Mina vänner på Facebook tycker jag skall flyga. Men de borde veta att jag inte flyger inom Sverige om jag inte skall längst upp i norr. Om tågen går som de skall har jag inte tid att kasta bort 2,5-3 timmar istället för att få 4 produktiva på tåget. Och ur miljösynvinkel måste vi flyga mindre.

Har just avslutat genomläsningen av alla mina 1000 blogginlägg, för urval till den bloggpocket som skall komma. Ganska intressant att se vad som hänt på de fem år jag bloggat. Många tema är ständigt återkommande: klimat och klimatförhandlingar, olja, spårtaxi, tåg och flyg, stadsplanering, konsumtion, politiker och deras ointresse etc.

Men på något sätt tycks det ändå gå framåt, fast för sakta. Diskussionen om klimat och miljö har på dessa 5 år integrerats i väldigt många sammanhang. Inför valet 2006 uttryckte Reinfeldt att miljön inte var en viktig fråga. Men detta fick han snabbt äta upp. Och även om det inte på långa vägar räcker så finns idag klimat och miljöhänsyn integrerat i många beslut, och hos många organisationer.

Frågan är vad som händer om jag fortsätter 1000 inlägg till? Själv blir jag allt mer dystopisk och tror inte vi kommer att kunna hindra den globala uppvärmningen på 2 grader. Kanske inte ens på 3 grader. Så numera tycker jag inte att åtgärder för anpassning är lika ointressanta som jag tyckte för 5 år sedan. Vi kommer förmodligen att behöva dem. Klimatförändringarna är ju redan här - snön utanför tågfönstret kanske är en sådan?

Dottern ringer från Edinburgh, och berättar att hennes tenta blev inställd idag på grund av snö. Fast det beror enligt henne bara på att man inte klarar av snön. Inga plogar och inga vinterdäck. Mindre snö annars än här. Ingen anpassning där inte.

Om nån minns något speciellt inlägg som ni tycker bör vara med i pocketboken så hör av er. Vi sitter med detta de närmaste dagarna.

Snön faller och vi med den

2010-12-03T22:26:00.005+01:00

Nu snöar det igen. Det ligger 30 cm snö utanför huset i Lund och på vägen från det trevliga julminglet i Eslöv (tack Troed och Camilla) var det 10 minusgrader.

Jag kom inte iväg till mötet i vårt EU-projekt i Edinburgh, flygplatsen där har varit stängd i många dagar. Även om dottern som pluggar där pekar på att skottarna helt enkelt inte är vana vid snö. Ingen har vinterdäck, och häromdagen stod det farbröder i gula västar i gathörnen med uppgift att skjuta på för att bilarna skulle komma fram. I andra delar av Europa är det regn och översvämningar.

Vädret är skumt, och enligt meteorologer och klimatforskare kan även kylan och snön vara tecken på klimatförändringar. Och trots kylan och snön, så blir 2010 globalt sett ett av de tre varmaste åren hittills.

Alla som försökt åka tåg den senaste veckan vet hur dåligt dessa fungerar. Jag hade minst 7 Facebookvänner som satt fast i timmar i det tåg som fastnade häromdagen utanför Linköping. Och fick sitta i mörker i ett iskallt tåg i tre timmar. och just när jag skriver detta kommer nya meddelanden om folk som inte kommer fram förrän timmar försent.

Som läsare av denna blogg vet så är tågproblemen inte bara vinterproblem. Det har varit katastrofalt i ett par år. Men de som bestämmer åker väl aldrig tåg för då hade det inte sett ut som det gör. För samtidigt som allt fler vill åka tåg, följer inte satsningarna på utbyggnad och underhåll med i utvecklingen.

Och i Cancun sitter B-laget och försöker förhandla fram ett klimatavtal som ingen verkar tro skall komma till stånd. För ett år sedan var alla toppolitiker på plats i Köpenhamn, men efter misslyckandet där vill inga presidenter och premiärministrar förknippas med ännu ett misslyckande, så de stannar hemma.

Snön faller och vi med den. Klimatförhandlingarna går inte som på räls. Och tåget, som kan vara en del av lösningen går inte heller, på grund av den snö som kanske genererats av klimatförändringarna. Allt hänger samman.

Men det är dags att vi tar oss samman nu. Vi har kanske sex år på oss att börja vända utsläppskurvan nedåt, säger forskarna. Och det går fortfarande åt fel håll. Häromdagen kom siffror på att utsläppen från trafiken i Sverige ökar igen, trots att bilarna faktsikt släpper ut mindre per genomsnittsbil. Denna vinst äts helt enkelt upp av den trafikökning det blir när Sverige som ett av världens få länder, har en tillväxt som ångar på för fullt.

Snön faller och vi med den.